1.Avtalsbrott är inte ett tillräckligt villkor för skadeståndsskyldighet. Ibland bejakar och ibland förnekar rättsordningen en rätt till skadestånd av den som brutit mot ett avtal. Därmed uppstår frågan under vilka villkor avtalsbrott aktualiserar skadeståndsskyldighet. Flera villkor måste vara uppfyllda för att skadestånd ska utgå. Det måste föreligga ett giltigt avtal. Avtalsbrottet måste ha orsakat en ersättningsgill skada och skadan måste uppvisa en tillräcklig närhet till avtalsbrottet uppfattat i termer av adekvans och normskydd. Om avtalsbrottet beror på omständigheter som konstituerar force majeure utgår som huvudregel inte skadestånd och under vissa förutsättningar utgår skadestånd inte heller om avtalsbrottet orsakats av omständigheter som ligger utanför den avtalsbrytande partens kontroll utan att nödvändigtvis utgöra force majeure.s. 48
2.En särskild och under senare tid omdiskuterad fråga är om skadeståndsskyldighet dessutom förutsätter oaktsamhet eller uppsåt hos den avtalsbrytande parten (A). Om så är fallet går A fri från skadestånd om A trots erforderlig aktsamhet orsakat sin medkontrahent skada genom ett avtalsbrott. Detta skulle följaktligen innebära ett snävare skadeståndsansvar i jämförelse med ett rättsläge enligt vilket force majeure eller kontrollansvar vore de enda befrielsegrunderna. A skulle inte bara vara befriad om avtalsbrottet beror på omständigheter som ligger utanför dennes kontroll, utan även när avtalsbrottet beror på omständigheter som ligger inom dennes kontroll, under förutsättning att A agerat aktsamt.s. 48
3.Enligt vår mening bygger svensk avtalsrätt på ett oaktsamhetskrav. I NJA 2020 s. 115 (”De försvunna korna”) uttalar Högsta domstolen följande. 20. Enligt allmänna kontraktsrättsliga principer gäller att en avtalsbrytande part är skadeståndsskyldig för skador till följd av ett avtalsbrott men att skadeståndsskyldighet i allmänhet förutsätter oaktsamhet, såvida det inte finns någon garanti eller annan särskild utfästelse eller annat följer av särskild lagstiftning (jfr t.ex. NJA 2012 s. 725 p. 21 med hänvisningar). Detta innebär att inomkontraktuellt skadestånd som dispositiv huvudregel förutsätter oaktsamhet. Christina Ramberg har nyligen, i artikeln Skadestånd vid avtalsbrott — förslag till analysmodell (de lege lata), hävdat att så inte är fallet och i stället presenterat en analysmodell som bygger på ”[t]esen […] att avtalsbrottet (inte vårdslösheten) utgör skadeståndsansvarsgrunden”.s. 49
4.Enligt Ramberg är det felaktigt att ställa frågan om vilka förutsättningar som gäller för inomkontraktuellt skadeståndsansvar. Det riktiga är att vända på saken och i stället resa frågan när en avtalsbrytande part kan undgå skadeståndsansvar. Ramberg förklarar inte varför den första frågan skulle vara felställd på annat sätt än genom att framhålla att den har ett ”enkelt” svar: avtalsbrott medför (normalt) skadeståndsskyldighet i och för sig, oavsett vilket slags avtalsförpliktelse som överträtts och vad för slags avtal förpliktelsen är en del av. Den senare och riktiga frågan är däremot ”svår” eftersom den kräver ett ställningstagande till när skadeståndsansvar trots avtalsbrott inte aktualiseras. Men är det inte samma fråga? Om vi vet när en skadeståndsskyldighet inträder, vet vi också när den inte inträder och omvänt. Frågan är vilka villkor som är nödvändiga respektive tillräckliga för att ett avtalsbrott ska medföra skadeståndsskyldighet för den avtalsbrytande parten.s. 49
5.Det skulle visserligen kunna vara på det sättet att den ”svåra” frågan i praktiken sällan aktualiseras och att avtalsbrott följaktligen normalt medför skadeståndsskyldighet. Det är möjligt att de allra flesta avtalsbrott som orsakar skador sker i situationer som enligt gällande rätt innebär att skadestånd ska utgå. På liknande sätt kan en undantagsregel aktualiseras oftare än en huvudregel, utan att det innebär att det är undantagsregeln som är ”huvudregel” och huvudregeln som är ”undantagsregel”. Men frågor om hur vanligt det är att regler eller rättigheter aktualiseras är empiriska och inte rättsliga till sin karaktär och måste skiljas från frågor om hur gällande rätt är beskaffad.s. 49
6.I det följande utvecklar vi vissa grundläggande skillnader mellan olika rättsordningar i fråga om synen på inomkontraktuellt skadestånd (avsnitt 2). Därefter diskuteras betydelsen av avtalsförpliktelsens närmare utformning, och då särskilt betydelsen för skadeståndsfrågan av om det är fråga om en resultat- eller en omsorgsförpliktelse och om det är fråga om en garantiförpliktelse (avsnitt 3). Slutligen förklarar vi kortfattat vad som enligt vår uppfattning är utgångspunkten i svensk rätt och vilken betydelse som bör tillmätas NJA 2020 s. 115, ”De försvunna korna” (avsnitt 4). Artikeln avrundas med några sammanfattande synpunkter (avsnitt 5).s. 49