Rättsfall

NJA 2009 s. 463

Citera

NJA 2009 s. 463

BibTeX

@misc{nja-2009-s-463,
  author       = {{Högsta domstolen}},
  title        = {{NJA 2009 s. 463}},
  year         = {2009},
  howpublished = {Rättsfall}
}

Öppna i bibliografi

Dom

Hämtar dom…

Omtalad i rättsvetenskapen

16 hänvisningar i 13 artiklar · 16 stycken/fotnoter

Pengar är inte (alltid) allt — Om skadestånd, rättigheter och orena medgivanden1 hänvisning

Mårten Schultz · SvJT 2025 s. 585–593 · 1 ställe

Redan att fallet rör en region gör Regionens medgivande till ett nytt kapitel i utvecklingen kring rättighetsöverträdelser. 2009 konstaterade HD att inte bara staten, utan även kommuner, kan bli skadeståndsskyldiga för kränkningar av Europakonventionen (NJA 2009 s. 463). Det är inte en helt självklar slutsats. Det är staten och inte kommunerna som skrivit under Europakonventionen och en alternativ ordning hade kunnat vara att staten har skadeståndsansvaret även för kommunernas rättighetsöverträdelser. Så ligger det ju också till vid prövningar i Europadomstolen — i Strasbourg svarar staten för kommunernas agerande. HD:s ställningstagande återspeglar emellertid skadeståndslagens systematik, där det allmänna är ”stat eller en kommun”, som det sägs i huvudregeln 3 kap 2 § skadeståndslagen (1972:207; SkL). I kapitlets första paragraf, 2 st., framgår att det som sägs i 3 kap. SkL om ansvar för en kommun gäller också en region och ett kommunalförbund. Att 2009 års fall därmed innebar att även regioner (tidigare landstingskommuner) och kommunalförbund kunde ådra sig ansvar på konventionsgrund har det knappast funnits något tvivel. Men det har alltså inte funnits något avgörande rörande en region tidigare vilket i sig gör fallet till en ytterligare milstolpe i en intensiv rättsutveckling. 1 1 Det här motsvarar alltså distinktionen mellan civilrättsvetenskapliga rättviseteorier och rättsmedelsteorier, se Mårten Schultz, Civilrättsteorier, Juridisk publikation 2/2024, s. 23 ff., särskilt s. 30 ff. 12 Nedanstående reflektioner tar primärt sikte på ersättning för den ideella skada som uppkommer men resonemanget är i stort applicerbart på alla typer av skada. 13 Begreppet upprättelse har numer en speciell innebörd i skadeståndslagen, eftersom regeln om skadestånd vid kränkning genom brott har lagt till upprättelse som ett särskilt moment i ersättningsbedömningen ovanpå, som det förstås, den kompenserande funktionen. 1 4 Det brukar etiketteras, med en term hämtad från filosofin, för inkommensurabilitetsproblemet. Se från svensk rättsvetenskap Karl Dahlstrand, Kränkning och upprättelse, Lund 2012, s. 281 ff., Ds. ”How to compensate the irreplaceable”, Håkan Hydén (red.), Norms between law and society, Lund studies in sociology of law, nr 37, Lund 2011, s. 63 ff., Johanna Chamberlain, a.a., kap. 3.5.1, Sandra Friberg, a.a., kap. 13, Sabina Hellborg, Diskrimineringsansvar, Uppsala 2018, s. 348 ff., Mårten Schultz, Kränkning, Stockholm 2008, kap. 3.3, ds. Reparation och inkommensurabilitet, Minnesskrift till Karl Dahlstrand, Uppsala 2025, Karolina Stenlund, Rättighetsargumentet i skadeståndsrätten, Uppsala 2021, s. 243. Se även Håkan Andersson, Ersättningsproblem i skadeståndsrätten, Uppsala 2017, s. 258 ff. 15 Temat togs upp i SOU 2025:66 s 417 f., som behandlar frågan om straff och upprättelse. 1 6 Jag resonerar kring detta tema i min uppsats Reparation och inkommensurabilitet, Minnesskrift tillägnad Karl Dahlstrand, Uppsala 2025, s. 243 ff. 17 Det finns tre starka avhandlingar som behandlar dessa ämnen. Sabina Hellborg, Diskrimineringsansvar, Uppsala 2018 och Fredrik Sandberg, Skadeståndsansvar vid personuppgiftsbehandling, Stockholm 2025. Personuppgiftsskyddet är även föremål för Johanna Chamberlains mer övergripande undersökning av integritetsskydd i Integritet och skadestånd, Uppsala 2020. 18 Karolina Stenlund tecknar en fin bild av utvecklingen och dess aktörer i Rättighetsargumentet i skadeståndsrätten, Uppsala 2021, kap. 4 (särskilt avsnitt 4.9.). 1 9 Jfr Mårten Schultz, Brottsofferersättningarnas utveckling, SvJT 2022 s. 753 ff. Se för den senaste utvecklingen SOU 2025:23, Ersättningsregler med brottsoffret i fokus. 20 Härvid kan jämföras med HD:s resonemang i avgörandet FT till T, beslut i Ö 6426-23, 27 december 2024, där domstolen konstaterade att enbart det ekonomiska värdet ska beaktas vid bedömningen av värdet av vad som yrkats i en tvist. Se för en kommentar Jennifer Ågren Ylinenjarvi, När bara pengar räknas: FT till T, JT 2024–25 s. 913 ff.fotnot 10 · s. 588

