Rättsfall

NJA 2007 s. 86

Citera

NJA 2007 s. 86

BibTeX

@misc{nja-2007-s-86,
  author       = {{Högsta domstolen}},
  title        = {{NJA 2007 s. 86}},
  year         = {2007},
  howpublished = {Rättsfall}
}

Öppna i bibliografi

Dom

Hämtar dom…

Omtalad i rättsvetenskapen

20 hänvisningar i 15 artiklar · 20 stycken/fotnoter

Kontraheringsplikt och skadeförsäkringsbolagens samhällsansvar1 hänvisning

Stina Bratt · SvJT 2025 s. 980–1001 · 1 ställe

För en analys av domen, se van der Sluijs, Jessika, Försäkringsbolagens möjlighet att avtala bort konsumentens rätt till försäkring – Thailandsförsäkringen, JT 2022–23, s. 389 ff. 1 3 Se NJA 2021 s. 661 ”Thailandsförsäkringen”, p. 15. Domen diskuteras även i Radetzki, Marcus, Svensk rättspraxis i försäkringsrätt 2016–2022, SvJT 2023 s. 239, som uttalar följande: ”Vid en närmare analys framträder emellertid att rätten till förnyelse enligt 3 kap 3 § FAL förutsätter att försäkringsgivaren sagt upp försäkringen till försäkringstidens utgång. I det aktuella fallet har försäkringen, enligt parternas avtal, upphört att gälla utan att någon sådan uppsägning skett. I denna situation föreskriver vare sig 3 kap 3 § eller någon annan regel i FAL någon rätt till förnyelse. I rättstekniskt hänseende är Högsta domstolens dom således väl förankrad i FAL. Huruvida det varit lagstiftarens avsikt att den avtalsfrihet som 3 kap 4 § FAL erbjuder skulle kunna leda till att försäkringstagaren förlorar varje rätt till förnyelse är inte lika säkert.” 14 Jfr prop. 1979/80:9, s. 46, där det uttalas att reglerna om automatisk förnyelse ”[…] tar sikte enbart på sådana försäkringar som är av det slag att de brukar förnyas” och att undantag gäller framför allt för reseförsäkringar. 15 Se prop. 1979/80:9, s. 119, som HD hänvisar till i domskälen, p. 14. 16 Det finns också särskilda regler om uppsägning på grund av premiedröjsmål i 5 kap. 2 § FAL. 17 Se t.ex. Bengtsson, Bertil, Försäkringsavtalsrätt, 5 u., Norstedts Juridik, Stockholm 2022, s. 296 ff. 1 8 Prop. 1979/80:9, s. 120. 19 Prop. 1979/80:9, s. 120. 20 Prop. 1979/80:9, s. 120. 21 Se t.ex. NJA 2020 s. 115 ”De försvunna korna”. 22 Jfr NJA 2020 s. 115 ”De försvunna korna”, p. 40–41. Jfr även Munukka, Jori, Försäkringsbolags skadeståndsansvar vid obefogad uppsägning. De försvunna korna, JT 2020–21, s. 487. 23 Diskussioner förekom i samband med införandet av en ny lag om försäkringsrörelse i norsk rätt, se vidare Wilhelmsen, Trine-Lise, Forsikringsselskapenes kontraheringsplikt — nye regler eller keiserens nye klær. Tidsskrift for erstatningsrett, forsikringsrett og trygderett, 2018, s. 10 f. 24 Se Wilhelmsen, Trine-Lise, Forsikringsselskapenes kontraheringsplikt – nye regler eller keiserens nye klær, Tidsskrift for erstatningsrett, forsikringsrett og trygderett, årgang 15, nr 1, 2018, s. 7–36, s. 10 f. Se även Wilhelmsen, Trine-Lise, The Insurer’s Duty to Contract – The Norwegian model, Scandinavian studies in law, No. 64, 2018, s. 255–274. 25 Lov om forsikringsavtaler av 16. juni 1989 nr 69. 2 6 Se Wilhelmsen, Trine-Lise, Forsikringsselskapenes kontraheringsplikt – nye regler eller keiserens nye klær, Tidsskrift for erstatningsrett, forsikringsrett og trygderett, årgang 15, nr 1, 2018, 11 f. med vidare hänvisningar och särskilt Wilhelmsens artikel Forsikringsselskapenes kontraheringsplikt, Norsk Forsikringsjuridisk Forenings Publikasjoner, nr 69 1995, s. 57, där hon drog slutsatsen att det redan då förelåg en kontraheringsplikt genom ett icke lagstadgat krav på att det måste föreligga saklig grund för att ett försäkringsbolag ska kunna vägra att ingå ett försäkringsavtal även vid nyteckning av försäkring. Kravet på saklig grund innebar att en vägran måste vara motiverad av godtagbara riskrelaterade överväganden och även innefattade ett krav på likabehandling. 27 Se förarbetena Ot.prp. nr 41 (2007–2008) och NOU 2000:23. 28 Se Wilhelmsen, Trine-Lise, Forsikringsselskapenes kontraheringsplikt – nye regler eller keiserens nye klær, Tidsskrift for erstatningsrett, forsikringsrett og trygderett, årgang 15, nr 1, 2018, s. 7–36, s. 13. 2 9 Det nämns också av førstvoterende att Kripos (f.d. Kriminalpolitisentralen, numer Den nasjonale enhet for bekjempelse av organisert og annen alvorlig kriminalitet, vilket är den norska motsvarighete till NOA, Nationella Operativa avdelningen) beskrivit den kriminella kopplingen som följande i NOU 2020:4: ”1% MC-klubb er en betegnelse på en motorsykkelklubb som selv definerer seg som lovløs og utenfor det norske samfunnet, med sine egne lover og regler. De anser seg som et brorskap, og en stor andel av medlemmene er straffedømt.” 