Rättsfall

NJA 2005 s. 712

Citera

NJA 2005 s. 712

BibTeX

@misc{nja-2005-s-712,
  author       = {{Högsta domstolen}},
  title        = {{NJA 2005 s. 712}},
  year         = {2005},
  howpublished = {Rättsfall}
}

Öppna i bibliografi

Dom

Hämtar dom…

Omtalad i rättsvetenskapen

23 hänvisningar i 10 artiklar · 23 stycken/fotnoter

Varför är bevisning som uppfyller beviskravet i våldtäktsmål inte tillräcklig i mål om olaga hot?1 hänvisning

Christian Dahlman, Andreas Korths Aspegren · SvJT 2018 s. 327–342 · 1 ställe

Stödbevisning om målsägandens agerande kan vara avgörande för målets utgång. I NJA 1991 s. 83 stod RT åtalad för våldtäkt av sin sambo HH. RT nekade till gärningen och det fanns ingen rättsmedicinsk bevisning. Åklagarens bevisning bestod av HHs berättelse, samt bevisning om HHs agerande, i form av vittnesmål från HHs mor och syster om vad HH berättat för dem. Högsta domstolen fann att bevisningen var tillräcklig och dömde RT för våldtäkt. Några år senare kom ett annat fall med liknande omständigheter upp till bedömning. I NJA 2005 s. 712 stod LG åtalad för våldtäkt av sin sambo CG. LG nekade till gärningen och det fanns ingen rättsmedicinsk bevisning. Till skillnad från 1991 års fall förelåg inte någon stödbevisning om målsägandens agerande. Åklagarens bevisning bestod enbart av CGs berättelse. Högsta domstolen fann att denna bevisning inte var tillräcklig och friade LG. I domskälen gör Högsta domstolen en jämförelse med 1991 års fall och pekar särskilt på avsaknaden av stödbevisning i 2005 års fall. Betydelsen av stödbevisning om målsägandens agerande bekräftades av Högsta domstolen i ett färskt fall, NJA 2017 s. 316 II, där NN stod åtalad för våldtäkt och åklagarens bevisning bestod av målsägandens berättelse i kombination med stödbevisning om målsägandens agerande. Stödbevisningen utgjordes av en inspelning av målsägandens samtal till en larmcentral och ett vittnesmål från en arbetskamrat till målsäganden som målsäganden anförtrott sig till och berättat om våldtäkten. Högsta domstolen fann att målsägandens berättelse tillsammans med stödbevisningen uppfyllde beviskravet.Inledning · p. 3 · s. 328

Mord, prejudikattolkning och lagtolkning1 hänvisning

Martin Sunnqvist · SvJT 2016 s. 541–553 · 1 ställe

54 kap. 10 § första stycket 1 rättegångsbalken. 1 3 Se NJA 2011 s. 843. 14 Se bl.a. NJA 2012 s. 105. 15 NJA 2011 s. 89. 16 NJA 2000 s. 612. 17 Stig Strömholm, ”Behövs en prejudikatlära” i Festskrift till Jan Hellner, 1984, s. 645–657 på s. 648 och 652, jfr även Stig Strömholm, ”En svensk prejudikatlära: behov och möjligheter” i SvJT 1984 s. 923 på s. 940. Det första uttalandet finns i Arthur Goodhart, ”Determining the Ratio Decidendi of a Case” i 40 Yale Law Jou rnal 1930 s. 161–183 på s. 162 och det andra i Arthur Goodhart, ”The Ratio Decidendi of a Case” i 22 Modern Law Review 1959 s. 117–124 på s. 119. 18 Stig Strömholm i Fskr. till Hellner s. 648–649 och i SvJT 1984 s. 938; bygger på Arthur Goodhart i 40 Yale Law Journal 1930 s. 182. 19 Neil Duxbury, The Nature and Authority of Precedent, Cambridge: Cambridge University Press, 2008, s. 76–90. 20 Se, utöver Duxbury, Neil MacCormick, Rhetoric and the Rule of Law. A Theory of Legal Reasoning, Oxford: Oxford University Press, 2005, s. 143–161. 21 Se t.ex. Lars Hjerner, Om rättsfallstolkning, 2 uppl., Stockholm 1973, Peter Westberg, ”Prejudikattolkningens ABC” i Normativa perspektiv, Festskrift till Anna Christensen, Lund: Juristförlaget, 2000, s. 583–617, Bert Lehrberg, Praktisk juridisk metod, 8 uppl., Uppsala: Iusté, 2015, s. 175–200, och Torkel Gregow, ”Obiter dictum — något att uppmuntra eller motarbeta?” i JT 2015–16 s. 36. 22 Aleksander Peczenik, Vad är rätt? Om demokrati, rättssäkerhet, etik och juridisk argumentation, Stockholm: Norstedts Juridik, 1995, s. 232–241. 23 Hans Thornstedt, Om rättsvillfarelse, Stockholm: Norstedts, 1956, s. 18–19. 2 4 Gunnar Bergholtz och Aleksander Peczenik, ”Precedent in Sweden” i D. Neil MacCormick och Robert S. Summers (red.) Interpreting precedents: a comparative study, Aldershot: Dartmouth, 1997, s. 293–314, ssk. s. 304–307 — citatet från s. 304. 25 Jfr Stig Strömholm SvJT 1984 s. 934. 26 29 kap. 1 § första stycket brottsbalken. 27 Jfr Duxbury s. 90 och 93 samt Lehrberg s. 175–178. 2 8 Jfr Strömholm i SvJT 1984 s. 945 samt Goodhart i 40 Yale Law Journal 1930 s. 180–181 och i 22 Modern Law Review 1959 s. 124. Jfr också vad Peter Westberg säger om prejudikatet som pusselbit i ”Prejudikattolkningens ABC”. 29 Se Peter Westberg, ”Prejudikattolkningens ABC”, s. 609–611. 30 Se till rättens olika skikt Kaarlo Tuori, Critical Legal Positivism, Aldershot: Ashgate, 2002. 31 Jfr Dag Victor, ”Högsta domstolen och prejudikaten — särskilt på straffrättens område” i Fskr. till Nils Jareborg, 2002, s. 717–741, ssk. s. 738–740. 32 Torkel Gregow, ”Obiter dictum — något att uppmuntra eller motarbeta?” i JT 2015–16 s. 36, använder den vidare definitionen av ratio decidendi. 33 Jfr t.ex. de olika situationer av knivinnehav som diskuteras i NJA 2016 s. 30. 3 4 Lars Heuman, ”Prejudikat som innehåller konkretiseringar av rekvisit eller rättsgrundsatser som består av tillräckliga eller nödvändiga betingelser” i JT 2015– 16 s. 757 på s. 757–758. 35 Peter Westberg, ”Prejudikattolkningens ABC”, s. 592–593. 36 Se numera 4 kap. 11 § rättegångsbalken. 3 7 Se till sammanhanget mellan reglerna Gerhard Schmidt, Die Richterregeln des Olavus Petri. Ihre Bedeutung im allgemeinen und für die Entwicklung des schwedischen Strafprozeßrechts vom 14. bis 16. Jahrundert, Göttingen/Stockholm: Vandenhoeck & Ruprecht/Norstedts, 1966, s. 123–130. 38 Friedrich Karl von Savigny, System des heutigen Römischen Rechts, Bd 1, Berlin: Veit und Comp., 1840, s. 212–216. 39 Se Jan Schröder, Recht als Wissenschaft. Geschichte der juristischen Methodenlehre in der Neuzeit (1500–1933), 2 uppl., München: C. H. Beck, 2012, ssk. s. 216–217 och 223–225. 40 Antonin Scalia, A Matter of Interpretation. Federal Courts and the Law, Princeton. Princeton University Press, 1997, s. 3–47. 41 Philipp Heck, ”Gesetzesauslegung und Interessenjurisprudenz” i Archiv für die civilistische Praxis, 1914, s. 1–318. 42 Per Olof Ekelöf och Henrik Edelstam, Rättegång. Första häftet, 8 uppl., Stockholm: Norstedts, 2002, s. 79–95. 4 3 Se NJA 2003 s. 144. 4 4 Se beträffande lagtolkning bl.a. Aleksander Peczenik, Vad är rätt? Om demokrati, rättssäkerhet, etik och juridisk argumentation, Stockholm: Norstedts Juridik, 1995, s. 289–377 och Bert Lehrberg, Praktisk juridisk metod, 8 uppl., Uppsala: Iusté, 2015, s. 135–146. 45 Se NJA 2005 s. 712 och 2008 s. 946.fotnot 12 · s. 544