Epidemi och ersättning1 hänvisning

Mårten Schultz · SvJT 2020 s. 1191–1217 · 1 ställe

I NJA 2009 s. 463 (Kommunens olagliga frihetsberövande) konstaterade HD att även kommuner kan ådra sig skadeståndsansvar vid bristande uppfyllelse av skyldigheten att efterkomma Europakonventionens krav. Härvid fäste HD vikt vid att ansvarsfördelningen vid en konventionskränkning, utifrån de överväganden som ligger bakom skadeståndslagens bestämmelser om det allmännas skadeståndsansvar vid myndighetsutövning, skulle spegla lagens systematik.Europakonventionen · p. 3 · s. 1201

Perspektiv på prejudikat: En empirisk undersökning av tingsrätternas bruk av Högsta domstolens rättspraxis i tvistemål1 hänvisning

Mattias Derlén, Johan Lindholm · SvJT 2019 s. 751–772 · 1 ställe

Se exempelvis NJA 2007 s. 584, NJA 2009 s. 463 och NJA 2010 s. 112.fotnot 89 · s. 771

Skadestånd vid överträdelse av Europakonventionen — den nya lagstiftningen1 hänvisning

Bertil Bengtsson · SvJT 2018 s. 93–127 · 1 ställe

Det första mål där HD utdömde skadestånd på denna grund var NJA 2005 s. 462. När en tilltalads rätt till rättegång inom skälig tid åsidosatts (jfr artikel 6 i Europakonventionen), har skadeståndsansvar ålagts enligt 3:2 SkL för inkomstförlust men dessutom utdömts 100 000 kr som ideellt skadestånd på grund av kränkning utan stöd av svensk lag. Frågan om skadestånd enligt konventionen kom sedan upp i NJA 2007 s. 295, som rörde en från tingsrätten hänskjuten fråga om skadestånd vid frihetsberövande i strid med artikel 5 i konventionen. Enligt HD skulle rätten till skadestånd i första hand prövas enligt SkL och lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövande m.m., varvid bestämmelserna skulle tolkas fördragskonformt; om Sveriges förpliktelser enligt artikel 5 inte kunde uppfyllas vid denna tilllämpning, skulle skadestånd utdömas utan särskilt lagstöd. En naturlig utgångspunkt var då Europadomstolens praxis, vilken dock inte behövde följas exakt. — I NJA 2007 s. 584 hade tre barn utan lagstöd läkarundersökts på grund av misstanke om sexualbrott efter beslut av polismyndighet — närmast på grund av ett formellt fel. Beslutet ansågs strida mot artikel 8 Europakonventionen och medföra skyldighet för staten att utge ideellt skadestånd — för övrigt inte bara till barnen utan också till deras föräldrar, vilket kan synas avvika från sedvanliga principer om ersättning för tredjemansskador. Också kommuner kan göras ansvariga för kränkningar av Europakonventionen i den mån det behövs för att uppfylla Sveriges förpliktelser enligt konventionen (se NJA 2009 s. 463).Bakgrund · p. 2 · s. 96