30 Lov om virksomheters åpenhet og arbeid med grunnleggende menneskerettigheter og anstendige arbeidsforhold (åpenhetsloven) (LOV-2021-06-18-99). Lagen trädde i kraft den 1 juli 2022 och ålägger större företag att utföra och redovisa aktsamhetsbedömningar (due diligence) i enlighet med OECD:s riktlinjer för multinationella företag. Lagen syftar till att främja företagets respekt för grundläggande mänskliga rättigheter och anständiga arbetsvillkor i leverantörsled och vissa affärsrelationer. Företag som omfattas av lagen har en informationsplikt gentemot allmänheten och ska årligen offentliggöra en rapport om sitt ansvarstagande. Tillsyn utövas av Forbrukertilsynet, som även kan besluta om påföljder vid regelöverträdelser i form av föreläggande, vite och sanktionsavgift. 3 1 Se domskälen, p. 38. 32 Domskälen, p. 40. 33 Domskälen, p. 41. 3 4 Se domskälen, p. 42–46 för hänvisningar. I denna artikel återges domskälen i viss detalj i syfte att ge en mer fullständig bild av resonemangen. 35 Se domskälen, p. 42, med hänvisning till motiveringen i utredningen som låg till grund för kontraheringspliktens införande i 1989 års NFAL, NOU 1987:24, s. 64. 36 Se domskälen, p. 43, i den delen med hänvisningar till propositionen, Ot.prp. nr 49 (1988–1989) s. 49. 37 Domskälen, p. 44. 38 Se domskälen, p. 45. 39 Domskälen, p. 47. 4 0 Domskälen, p. 50. 41 Se närmare domskälen, p. 51–53. 42 Domskälen, p. 54. 43 Domskälen, p. 55. 44 Domskälen, p. 56. 4 5 Se Bengtsson, Bertil, Lagreformer vid företagsförsäkring?, i Bengtsson, Bertil m.fl. (red.), Uppsatser om försäkringsavtalslagen, Jure, Stockholm 2009, s. 9 ff. 46 Se allmänt om identifikation i försäkringsrätten Hellner, Jan, Försäkringsrätt, 2 u., Stockholm 1965, s. 288 ff. 47 Se om FAL:s regler om identifikation Nydrén, Birger, Identifikation samt förhållandet mellan biförpliktelser i företagsförsäkring, i Bengtsson, Bertil m.fl. (red.), Uppsatser om försäkringsavtalslagen, Jure, Stockholm 2009, s. 102 ff. 48 Härmed avses lagen (2017:630) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism (penningtvättslagen). Straffansvar för penningtvätt enligt lagen (2014:307) om straff för penningtvättsbrott behandlas inte i det följande. 4 9 Jfr Bengtsson, Bertil, Försäkringsrätt – några huvudlinjer, 11 u., Norstedts Juridik, Stockholm 2023, s. 21. 50 Se vidare t.ex. Falkman, Henric, Försäkringsrörelse – tillståndsplikt och skyddade intressen, Jure, Stockholm 2010 och densamme i Tillståndspliktig försäkringsrörelse. Några anmärkningar ur ett ändamålsperspektiv, JT 2010–11, s. 600. 51 Att så är fallet har framför allt uppmärksammats på senare tid med avseende på klimatrisker och eventuella svårigheter att erhålla försäkring för viss egendom, t.ex. en hemförsäkring i ett översvämningsdrabbat område. Om man inte kan försäkra sin bostad så kan det t.ex. medföra att man får svårt att få bolån, se t.ex. https://www.aftonbladet.se/minekonomi/a/8J0l7w/skyfall-kan-gora-det-svarareatt-fa-bolan (publicerad 2023-10-21). Frågor om konsekvenserna av ökade klimatrisker för försäkringsavtal och försäkringsbolagens roll i klimatomställningen föranleder andra typer av överväganden och ska inte utvecklas närmare i denna artikel. 5 2 Se allmänt om den försäkringsnäringsrättsliga regleringen, Falkman, Henric, Introduktion till försäkringsnäringsrätten – försäkringsrörelselagen efter Solvens II, Jure, Stockholm 2019. 53 Se även 8 kap. 18 § FAL om företagsförsäkring som hänvisar dit. 54 Motsvarande gällde även enligt 35 § GFAL, där termen ”intresse” också användes, men som i stället talade om ”lagliga intressen”, se vidare om intressebegreppet, van der Sluijs, Jessika, i Uppsatser om försäkringsrättsliga regler och principer, s. 228 ff., samt Johansson, Svante O., Varuförsäkringsrätt, s. 111 ff., och Radetzki, Marcus, JT 2007–08, Berikandeförbudet vid skadeförsäkring har upphävts: Innebörd – Motiv – Konsekvenser, s. 67 ff. om den s.k. intresseprincipen. 