Rättsfall

NJA 2005 s. 608

Citera

NJA 2005 s. 608

BibTeX

@misc{nja-2005-s-608,
  author       = {{Högsta domstolen}},
  title        = {{NJA 2005 s. 608}},
  year         = {2005},
  howpublished = {Rättsfall}
}

Öppna i bibliografi

Dom

Hämtar dom…

Omtalad i rättsvetenskapen

44 hänvisningar i 25 artiklar · 44 stycken/fotnoter

Om rättsmissbruk i aktiebolagsrätten5 hänvisningar

Jessica Östberg, Hanna Almlöf · SvJT 2024 s. 83–112 · 5 ställen

Se t.ex. NJA 1993 s. 188 och NJA 2005 s. 608. NJA 1993 s. 188 har kommenterats av Grönfors, se Grönfors, ’Missbruk av privaträttens regler’, JT 1993–94, s. 170–172. Se vidare för en kommentar av vissa rättsfall Lennander, ’Rättsmissbruk genom att dra fördel av eget illojalt agerande’ i Festskrift till Stefan Lindskog, s. 432–440.fotnot 55 · s. 91
Se t.ex. NJA 1935 s. 81, NJA 1947 s. 647, NJA 1975 s. 45, NJA 1982 s. 244, NJA 1992 s. 275, NJA 1993 s. 188, NJA 2005 s. 608, MÖD 2013:28, SOU 2001:1 s. 289, Andersson S., m.fl., Aktiebolagslagen — en kommentar, (2022-06-14, version 17, JUNO), kommentaren till 1 kap. 3 § p. 2, Grönfors, ’Missbruk av privaträttens regler’, JT 1993–94, s. 170–172 och Lindskog, Lagen om handelsbolag och enkla bolag, en kommentar, (2019-08-21 version 3, JUNO), kommentar till 3 kap. 8 §, avsnitt 7.1.fotnot 61 · s. 92
Se t.ex. SOU 2001:1 s. 289 och prop. 2004/05:85 s. 205–208, samt Andersson, m.fl., Aktiebolagslagen — en kommentar, (2022-06-14 version 17, JUNO), kommentaren till 1 kap. 3 § avsnitt 2, Andersson, J., Kapitalskyddet i aktiebolag — en kritisk lärobok, 7 uppl. Jure 2020, särskilt på s. 426–428 med följdhänvisningar, Stattin, D., Aktiebolagets funktion, Iustus Förlag 2021, s. 207–217 och rättsfallen NJA 1935 s. 81, NJA 1942 s. 473, NJA 1947 s. 647, NJA 1975 s. 45, NJA 1982 s. 244, NJA 1992 s. 275, NJA 1993 s. 188, NJA 2005 s. 608, MÖD 2013:28, Svea hovrätt mål nr T 7360–14 och Hovrätten för Nedre Norrland mål nr T 1364–10. Av 1 kap. 3 § andra stycket ABL framgår att det i 25 kap. 19 § ABL finns ett lagstadgat undantag från bestämmelsen om aktieägarens frihet från personligt betalningsansvar.fotnot 63 · s. 92

Prioritet och avtal - intercreditoravtal i svensk rätt, särskilt vid insolvens3 hänvisningar

Sara Göthlin · 2023, s. 1–338 · 3 ställen

Alternativa anspråksvägar i skadeståndsrätten - om förhållandet mellan kontrakts- och deliktsansvar i avtalsförhållanden och kontraktskedjor2 hänvisningar

Stina Bratt · 2023, s. 1–2003 · 2 ställen

Svensk rättspraxis i associationsrätt 2011–20202 hänvisningar

Jessica Östberg · SvJT 2022 s. 1056–1139 · 2 ställen

Si dextra manus scandalizat — Något om företagets gränser inom den finansiella sektorn2 hänvisningar

Dan Hanqvist · SvJT 2022 s. 671–696 · 2 ställen

Kreditgivares ersättningsanspråk efter obehörig användning av bank-id1 hänvisning