Skadestånd för ren förmögenhetsskada utan lagstöd1 hänvisning

Mårten Schultz · SvJT 2017 s. 820–829 · 1 ställe

Se för några komparativa betraktelser Ulf Bernitz, Otillbörligt ingripande i avtalsförhållande, Festskrift till Lars Welamson, 1987 och Ulf Bernitz, Otillbörlig konkurrens mellan näringsidkare, Stockholm 1993, s. 199 ff. Se vidare DCFR VI. — 2:211. 1 5 I common law-länderna är detta en etablerad ”tort”. Ett känt och ledande exempel på rättsfiguren ”inducing breach of contract” ur engelsk rätt är det s.k. Rosa Pantern-fallet från Court of Appeal, [1988] QB 40, återgivet i delar med belysande kommentarer i Walter van Gerven, Jeremy Lever & Pierre Larouche, National, Supranational and International Tort Law, Oxford 2000, s. 211 ff. Det klassiska engelska fallet är annars Lumley v. Hye, 2 E. & B. 216 (1853). 16 Se Ulf Bernitz, Skadeståndsansvar för otillbörligt ingripande i avtalsförhållande och medverkande till kontraktsbrott; HD utvidgar ansvaret för ren förmögenhetsskada, JT 2005-06, s. 620 ff. 17 HD noterar således särskilt Karlgrens mening i 2005 års dom. Se Hjalmar Karlgren, Kollegium i allmän obligationsrätt I, Lund 1959 s. 13, samt s. 15. (Anteckningar efter professor Hj. Karlgrens föreläsningar, genomsedda och kompletterade av föreläsaren, utg. av Juridiska Föreningen i Lund). 18 Se främst NJA 1928 s. 621 vilka också noterades HD:s avgörande. 1928 års fall var dock ålderstiget och även i övrigt för moderna förhållanden så svårtolkat att prejudikatsvärdet ansågs tveksamt. Jfr Ulf Bernitz, Skadeståndsansvar för otillbörligt ingripande i avtalsförhållande och medverkande till kontraktsbrott; HD utvidgar ansvaret för ren förmögenhetsskada, JT 2005-06, s. 620 ff., på s. 625. 19 Det första avgörandet var NJA 2005 s. 462. Se även, bl.a., NJA 2012 s. 211 I. 20 NJA 2009 s. 463. 2 1 Det här är f.ö. en inställning som HD var inne på redan i ett av de tidigaste fallen av Europakonventionsgrundade skadestånd, NJA 2007 s. 295. Fallet behandlas i Mårten Schultz, Skadeståndsrätten i de mänskliga rättigheternas tjänst, JT 2007– 08 s. 140 ff. 22 En följdfråga, som inte ska behandlas här, är hur man i detta avseende ska se på fall av kvalificerat otillbörlig underlåtenhet i ljuset av att HD generellt luckrat upp möjligheterna att erhålla ersättning vid skada orsakad av underlåtenhet, se f.f.a NJA 2013 s. 145. 23 Principen har diskuterats i åtskilliga sammanhang. Se från svenskt håll t.ex. Erika P. Björkdahl, Lojalitet och kontraktsliknande förhållanden, Uppsala 2007, passim, Boel Flodgren, The Doctrine of Precontractual Liability, i Torgny Håstad (red.), The Nordic Contracts Act, Köpenhamn 2015, s. 107 ff., Jori Munukka, Kontraktuell lojalitetsplikt, Stockholm 2007, s. 422 ff. Se även t.ex. Jan Kleineman, Ren förmögenhetsskada, Stockholm 1987, s. 428 ff., och ds. Skadeståndsgrundande uppträdande vid avtalsförhandlingar, JT 1991–92 s. 125 ff. Den tas även upp i de avtalsrättsliga standardverken, se Christina och Jan Ramberg, Allmän avtalsrätt, 10 uppl., Stockholm 2016, s. 76 ff. och Axel Adlercreutz, Lars Gorton och Eva Lindell-Frantz, Avtalsrätt I, 14 uppl., Lund 2016, s. 150 ff. Se vidare från övriga Norden Mads Bryde Andersen, Grundlæggende avtaleret, 4 uppl., Köpenhamn 203, s. 107 ff., Hans Henrik Edlund, Erstatningsansvar vid kontraktsforhandlinger, Förhandlingarna vid Det 39:e nordiska juristmötet, Del 1, Stockholm 2011, s. 587 ff., Lasse Simonsen, Prekontraktuellt ansvar, Oslo 1997, passim, och (ehuru kortfattat) Lena Sisula-Tulokas, Ren ekonomisk skada, Helsingfors 2012, s. 202 f. 24 Frågan är omdebatterad, se Boel Flodgren, The Doctrine of Precontractual Liability, i Torgny Håstad (red.), The Nordic Contracts Act, Köpenhamn 2015, s. 111 med hänvisningar i n. 13. 