55 Se Bengtsson, Bertil, Försäkringsavtalsrätt, 5 u., Norstedts Juridik, Stockholm 2022, s. 372. Om lagligt intresse enligt äldre rätt, se Hellner, Jan, Försäkringsrätt, 2 u., Stockholm 1965, s. 218 ff. och Om försäkringsbara intressen och några därmed sammanhängande frågor, Försäkringsjuridiska föreningens publikation nr 41, Stockholm 1957, särskilt inledningen om intresseprincipen på s. 7 ff. 56 Se Wilhelmsen, Trine-Lise, Forsikring av ulovlig interesse, Tidsskrift for erstatningsrett, forsikringsrett og trygderett, årgang 13, nr 3-2016, s. 183–210, s. 185, som anför att rättskällestödet för denna princip i norsk rätt är Norske Lov 5-1-2, om avtal som strider mot ”lov og ærbarhet”. Se även om undantag från försäkringen vid brott och liknande, Wilhelmsen, Trine-Lise, Unntak i forsikringsavtaler for straffbare handlinger o.l., Tidsskrift for forretningsjus, årgang 27, nr 1-2021, s. 104–116. 5 7 Se Radetzki, Marcus, JT 2007–08, s. 68, Berikandeförbudet vid skadeförsäkring har upphävts: Innebörd – Motiv – Konsekvenser. 58 Se prop. 2003/04:150, s. 438, där följande uttalas: ”Regeln är tvingande på det sättet att avtal om försäkring av ett olagligt intresse över huvud taget inte är bindande, något som ligger i linje med allmänna civilrättsliga principer.” 59 Se Bengtsson, Bertil, Försäkringsavtalsrätt, 5 u., Norstedts Juridik, 2022, s. 373, som anför att en fastighet som används för olaglig verksamhet kan brandförsäkras, men att en brandavbrottsförsäkring inte täcker utebliven vinst på grund av den olagliga verksamheten. 60 Jfr Bengtsson, Bertil, Försäkringsavtalsrätt, 5 u., Norstedts Juridik, 2022, s. 373. 61 Jfr NJA 1997 s. 93 om avtal som ingicks med en företrädare som hade näringsförbud. I det rättsfallet uttalar sig HD om den allmänna principen om pactum turpe, och anger att ogiltighetsföljden enbart blir aktuell om den lagregel som överträtts bygger på sådana hänsyn som gör att en ogiltighetspåföljd är påkallad. Bedömningen av eventuell ogiltighet ska enligt HD baseras på syftet med lagregeln, behovet av en ogiltighetspåföljd för att sanktionera den och de olika konsekvenser som en sådan påföljd kan medföra för t.ex. godtroende medkontrahenter. 62 Se NJA 2007 s. 86 och Bratt, Stina, Alternativa anspråksvägar i skadeståndsrätten, Jure, Stockholm 2023, s. 280. 6 3 Se om försäkring vid vadslagning och andra osedliga avtal, Ingvarsson, Torbjörn, Spel och osedliga avtal, SvJT 2004 s. 739, Ingvarsson, Torbjörn, Pengar luktar inte — eller gör de det? SvJT 2011 s. 1019, och om den allmänna principen om pactum turpe och avtal i strid mot goda seder, t.ex. i Westberg, Peter, Ett fall om kärlek och ett om pengar — om pactum turpe och alldeles för långa och krokiga vägar till beslut om att vägra rättskipning, i Eliason, Marianne m.fl. (red.) Festskrift till Rune Lavin, Juristförlaget i Lund, Lund 2006, s. 271–283, Lindskog, Stefan, Om goda seder och sedesvidriga avtal, i Göthlin, Lars m.fl. (red.), Vänbok till Bertil Södermark, Norstedts Juridik, Stockholm 2009, s. 195–212 och Agnafors, Marcus, Pactum turpe — en rekonstruktion och ett försvar, SvJT 2019 s. 956. 64 Frågan aktualiserades även i rättsfallet NJA 2020 s. 115, där dock frågan specifikt avsåg skadeståndsrättsliga aspekter. 65 Finansinspektionen har i ett rättsligt ställningstagande från den 28 juni 2023 uttalat att försäkringar av böter och administrativa sanktionsavgifter är i strid med god försäkringsstandard enligt 4 kap. 3 § FRL, se FI:s rättsliga ställningstagande 2023:1 Försäkring mot böter och administrativa sanktionsavgifter. Motiveringen till detta ställningstagande är att försäkringar mot böter och administrativa sanktionsavgifter bidrar till en minskad motivation att följa lagar och andra regler, eftersom de undanröjer de rättsliga konsekvenserna av överträdelserna, dvs. motverkar syftet med böter och administrativa sanktionsavgifter. Ställningstagandet omfattar dock inte sjöförsäkring. Det anges inte uttryckligen om ställningstagandet enbart avser administrativa sanktionsavgifter som döms ut vid uppsåtlig eller grovt vårdslös regelöverträdelse, även om andemeningen tycks vara att allvarligheten spelar en avgörande roll, exempelvis ersättning till verksamheter som har varit kriminella eller lagstridiga. Det finns en rik flora av sanktionsavgifter och dessa förutsätter inte nödvändigtvis att en regelöverträdelse har skett uppsåtligen eller av grov vårdslöshet, se vidare Warnling Conradsson, Wiweka & Nilsson, Annika, Sanktionsavgifter. Särskilt i näringsverksamhet, 2 u., Norstedts Juridik, Stockholm 2020, s. 278 ff. Försäkringsbarheten av administrativa