Marianne M. Rødvei Aagaard · SvJT 2021 s. 235–250 · 1 ställe

§ betaltjänstlagen 24 Har kunden misslyckats med att skydda sin personliga behörighetsfunktion kan kunden enligt den nuvarande norska regleringen bli ansvarig för upp till 1 200 kr (finansavtaleloven § 35 (2), medan beloppet enligt den motsvarande svenska regeln är 400 kr (5 a kap. 2 § betaltjänstlagen). I det norska förslaget till ny lag har beloppet reducerats till 450 kronor, jfr Prop. 92 LS (2019–2020) s. 172. Har kunden genom grov oaktsamhet åsidosatt de skyldigheter som åligger kunden enligt finansavtaleloven § 34 och 5 kap 6 § betaltjänstlagen, uppgår självrisken till 12 000 kr. Reglerna om kundens ansvar enligt PSD 2 följer av artikel 74. 25 Se PSD 2 artikel 74 andra stycket, 5 a kap. 3 § andra stycket sista meningen betaltjänstlagen och finansavtaleloven § 35 (3) sista meningen. Se också Karnov-kommentaren av Anders Dölling not 258. 26 Se PSD 2 artikel 1 för tillämpningsområde och artikel 4 p. 24, p. 29 och p. 30 för definitioner av betalning, autentisering och stark kundautentisering i direktivets mening. Motsvarande tillämpningsområden följer av 1 kap. 1 § betaltjänstlagen och finansavtaleloven § 9 jfr § 1. 27 I ny finansavtalelov har norska lagstiftaren dock beslutat att ge motsvarande självriskregler vid obehörig användning av kundautentisering i samband med ingående av kreditavtal som vid betalningar. Se § 3–20 och Prop. 92 LS (2019–2020) s. 173. När lagen väl har trätt ikraft kommer alltså nya kreditavtal som har slutits genom obehörig användning av bank-id att vara lagreglerade i norsk rätt. 28 Det något udda beloppet har samband med att man lägger uppläggningskostnader till kreditbeloppet. Tvist om förmögenhetsvärden lägre än 200 000 kr ska enligt norska tvisteloven § 6-2 (2) bokstav a behandlas i forliksrådet innan stämning kan ges in till tingsrätt. Forliksrådet består av domare utan juridisk utbildning, och dom kan endast avkunnas om parterna accepterar det. En dom från forliksrådet kan sedan överprövas av tingretten. 30 TKISA-2018-87918. Motsvarar tingsrätten i det svenska systemet. 31 LA-2018-179648. Lagmannsretten motsvarar hovrätten i det svenska systemet. 32 Lagmannsretten tillämpade undantagsregeln i norska tvisteloven § 20-2 (3), som öppnar för att frita förlorande part för sakskostnadsansvaret om tungt vägande orsaker gör det rimligt när man särskild beaktar om det var fog för att få tvisten provat för domstol beroende på att den var svårbedömd eller bevismässigt först blev översiktlig efter stämning. Norska finansavtaleloven innehåller regler om en rad olika aspekter och frågor som rör kreditgivning. I delar motsvarar den de regler som i svensk rätt finns i lag om betaltjänster, medan den i andra delar motsvarar de regler som finns i konsumentkreditlagen. Det finns också en hel del regler i finansavtaleloven som inte har någon lagstadgad motsvarighet i svensk rätt. 34 Det krävs emellertid inte culpa på den skadelidandes sida, utan det handlar om vad man objektivt kan förvänta av densamma Se Høyesteretts dom p. 57 där Nygaard, Skade og ansvar 6. utgave, 2007 s. 300 citeras. Se för svensk rätts vidkommande om eventuell relativisering av culpabedömningen, se Håkan Andersson, Skyddsändamål och adekvans, Uppsala 1993. Att Høyesterett väljer att dra en parallell till vad som gäller vid förvaring av en kodbricka i sitt eget hem, kan man utgå ifrån har samband med det relativt stora antalet tvister som gäller skadeståndsansvar efter att någon till innehavaren närstående efter att ha kommit över kodbrickan eller andra behörighetsfunktioner obehörigen har använt densamma. Att Høyesterett om än som ett obiter dictum konstaterar att förvaring i eget hem som huvudregel inte är vårdslös, får därmed anses utgöra en signal till underinstanser om behovet av en noga och konkret culpabedömning även i dessa fall. Jfr motsvarande regel i 6 kap. 2 § svenska skadeståndslagen. Se till exempel Oslo tingretts avgörande i mål 18-074832TVI-OTIR/01, där en hustru ansågs ansvarig på skadeståndsrättslig grund för kreditgivarens förlust om en miljon kronor för en kredit beviljat efter