25 Jfr Hellners kritik mot uttrycket ”kvasikontraktuellt” i Jan Hellner, Metodproblem i förmögenhetsrätten, Stockholm 2001, s. 65. Se även Jan Kleineman, Ren förmögenhetsskada, Stockholm 1987, s. 162. Se för olika infallsvinklar på förhållandet mellan avtalsrätten och den utomobligatoriska skadeståndsrättens syn på ren förmögenhetsskada, Lena Sisula-Tulokas, Ren ekonomisk skada, Helsingfors 2012, kap. 7. 2 6 Se för en djuplodande analys av principens hemvist och tillämplighet när det gäller avtal som inte kommit till stånd respektive när avtal kommit till stånd, Jan Kleineman, Skadeståndsgrundande uppträdande vid avtalsförhandlingar, JT 1991– 92 s. 125 ff. 27 Som en jämförelse: Om A genom oaktsamhet orsakar sin blivande medkontrahent B en personskada i samband med avtalsförhandlingar är det uppenbart ett utomkontraktuellt förhållande. Det finns i allmänhet ingen anledning att se systematiskt annorlunda på situationer där den inträffade skadan är ren förmögenhetsskada. 28 Se, förutom ovan angivna verk, Hellners variationer på temat, Jan Hellner, Negativt kontraktsintresse, i Rättsvetenskapliga studier till minnet av Tore Almén, Uppsala 1999, s. 157 ff. 29 Det tydligaste exemplet på hur ”onyttiggjorda kostnader” kan utgöra en ersättningspost i utomobligatoriska sammanhang är NJA 1995 s. 249 (Järvfallet). 3 0 Skadan var i detta fall, som det får förstås, inte egentligen en ren förmögenhetsskada utan en ekonomisk följdskada av en sakskada, men HD var bunden av den begreppsbestämning som gjorts tidigare under processen. Se vidare Jan Kleineman, Ren förmögenhetsskada — den fortsatta rättsutvecklingen, i Jan Kleineman, Studier i kontrakts- och skadeståndsrätt, Stockholm 2011, s. 707 ff. (där Kleineman kallar mellandomstemat som HD hade att ta ställning till för ”tämligen misslyckat”). 31 Se för kommentarer kring det senare fallet Jan Kleineman, Utomkontraktuella lojalitetsförpliktelser — ett sakrättsligt problem, i Festskrift till Gösta Walin, Stockholm 2002, s. 207 ff., och Göran Millqvist, Skadeståndsansvar för panthållare som utelämnar pant till pantsättare utan panthavarens vetskap, JT 1998–99 s. 387 ff. 32 Temat beskrivs på följande sätt i NJA 2014 s. 877 (p. 7): ”Under rubriken ansvarsgenombrott brukar diskuteras om aktieägare eller andra trots regeln i 1 kap. 3 § första stycket aktiebolagslagen med stöd av icke lagfästa rättsprinciper kan bli ansvariga för förpliktelser uppkomna i en verksamhet som bedrivs av bolaget eller i dess namn. Ett sådant ansvar kan tänkas förklaras med en oskriven associationsrättslig genombrottsregel. En annan förklaring är att den verksamhet som bedrivs i bol agets namn i själva verket är att anse som bedriven av ägaren själv (eller av någon annan). Ytterligare en möjlighet är att enligt allmänna rättsprinciper om utomobligatoriskt skadeståndsansvar, ägaren (eller någon annan) ansvarar för skada som har föranletts av bolagets verksamhet.” 33 Se för en genomgång av praxis E. Daniel McKiernan, Något om ansvar i kontraktskedjor, i Festskrift till Ronney Hagelberg, Stockholm 2016, s. 105 ff.fotnot 14 · s. 824