sanktionsavgifter ska inte utvecklas närmare i detta sammanhang, men det kan noteras att frågan har varit och alltjämt är föremål för diskussion, inte minst mot bakgrund av den ökade regelmängden där sanktioner kan bli aktuella. Ett exempel är administrativa sanktionsavgifter enligt GDPR där själva regelöverträdelsen är det centrala, men uppsåt eller grov oaktsamhet har betydelse för att bedöma storleken på sanktionsavgiften, se t.ex. Chamberlain, Johanna, Effektiva, proportionerliga, avskräckande? Sanktionsavgifter enligt dataskyddsförordningen i svensk praxis, Europarättslig Tidskrift, 2021, s. 597–612 och, till frågan om försäkringsbarheten av sådana sanktionsavgifter, Hemmings, Catharina, Försäkringsbarheten för administrativa sanktionsavgifter enligt GDPR, examensarbete vid Stockholms universitet 2019, https://su.diva-portal.org/smash/record.jsf?pid=diva2%3A1435206&dswid=3673 senast granskad 2025-06-07). Skillnader förekommer även i synen på möjligheterna för tillsynsmyndigheten, Finansinspektionen, att ingripa mot försäkringsgivaren i dessa fall. Se Bengtsson, Bertil, Försäkringsavtalsrätt, 5 u., Norstedts Juridik, Stockholm 2022, s. 373 ff. och vidare diskussionen om försäkringsbarheten av administrativa sanktionsavgifter i van der Sluijs, Jessika, Går det att försäkra administrativa sanktionsavgifter? – Avtals- och näringsrättsliga aspekter, JT 2014–15, s. 238 ff., Ingvarsson, Torbjörn, Försäkring av sanktionsavgifter – en replik, JT 2014–15, s. 703 ff., och Sjöberg, Gustaf, Försäkring av sanktionsavgifter – en kommentar, JT 2014–15, s. 712 ff. och även Ingvarsson, Torbjörn, Försäkring av miljösanktionsavgifter, i Forsberg, Maria m.fl. (red.), Festskrift till Charlotta Zetterberg, Iustus, Uppsala 2025, s. 105–129. 66 Om moraliska risker i bred bemärkelse, särskilt vid ansvarsförsäkring, se van der Sluijs, Jessika, i Studier i försäkringsrätt, Jure, Stockholm 2011, s. 201 ff. Begreppet är liktydigt med det engelska ”moral hazard”, se not 68 nedan. 67 Se van der Sluijs, Jessika, i Studier i försäkringsrätt, Jure, Stockholm 2011, s. 204. 68 Se t.ex. Zweifel, Peter; Eisen, Roland & Eckles, David L., Insurance Economics, 2 u., Springer, Cham 2021, s. 22 och även Cooter, Robert & Ulen, Thomas, Law and Economics, 6 u., Berkley Law Books, 2016, s. 48, som definierar moral hazard som den risk som uppstår när den försäkrades beteende förändras efter att försäkringen tecknats, så att sannolikheten för förlust eller förlustens storlek ökar. 69 Se vidare t.ex. Zweifel, Peter; Eisen, Roland & Eckles, David L., Insurance Economics, 2 u., Springer, Cham 2021, s. 218 ff. 70 Under 2000-talet har det skett en successiv utbyggnad av både administrativa och straffrättsliga regelverk om penningtvätt. Regleringen har skärpts i takt med att nya risker identifierats, både nationellt och inom EU. I litteraturen har denna utveckling behandlats ur både näringsrättsligt och straffrättsligt perspektiv, se t.ex. Kleineman, Jan & Gorton, Lars (red.), Money Laundering, Stockholm Centre for Commercial Law nr 16, Jure, Stockholm 2012, där olika aspekter av regelverken belyses, och Wallin Marie, Penningtvätt och straffrätten – en handbok, Studentlitteratur, Lund 2022, som fokuserar på den straffrättsliga dimensionen. Det finns ett antal studentuppsatser som framför allt är inriktade mot kontraheringsplikten för banker, se t.ex. Berglund, Simon & Gustafsson, Johanna-Louise, Banker verksamma i Sverige och deras roll i att förhindra penningtvätt – Incitament, möjligheter och utmaningar i ett alltmer digitaliserat samhälle, Examensarbete i nationalekonomi, Linköpings universitet, vårterminen 2022 https://www.diva-portal.org/smash/get/ diva2:1677749/FULLTEXT02 senast granskad 2025-10-05) och Johansson, Maja, Bankernas kontraheringsplikt. En rättslig analys av regleringens gränser och utmaningar, Examensarbete i civilrätt, Juridiska institutionen, Uppsala universitet, höstterminen 2024 (https://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:1928573/FULLTEXT01.pdf senast granskad 2025-10-05). Även balansen mellan finansiella rättigheter och riskhantering på finansmarknaden har diskuterats, se Söderström, Rebecca, De-risking Cases in Sweden: Balancing the Right to Bank Accounts and Payment Services with Money Laundering Risks, s. 157–174 och Seyad, Sideek M, A Critical Evaluation of the Reform Package to Combat Money Laundering and Terrorist Financing in the EU Financial Market, s. 217–250, i Ahlinder, Elisabeth m.fl. (red.), Scandinavian Studies in Law, Volume 71, Financial Law, Jure, Stockholm 2025. 