Rättsfall

NJA 2007 s. 599

Rättskälldiskussion

Citera

NJA 2007 s. 599

BibTeX

@misc{nja-2007-s-599,
  author       = {{Högsta domstolen}},
  title        = {{NJA 2007 s. 599}},
  year         = {2007},
  howpublished = {Rättsfall}
}

Öppna i bibliografi

Dom

Hämtar dom…

Omtalad i rättsvetenskapen

10 hänvisningar i 4 artiklar · 10 stycken/fotnoter

Prioritet och avtal - intercreditoravtal i svensk rätt, särskilt vid insolvens1 hänvisning

Sara Göthlin · 2023, s. 1–338 · 1 ställe

139, 229NJA 2010 s. 617 197, 251 NJA 2003 s. 465 329NJA 2010 s. 629 60 NJA 2004 s. 345 280, 281NJA 2010 s. 725 251 NJA 2004 s. 561 326NJA 2010 s. 734 243, 325 NJA 2004 s. 777 238NJA 2011 s. 600 208 NJA 2005 s. 11 158NJA 2011 s. 739 297 NJA 2005 s. 142 218NJA 2011 s. 792 342 NJA 2005 s. 342 325, 349NJA 2012 s. 97 30, 285 NJA 2005 s. 425 28NJA 2012 s. 328 317 NJA 2005 s. 443 240NJA 2012 s. 391 125, 298 NJA 2005 s. 510 254NJA 2012 s. 419 160, 314 NJA 2005 s. 557 347NJA 2012 s. 441 157, 237, 287 NJA 2005 s. 608 219, 220NJA 2012 s. 697 221 NJA 2005 s. 792 281NJA 2012 s. 715 313 NJA 2005 s. 871 160NJA 2012 s. 1095 27, 127, 342 NJA 2006 s. 420 239, 333NJA 2013 s. 271 208 NJA 2006 s. 439 157, 176NJA 2013 s. 421 95, 283, 284 NJA 2006 s. 678 348NJA 2013 s. 491 218 NJA 2007 s. 86 199NJA 2013 s. 822 125, 290 NJA 2007 s. 280 158, 159NJA 2013 s. 1017 325 NJA 2007 s. 413 173, 174, 197NJA 2013 s. 1190 232 NJA 2007 s. 455 194NJA 2013 s. 1203 332 NJA 2007 s. 471 280NJA 2014 s. 537 56, 254, 255, 282 NJA 2007 s. 599 318NJA 2014 s. 669 333, 340, 341 NJA 2007 s. 652 174, 197NJA 2014 s. 760 220, 353 NJA 2007 s. 736 240, 251NJA 2014 s. 798 240 NJA 2008 s. 339 256NJA 2014 s. 877 51, 333, 353 NJA 2008 s. 392 26, 299NJA 2014 s. 960 208 NJA 2008 s. 684 58, 170, 172, NJA 2015 s. 346 349referat · p. 85 · s. 333

Femton förmögenhetsrättsliga forskningsresultat - och totalt tjugo konkreta exempel på forskning kring bankjuridiska teman som illustrerar vad en resultatinriktning skulle kunna tillföra i förmögenhetsrätten7 hänvisningar