2016/1111 hänvisning

Mårten Schultz · SvJT 2016 s. 111–120 · 1 ställe

Genom NJA 2005 s. 462 (Lundgren-domen) klargjordes att staten kunde ådra sig ett skadeståndsansvar med direkt stöd i Europakonventionens regelverk. I fallet hade en persons rätt till en rättvis rättegång, som skyddas genom konventionens art. 6, kränkts. HD konstaterade att traditionell svensk skadeståndsrätt inte medgav någon rätt till skadestånd men fann, med stöd i Europakonventionens art. 13 (rätten till effektiva rättsmedel) att en sådan rätt skulle tillkomma den enskilda på konventionsgrund. I NJA 2009 s. 463 konstaterade HD att även kommuner kan ådra sig skadeståndsansvar vid bristande uppfyllelse av skyldigheten att efterkomma Europakonventionens krav. I NJA 2007 s. 747 (Trygg Hansa-målet) fann HD däremot att privaträttsliga rättssubjekt, i fallet ett försäkringsbolag, inte kunde ådra sig skadeståndsansvar direkt grundat på Europakonventionen.Rättigheterna · p. 3 · s. 117

Sveriges internationella avtal och dessas genomförande i svensk lagstiftning — några reflexioner1 hänvisning

Carl Henrik Ehrenkrona · SvJT 2015 s. 779–790 · 1 ställe

Se 10 kap. 1–3 §§ regeringsformen. 1 3 En god illustration är tillämpningen av Wienkonventionen om konsulära förbindelser. Enligt Wienkonventionen artikel 36:1 b) åligger det en stat som frihetsberövar en medborgare i annan stat att underrätta de konsulära myndigheterna i den stat vars medborgare man frihetsberövat om åtgärden. I målet Avena mot Förenta staterna i Internationella domstolen i Haag (Case of Avena and other Mexican individuals ./. U.S, dom 31 mars 2004) hade ett antal mexikanska medborgare frihetsberövats, åtalats och dömts till döden för mord i delstaten Texas utan att mexikanska myndigheter underrättats. Domstolen fann ett klart brott mot Wienkonventionen och bedömde felet så allvarligt att de dömda borde beviljas resning. Domen var bindande för Förenta Staterna som folkrättssubjekt. Delstaten Texas ansåg sig dock för egen del inte bunden av ICJ:s dom och valde med hänvisning till delstatens konstitutionella rätt till ett självständigt handhavande av rättsskipningen inom delstaten också att gå emot ICJ:s och presidentens uppmaning att inte verkställa dödsdomen och respektera ICJ:s dom. 14 Under år 2014 avgjorde Europadomstolen 86 000 mål varav 2 383 genom dom och återstoden genom avvisnings- eller avskrivningsbeslut. 15 Se t.ex. artiklarna 4, 17, 18, 19, 24, 33 m.fl. i Barnkonventionen. 1 6 Wienkonventionen om traktaträtten artiklarna 18, 19, 31-33 m.fl. 17 Målet Swedish Trade Union Confederation(LO) and Swedish Confederation of Professional Employees (TCO) mot Sverige, beslut av Övervakningskommittén för Sociala Stadgan den 3 juli 2013 (offentliggjort den 5 februari 2014) I det fallet underkänns den lagstiftning som Sverige antog som en följd av EU-domstolens dom i det s.k. Lavalmålet innebärande också ett underkännande av EU-domstolens dom vad gäller dess förenlighet med de rättigheter som följer av Sociala Stadgan. 1 8 Se NJA 2005 s. 462 och 726, NJA 2007 s. 295 och 584 samt NJA 2009 s. 463 1 9 NJA 2013 s. 502. 20 EU-domstolens dom den 26 februari 2013 i målet Åkerberg Fransson (C617/10). 21 Se Europadomstolens domar i målen Lucky Dev mot Sverige, dom 27 november 2014, Rinas mot Finland, dom 27 januari 2015 samt Kiiveri och Östlund mot Finland, dom 10 februari 2015. 22 NJA 2013 s. 746. 23 SOU 2010:87, Skadestånd och Europakonventionen. 24 Dock kanske inte vad gäller systemet med återkallelse av körkort på grund av trafikbrott, se HFD 2014 ref. 65. 25 Se Fredrik Wersäll i SvJT 2014 s. 1, Elisabeth Fura i SvJT 2014 s. 101 och Bertil Bengtsson i SvJT 2014 s. 431. 2 6 NJA 2005 sid 805. Domen kommenterad av Inger Österdahl, Hans Ytterberg och Hans Danelius i SvJT 2006 s. 213 ff. 27 Målen Hirst mot Storbritannien, dom 6 oktober 2005 samt målet Greens och M.T. mot Storbritannien dom 23 november 2010, i båda fallen fråga om allmän rösträtt ska få utövas av den som avtjänar ett fängelsestraff, vilket brittisk rätt inte medger. Såväl den brittiska premiärministern och en stor del av det brittiska parlamentet har öppet tagit avstånd från Europadomstolens domar i de båda målen och domarna har lett till en seriös diskussion i det brittiska parlamentet om huruvida Storbritannien ska gå ur Europakonventionen och lämna Europarådet. Den politiska turbulens som domarna gett upphov till måste förstås också ses mot bakgrund av den pågående diskussionen om Storbritanniens fortsatta EU-medlemskap.fotnot 12 · s. 783