71 Se 1 kap. 2 § lagen (2017:630) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism (penningtvättslagen). Försäkringsförmedlare som har tillstånd att bedriva försäkringsdistribution omfattas av penningtvättslagen enbart till den del verksamheten avser livförsäkringar, se prop. 2016/17:173 s. 390. 72 Det kan också nämnas att kontraheringsplikten vid livförsäkring har varit föremål för utvärdering, se SOU 2016:37. I utredningen föreslogs vissa förtydliganden avseende kontraheringspliktens innebörd, men föreslagen har inte lett till några ändringar i lagstiftningen. 73 Se https://www.fi.se/sv/publicerat/nyheter/2023/fi-granskar-hur-livforsakringsforetag-hanterar-risker-for-penningtvatt/ (publicerad 2023-05-15). 74 Se prop. 2008/09:70 s. 81. 75 Se a. prop., s. 81. 7 6 Lindell-Frantz, Eva, Personförsäkring och kontraheringsplikt, i Andersson, Håkan m.fl. (red.), Uppsatser om försäkringsavtalslagen, Jure, Stockholm 2009, s. 76. 77 Någon fullständig genomgång av praxis från samtliga underinstanser har inte gjorts, men en översiktlig sökning i JUNO har vissa avgöranden av intresse identifierats. I Svea hovrätts dom 2024-06-19, mål T 15183-22, konstaterades att banken hade gjort en godtagbar riskbedömning enligt penningtvättslagen och att detta vägde tyngre än kontraheringsplikten enligt insättningsgarantilagen. Uppsägningen av en tobaksbutiks konton ansågs därför legitim. Motsatsen gällde i Stockholms tingsrätts dom 2023-10-05, mål T 1768-22 m.fl., där en privatperson bedömdes ha rätt till konto då banken inte visat tillräckliga skäl enligt penningtvättslagen, även om detta senare upphävdes genom en förlikning i hovrätten (Svea hovrätts dom 2024-02-20, mål T 13995-23). I Stockholms tingsrätts dom 2023-12-27, mål T 887923, ansågs banken däremot ha haft fog att avsluta en affärsförbindelse på grund av bristande kundkännedom. I Linköpings tingsrätts dom 2024-05-06, mål T 1607-23, utvecklas rättsläget kring betalkonton och där framhålls att rätten till konto inte är ovillkorlig. Se även angående frågan om bankens eventuella skadeståndsansvar vid brott mot kontraheringsplikten i Millqvist, Göran, Kontraheringsplikt för banker – Några synpunkter på en svårhanterlig fråga, i Maunsbach, Lotta & Hardenberger, Alexander (red.), Festskrift till Peter Westberg, Juristförlaget i Lund, 2024, s. 499– 512. Se även om rättighetsperspektivet i Härkönen, Elif, Ryska oligarker, iranska statligt ägda företag och amerikanska sanktioner – är rätten till ett betalkonto med grundläggande funktioner en mänsklig rättighet?, i Adestam, Johan m.fl. (red.), Festskrift till Per Samuelsson, Juristförlaget i Lund, Lund 2024, s. 257–280. 78 Av intresse i sammanhanget är också att ett annat norskt rättsfall från samma år, HR-2024-761-A, klargjorde vilka villkor som gäller för att ett försäkringsbolag ska ha en plikt att avveckla kundförhållandet enligt norska penningtvättslagstiftningen. Se även allmänt om uppsägningsmöjligheter enligt det norska regelverket i Rui, Jon Petter, Om bankers rett til avslag/oppsigelse og plikt til avvisning og avvikling av kundeforhold grunnet i hvitvaskingsloven, Tidsskrift for forretningsjus, Vol. 29, nr 1, 2023, s. 2–49. 79 Under senare tid har flera EU-rättsliga regelverk, såsom Corporate Sustainability Reporting Directive (CSRD) tillkommit för att ytterligare förstärka kraven på hållbarhetsrapportering för vissa större företag. I sammanhanget kan också nämnas att Corporate Sustainability Due Diligence Directive (CSDDD), ålägger bolag, dock inte skadeförsäkringsbolag, vissa förpliktelser som också kan föranleda böter eller skadestånd. Båda dessa direktiv har delvis ändrats och implementeringen har skjutits upp som en följd av EU:s nya Omnibuspaket i syfte att minska den administrativa bördan för företag. 8 0 Premiesättningen får då en handlingsdirigerande effekt, genom att den skapar incitament för försäkringstagaren att vara försiktig i trafiken. Försäkringsmöjligheternas eventuella preventiva inverkan på ett kriminellt leverne torde dock vara om inte obefintlig så i vart fall mycket svår att beräkna. 8 1 Sådana villkor börjar dyka upp hos olika svenska försäkringsbolag och kan komma att bli mer vanliga framöver.fotnot 12 · s. 982