Grov fridskränkning och grov kvinnofridskränkning - fridskränkningsbrotten som rättslig konstruktion1 hänvisning

Malou Andersson · 2016, s. 1–2035 · 1 ställe

Avgöranden från Högsta domstolen NJA 1980 s. 91 NJA 1986 s. 127 NJA 1988 s. 156 NJA 1990 s. 175 NJA 1990 s. 315 NJA 1990 s. 354 NJA 1991 s. 83 NJA 1992 s. 26 NJA 1992 s. 446 NJA 1999 s. 102 NJA 2000 s. 661 NJA 2003 s. 486 NJA 2003 s. 144 NJA 2003 s. 537 NJA 2004 s. 97 NJA 2004 s. 437 NJA 2005 s. 712 NJA 2006 s. 79 I och II NJA 2007 s. 874 NJA 2008 s. 359 NJA 2008 s. 482 NJA 2008 s. 1010 NJA 2009 s. 485Rättsfall · p. 1 · s. 24

Skyddsvärda intressen & straffvärda kränkningar - om sexualbrotten i det straffrättsliga systemet med utgångspunkt i brottet sexuellt ofredande11 hänvisningar

Linnea Wegerstad · 2015, s. 1–1993 · 11 ställen

Svenska domstolars hantering av Europakonventionen1 hänvisning

Dag Victor · SvJT 2013 s. 343–396 · 1 ställe

När HD i NJA 2008 s. 946 diskuterar tillämpningen av bestämmelsen om ofredande från ett legalitetsperspektiv sker det utan någon hänvisning till konventionen. (”Det kan diskuteras om bestämmelsen om ofredande genom hänsynslöst beteende fyller rimliga anspråk på klar och tydlig strafflag (jfr a. prop. s. B 117). Även om bestämmelsen är vag och lämnar formellt utrymme för högst skiftande tolkningar finns det emellertid, inte minst av legalitetshänsyn, skäl att undvika tolkningar som framstår som pressade (jfr NJA 2005 s. 712). Frågan om ansvar för olovlig bildupptagning (och spridning av sådana upptagningar) har varit föremål för lagstiftarens överväganden under lång tid. Inte i något sammanhang har det antagits att den nu gällande lagstiftningen skulle kunna tillämpas på det sätt som åklagaren gjort gällande i detta mål. Med hänsyn härtill och vad i övrigt anförts ovan kan lagligt stöd för att döma A.B. för ofredande inte anses föreligga.”)fotnot 45 · s. 379

