1.Bevisvärdering i våldtäktsmål är svårt, framförallt i fall där ”ord står mot ord” och det inte finns någon rättsmedicinsk bevisning. I sådana fall handlar bevisvärderingen om trovärdigheten hos de berättelser som står mot varandra och till stöd för målsägandens trovärdighet förekommer ibland bevisning om målsägandens agerande med anledning av den påstådda händelsen. Det är ofta ett vittnesmål från någon som hört målsäganden berätta om det inträffade, t.ex. en väninna som målsäganden har anförtrott sig till, men det kan också vara ett vittnesmål från någon som har observerat målsägandens sinnesstämning efter händelsen. Bevisning om målsägandens agerande är oftast vittnesbevisning, men kan även förekomma i annan form, t.ex. ett SMS som målsäganden skickat, eller en inspelning av målsägandens samtal till en larmcentral. Sådan stödbevisning har inget etablerat namn i den bevisrättsliga litteraturen, trots att den förekommer ofta och är viktig i mål av detta slag. I denna artikel kommer vi att kalla den för stödbevisning om målsägandens agerande.s. 327
2.Stödbevisning om målsägandens agerande kan vara relevant för bevisvärderingen trots att den inte tillför någon självständig information om själva gärningen, eftersom den kan ge stöd åt målsägandens berättelse. Detta kan ske på två sätt. För det första kan den visa att målsägandens berättelse inför domstolen överensstämmer med hur målsäganden tidigare beskrivit händelsen. Att målsägandens berättelse har varit konstant över tiden har ansetts öka målsägandens trovärdighet. För det andra kan stödbevisningen visa att målsägandens sinnesstämning i anslutning till händelsen överensstämmer med vad som kan förväntas om målsäganden har utsatts för det som berättelsen återger. Människor reagerar förstås olika, men det är exempelvis vanligt att den som har utsatts för en våldtäkt känner vämjelse och hjälplöshet.s. 328
3.Stödbevisning om målsägandens agerande kan vara avgörande för målets utgång. I NJA 1991 s. 83 stod RT åtalad för våldtäkt av sin sambo HH. RT nekade till gärningen och det fanns ingen rättsmedicinsk bevisning. Åklagarens bevisning bestod av HHs berättelse, samt bevisning om HHs agerande, i form av vittnesmål från HHs mor och syster om vad HH berättat för dem. Högsta domstolen fann att bevisningen var tillräcklig och dömde RT för våldtäkt. Några år senare kom ett annat fall med liknande omständigheter upp till bedömning. I NJA 2005 s. 712 stod LG åtalad för våldtäkt av sin sambo CG. LG nekade till gärningen och det fanns ingen rättsmedicinsk bevisning. Till skillnad från 1991 års fall förelåg inte någon stödbevisning om målsägandens agerande. Åklagarens bevisning bestod enbart av CGs berättelse. Högsta domstolen fann att denna bevisning inte var tillräcklig och friade LG. I domskälen gör Högsta domstolen en jämförelse med 1991 års fall och pekar särskilt på avsaknaden av stödbevisning i 2005 års fall. Betydelsen av stödbevisning om målsägandens agerande bekräftades av Högsta domstolen i ett färskt fall, NJA 2017 s. 316 II, där NN stod åtalad för våldtäkt och åklagarens bevisning bestod av målsägandens berättelse i kombination med stödbevisning om målsägandens agerande. Stödbevisningen utgjordes av en inspelning av målsägandens samtal till en larmcentral och ett vittnesmål från en arbetskamrat till målsäganden som målsäganden anförtrott sig till och berättat om våldtäkten. Högsta domstolen fann att målsägandens berättelse tillsammans med stödbevisningen uppfyllde beviskravet.s. 328
4.Eftersom fri bevisvärdering råder i svensk rätt är Högsta domstolens bedömningar i bevisfrågor inte bindande. I praktiken har de emellertid stor betydelse eftersom underrätterna tar starkt intryck av dem. Betydelsen av stödbevisning i våldtäktsmål har diskuterats i den rättsvetenskapliga litteraturen av bland annat Helena Sutorius, Katrin Lainpelto, Anna Kaldal och Bo Svensson.s. 329