Condictio indebiti – från skyddsregel för betalaren till skyddsregel för mottagaren på tre decennier2 hänvisningar

Alexander Unnersjö · JT 2024 s. 406–446 · 2 ställen

Kronofogdemyndighetens ansvar för felaktiga uppgifter vid exekutiv försäljning. Smyckets vikt1 hänvisning

Stina Bratt · JT 2023 s. 895–913 · 1 ställe

I Motocrossbanefallet NJA 2007 s. 86 uttalade HD att en köpare har en valrätt mellan ansvaret för svek enligt 30 § AvtL och att göra gällande ansvar för fel. I Motocrossbanefallet ansågs en säljare ha upplysningsplikt beträffande att det fanns en motocrossbana som låg nära fastigheten. Köparen riktade en skadeståndstalan mot säljaren. Frågan bedömdes utifrån kontraktsrättsliga regler om upplysningsplikt. Utnyttjandet av valrätten medför alltså att köparen väljer att grunda sin talan på antingen ogiltighetsregler eller kontraktsrättsliga felregler.fotnot 50 · s. 906

Prioritet och avtal - intercreditoravtal i svensk rätt, särskilt vid insolvens2 hänvisningar

Sara Göthlin · 2023, s. 1–338 · 2 ställen

Alternativa anspråksvägar i skadeståndsrätten - om förhållandet mellan kontrakts- och deliktsansvar i avtalsförhållanden och kontraktskedjor1 hänvisning

