Rättsfall
NJA 2008 s. 24
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
NJA 2008 s. 24
BibTeX
@misc{nja-2008-s-24,
author = {{Högsta domstolen}},
title = {{NJA 2008 s. 24}},
year = {2008},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
11 hänvisningar i 5 artiklar · 11 stycken/fotnoter
Varumärket som kontraktsföremål5 hänvisningar
- Jfr till exempel från senare tid NJA 2007 s. 909 (Jehander), NJA 2007 s. 1018 (Shell), NJA 2008 s. 24 (Comtax) och NJA 2009 s. 672 (Allbröd). Se även Munukka, Trans- nationella principer s. 26 f.
- Prop. 1990/91:63 s. 50. Se exempelvis NJA 2008 s. 24 (Comtax), som behandlas nedan i avsnitt 5.3. Se även Edlund, Handelsagenturlagen som analogikälla.
- Möjligheten att analogt tillämpa reglerna om avgångsvederlag i handelsagenturlagen var föremål för prövning i NJA 2008 s. 24 (Comtax). Målet gällde ett svenskt bolag som hade ingått ett avtal med en tysk agent om marknadsföring och försäljning av bolagets produkter i Tyskland. De marknadsförda produkterna var datorprogram, till vilka kunderna erbjöds användningsrätt genom att ingå ett licensavtal med det svenska bolaget. Efter att handelsagenturavtalet upphört väckte agenten talan och gjorde gällande en rätt till avgångsvederlag.
EG-domstolens och svensk rättspraxis i internationell privat- och processrätt 2006–20082 hänvisningar
- 2.1 Behandling av utländsk rätt I NJA 2008 s. 24 väckte en i Tyskland bosatt person talan vid Helsingborgs tingsrätt mot ett svenskt aktiebolag och yrkade att bolaget skulle förpliktas att till honom betala ett avgångsvederlag med anledning av ett mellan parterna 1999 träffat agenturavtal. Avtalets punkt 28 stadgade att ”[t]his Agreement shall be construed in accordance with and be governed by the laws of Sweden, as such laws shall from time to time be in effect”. Ingen av parterna åberopade utländsk rätt och samtliga rättsinstanser tillämpade svensk rätt, varvid HD ansåg det påkallat att nämna att ”[e]nligt avtalets punkt 28 är svensk lag tillämplig” (s. 44 i referatet). — Utan lagvalsöverenskommelse hade förmodligen tysk rätt varit tilllämplig på avtalet (se avsnitt 4.1 nedan). Att HD inte förbigick lagvalsfrågan med tystnad utan självmant tog upp den torde kunna tolkas så att det för tillämpning av svensk rätt inte var tillräckligt att ingen av parterna under förfarandets gång gjort gällande att utländsk lag skulle tillämpas. Det förekommer dock också att domstolar i sådana fall utan vidare tillämpar svensk rätt när målet är dispositivt, se t.ex. hovrättsavgörandet RH 2007:7 i avsnitt 4.2 nedan. 2.2 Ordre public och internationellt tvingande regler I AD 2006 nr 97 synes Arbetsdomstolen ha intagit den ståndpunkten att reglerna i lagen (1999:132) om förbud mot diskriminering i arbetslivet på grund av funktionshinder utgör sådana internationellt tvingande regler vilka när saken har stark anknytning till Sverige slår igenom även när utländsk rätt i princip är tillämplig på rättsförhållandet. — Se närmare om detta rättsfall i avsnitt 4.2 nedan.
- 4.1 Avtalsförpliktelser I det i avsnitt 2.1 ovan omnämnda målet NJA 2008 s. 24 tillämpades svensk rätt på ett 1999 träffat agenturavtal mellan ett svenskt företag och dess tyska handelsagent. Avtalets punkt 28 stadgade att ”[t]his Agreement shall be construed in accordance with and be governed by the laws of Sweden, as such laws shall from time to time be in effect”. — Att svensk rätt blev tillämpad överensstämmer med artikel 3(1) i 1980 års Romkonvention om tillämplig lag för avtalsförpliktelser, vilken vid den aktuella tiden i enlighet med lagen (1998:167) om tillämplig lag för avtalsförpliktelser gällde som lag här i riket. Utan en uttrycklig eller underförstådd lagvalsöverenskommelse mellan parterna hade förmodligen tysk rätt varit tillämplig, eftersom det normalt är handelsagenten som utför den för avtalet karaktäristiska prestationen (se Romkonventionens artikel 4(2)). Resultatet skulle med all sannolikhet ha blivit detsamma även enligt artikel 4 i 2008 års EG-förordning nr 593/2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Rom I-förordningen).
Uppsägningstid vid långvariga samarbetsavtal2 hänvisningar
- Det har debatterats om handelsagentlagen är analogt tillämplig på distributionsavtal. Detta har bäring inte endast på frågan om uppsägningstid, utan även på distributörens rätt till avgångsvederlag. I belgisk rätt har distributören rätt till avgångsvederlag enligt uttrycklig lag. I tysk och schweizisk rättspraxis har distributören tillerkänts avgångsvederlag när distributionsavtalet i realiteten liknat ett agentavtal (dvs. när leverantören åtagit sig att återköpa osålda varor). I det aktuella målet prövades inte denna fråga. Mot bakgrund av att Högsta domstolen inte tydligare klargjort att handelsagentlagen haft betydelse som rättskälla i kombination med den försiktiga hållning som intogs i NJA 2008 s 24 (Comtax-målet), bedömer jag att Högsta domstolen kommer att vara obenägen att medge distributörer rätt till avgångsvederlag om det saknas stöd i parternas avtal. Möjligen är det en smula förvirrande att Högsta domstolen i sin bedömning av vad som är skälig uppsägningstid har tagit hänsyn till i vad mån distributören medverkat till att leverantören haft nytta av distributörens marknadsbearbetning. Det är huvudargumentet för varför agenter och kommissionärer har rätt till avgångsvederlag och knappast ett argument som har bäring på uppsägningstidens längd.
- Högsta domstolen uttalar — obiter dictum — att avtalade korta uppsägningstider kan jämkas med stöd av avtalslagen § 36 om de är oskäligt korta och hänvisar till NJA 2008 s 24.