5.Stödbevisning om målsägandens agerande medför förstås inte med automatik att beviskravet är uppfyllt. Ett vittne som återger vad målsäganden berättat i förtroende måste i sig vara trovärdigt för att ge stöd åt målsägandens trovärdighet. Dessutom har det betydelse om målsäganden berättat för vittnet om händelsen i nära anslutning till denna eller långt senare. I NJA 2010 s. 671 stod SP åtalad för att ha våldtagit sin son TP när denne var i tolvårsåldern. Vid tidpunkten för rättegången hade TP fyllt tjugo. Stödbevisningen bestod av ett vittne som hört TP antyda när denne var femton att han blivit utsatt för sexuella övergrepp som barn och ett annat vittne som hört TP bekräfta detta när han var sjutton. Högsta domstolen ansåg att denna bevisning inte gav något tydligt stöd åt TPs berättelse och ogillade åtalet.s. 329
6.I de flesta fall är emellertid en trovärdig målsägandeberättelse i kombination med stödbevisning om målsägandens agerande tillräckligt för att den tilltalade skall bli fälld för våldtäkt. Vi har genomfört en kvantitativ studie av rättspraxis som vi presenterar i avsnitt 2 av denna artikel. I våldtäktsmål där den tilltalade nekar till gärningen och åklagarens bevisning enbart består av målsägandens berättelse och stödbevisning om målsägandens agerande, döms den tilltalade i 90% av fallen. Utifrån detta skulle man kunna tro att stödbevisning om målsägandens agerande spelar en viktig roll i alla typer av mål där ord står mot ord, men så är inte fallet. Vår studie innehåller också en jämförelse med mål där den tilltalade står åtalad för olaga hot. Det handlar om hot i hemmet mot en partner, barn eller syskon, men också om hot på offentliga platser, t.ex. krogmiljö eller parkeringsplats. I mål om olaga hot där, precis som i våldtäktsfallen, den tilltalade nekar till gärningen och åklagarens bevisning enbart består av målsägandens berättelse och stödbevisning om målsägandens agerande med anledning av händelsen, dömdes den tilltalade för olaga hot i endast 18% av fallen.s. 329
7.Denna skillnad är anmärkningsvärd. Hur kommer det sig att bevisning som i 90% av fallen räcker för att uppfylla beviskravet när det handlar om våldtäkt bara uppfyller beviskravet i 18% av fallen när det handlar om olaga hot? Huruvida bevisningen är tillräcklig i ett enskilt fall beror förstås på värderingen av målsägandeberättelsen och stödbevisningen och varierar från fall till fall, men sådana variationer borde jämna ut sig när vi ser på en större mängd våldtäktsfall jämfört med en större mängd fall där den tilltalade står åtalad för olaga hot, om brottstypen saknar betydelse för bevisvärderingen. En viss slumpmässig skillnad mellan de två grupperna av fall kan uppkomma, men den observerade skillnaden är alldeles för stor för att kunna förklaras på detta sätt.s. 330
8.I avsnitt 3 tar vi upp möjliga förklaringar till diskrepansen. En möjlig förklaring är att stödbevisning om målsägandens agerande ger starkare stöd till målsägandens berättelse när det handlar om våldtäkt. En annan möjlig förklaring är att beviskravet är lägre i våldtäktsmål. Man kan även tänka sig andra förklaringar. Som vi kommer att se är samtliga förklaringar problematiska. Oavsett vad diskrepansen beror på verkar den vara svår att rättfärdiga.s. 330
9.Vårt syfte med artikeln är inte att driva en viss rättspolitisk agenda. Vi hävdar inte att domstolarna fäller för ofta i våldtäktsmål, eller friar för ofta i mål om olaga hot. Syftet med artikeln är att uppmärksamma diskrepansen och försöka förstå vad den beror på. Vår förhoppning är att detta skall ge upphov till en diskussion som i förlängningen bidrar till en tydligare och mer genomtänkt rättsskipning.s. 330