Stina Bratt · 2023, s. 1–2003 · 1 ställe

NJA 2007 s. 86 (Motocrossbanan) 280Högsta domstolen · p. 41 · s. 359

Ogiltighet enligt avtalslagen och övertaganderätten för makar och sambor enligt 12 kap. 47 § 2 st. jordabalken – relationen mellan allmänna regler och jordabalkens särskilda regler. Lägenheten på Karlaplan1 hänvisning

Richard Hager · JT 2022 s. 111–121 · 1 ställe

Se exempelvis Motorcrossbanan NJA 2007 s. 86 och Ingvarsson, T., Ogiltighet och rättsföljd, Stockholm 2012 s. 85 f. Det kan vidare noteras att motsvarande gäller för en uppsägning vid hyra som inte uppfyller ställda krav och därmed inte rätteligen har verkan som en uppsägning. Hyresgästen kan härvidlag välja att inte åberopa bristen i form och innehåll och välja att ta fasta på uppsägningen, se exempelvis Affärslokalen i Valdemarsvik NJA 1992 s. 829 och Restauranglokalen på Gunnarö NJA 2022 s. 159.fotnot 9 · s. 119

Svensk rättspraxis: Avtals- och obligationsrätt 2005–20192 hänvisningar

Johnny Herre, Svante O. Johansson · SvJT 2020 s. 828–1071 · 2 ställen

Avtalslagens fullmaktsteori — ett steg tillbaka från romersk rätt1 hänvisning

Torgny Håstad · SvJT 2019 s. 225–235 · 1 ställe

Se NJA 2007 s. 86, sista frågan i HD:s dom: ”Godkännandet [hos sysslomannen] får anses gälla till förmån för (tredje man)”. Någon närmare motivering gavs inte i HD:s domskäl, vilket gör att alla teoretiska förklaringar som leder till angivet resultat ryms inom prejudikatet, men åtminstone för referenten (mig) var grunden den här angivna, och det torde vara svårt att lansera någon annan passande teori. En nackdel med detta återhållna skrivsätt — som hänger samman med att handläggningen var inriktad på en helt annan prejudikatfråga — är naturligtvis att vissa grundläggande ställningstaganden passerar tämligen obemärkta. Det sista ställningstagandet hade förtjänat en mening i rubriken.fotnot 22 · s. 234

Femton förmögenhetsrättsliga forskningsresultat - och totalt tjugo konkreta exempel på forskning kring bankjuridiska teman som illustrerar vad en resultatinriktning skulle kunna tillföra i förmögenhetsrätten2 hänvisningar

Claes Martinson · 2018, s. 1–604 · 2 ställen

2016/531 hänvisning

Johnny Herre · SvJT 2016 s. 53–66 · 1 ställe

Lagens regler har sedan använts för analogier, som led i rättsliga resonemang eller som tolkningsdata i ett antal avgöranden (NJA 1996 s. 68, NJA 2001 s. 309 och NJA 2007 s. 709 om produktskador, NJA 1999 s. 617, NJA 2005 s. 510 och NJA 2009 s. 41 rörande frågor i anslutning till regleringen i 63 §, NJA 2007 s. 86, NJA 2008 s. 1158 och NJA 2012 s. 1021 om fastighetsköp, NJA 2001 s. 177, NJA 2007 s. 758, NJA 2013 s. 271 och HD:s dom den 19 mars 2015 i mål T 916-13 om entreprenadavtal, NJA 2008 s. 392 om upplåtelse av bostadsrätt och rätten till avkastningsränta, NJA 2010 s. 154 om 54 § fjärde stycket som del i resonemang i en sakrättslig fråga, NJA 2011 s. 600 om rätten att hålla inne egen prestation intill dess motparten fullgör sin enligt 10 och 49 §§ köplagen, NJA 1999 s. 673 rörande uppfyllelseort enligt köplagen för att avgöra om Luganokonventionen var tillämplig eller inte samt NJA 2011 s. 576 med hänvisning till 69 § rörande fråga om bestämmande av skadeståndets belopp när utredningsunderlaget varit ofullständigt).1990 års köplag · p. 2 · s. 56