Svenska domstolars hantering av Europakonventionen1 hänvisning

Dag Victor · SvJT 2013 s. 343–396 · 1 ställe

De mål som redovisas är NJA 2005 s. 462, NJA 2007 s. 295, NJA 2007 s. 584, NJA 2007 s. 891, NJA 2009 N 70 och NJA 2010 s. 363. Av dessa kanske NJA 2007 s. 891 (som gällde krav på ersättning vid självmord i ett häkte; se ovan under artikel 2) är mindre relevant då frågeställningen där gällde fördragskonform tolkning av lag och inte ersättning utan lagstöd. Närmare till hands skulle väl varit att nämna NJA 2009 s. 463 (kommuns skadeståndsansvar) och möjligen också NJA 2003 s. 414 (hänsyn till konventionskränkning vid påföljdsbestämning i brottmål). Lite förvånande är vidare den betydelse som Europadomstolen fäster vid notisfallet NJA 2009 N 70. Vi som deltog i avgörandet (jag var referent) var nog av den uppfattningen att det var något som följde av tidigare rättspraxis att ”det numera som allmän princip gäller att i den mån Sverige har en förpliktelse att gottgöra överträdelser av Europakonventionen genom en rätt till skadestånd och denna förpliktelse inte kan uppfyllas genom en tillämpning av nationell skadeståndsrätt ens efter en fördragskonform tolkning, så får förpliktelsen uppfyllas genom att skadestånd döms ut utan särskilt lagstöd”. Hade vi tillmätt avgörandet den betydelse som Europadomstolen gör hade vi självfallet låtit referera avgörandet. Nämnas ska också att HD dagen innan Europadomstolens dom meddelade två domar (NJA 2012 s. 211 I och II) angående statens skadeståndsansvar vid överträdelse av artikel 6.1 i Europakonventionen. I den första av dessa (punkterna 12 och 13) redovisar HD bl.a. för ett tidigare beslut av Europadomstolen den 24 januari 2012 i målet Eskilsson mot Sverige (no. 14628/08) som till stora delar överensstämmer med den senare domen.fotnot 63 · s. 390

Ren ekonomisk skada2 hänvisningar

Lena Sisula-Tulokas · 2012, s. 1–2014 · 2 ställen

Skadestånd och Europakonventionen — betänkande av Utredningen om det allmännas ansvar enligt Europakonventionen2 hänvisningar

Anna Erman · SvJT 2011 s. 189–201 · 2 ställen

Skadestånd vid brott mot regeringsformen?2 hänvisningar

Bertil Bengtsson · SvJT 2011 s. 605–629 · 2 ställen

Nya argumentationslinjer i förmögenhetsrätten1 hänvisning

Mårten Schultz · SvJT 2011 s. 989–1018 · 1 ställe

Högsta domstolen konstaterade i NJA 2009 s. 463 att den enhetliga inställningen till det allmänna som skadeståndslagen intar också skall gälla för skadeståndsansvar under Europakonventionen. Genom avgörandet står det klart att även kommuner kan bli skadeståndsskyldiga för att inte ha iakttagit de krav som Europakonventionen ställer. Detta avgörande innebär att Högsta domstolen menar att Europakonventionen kan ge upphov till förändringar av rättsläget i svensk skadeståndsrätt, men där de svenska reglerna är mer förmånliga än de förändringar som konventionen kan anses motivera så skall de svenska reglerna gälla.Skadeståndsrättens äktenskap med Europakonventionen för de · p. 26 · s. 1006

Svensk rättspraxis: Skadestånd utom kontraktsförhållanden 2007–20091 hänvisning

Bertil Bengtsson · SvJT 2010 s. 753–770 · 1 ställe

Utvecklingen mot ett strängare ansvar för konventionsbrott har fortsatt i NJA 2009 s. 463. Här hade skadeståndstalan förts mot en kommun på grund av vissa fel av en socialnämnd. HD prövade bara frågan om en kommun alls kunde åläggas ansvar på den grunden att den överträtt Europakonventionen. Enligt domstolen gällde samma princip som enligt SkL, att kommunerna kunde bli självständigt ansvariga på samma sätt som staten för sådana fel. Avgörandet kan ses som ett naturligt steg i rättsutvecklingen, men frågan hade i varje fall tidigare ansetts tveksam.Förutsättningar för ansvar · p. 17 · s. 760