NJA 2007 s 599 (Gullivers), citatet från tredje stycket från slutet av HD:s domskäl.
Hänvisas från p. 1 (s. 22)
1.I ett ovan citerat rättsfall om resebyråförhållanden förefaller parterna inte ha varit överens om hur uppdragstagaren skulle hantera medlen. Beträffande bevisningen skriver justitieråden: ”[Vittnet] har härvidlag uppgett å ena sidan att resebyråerna enligt praxis hanterade kundbetalningarna som egna kassamedel för sina likviditetsbehov men å andra sidan att IATAbolagen ville att det skulle stå klart att medlen tillhörde dem och att medlen skulle hanteras på ett särskilt sätt. Såvitt framgår av vittnesmålet blev saken inte närmare utredd vid förhandlingen.” Det förefaller av domskälen som att uppdragstagaren ansågs ha hanterat medlen som sina egna, i åtminstone viss mån, till dess redovisning skedde. Likaså förefaller det som att uppdragsgivaren varit medveten om att upp dragstagaren, agerat på detta vis. Ändå beslutade justitieråden om att ge uppdragstagaren separationsrätt. De menade: ”Den avgörande frågan är i stället huruvida IATAbolagen godtog att reseby råerna, efter sammanblandning av kundmedlen med egna tillgångar eller efter förfoganden över medlen för egen räkning, fick låta sin förmögenhetsställning försämras så att värdet av redovisningsfordringen påverkades, utan att det skulle innebära ett avtalsbrott mot IATAbolagen.” Vad HD beslutade var således att separationsrätt skulle ges trots att upp dragstagaren, i åtminstone viss mån, hanterade medlen som sina egna. Skälet var att uppdragsgivaren inte hade godtagit att uppdragstagaren agerade på detta sätt för den händelse att denne drabbades av försämrad förmögenhetsställning. För att uppdragsgivaren skulle anses ha godtagit 486 22 (R) Separationsrätt vid kontanthantering något sådant menade justitieråden, med stöd av lagförarbeten, att det skulle behövas ”uttryckligt medgivande eller andra särskilda omständigheter”. Vad uppdragsgivaren gjort var också att hävda att det skulle stå klart att medlen tillhörde dem och att medlen skulle hanteras på ett särskilt sätt. Detta framgår av det första citatet ovan.s. 22
2.Rättsfallet kan användas för att hävda att det skall vara tillräckligt att en uppdragsgivare avtalat om och markerat sin vilja att uppdragstagaren skall hålla medlen avskilda. Under sådana omständigheter skall det sedan inte spela någon roll om uppdragstagaren faktiskt inte avskiljer utan använder medlen i visst avseende, som egna kassamedel för sina likviditetsbehov, till dess att det är dags att fullgöra uppdraget att redovisa medlen, d v s betala uppdragsgivarens fordran. Det är emellertid relevant att peka på att det handlar om en begränsad användning av medlen för egen räkning. I domskälen nämns att det handlar om egna kassamedel för egna likvidi tetsbehov. Detta kan betraktas som något annat än att uppdragstagaren använder medlen som sina egna och för annat än likviditetsbehov.s. 486
3.I dogmatiskt hänseende kan rättsfallet således ge visst utrymme för att uppdragstagaren inte ens skall behöva avskilja medlen. Möjligen kan rättsfallet även ge stöd för att uppdragsgivaren inte skall behöva agera i anledning av detta om uppdragsgivaren markerat att avtalet innebär ett krav på avskiljande så länge uppdragstagaren är solvent. Det förefaller dock till synes ändå inte få handla om att uppdragstagaren använder medlen som sina egna som om det handlade om en kredit. Den användning som uppdragstagaren tillåts förefaller begränsad till egna kassamedel för egna likviditetsbehov. I bedömningen av vilken omfattning detta innebär kan det vara relevant att fallet som framgått handlade om resebyråverksamhet.s. 486
4.I förhållande till frågan om bedömningen av om ett avskiljande varit reellt p g a hur uppdragstagaren hanterat medlen ger det redovisade rättsfallet dogmatiskt stöd för att tillåta viss användning av medel i viss begränsat omfattning. Något klargörande om vilken omfattning av uttag eller brist som skall godtas generellt sett ger fallet dock inte. Vad som skall godtass. 486
5.22 (R) Separationsrätt vid kontanthantering 487 beträffande om avskiljandet är reellt och vilka nivåer av risker som skall tillåtas blir inte konkret i de rättsdogmatiska utsagorna.s. 22