obehörig användning av hennes make, eftersom hennes lösenord hade varit för enkelt att gissa för maken. Ett annat, mindre extremt exempel, är Frostating lagmannsretts dom i mål 18-039633ASD-FROS, där innehavaren av bank-id:et ansågs skadeståndsansvarig för ett belopp om drygt 75 000 kr. Yrkandet om jämkning avvisades i fallet under hänvisning till att jämkningsregeln avser de stora förluster som blir orimligt betungande att bära. 38 Att underinstanserna också verkar ha tagit intryck av detta framgår till exempel av de tre målen 20-069720TVI-HAUG, 20-069721TVI-HAUG och 20-069747TVIHAUG, som avgjordes efter gemensam behandling november 2020. 39 Se till exempel LB-2014-13514, LB-2016-43622, 18-148976TVI-OVRO, 17098711TVI-OVRO, 18-127575TVI-OVRO, 17-169552TVI-FOLL, 15-168226TVIGJOV, 17-197796TVI-HAUG, 18-074832TVI-OTIR/01 som några exempel på tilllämpning av en (dels väsentligt) lägre culpatröskel. Se till exempel 17-197796TVI-HAUG då en hustru blev skadeståndsansvarig efter att hennes make obehörigen hade använt hennes bank-id efter att ha sett lösenordet då de två satt bredvid varandra i soffan hemma, och 18-074832TVI-OTIR/01 då en hustrus lösenord ansågs ha varit för lätt att gissa sig till för maken, som obehörigen hade använt hennes bank-id. 41 Se t.ex. Jan Kleineman, Ren förmögenhetsskada vid brott — det ”klara” ansvarsområdet, JT 1989–90 s. 650 ff. 42 I kvalificerade fall kan innehavaren nog tänkas ha medverkat till bedrägeri med sådant uppsåt som krävs enligt 9 kap. 1 § jfr 1 kap. 2 § brottsbalken, vilket enligt 23 kap. 4 § brottsbalken innebär att personen kan dömas för t.ex. medhjälp till brott. 43 Se särskilt Jan Kleinemans doktorsavhandling, Ren förmögenhetsskada, Stockholm 1987, och Mårten Schultz, Skadestånd för ren förmögenhetsskada utan lagstöd, SvJT 2017 s. 820 ff. för en noggrann analys och systematisering av skadetypen mot bakgrund av Högsta domstolens praxis och övrig doktrin på området. Av de fyra aktuella kategorierna kvalificerade tillitssituationer, kvalificerad otillbörligt handlande, vårdslöshet vid avtalsförhandlingar och andra situationer är det nog främst den andra om kvalificerad otillbörligt handlande eller de andra situationerna som passar bäst för typfallet då innehavaren av ett bank-id har varit grovt vårdslös och på så sätt möjliggjort för den obehöriga användningen. 44 Se t.ex. NJA 1987 s. 692 (Kone Invest) och NJA 2001 s. 878 (Ljungkvist-bolagen) som exempel på att ansvar för ren förmögenhetsskada uppställts i kvalificerade tillitssituationer, NJA 2005 s. 608 (Max och Frasses) som det klassiska exemplet på ansvar för ren förmögenhetsskada vid kvalificerad otillbörligt handlande, NJA 1996 s. 700 (konkursförvaltares ansvar efter att ha överlåtit egendom som inte tillhörde konkursgäldenären), NJA 1980 s. 383 (vårdslöst agerande i en avtalsliknande situation) och NJA 1998 s. 520 (banks utlämnande av värdepappersdepå till ägaren trots att pantsättning hade skett) som exempel på diverse andra fall. 45 För att få en digital identifikation måste kunden godkänna villkor som typiskt innehåller strikta krav på hantering och hemlighållande av information som behövs för att nyttja legitimationen. Dessa villkor syftar till att reducera risken för obehörig användning, och kräver, som beskrivningen i HR-2020-2021-A visar, rätt mycket av kunden. Ett beteende avseende hanteringen av sådan information eller kodbrickan som möjliggjort den obehöriga användningen, innebär alltså att kunden begår avtalsbrott gentemot utställaren av legitimationen. Samtidigt får man inte överdriva betydelsen av ett sådant avtalsbrott eftersom kundens avtalsfrihet är begränsad i situationen. Villkoren är utformade av utställaren av kundautentiseringslösningen ensam, innehavaren har inga möjligheter att påverka dess innehåll och som oftast inte heller någon möjlighet att låta bli att ingå avtalet eftersom legitimeringslösningen behövs för att kunna fungera i det moderna samhället. 46 Lagmannsretten i det norska avgörandet var också inom detta spår, men hade ingen anledning att följa det vidare eftersom norsk skadeståndsrätt ser ut som den gör.fotnot 1 · s. 240

