NJA 2007 s 599 (Gullivers), citatet från tredje stycket från slutet av HD:s domskäl.
Hänvisas från p. 11 (s. 480)
1.En del av den rättsdogmatiska utredningen handlar om utsagor om hur rekvisitet avskiljande skall hanteras. I här aktuellt avseende handlar utsa gorna om vad som skall anses avgöra om ett avskiljande är reellt. Som nämnts är frågan om vad som utgör ett reellt avskiljande dock inte den reella frågan som behöver hanteras. Utifrån den analys jag redovisat beträffande kontanthantering är den reella frågan vilka risknivåer som skall tillåtas i beaktande av i vilken mån de incitament som en sanktion i form av utebliven separationsrätt kan leda till. Jag väljer här att först redovisa en dogmatisk aspekt utifrån tanken att den går att hävda som argument i den reella frågan om risk och risknivåer.s. 478
2.Ett lagstadgat faktum är att lagstiftaren har givit parterna utrymme att påverka riskerna. Genom att blanda in en straffsanktion kan parterna påverka riskerna kring hantering av medel. Relationen mellan uppdragsgivare och uppdragstagare som hanterar medel regleras nämligen inte bara i RvmL utan även i BrB. Genom BrB 10 kapitlet skyddas anspråkshavarna mot att uppdragstagaren tar risker med medlen. Lagregleringen innebär att upp dragstagaren skall hålla medlen kontinuerligt avskilda i de fall detta är avtalat eller stadgat. Om uppdragstagaren i avtal åtagit sig att hålla medlen konti nuerligt avskilda begår uppdragstagarens företrädare ett brott om de inte ser till att medlen är avskilda. I första hand är det brottet olovligt förfogande som kommer ifråga. Den som är skyldig att hålla medlen avskilda överträder regeln om denne sammanblandar medlen med sin egen förmögenhet. En sammanblandning kan göras genom dröjsmål med avskiljande.s. 478
3.22 (R) Separationsrätt vid kontanthantering 479 Funktionen bakom den straffsanktionerade kontinuerliga avskiljande skyldighet är således att erbjuda en verkningsfull möjlighet att begränsa riskerna. Den som i avtal eller genom lagstadgande har skyldighet att hålla medel avskilda utsätter nämligen sina huvudmän för en icke avsedd risk om han bryter mot avskiljandeskyldigheten. Det är helt enkelt möjligt för den som vill skydda sig mot dessa risker att avtala om avskiljandeskyldig het. För vissa förhållanden är det inte bara en möjlighet att avtala om riskbegränsning av detta slag, riskbegränsningen följer rent av redan av lagreglering. Den särskilda möjligheten att ställa straffsanktionerade krav för avskil jandeskyldighet innebär att det finns anledning att skilja en mellan olika slag av redovisningsförhållanden. Den som får medel för annan har inte nödvändigtvis ett uppdrag för denne. Det är möjligt att hamna i en redo visningsskyldighet utan att egen förskyllan. Exempelvis kan innehavaren av ett bankkonto av misstag ha fått pengar insatta på sitt konto. Således finns det andra förhållanden där redovisningsskyldighet är aktuell än det typiska redovisningsuppdrag som exempelvis en renodlad värdetransportör har. Det vore överdrivet att med straffsanktion kräva att även de som inte har uppdrag att kontinuerligt avskilja medel skall göra det. I civilrättsligt hänseende är det tillräckligt att för separationsrätt ställa de krav som ställs i RvmL. Däremot har det alltså ansetts som motsatsen till överdrivet att kräva kontinuerligt avskiljande i de fall där den redovisningsskyldige verkligen har ett uppdrag och detta uppdrag på grund av avtal omfattar en kontinuerlig avskiljandeskyldighet. Att bryta mot denna del av avtalet är helt enkelt straffsanktionerat. Uppdragstagaren skall styras bort från att på egen hand 480 22 (R) Separationsrätt vid kontanthantering ta sig kredit och därmed utsätta huvudmannen för kreditrisk. Som nämnts anses detta vara av sådan betydelse att denna möjlighet att begränsa risken stöttas med en straffsanktion.s. 22
4.Jag upprepar budskapet om två olika avskiljandeskyldigheter för att vara tydlig. Det finns två lagregleringar och i båda föreskrivs en avskiljandeskyl dighet. Den innebär dock inte samma gränsdragning och sanktionerna är olika. Den avskiljandeskyldighet som följer av avtal om avskiljande skyldighet och sanktioneras med BrB, är inte i sig sanktionerad med att huvudmännen förlorar sin separationsrätt. RvmL innebär att separationsrätt kan ges även om uppdragstagaren sammanblandar de främmande medlen med sina egna och även om uppdragstagaren använder främmande medel för helt egna syften. Så länge uppdragstagaren lyckas avskilja medel innan han hamnar på obestånd kan RvmL hävdas för att ge huvudmännen sepa rationsrätt. Att uppdragstagarens företrädare gör sig skyldiga till brott om de har avtalat om avskiljandeskyldighet och ändå inte uppfyller den, innebär alltså inte nödvändigtvis att separationsrätten också skall bortfalla.s. 480
5.Det redovisade förhållandet mellan lagreglerna skulle kunna användas som stöd för att den riskbegränsningsmöjlighet som BrB ger, skall betraktas som separat. Lagstiftaren har givit denna möjlighet för uppdragsgivarna att påverka uppdragstagarnas beteende, men något incitament i form av utebliven separationsrätt som påverkar uppdragstagarna skall inte beaktas i ekvationen. Uppdragsgivare som råkar illa ut p g a uppdragstagarens brotts lighet skall tvärt om räddas genom att ändå få separationsrätt.s. 480
6.I rättspraxis har justitieråden i ett visst fall också dragit konsekvenserna av en sådan linje. När parterna hade avtalat om vad som i effekt förefaller ha varit att uppdragstagaren inte skulle vara kontinuerligt avskiljandeskyldig, har de ändå tillerkänt uppdragsgivaren prioritet genom separationsrätt:s. 480
7.”Av vittnesmålet framgår att IATAbolagen vid avtalsförhandlingen accepterades. 480
8.att resebyråerna inte var skyldiga att under alla förhållanden hålla mottagnas. 480
9.medel avskilda från resebyråns tillgångar. Detta utesluter emellertid inte atts. 480
10.resebyråerna skulle vara redovisningsskyldiga (utan gör bara bestämmelsen oms. 480
11.olovligt förfogande i 10 kap. 4 § BrB inaktuell).”s. 480
12.22 (R) Separationsrätt vid kontanthantering 481 Riskerna och risktagandet var således inte en faktor som beaktades i fal let. De fall där riskerna handlar om de nivåer som motsvarar resebyråers hantering av medel från flygbiljettsförsäljning, ger kanske heller inte någon större anledning till detta. I dogmatiskt hänseende konstaterar jag bara att avgörandet inte ger något stöd för att lägga avgörande vikt vid risker och risktagande.s. 22