Om tro, tyckande och vetande1 hänvisning

Mikael Mellqvist · SvJT 2013 s. 753–778 · 1 ställe

Ang. begreppsanvändningen se t.ex. Hans Gunnar Axberger, Lund s. 72, om att trovärdighet jämfört med tillförlitlighet är av underordnad betydelse och s. 75 om att Högsta domstolen antagligen använt trovärdighet och tillförlitlighet synonymt. Se också Mikael Mellqvist i Festskrift till Torkel Gregow, bl.a. vad som där sägs (s. 285 f.) om allmän respektive målspecifik trovärdighet och om att det krävs att det görs en värdering av en utsagas tillförlitlighet och en annan bedömning av en uppgiftslämnares trovärdighet; det är alltså frågan om två skilda bedömningar. Se också Lena Schelin, Bevisvärdering av utsagor i brottmål, Stockholm 2007, t.ex. s. 100 och s. 240 samt Felaktigt dömda s. 473. 1 0 Se Per Ole Träskman, Rimligt eller inget rimligt tvivel i Festskrift till Lars Heuman, Stockholm 2008, s. 501. 11 Se Christian Diesen, Utom rimligt tvivel — om beviskrav och bevisvärdering i brottmål, JT 1996–97 s. 525 och densamme Bortom allt tvivel? i Festskrift till Per Ole Träskman, Stockholm 2011, s. 148 och se Felaktigt dömda s. 74 ang. den induktiva bevisvärderingsmetoden. Jfr Göran Lambertz, Lund s. 101 f. som är inne på att lagstiftaren borde gripa in och precisera vad som ska avses med ”rimligt tvivel” och som också i Festskrift till Torkel Gregow (s. 202) menar att ”vi lever med en myt; bevisribban i brottmål ligger i verkligheten ofta betydligt lägre än vi tror”. Se också Bengt Lindell, Ett rättsfall om resning och beviskravet i brottmål, i Festskrift till Per Henrik Lindblom, Uppsala 2004, s. 431. Bengt Lindell har också i Deklaratoriska och demonstrativa prejudikat i Festskrift till Per Olof Bolding, Stockholm 1992, s. 289 (s. 300 f.) betecknat Högsta domstolens fastställande av beviskravet ”utom rimligt tvivel” som ett demonstrativt krav (i motsats till ett deklaratoriskt krav). Se också Roberth Nordh, Praktisk process VII — Bevisrätt B, Bevisbörda och beviskrav, Uppsala 2011, s. 33 f. och Lena Schelin, Bevisvärdering av utsagor i brottmål, Stockholm 2007, s. 58 f. 1 2 Om jag som domare känner att bevisningen för en fällande dom inte är tillräckligt övertygande är det min skyldighet att frikänna! Motiveringen må bli den det blir; varje läsare av domen måste inte instämma i slutsatsen. 13 Så som jag har förstått det var det Arne Trankell som uppträdde redan på 1950talet som någon sorts pionjär på området vittnespsykologi, se Arne Trankell, Trovärdighetsutredningarnas metodik i SvJT 1956 s. 81. Själv lyssnade jag, med stort intresse men utan kompetens att bedöma den vetenskapliga kvaliteten, till en serie (två?) föreläsningar han höll inom ramen för mina juridikstudier i mitten av 1970talet. Arne Trankells Vittnespsykologins arbetsmetoder, 2 uppl. Stockholm 1971, omnämns ofta som något sorts startpunkt för vittnespsykologin i Sverige. Se ang. Arne Trankells metod, kortfattat och träffsäkert, bl.a. Henrik Edelstam, Om användningen av psykologer som sakkunniga i JT 1992–93 s. 529. Ang. 1980-talets strider se t.ex. inlägg av Nils Wiklund och Frank Lindblad i SvJT 1990 s. 728, 1991 s. 816 och 1992 s. 158. Att frågan om behovet och nyttan av sakkunniga kan försvåras av att det dyker upp icke seriösa aktörer framgår med önskvärd tydlighet av Christians Diesens och Lena Hellbloms diskussion i anledning av den senares bok Hemligheter och minnen — Att utreda tillförlitlighet i sexualbrottsmål, Stockholm 1997, i JT 1997–98 s. 851, 1997–98 s. 1258 och 1998–99 s. 264. På samma tema kan nämnas Lennart Sjöberg, Två slags vittnespsykologi i fallet med ”styckmordet” i JT 1998–99 s. 504, densamme, Bedömningars ofullkomligheter en fara för rättssäkerheten i JT 1998–99 s. 928 och — viktigast — Sven-Åke Christiansson/Frank Linblad Kommentar till Lennart Sjöberg i JT 1998–99 s. 1056. 14 Jfr Rebecca M. Wilén och Leif A. Strömvall, Offenders’ lies and truths: an evaluation of the Supreme Court of Sweden’s criteria for credibility assessment, Psychology, Crime & Law (2012), 18:8, s. 748. Se också Henrik Edelstam, Om användningen av psykologer som sakkunniga i JT 1992–93 s. 529 och Nils Wiklund, Oskyldigt dömda: erfarenheter och lärdomar i SvJT 1999 s. 562 (jfr densamme i SvJT 1990 s. 728, 1992 s. 158 och 1992 s. 789). 15 Se rent allmänt Hans Gammeltoft-Hansen, Fagkundskab og domstolsbehandling i Festskrift till Per Olof Bolding, Stockholm 1992, s. 149 och — givetvis Henrik Edelstam, Sakkunnigbeviset — En studie rörande användningen av experter inom rättsväsendet, Uppsala 1991. Se också Christian Diesen i den tidigare nämnda artikeln i JT 1999–2000 s. 298. Vad som specifikt i nu aktuellt avseende finns att ta till sig i form av seriös och forskningsbaserad kunskap ges det ett axplock av i det följande. 16 Sven-Åke Christiansson, Psykologisk expertis i rättssalarna — får vi bättre domstolsbeslut?”, SvJT 1992 s. 312 17 Se t.ex. Nils Wiklund, Oskyldigt dömda: erfarenheter och lärdomar i SvJT 1999 s. 562, Rickard L Sjöberg, Kritiska synpunkter på vissa minnespsykologiska teoriers användning inom svenskt rättsväsende i SvJT 2011 s. 170, Henrik Edelstam, Om användningen av psykologer som sakkunniga i JT 1992–93 s. 529, Helena Sutorius, Sexuella övergrepp mot barn — Behovet av psykologisk sakkunskap och sakkunnigas roll i rättsprocessen i JT 1999– 2000 s. 117, Christian Diesen, Bevisvärdering och vittnespsykologisk utsageanalys — Metodlikheter och metodskillnader i JT 1999–2000 s. 298 och Christian Diesen, Recension av Sven Å Christiansson/Marika Ehrenkrona, Psykologi och bevisvärdering — Myter om trovärdighet och tillförlitlighet i JT 2011–12 s. 690. 1 8 Se föregående not och vidare t.ex. Sven-Åke Christiansson m.fl. Avancerad förhörs- och intervjumetodik, Stockholm 1998, Sven-Åke Christiansson/Görel Wentz, Brott och minne — Berättelser om grova brott i känslo- och minnesperspektiv, Stockholm 1996. Se också, med ett något annorlunda perspektiv och inriktat på s.k. bortträngda minnen, Rickard L. Sjöberg, Kritiska synpunkter på vissa minnespsykologiska teoriers användning inom svenskt rättsväsende i SvJT 2011 s. 170. 19 Se www.clip.org.gu.se. CLIP står för Research unit for Criminal, Legal and Investigative Psychology. 