Varumärket som kontraktsföremål2 hänvisningar

Stojan Arnerstål · 2014, s. 1–326 · 2 ställen

Entreprenadrätten och kontraktsrättens finrum1 hänvisning

Mikael Mellqvist · SvJT 2013 s. 233–265 · 1 ställe

Några korta kommentarer till Per Samuelssons kommentar rörande domstolarnas roll i sammanhanget kan kanske också vara på sin plats. Per Samuelsson nämner bl.a. att en tillämpning av lojalitetsplikt som övergripande norm (eller som norm över huvud taget) förutsätter att domstolen använder sin ”diskretionära kompetens”. Han för också ett resonemang kring rättsfallet NJA 2007 s. 86 (motocrossbanefallet). För det tredje ställer han den juridiska forskningens ansträngningar framför såväl lagstiftaren som domstolarnas rättsbildning när det gäller utvecklandet av lojalitet som juridisk princip. Detta inbjuder givetvis till mångordiga kommentarer, men här ska jag nöja mig med en något mer kortfattad version. Först vill jag framhålla att jag inte har någon invändning i sak mot det påstådda faktiska primatet för rättsvetenskapen. Jag vill dock ta tillfället i akt och beklaga svenska domstolars i allmänhet defensiva hållning i rättsutvecklingsfrågor. Den ”diskretionära kompetens” Per Samuelsson talar om uppfattar jag som inte bara en rätt utan fram för allt som en skyldighet för domstolarna att ligga ”på framkant” när det gäller framåtsyftande och utvecklande rättstillämpning. Särskilt beklagligt är det att Högsta domstolen omfattas av denna defensiva hållning och så pass ofta ”duckar” i dessa frågor och hänvisar till att rättsutvecklingen är något för lagstiftaren att driva. Efter att ha sagt det kan jag framhålla att just rättsfallet NJA 2007 s. 86 är ett undantag som bekräftar huvudregeln. I det rättsfallet har Högsta domstolen tagit ett rättbildande ansvar i en fråga där det var angeläget att ”styra in” rättsutveckling på ”rätt” spår i det att det hade bildats en icke önskvärd skevhet i förhållandet mellan köpare och säljare av fast egendom.Skademinimering · p. 2 · s. 254

Lojalitetsplikten som rättsprincip1 hänvisning

Jori Munukka · SvJT 2010 s. 837–848 · 1 ställe

Jfr dock NJA 2007 s. 86.fotnot 21 · s. 841

Kollektivavtalsrätten - en rättsvetenskaplig berättelse1 hänvisning

Mikael Hansson · 2010, s. 1–360 · 1 ställe

En jämförelse med det typiska formbundna avtalet, fastighetsköpet, kan ge att sälja rens felansvar var mer ”formalistiskt” före 1970 års jordabalk i den meningen att i princip inga andra fel kunde göras gällande än beträffande egenskaper som var uttryckligt utfästa i det skriftliga avtalet, se till exempel NJA 2007 s. 86. För fastighetsköpet skulle alltså utgångspunkten vara just den som lagrådet 1910 befarade skulle kunna drabba kollektiv- avtalstolkningen om ett krav på skriftkrav infördes.fotnot 743 · s. 16

Deposition av handpenning hos fastighetsmäklare1 hänvisning

Torgny Håstad · SvJT 2007 s. 942–954 · 1 ställe

Om en köpare betalar till mäklaren, trots att denne inte fått fullmakt att ta emot betalning för säljarens räkning och trots att det inte finns ett depositionsavtal (som då innefattar en fullmakt från säljaren), är betalningen inte gällande mot säljaren. En förskingring av mäklaren går i så fall på köparens risk. Skulle mäklaren emellertid vidarebefordra beloppet till säljaren, kan man utgå från att köparen i motsvarande mån blir befriad och således kan åberopa sin betalning till mäklaren mot säljaren; mäklaren har då betalat köparens skuld till säljaren. Om mäklaren bara vidarebefordrar ett delbelopp till säljaren och räknar av resten som provision eller räknar av hela handpenningen som provision, uppkommer frågan om köparen kan åberopa hela sin betalning mot säljaren. Saken prövades i NJA 2007 s. 86, där mäklaren räknat av hela handpenningen som provision och säljaren bestred att han fått någon betalning från köparen. Eftersom mäklaren överlämnat en kvittens till säljaren, enligt vilken denne upptagits som betalare av handpenningen, och säljaren inte ifrågasatt att det belopp som kvittensen tog upp avsåg den inbetalning som köparen gjort direkt till mäklaren, och inte heller krävt att mäklaren skulle vidarebefordra det uppburna beloppet, ansågs säljaren ha godkänt att köparen betalat handpenningen till mäklaren (trots att denne inte fått fullmakt). Godkännandet hade visserligen inte meddelats köparen, men eftersom en uppdragsfullmakt (fullmakt enligt 18 § avtalslagen) gäller till förmån för en tredje man även om denne inte kände till uppdragsfullmakten när han avtalade med fullmäktigen, är det följdriktigt att en för tredje man okänd ratihabition också berättigar tredje man.Fastighetsmäklarlagen · p. 4 · s. 943