Se exempelvis ”Saras pengar” NJA 2009 s. 500. Överfört på den här diskuterade situationen innebär rättsfallet att om bedragarens e-plånbok är tom när bytet placeras i denna, så är den bedragne vindikationsberättigad mot den som i ond tro tar emot medlen från bedragaren.
Hänvisas från p. 4 (s. 919)
1.En utgångspunkt måste vara att klargöra innehavarens grundläggande rättsställning, nämligen att rätt att disponera över kontanter i en e-plånbok tillkommer plånboksinnehavaren. En liknande bestämmelse beträffande finansiella instrument finns i KontoL 6:1, men den lagen möjliggör restriktioner som inte bör vara aktuella i fråga e-kontanter. Restriktionsmöjligheten i KontoL har främst att göra med att om ett finansiellt instrument pantförskrivs, så består likväl registreringen medan ett sakrättsligt fullföljande sker genom att innehavarens faktiska förfogandemöjlighet begränsas (dvs. att ett rådighetsavskärande sker). Om pantförskrivning av e-kontanter skall följa det mönster som gäller för f-kontanter, så verkställs pantförskrivningen genom en överföring till panthavaren. Det finns då inget behov av någon restriktionsmöjlighet.s. 918
2.Man kan diskutera om inte ett klargörande av innehavarens grundläggande rättsställning borde kunna göras mer principiellt genom en föreskrift att plånboksinnehavaren skall i alla avseende och sammanhang anses inneha kontanterna i denna med samma rättsverkan som besittning av f-kontanter har. Med det skulle klargöras inte bara att plånboksinnehavaren i fordringsrättslig mening var förfogandelegitimerad utan också bl.a. att vid utmätning så omfattade ägarpresumtionen i UB 4:18 e-kontanter. Men dels är f-kontanter inte föremål för någon lagstiftning som bestämmelsen skulle vila på, dels bör nog en så generellt utformad bestämmelse inte införas utan en särdeles grundlig utvärdering av möjliga rättsföljder. Den mer begränsade frågan om ägarpresumtionen kan hanteras genom ett tillägg i UB.s. 918
3.Idag är det i viss mån oklart i vilken utsträckning sedlar och mynt utgör tvunget betalningsmedel. Jag tror inte att den frågan är ägnad att lagregleras. Däremot kan man fundera på om det inte i lag borde klargöras ett e-kontanter är ett tvunget betalningsmedel. Jag fördjupar mig inte här i frågan fastän den är av stor praktisk vikt.s. 919
4.En annan central fråga gäller mottagarens godtrosskydd. Av allmänna rättsprinciper torde följa att en mottagare av kontanter som inte tillhörde betalaren får behållas av en godtroende mottagare. Ett illustrativt exempel är att innehavaren av e-plånboken genom bedrägeri har tillskansat sig medel från någon annan. Om medlen vid överförandet hade en alltjämt bestående sakrättslig identitet, så har den bedragne i princip rätt att vindicera medlen. Vindikationsrätten bör dock brytas vid god tro hos mottagaren. Det kan emellertid sättas i fråga om detsamma bör gälla också civilrättslig ogiltighet. Frågan om en begränsning av möjligheten till godtrosförvärv av kontanter berörs vidare i avsnitt 11.6.s. 919
5.Konkurrens på grund av dubbeldispositioner är en tänkbar men inte särskilt sannolik situation. Ett exempel skulle kunna vara att en eplånboksinnehavare pantförskriver samtliga kontanter i plånboken två gånger. Enligt gällande rätt torde den tidigare dispositionen ha företräde men med godtrosskydd för den senare vid mottagande i god tro vid (jfr 31 § 2 st. SkbrL). Men frågan är om inte den lämpligaste ordningen i fråga om kontanter är att den förste mottagaren alltid vinner. Se vidare avsnitt 11.4.s. 919
6.En närstående men mer praktisk situation gäller mottagarens borgenärsskydd. Här bör det föreskrivas att när en e-plånboksinnehavare genom en överföringsåtgärd inte längre kan disponera över kontanterna, så gäller åtgärden mot hans borgenärer.s. 920
7.Det omvända fallet är att en betalare efter en överföringsåtgärd visserligen inte längre kan faktiskt förfoga över e-kontanterna, men så inte heller mottagaren. Enligt allmänna rättsprinciper torde här betalaren ha stoppningsrätt i händelse av mottagarens insolvens (jfr 61 § 2 st. köplagen; principen torde gälla också i fråga om penningöverföringar). Men eftersom situationen inte är särskilt praktisk och rättsläget framstår som rimligt klart kan det sättas i fråga om den behöver lagregleras. Det beror i någon mån på hur stora ambitioner man bör ha med en lag på området.s. 920