20 Se ang. nämnda forskning t.ex. Pär Anders Granhag m.fl. Forensic Psychology in Context — Nordic and internationel approaches, Cullompton, Devon/Portland, Oregon, 2010, Pär Anders Granhag, Vittnespsykologi, Lund 2001, Leif A. Strömvall, Deception detection. Moderating Factos and Accuracy, Göteborg 2001. Se Christian Diesens recension av de båda senare i JT 2001–02 s. 678. Se också den tidigare omnämnda avhandlingen av Emma Roos af Hjelmsäter och se vidare i det följande. Därutöver kan rent allmänt omnämnas L Öhman, All Ears: Adults’ and Children’s Earwitness Testimony, Göteborg 2013, L Leander, What Sexually abused children remember and report: Minding the gap, Göteborg 2007 och Karl Ask, Criminal Investigation: Motivation, emotion and cognition in the processing of evidence, Göteborg 2006 samt antologin Nils Wiklund/Ulla Sjöström (red), Svensk vittnespsykologi, Lund 2004 med bidrag från dussinet forskare. 21 Se Maria Hartwig, Interrogating to detect deception and truth: Effects of strategic use of evidence, Göteborg 2005, s. 1–24. 2 2 Se ang. detta Leif A Strömvall, Assessing reability by analyzing the verbal content; the case of Sweden i P A Granhag (red), Forensic Psychology in Context — Nordic and international approaches, 2010, s. 264, Mark R Kebbell/Elisabeth Gilchrist, Eliciting evidence from eyewitnesses in court och Amina Memon m.fl., The ageing eyewitness i antologin Joanna R Adler (red), Forensic Psychology, 2004, s. 81 resp. 96 och — inte minst — Adlert Vrij, Detecting Lies and Deceit: Opportunities and Pitfalls, 2008. På svenska finns Helena Sutorius/Anna Kaldal, Bevisprövning vid sexualbrott, Stockholm 2003, särskilt s. 444 f. och Lena Schelin, a. a. särskilt s. 104 f. och s. 176 f. 23 Ett exempel på en CBCA finns hos Leif A Strömvall, o.a.a. s. 267. Se även Lena Schelin, s. 210 f., som presenterar en CBCA baserad på Högsta domstolens praxis. Se också Christian Diesen m.fl., BEVIS 6 — Sexuella övergrepp mot barn), Stockholm 2001, s. 65. 2 4 Förmodade experter (erfarna poliser) presterar alltså inte bättre än vem som helst när det gäller att skilja en sann utsaga från en lögnaktig, se Maria Hartwig, a.a. s. 11 f. En intressant notering är dock att det finns en grupp som på marginalen presterar bättre än andra och det är kriminellt belastade personer. En slutsats man kan dra är att t.ex. erfarna domare inte är bättre skickade än vem som helst att skilja en tillförlitlig utsaga från en otillförlitlig sådan. 25 Det sagda tar alltså sikte på bedömningen av tillförlitligheten av en annan persons utsaga. Det kan utvecklas genom att s.k. självskattning inte är något tillförlitligt instrument vid bedömning av utsagor. I praktiken ställs ofta frågor till ett vittne om hur säker vederbörande är på en lämnad uppgift. Det torde alltså vara en onödig fråga, eftersom svaret saknar relevans för bedömningen av uppgiftens tillförlitlighet. Annorlunda kan det möjligen vara om ett vittne kan lämna konkreta besked om varför hen själv bedömer en uppgift som säker (eller osäker). 26 Ett exempel på intressant läsning utgör Peter W Huber, Galileo’s revenge — Junk Science in the Courtroom 1991. Boken som till sin karaktär är väldigt “amerikansk” ger halsbrytande exempel på hur det kan gå när man inom domstolsväsendet tar till sig ”skräpvetenskap”, dvs. när gissningar och fördomar upphöjs till objektiv vetenskap. 2 7 Det skulle givetvis vara intressant att analysera hur rättegångsbalkens förhörsordning inverkar på de utsagor som avges inför rätta. Antagligen är den ordningen förenad med flera avsevärda brister vilket sammantaget med att åklagare, advokater och domare generellt sett är riktigt dåliga på att leda förhör innebär att de utsagor som en domstol har att värdera inte har plockats fram på ett optimalt sätt. Inte minst är det problematiskt att förhörspersoners svar så ofta är kontaminerade av information lämnad av frågeställaren. Vi gör det alltså extra svårt för oss genom vårt valhänta agerande i samband med att utsagorna presenteras inför rätten. 28 Lena Schelins tidigare omnämnda avhandling innehåller talrika referenser med olika infallsvinklar till de följande rättsfallen. Detsamma gäller Helena Sutorius/Anna Kaldal, Bevisprövning vid sexualbrott, Stockholm 2003, särskilt s. 320 f. Se också vad gäller just värdering av utsagor Christian Diesen m.fl., BEVIS 5 — Bevispraxis, Stockholm 2005, s. 228 f. samt Felaktigt dömda, s. 52 f. och s. 469 f. 29 Ett av de bifallda åtalen (NJA 2005 s. 712) avsåg grov kvinnofridskränkning och grov fridskränkning som bestod av ett mycket stort antal gärningar. Också i ett annat mål (NJA 1992 s. 446) bestod den fällande domen av ett stort antal gärningar. Här bortses dock från dessa pluraliteter. 3 0 Kursiva uttryck återfinns i domarna. Icke-kursiva uttryck har jag här, utan att anstränga mig vad gäller precisering, ställt som motsats. 3 1 Undersökningar har gjorts beträffande olika yrkeskategoriers förmåga i dessa avseenden. Det har då visat sig att det inte finns några experter på utsagevärdering (se hänvisningar i det följande). 32 Jfr dock Lena Schelin, a.a. s. 88 f. (sammanfattning s. 161) och s. 163 f. (avslutande sammanfattning s. 209 f.). Det ska dock påpekas att hon (s. 210) har uttalat följande. ”Även om man inte anser att HD:s praxis utgör någon ”metod” för utsageanalysen, finns alltså förutsättningar att göra en god bevisvärdering av en utsaga om man skulle värdera utsagor med utgångspunkt i HD:s praxis som en mer sammanhållen metod, eftersom den ger en bättre struktur för utsagebedömningen och därmed också leder till hållfastare slutsatser”. Se mer om detta i det följande. 33 Man kan med fog beträffande de flesta av domarna fråga sig varför de över huvud taget har beviljats prövningstillstånd (när sådant krävts) när avgörandena sedan inte innehåller några generellt vägledande uttalanden. Men det är en fråga om prejudikatlära som inte berörs här. Se dock Johan Muncks skepsis ang. NJA 2009 s. 447 och 2010 s. 671 i JT 2012–13 s. 962. 3 4 Rebecca M. Willén och Leif A. Strömvall, Offenders’ lies and truthts: an evaluation of the Supreme Court of Sweden’s criteria for credibility assessment, Psychology, Crime & Law, 18:8, 745–758 (2012). 