Epidemi och ersättning1 hänvisning

Mårten Schultz · SvJT 2020 s. 1191–1217 · 1 ställe

I NJA 2015 s. 899 (Byggnads) prövades åter om ett privaträttsligt rättssubjekt kunde hållas skadeståndsansvarigt. I det senare fallet anförde käranden i målet att en facklig stridsåtgärd borde grunda skadeståndsansvar. HD fann att Byggnads inte kunde jämställas med stat eller kommun på så sätt att fackförbundet kunde bli skadeståndsskyldigt direkt grundat på Europakonventionen. Om den enskilda agerat på ett rättighetskränkande sätt och därmed orsakat en ren förmögenhetsskada kan emellertid, klargjorde HD, skadeståndsskyldighet i vissa situationer uppkomma med stöd av de allmänna principer om ”kvalificerad otillbörlighet” som genom HD:s rättsbildning (se NJA 2005 s. 608, Maxmålet, NJA 2014 s. 877, Processbolaget, och NJA 2015 s. 512, Stilo-fåtöljen) utvecklats som en självständig ansvarsgrund vid ren förmögenhetsskada.Europakonventionen · p. 5 · s. 1202

Svensk rättspraxis: Avtals- och obligationsrätt 2005–20191 hänvisning

Johnny Herre, Svante O. Johansson · SvJT 2020 s. 828–1071 · 1 ställe

I ”Max och Frasses” NJA 2005 s. 608 uppkom frågan om en part skulle kunna åläggas att betala skadestånd mot en annan part för ren förmögenhetsskada trots att parterna inte stått i avtalsförhållande till varandra och trots att skadan inte hade orsakats genom brott. Utgångspunkten i skadeståndslagen är att den som vållar ren förmögenhetsskada genom brott ska ersätta skadan (2 kap. 2 §). Av förarbetena till paragrafen framgår att lagstiftningen inte ska utgöra hinder mot en rättsutveckling genom rättspraxis på ett sådants sätt att ansvaret för ren förmögenhetsskada vidgas. Med hänvisning till bl.a. ”Kone” NJA 1987 s. 692 och ”Fastigheten Pastorn” NJA 2001 s. 878 konstaterade HD att sådan skada i vissa fall ersatts när den orsakats på annat sätt än genom brott. Efter att ha uttalat att utgångspunkten är att en avtalspart som drabbas av skada till följd av motpartens avtalsbrott har att vända sig till motparten för att få ersättning för sin skada anförde HD att detta inte hindrar ”att det även enligt svensk rätt, åtminstone i särskilt allvarliga fall, bör föreligga skadeståndsansvar för en tredje man som på ett kvalificerat otillbörligt sätt ingriper i andras avtalsförhållanden, så att den ena avtalsparten vidtar avtalsstridiga åtgärder till skada för den andra avtalsparten”.Påföljder · p. 94 · s. 982

