Se NJA 2007 s. 86, sista frågan i HD:s dom: ”Godkännandet [hos sysslomannen] får anses gälla till förmån för (tredje man)”. Någon närmare motivering gavs inte i HD:s domskäl, vilket gör att alla teoretiska förklaringar som leder till angivet resultat ryms inom prejudikatet, men åtminstone för referenten (mig) var grunden den här angivna, och det torde vara svårt att lansera någon annan passande teori. En nackdel med detta återhållna skrivsätt — som hänger samman med att handläggningen var inriktad på en helt annan prejudikatfråga — är naturligtvis att vissa grundläggande ställningstaganden passerar tämligen obemärkta. Det sista ställningstagandet hade förtjänat en mening i rubriken.
Hänvisas från p. 1 (s. 234)
1.Bestämmelsen i 25 § avtalslagen om fullmäktigens ansvar mot tredje man utgår från att huvudmannen kan ratihabera en rättshandling som inte binder huvudmannen. Det är självklart och i överensstämmelse med den bakomliggande fullmaktsteorin att sådan ratihabition blir effektiv om den görs direkt till tredje man. Men hur ska man se på en ratihabition som huvudmannen riktar bara till sysslomannen; kan tredje man åberopa den mot huvudmannen (när han senare får kännedom om ratihabitionen), och är tredje man bunden av den vid en talan mot sysslomannen enligt 25 §? Eftersom behörighet primärt skapas genom uppdraget och det som ovan nämnts annars bara blir en rundgång, borde en ratihabition till mellanmannen berättiga tredje man i förhållande till huvudmannen och befria mellanmannen från sitt ansvar.s. 234