35 Lena Schelin, Bevisvärdering av utsagor i brottmål och Helena Sutorius/Anna Kaldal, Bevisprövning vid sexualbrott. 3 6 I det avgörandet är det emellertid inte Torkel Gregow utan i stället Staffan Vängby som i en skiljaktig mening utvecklar sin syn på utsagevärdering. 37 Se bl.a. NJA 1980 s. 725, 1988 s. 40 och 1993 s. 616. 38 Se Lena Schelin s. 166 f. och s. 188 f. 39 Se bl.a. NJA 1988 s. 40 och 1992 s. 446. I NJA 2010 s. 671 anges kortfattad som ett tecken på otillförlitlighet. 40 Willén/Strömvall s. 747. 4 1 Jfr Lena Schelin, a.a. s. 191 f. 42 Se ang. denna s.k. smittoeffekt (dvs. en visad lögnaktig uppgift smittar av sig på andra uppgifter) också Lena Schelin a.a. s. 171 f. och s. 233, Torkel Gregow i SvJT 1996 s. 510 f. samt Mikael Mellqvist i Festskrift till Torkel Gregow s. 275 f. 43 Se bl.a. NJA 1980 s. 725, 1992 s. 446 och 2009 s. 447. Se också Lena Schelin a.a. s. 231. Se också Per Olof Ekelöf/Robert Boman, Rättegång IV, 6 uppl., Stockholm 1992, s. 124 f. 44 Jfr Lena Schelin, a.a. s. 185 f. 45 Willén/Strömvall s. 747. 4 6 Se NJA 1980 s. 725. 47 Willén/Strömvall s. 747, s. 751 och s. 753. 48 Se NJA 1980 s. 725, 1988 s. 40, 2005 s. 712 och 2009 s. 447. I NJA 2010 s. 671 anges detaljfattigdom som ett tecken på otillförlitlighet. Jfr också Lena Schelin, a.a. s. 187 f. 49 Willén/Strömvall s. 754. 5 0 Se prop. 2004/05:131 s. 82 f. och s. 223 f. samt SOU 2001:103 s. 83 f. och s. 318 f. Jfr Mikael Mellqvist, Telefonförhöret — fågel, fisk eller mittemellan? I Festskrift till Johan Hirschfeldt, Stockholm 2008, s. 259 och Mikael Mellqvist, Värderingar i brottmål i Festskrift till Torkel Gregow, Stockholm 2010, s. 263. 5 1 Se Sara Landströms avhandling, CCTV, Live and Videotapes. How Presentation Mode Affects the Evaluation of Witnesses, Göteborgs universitet, Psykologiska institutionen, 2008 och densamma, Psycho-legal aspects of visual courtroom technology i P A Granhag (red.), Forensic Psychology in Context — Nordic and international approaches, s. 191. Se också Lena Schelin s. 224 f. Vad forskningen visar är i korthet att bedömare är mer välvilligt inställda till ett vittne som hörs ”live” och uppfattar ett sådant vittne som mer sympatiskt och trovärdigt. Se också Mikael Mellqvist i Festskrift till Torkel Gregow, s. 263. 52 Ang. presentationsformens betydelse se också Rättssäkerheten i brottmål, s. 110. 53 Jfr SOU 2001:103 s. 83 f., s. 318 f. och s. 455 f. samt prop. 2004/05:131 s. 82 f. och s. 223 f. Se också Mikael Mellqvist, Telefonförhöret — fågel, fisk eller mittemellan i Festskrift till Johan Hirschfeldt s. 259. 54 Det är inte helt ovanligt att domare och andra tror att en förhörspersons gester, kroppsspråk och kroppsliga reaktioner i övrigt ger vägledning vid tillförlitlighetsbedömningar. När Per Olof Ekelöf diskuterar förbudet mot vittnesintyg i 35 kap. 14 § rättegångsbalken (numera uppluckrat) talar han t.ex. om att ett inför domstol hållet förhör är att föredra framför ett vittnesintyg eftersom ”papper rodnar ej” (se Per Olof Ekelöf, Rättegång IV, 5 uppl. 1982, s. 57). 5 5 Men det finns också forskningsrön som pekar mot att en detaljrik utsaga utgör tecken på lögn, se Willén/ Strömvall s. 754. 56 Se Willén/Strömvall s. 748 och s. 754. 57 Jfr föregående not och vidare t.ex. Sven-Åke Christiansson m.fl. Avancerad förhörs- och intervjumetodik, Stockholm 1998 och Sven-Åke Christiansson/Görel Wentz, Brott och minne — Berättelser om grova brott i känslo- och minnesperspektiv, Stockholm 1996. Se även Pär Anders Granhag m.fl. Forensic Psychology in Context — Nordic and internationela approaches, Cullompton, Devon/Portland, Oregon, 2010, Pär Anders Granhag, Vittnespsykologi, Lund 2001. I rapporten från JK:s andra rättssäkerhetsprojekt Rättssäkerheten i brottmål s. 109 dras slutsatsen att de flesta av Högsta domstolens erfarenhetssatser har vetenskapligt stöd, men att vissa beteendemässiga indikatorer har oproportionerligt stort inflytande på bedömningen. Slutsatsen måste sägas vara ofullgången. Det kan vara så att ifrågavarande erfarenhetssatser i flera fall indikerar det Högsta domstolen har antagit att de indikerar. Men problemet är att dessa indikationer i så fall är väldigt svaga; alltför svaga för att tillmätas relevans i en straffprocessuell kontext. 58 I några fall (t.ex. NJA 1980 s. 725 och 2009 s. 447 I) har Högsta domstolen lagt till den ytterligare självklarheten att beviskravet inte kan anses uppnått enbart av det skälet att målsägandens berättelse förtjänar tilltro framför den tilltalades. 5 9 Jfr Lena Schelin a.a. s. 235 f. och hennes sammanfattande kapitel Bestämningen av utsagors bevisvärde, s. 230 f. 6 0 Jfr vad Per Olof Ekelöf/Robert Boman, Rättegång IV, 6 uppl., Stockholm 1992, s. 124 och s. 132 har sagt om att bevisvärdering utförs mot bakgrund av domarens livserfarenhet och inte kan göras annat än intuitivt. 6 1 Hans Larsson, Intuition, 1892; nyutgåva 1997. För att ytterligare komplicera det hela talar Hans Larsson om olika slag av intuition. Han skiljer den ”direkta” intuitionen från en intuition i en ”andra våg” som har passerat förnuftet. Resonemangen påminner inte så lite om de som förs inom området för beslutsfattandets psykologi och som lättillgängligt finns i ekonomipristagaren (till Alfred Nobels minne) Daniel Kahneman, Tänka, snabbt och långsamt, Stockholm 2011. I förstone kan det te sig aningen paradoxalt att hänvisa till Larsson och Kahneman i en och samma fotnot eftersom den senare främst är inriktad på behovet av att kunna tygla sin intuition, medan Larsson alltså förespråkar att intuition ska användas. Om man beaktar Larssons åtskillnad mellan direkt och förnuftspasserad intuition går det dock, som jag förstår det, mycket väl ihop. Jfr också Paul E. Meehl, Clinical versus Statistical Prediction — A Theoretical Analysis and a Review of the Evidence, 1954 (nyutgåva 1996, 2 uppl., 2013). Man kan notera att Meehl (Kahnemans ”lärofader”) än mer kan sagas förorda vikten av att hålla sig till objektiva ”hårdfakta” och lämna intuition därhän. Men kontexten där är en helt annan än utsagevärdering; trots det nog så intressant i sammanhanget. 6 2 Jfr Hans-Gunnar Axberger, Lund s. 20 f. och Lisbeth Johansson, Lund s. 110.fotnot 9 · s. 757