Fordrans uppkomst inom insolvensrätten1 hänvisning

Jonatan Schytzer · 2020, s. 1–2037 · 1 ställe

310 f, 314, 317, NJA 2005 s 608 378Svensk rättspraxis · p. 21 · s. 2036

Om behörig domstol och civilrättsliga sanktioner för stridsåtgärder på arbetsmarknaden1 hänvisning

Niklas Selberg, Erik Sjödin · SvJT 2019 s. 482–500 · 1 ställe

Det nya och omdanande som Kleineman anser att NJA 2015 s. 899 representerar avser avvikelser från NJA 1935 s. 300 — och det är alltså denna dom som Kleineman uppfattat som ett uttryck för ’positivism’ etc enligt ovan. I sin avhandling från 1987 antar Kleineman att Högsta domstolens motiv för sitt ställningstagande 1935 var att domstolen inte ville intervenera i den ”ständigt pågående konflikten mellan arbete och kapital”. Både vi och Kleineman har uppmärksammat att det i NJA 2005 s. 608 Max & Frasses — som NJA 2015 s. 899 bygger på — finns en koppling till 1935 års dom.Stridsåtgärder och ersättning för ren förmögenhetsskada · p. 3 · s. 492

Skärpta krav på inhemsk tillämpning av Europakonventionen — förstärkt subsidiaritet1 hänvisning