Claes Martinson · 2018, s. 1–604 · 7 ställen

Rättsdogmatik in absurdum?1 hänvisning

Torgny Håstad · SvJT 2017 s. 357–369 · 1 ställe

Se NJA II 1944 s. 405 f. 1 1 Justitiesekreteraren Charlotte Edvardsson framhöll uppmärksamt i sitt betänkande i NJA 2014 s. 935 på s. 945 att om en redovisningsgäldenär avskilt redovisningsmedlen genom deposition i bank och klargjort för banken att depositionen skett för annans räkning, så kan banken enligt förarbetena till lagen om redovisningsmedel (NJA II 1944 s. 411 f.) — till skillnad mot vad som gäller enligt 31 § kommissionslagen (64 § i 1914 års lag) — inte kvitta med motfordran hos redovisningsgäldenären. Detta skulle enligt betänkandet tala för att kommissionslagens bestämmelser inte är tillämpliga på redovisningsförhållanden. Men samtidigt står i NJA II 1944 på s. 405 och 410 att lagen är analogt tillämplig på mottagande av all fungibel egendom, inte bara pengar, och en kommissionär mottar otvivelaktigt huvudmannens varor och pengar med redovisningsskyldighet. Varför skulle då inte kommissionslagen kunna tillämpas åtminstone analogt på redovisningsförhållanden där kommissionslagen innehåller en lösning men en sådan saknas i lagen om redovisningsmedel? Det förefaller som om den som stiftade redovisningslagen (Gösta Walin) vid sitt kvittningsuttalande råkade förbise existensen av dåvarande 64 § kommissionslagen, som inte berördes i 1944 års lagstiftningsärende. Något som talar för ett sådant förbiseende är vidare att det 1944 inte framhölls och än mindre åtgärdades att kommittenten enligt 53 § första stycket 1914 års kommissionslag hade separationsrätt till varor innehavda av kommissionären med försäljningsuppdrag ända tills äganderätten går över till tredje man eller kommissionären självinträder, utan att något villkor uppställdes om att kommissionärens självinträdesrätt förutsatte att kommissionären var solvent eller betalade kontant. Annars omvandlar ju självinträdet kommittentens separationsrätt till varorna till en osäker fordran mot kommissionären, vilket betyder att kommissionären har rätt att sätta värdet av huvudmannens rätt i fara. I sådant fall föreligger inte redovisningsskyldighet, och en separationsrätt för huvudmannen är utesluten enligt lagen om redovisningsmedel, även om den till sysslomannen överlämnade egendomen aldrig har sammanblandats med sysslomannens (se NJA II 1944 s. 410 och NJA 2007 s. 599 på s. 621). Här finns en inkongruens i rättssystemet som de lege lata kan lösas bara genom ett reduktionsslut från dåvarande 53 § och nuvarande 23 § kommissionslagen. 12 Jfr NJA II 1944 s. 411 näst sista stycket. 13 NJA II 1944 s. 418 andra stycket in fine. 1 4 Härvid tar jag inte ställning till om en legal (icke avtalad) säkerhetsrätt, särskilt kvittningsrätt, kan vara utesluten i vissa sysslomannaförhållanden därför att huvudmannens behov av likviditet skulle kunna ges företräde. 15 Startpunkten kan förläggas till år 1904, då dansken Torp vid det Nordiska juristmötet tämligen ensam hävdade att äganderätten inte övergår från säljaren till köparen vid en enda tidpunkt utan successivt och att man vid tal om äganderätt måste skilja mellan olika rättsliga konflikter. Så småningom har uppfattningen om äganderätt som ett i sig innehållslöst men framställningstekniskt underlättande mellanbegrepp (en kopplingscentral) blivit allmänt omfattad, se t.ex. Undén och Ross. En kortfattad, suverän framställning över värdenihilismen och dogmatiskt rättighetstänkande finns i Markku Helins artikel Rättigheter i rättsvetenskap — om rättigheters ställning i rättsvetenskap från Uppsalaskolan till nutid, Tidskrift utgiven av Juridiska föreningen i Finland, 2017 s. 100–111. 1 6 Ett annat exempel på pragmatism finns i preskriptionslagen. Enligt dess 11 § får en panthavare ta betalt ur panten även om hans pantsäkrade fordran har preskriberats. Detta skulle kunna förklaras med att hans panträtt är en sakrätt och inriktad på ett individuellt bestämt föremål, medan bara fordringar (generiskt bestämda anspråk) preskriberas enligt lagens 1 §. I lagens 10 § anges emellertid att en fordran får användas till kvittning även om den är preskriberad. Här har lagstiftaren uppenbarligen sett till kvittningsrättens säkerhetsfunktion (”panträtt i egen skuld”) och bortsett från att föremålet för den preskriberade fordringen inte är individuellt bestämt och därmed inte en sakrätt i statisk mening. Kvittningsrätten åtnjuter dessutom s.k. dynamiskt sakrättsligt skydd genom att den enligt 5:15 konkurslagen får göras gällande i gäldenärens (huvudborgenärens) konkurs. 17 Har prestation skett efter ett (oriktigt) lagakraftvunnet avgörande av en domstol eller myndighet, kan det naturligtvis tänkas att prestationen dock blir befriande. 1 8 Med min uppfattning i rättsfrågan måste advokatens förslag ha stridit mot god advokatsed. 19 Resultatet skulle då i praktiken bli detsamma som enligt kommissionslagen. 2 0 Dansken Alf Ross har i en klassisk uppsats i Festskrift till Henry Ussing, 1951, visat hur den polynesiska, besvärjande formeln tû-tû kan ersätta ordet äganderätt utan att saken ändras. Jfr ovan not 15. 21 Ingen av parterna, de rättsutlåtande professorerna eller domstolarna verkar ha känt till lagbestämmelsen och dess ratio. Annars borde den ha omnämnts jämförelsevis av dem som ville ogilla klientens talan och ha avfärdats av HDmajoriteten, vilken ändå snuddade vid frågan om obehörig vinst (dubbelbetalning). 2 2 I förarbetena till lagen om redovisningsmedel diskuteras om olika huvudmäns rätt till medel avskilda för dem på samma konto vid brist på kontot ska proportioneras brutto eller först sedan avdrag gjorts för sysslomannens arvodesfordran. I samband med det uttalade departementschefen (statssekreterare Walin, får man förmoda) att en nettoberäkning leder till den egendomliga konsekvensen att de redovisningsberättigades andelstal i ett gemensamt konto under i övrigt lika förhållanden skulle bestämmas ”olika vid utmätning och konkurs, enär någon kvittning med motfordringar svårligen kan förutsättas äga rum i det förra fallet”. Därefter rekommenderades en bruttoberäkning (NJA II 1944 s. 418). Uttalandet, att kvittning med sysslomannens arvodesfordran inte skulle kunna ske vid utmätning, kan inte vara riktigt. Sysslomannen har helt enkelt en civilrättslig kvittningsrätt som måste respekteras sakrättsligt vid alla former av cession. Varje olikhet mellan utmätning och konkurs riskerar dessutom att bli konkursdrivande, främst så att en annan av sysslomannens borgenärer begär sysslomannen i konkurs för att säkra värdet av arvodesfordringen för borgenärerna i allmänhet.fotnot 10 · s. 362

Tillägg till Högsta domstolens avgöranden, samt något om skiljaktigheter1 hänvisning

Kerstin Calissendorff, Göran Lambertz, Stefan Lindskog · SvJT 2012 s. 313–318 · 1 ställe

Som exempel kan nämnas NJA 1994 s. 614 med uttalanden i en fråga som inte var uppe till prövning i Högsta domstolen, men som hade varit det i lägre instanser, NJA 2006 s. 638 om verkan av passivitet vid ingående av avtal, NJA 2007 s. 599 med uttalanden rörande en först i HD åberopad grund som inte lagts till grund för avgörandet, NJA 2009 s. 500 angående närliggande frågor, NJA 2011 s. 524 om besittningsbegreppet i allmänhet när en mer begränsad besittningsfråga aktualiserades samt NJA 2011 s. 576 om betydelsen av ålder och bruk vid skadeståndsberäkning, en fråga som av processuella skäl försvann ur fokus i målet.När skrivs tillägg? · p. 8 · s. 316