Rättspraktikers inställning till modern ljud- och bildteknik i rättssalen — en rättspsykologisk studie1 hänvisning

Sara Landströ, Rebecca Willén, Eric Bylander · SvJT 2012 s. 197–217 · 1 ställe

I sin svarsskrift den 5 mars 2009 i HD-mål nr B 470-09 (Dnr ÅM 2009/1139), som finns tillgänglig på http://www.aklagare.se. HD meddelade inte prövningstillstånd. De avgöranden som Riksåklagaren angav var NJA 1991 s. 83, NJA 1992 s. 446, NJA 1993 s. 616 och NJA 2005 s. 712. 1 1 Schelin, L. (2007), i not 7 ovan a.a. För våra syften med denna artikel har vi funnit att Schelins beskrivningar av HD-praxis i aktuella avseenden utgör en lättillgänglig och fullgod utgångspunkt. 12 Domskälens punkt 8. I ett särskilt tillägg uttalade referenten, justitierådet Göran Lambertz med hänvisning till Schelin (2007), i not 7 ovan a.a., bl.a. att ”[b]eteendevetenskaplig forskning visar att det ofta görs felaktiga antaganden om vilka omständigheter som är relevanta för trovärdighetsbedömningen [- - -]”. 1 3 DePaulo, B.M., Lindsay, J.J., Malone, B.E., Muhlenbruck, L., Charlton, K., & Cooper, H. (2003). Cues to deception. Psychological Bulletin, 129, s. 74–118. 14 Sporer, S.L., & Schwandt, B. (2006). Paraverbal indicators of deception: A meta analytic synthesis. Applied Cognitive Psychology, 20, s. 421–446. 15 Masip, J., Sporer, S.L., Garrido, E., & Herrero, C. (2005). The detection of deception with the Reality Monitoring approach: A review of the empirical evidence. Psychology, Crime & Law, 11, 99–122; Willén, R.M., & Strömwall, L.A. (in press). Offenders' lies and truths: An evaluation of the Supreme Court of Sweden's criteria for credibility assessment. Psychology, Crime and Law. 16 Vrij (2008), i not 7 ovan a.a. 17 Strömwall, L.A., Granhag, P.A., & Jonsson, A-C. (2003). Deception among pairs: ”Let’s say we had lunch and hope they swallow it!”. Psychology, Crime, & Law, 9, s. 109–124. 18 Vrij, A. (2005). Criteria-Based Content Analysis: A qualitative review of the first 37 studies. Psychology, Public Policy, and Law, 11, s. 3–41. 19 Lindholm, T. (2008). Validity in judgments of high- and low-accurate witnesses of own and other ethnic groups. Legal and Criminological Psychology, 13, s. 107–121. 20 Lindholm, T., & Christianson, S-Å. (1998). Gender effects in eyewitness accounts of a violent crime. Psychology, Crime & Law, 4, s. 323–329. 21 Ask, K., & Landström, S. (2010). Why emotions matter: Expectancy violation and affective response mediate the emotional victim effect. Law and Human Behavior, 34, s. 392–401. 22 Landström (2008), i not 6 ovan a.a. 23 Barnen som medverkade i de beskrivna studierna var mellan 8 och 11 år gamla. 2 4 Landström (2008), i not 6 ovan a.a. 25 T.ex. Goodman, G.S., Myers, J.E.B., Qin, J., Quas, J.A., Castelli, P., Redlich, A.D., et al. (2006). Hearsay versus children’s testimony: Effects of truthful and deceptive statements on jurors’ decisions. Law and Human Behavior, 30, s. 363–401. 26 Se Ross, D.F., Hopkins, S., Hanson, E., Lindsay, R.C.L., Hazan, K., & Eslinger, T. (1994). The impact of protective shields and videotape testimony on conviction rates in simulated trial of sexual abuse. Law and Human Behavior, 18, s. 553–566. 27 Landström (2008), i not 6 ovan a.a. 28 Jfr 36 kap. 4 § RB om vittnen under 15 år, enligt vilken rätten med hänsyn till omständigheterna prövar om han eller hon alls får höras som vittne; motsvarande regel finns inte för målsägande, jfr 37 kap. RB. 29 Se Handläggning av ärenden rörande övergrepp mot barn: Handbok, Åklagarmyndigheten, Utvecklingscentrum Göteborg, maj 2006 (uppdaterad juli 2007; tillgänglig på http://www.aklagare.se) s. 14 ff. 30 Se SOU 2011:45 s. 198. Förundersökningsutredningen har nyligen föreslagit att dokumentation av förundersökningsförhör genom inspelning av ljud eller ljud och bild ska lagregleras, a.bet. s. 220 ff. 31 Bet. 1993/94:JuU25 s. 20; jfr SOU 2011:45 s. 198, där det oriktigt påstås att utskottet ”uttalat att dessa [förhör] alltid bör spelas in på video”. 3 2 Cashmore, J., & de Haas, N. (1992). The use of closed circuit television for child witnesses in the ACT. Sydney: Australian Law Reform Commission; Davies, G., & Noon, E. (1991). An evaluation of the live link for child witnesses. London: Home Office; Murray, K., Live television link: An evaluation of its use by child witnesses in Scottish criminal trials. Scottish Office: Central Research Unit, 1995. 33 Nisbett, R., & Ross, L. (1980). Human inference: Strategies and shortcomings of social judgment. Englewood Cliffs, N.J: Prentice-Hall. 34 Prediktion är en vanlig term inom hypotestestande forskning. Termen är synonym med hypotes och förutsägelse. 35 T.ex. Davies & Noon (1991) i not 32 ovan a.a. 3 6 Landström (2008), i not 6 ovan a.a. 37 T.ex. Landström (2008), i not 6 ovan a.a. 38 I enkäten ingick även frågor som rörde skriftliga utsagor och frågor om barn som målsägande. I denna artikel presenteras dock endast svaren på frågor som rörde muntliga utsagor och vuxna målsägande. De frågor som rörde skriftliga utsagor och hur dessa bör presenteras inför rätten utgjorde fokus för en magisteruppsats som 2009 lades fram vid Psykologiska institutionen, Göteborgs Universitet: Rättsskipares uppfattningar om skriftliga vittnesmål av Carin Wadenstein Angelholm. Frågorna som rörde barn kommer att utgöra fokus för en annan artikel. 3 9 Enkäterna distribuerades av administratörer vid respondenternas arbetsplatser, varför svarsfrekvensen inte kan fastställas. 40 En multivariat variansanalys (MANOVA) är en statistisk metod som används för att undersöka oberoende variablers (t.ex. deltagares yrken) eventuella påverkan på flera korrelerade beroendevariabler (t.ex. på bedömning av utsagors detaljrikedom, rimlighet och bevisvärde). 41 En sammanfattning av de kvantitativa analyserna återges i denna artikel. För att ta del av en fullständig förteckning av samtliga analyser och resultat vänligen kontakta Sara Landström. 4 2 Om sådant obehag se t.ex. Goodman, G.S., Tobey, A., Batterman-Faunce, J., Orcutt, H., Thomas, S., Shapiro, C., et al. (1998). Face-to-face confrontation: Effects of closed-circuit technology on children’s eyewitness testimony and jurors’ decisions. Law and Human Behavior, 22, s. 165–302. Jfr Bylander (2006), i not 3 ovan a.a., s. 309 f. angående användning av ljud- och bildöverföring i s.k. rädslefall. 4 3 Ingen skillnad förelåg mellan hovrättsdomare och tingsrättsdomare. 4 4 DePaulo m.fl. (2003), i not 13 ovan a.a. 45 Domar den 6 respektive den 16 maj 2011 från Hovrätten över Skåne och Blekinge, i mål nr B 622-11, och Svea hovrätt, i mål nr B 2354-11. 4 6 Se Bylander (2006), i not 3 ovan a.a., s. 312 ff., som bl.a. behandlar prop. 2004/05:131, s. 201 ff. 47 Levén, S., & Wersäll, F.: En modernare rättegång — hur har det gått?, SvJT 2011 s. 18. 48 T.ex. Landström (2008), i not 6 ovan a.a., respektive Nisbett & Ross, 1980: The Vividness Effect. 49 En utvärdering av EMR (som föreslogs redan i prop. 2004/05:131, s. 220) pågår och ska senast den 28 september 2012 redovisas av den särskilda utredaren K-G Ekeberg (som för övrigt också var den särskilda utredare som lade fram SOU 2001:103, En modernare rättegång — det ena av EMR-reformens två utredningsben; det andra var Ds 2001:36), se vidare Dir. 2011:79. 50 Domstolsverkets rapportserie (2010:3). Resursfördelningen efter EMR. 5 1 Jfr http://indicosystems.com/. 52 T.ex. Landström (2008), i not 6 ovan a.a. 53 Goodman, et al. (1998), i not 42 ovan a.a. 54 Prop. 2004/05:131, s. 1. Se därtill Bylander, E. Modernare rättegång — och bättre?, SvJT 2007 s. 516. 55 Om rättssäkerhetsbegreppets oklara omfattning och några av de problem som denna oklarhet innebär se Bylander (2006), i not 3 ovan a.a., bl.a. s. 339 f. 5 6 En sådan skrivning som man finner i Svea hovrätts dom den 3 november 2011 i mål nr B 4559-11, s. 5, stämmer till eftertanke: ”Sammantaget uppfyller målsägande A:s berättelse enligt hovrättens mening många av de kriterier som enligt Högsta domstolen generellt sett talar för en utsagas riktighet.” Skillnaden mellan riktlinjer och kriterier är inte oväsentlig. 57 Se t.ex. Bylander, E. Behovet av att ställa ytterligare frågor enligt 35 kapitlet 13 § andra stycket andra meningen rättegångsbalken, SvJT 2008 s. 657 samt Levén och Wersäll (2011), i not 47 ovan a.a. 58 Jfr prop. 2004/05:131 s. 204 ff. Tabell III. A) Respondenternas åsikter om modern videoteknik — videokonferens Tabell III. B) Respondenternas åsikter om modern videoteknik — videoinspelade tingsrättsförhör 1. Överlag är jag positiv/negativ till användandet av videokonferens vid förhör av vuxna målsäganden. 2. Min uppfattning är att en utsaga som avges muntligt i rättssalen i allmänhet framstår som mer/mindre rimlig, jämfört med om samma målsägande avger sin utsaga via videokonferens. 3. Min uppfattning är att en målsägandes utsaga i allmänhet får ett lägre/högre bevisvärde om han/hon avger sin utsaga muntligt i rättssalen, jämfört med om samma målsägande avger sin utsaga via videokonferens. 4. Min uppfattning är att rättens beslutsfattare i allmänhet påverkas mer/mindre av en målsägandes känsloyttringar vid ett muntligt förhör i rättssalen, jämfört med om samma känsloyttringar avges i ett förhör via videokonferens. 5. Min uppfattning är att det i allmänhet är lättare/svårare att kritiskt granska en målsägandes utsaga om han/hon avger sin utsaga muntligt i rättssalen, jämfört med om samma målsägande avger sin utsaga via videokonferens. 6. Min uppfattning är att en målsägande som avger sin utsaga muntligt i rättssalen i allmänhet är mer/mindre stressat, jämfört med om samma målsägande avger sin utsaga via videokonferens. 7. Min uppfattning är att en målsägande som avger sin utsaga muntligt i rättssalen i allmänhet ger en mer/mindre korrekt utsaga, jämfört med om samma målsägande avger sin utsaga via videokonferens. 8. Vilka för- och nackdelar ser du med att använda videokonferens vid förhör av vuxna målsägande? 1. Överlag är jag positiv/negativ till videoinspelning av förhör i tingsrätten. 2. Överlag är jag positiv/negativ till presentation av videoinspelade tingsrättsförhör i hovrätten. 3. Min uppfattning är att en utsaga som avges muntligt i rättssalen i allmänhet framstår som mer/mindre rimlig, jämfört med om samma målsägande avger sin utsaga via ett videoinspelat tingsrättsförhör. 4. Min uppfattning är att en målsägandes utsaga i allmänhet får ett lägre/högre bevisvärde om han/hon avger sin utsaga muntligt i rättssalen, jämfört med om samma målsägande avger sin utsaga via ett videoinspelat tingsrättsförhör. 5. Min uppfattning är att rättens beslutsfattare i allmänhet påverkas mer/mindre av en målsägandes känsloyttringar vid ett muntligt förhör i rättssalen, jämfört med om samma känsloyttringar avges via ett videoinspelat tingsrättsförhör. 6. Min uppfattning är att det i allmänhet är lättare/svårare att kritiskt granska en målsägandes utsaga om han/hon avger sin utsaga muntligt i rättssalen, jämfört med om samma målsägande avger sin utsaga via ett videoinspelat tingsrättsförhör. 7. Min uppfattning är att en målsägande som avger sin utsaga muntligt i rättssalen i allmänhet är mer/mindre stressat, jämfört med om samma målsägande avger sin utsaga via ett videoinspelat tingsrättsförhör. 8. Min uppfattning är att en målsägande som avger sin utsaga muntligt i rättssalen i allmänhet ger en mer/mindre korrekt utsaga, jämfört med om samma målsägande avger sin utsaga via ett videoinspelat tingsrättsförhör. 9. Vilka för- och nackdelar ser du med att använda videoinspelade tingsrättsförhör med vuxna målsägande?fotnot 10 · s. 199

Några reflektioner över frågan om hovrätternas bevisprövning är konsekvent1 hänvisning

Petra Lundh · SvJT 2010 s. 849–857 · 1 ställe

Se NJA 2005 s. 712 och 2009 s. 447.fotnot 9 · s. 855

Svensk rättspraxis4 hänvisningar

Petter Asp · SvJT 2010 s. 902–999 · 4 ställen

Ersättning för s.k. chockskada1 hänvisning

Jonny Flodin · SvJT 2008 s. 525–551 · 1 ställe

Även rättsfallen NJA 2005 s. 712 kan nämnas i sammanhanget. Det är visserligen ett brottmål men illustrerar problematiken. En man dömdes för bl.a. grov kvinnofridskränkning och våldtäkt av sin hustru. Barnen hade bevittnat våld och hot mot mamman och en av frågorna i målet var om mannen hade gjort sig skyldig till ofredande av barnen genom att låta dem bevittna våld och hot. Enligt Högsta domstolen kunde det inte betvivlas att det för barn generellt sett innebär en allvarlig påfrestning att behöva bevittna övergrepp från den ena förälderns sida mot den andra. Det skulle dock innebära en utvidgning av det straffbelagda området genom en pressad tolkning av bestämmelsen om ofredande, vilken skulle kunna leda till besvärliga gränsdragningsfall. Det ansågs därför inte finnas tillräckliga skäl för att i strafftillämpningen utvidga utrymmet för bestämmelsen om ofredande.Direkt skada eller följdskada · p. 11 · s. 533