Jan Södergren · SvJT 2019 s. 942–955 · 1 ställe

Det är som antytts egentligen inte en ny princip, utan snarare en precisering i skärpande riktning för medlemsstaterna när det gäller den nationella tillämpningen samt — i gengäld — en skärpning för Europadomstolen att inte lägga sig i onödigtvis. Föga förvånande var det Storbritannien som drev på för ökad margin of appreciation, men det kom således inte utan ett pris. 1 2 Sannolikt menar Europadomstolen med särskilda skäl främst mål med prejudikatvärde eller att det klaganden utsatts för har fått allvarliga eller orimliga konsekvenser. 13 TP 15 ratificerades av Sverige den 29 mars 2016. Protokollets substantiella bestämmelser om inskränkningar i klagorätten — exempelvis den minskande klagofristen från sex till fyra månader — har ännu inte trätt ikraft. Detta torde emellertid inte ha någon betydelse för den fortsatta diskussionen i denna artikel. 14 Avslagsbeslut den 9 mars 2017 i mål nr 74742/14, kort refererat av Hans Danelius i ERT nr 2 2017 s. 439 f. 15 Grand Chamber dom den 16 juni 2015, mål nr 64569/09. 1 6 Detta gäller naturligtvis inte enbart vid avvägningar av kolliderande intressen enskilda sinsemellan. Det var så i det enskilda fallet. Skrivningen är ett utslag av Europadomstolens kasuistiska domskrivningsteknik. 17 Dom den 13 maj 2014 i mål nr 6219/08, ref. Danelius ERT 2014 s. 649. 18 De brittiska domstolarna använde termen konfiskation, men vi skulle närmast säga förverkande i Sverige. 19 Det hade klarlagts att klaganden hade lyckats spara drygt 21 000 pund pga. arbetet, vilket således utgjorde yrkandet. 20 Benämnd trial judge. 21 Han drev till synes målet själv utan ombud men hänvisade till egendomsskyddet i Europakonventionen och proportionalitetstestet. 22 Med Kronan torde avses lagstiftaren eller lagen. 23 § 68. 2 4 Eftersom det inte fullt ut går att styrka att så varit fallet — samt av utrymmesskäl — avstår jag från att ange exempel. Det skulle kräva tämligen långa resonemang kring enskilda fall, för att ha en rimlig möjlighet att övertyga om riktigheten i påståendet om dylik ”partiskhet”. 25 Se NJA 1996 s. 10 samt vad som anförs om detta avgörande i 2018 års proportionalitetsavgörande. 2 6 Mot Ryssland, dom av stor kammare den 10 februari 2009 i mål nr 14939/03. 27 Motstridig och oklar praxis kan nog uppstå i de flesta domstolar, även små sådana. Risken borde vara större i en internationell domstol som besätts av domare från 47 olika medlemsländer, som dessutom bara sitter på högst 9 år. 28 Det är ju inte fråga om vedertagna kvalificerande moment som exempelvis culpa och adekvat kausalitet. 29 Den Europeiska unionens domstol — stora avdelningen — dom den 26 februari 2013 i mål nr C-617/10, vari det uttalades att ”Unionsrätten utgör hinder för en domstolspraxis som innebär att en nationell domstols skyldighet att underlåta att tillämpa bestämmelser som är oförenliga med en grundläggande rättighet vilken är garanterad i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, är underkastad kravet att oförenligheten ska ha klart stöd i stadgans lydelse, eller i rättspraxis avseende densamma, eftersom en sådan praxis förvägrar den nationella domstolen möjligheten att, eventuellt i samarbete med Europeiska unionens domstol, göra en fullständig bedömning av nämnda bestämmelsers förenlighet med stadgan”. 30 Exempelvis satte HD gränsen för att bevilja resningar till mål som avgjorts före Zulotukhin den 9 februari 2009. Denna begränsning godtog Europadomstolen inte i fallet Lucky Dev mot Sverige, dom den 27 november 2014 i mål 7356/10, varpå Sverige fälldes för överträdelse som skett före nämnda datum. 3 1 Dom den 24 juni 2004, mål nr 59320/00, ref. Danelius SvJT 2004 s. 626. 3 2 I Mikael Kindboms artikel Gräns för Europakonventionens direkttillämpning vid horisontell skadeståndstalan, publicerad 2007-10-30. Veterligt finns inte Pointlex kvar. 33 Läsaren bör upplysas om att Trygg Hansa anlitade professor Andersson som sakkunnig i målet samt att professorn skrev ett rättsutlåtande till förmån för Trygg Hansa, för vilket han givetvis arvoderades. 34 Even though the applicant’s complaint concerns a private practitioner and not a State employee, the Court reiterates that Contracting States are under a positive obligation to maintain and apply in practice an adequate legal framework enabling victims to establish any liability on the part of the physicians concerned and to obtain appropriate civil redress, such as an award of damages, in appropriate cases (see Codarcea, cited above, § 103; compare, with regard to positive obligations under Article 2 of the Convention, Colak and Tsakiridis v. Germany, nos. 77144/01 and 35493/05, § 30, 5 March 2009, and Calvelli and Ciglio v. Italy [GC], no. 32967/96, § 51, ECHR 2002-I). 3 5 Se även Domare Pinto de Albuquerques konkurrerande mening i det svenska fallet Söderman mot Sverige (Stor kammare, dom den 12 november 2013 i mål nr 5786/08) om styvpappan som sanktionsfritt smygfilmade den då 14 åriga styvdottern naken i duschen. Majoriteten fällde Sverige enbart med stöd av artikel 8 eftersom Sverige genom de friande nationella brottmålsdomarna (medförandes att inte heller skadestånd utgick) inte i tillräcklig mån skyddade hennes personliga integritet. Domare Pinto de Albuquerques ville gå längre och torgförde att avsaknaden av sanktioner inklusive skadestånd, också utgjorde en överträdelse av artikel 13. 36 Eller minimalistiska syn, beroende på hur man ser det. 37 Dom den 13 februari 2007 i mål nr 75252/01, refererad av Danelius i SvJT 2007 s. 454. 38 Som övertagit konkursboets skadeståndsanspråk. 39 Mellandomstemat löd: Är Svenska Byggnadsarbetareförbundet, om förbundets stridsåtgärder skulle vara oförenliga med artikel 11 i Europakonventionen respektive artikel 1 i det första tilläggsprotokollet till Konventionen, i och för sig skyldigt att betala ersättning till H.G. för de skador som HG:s Linköping AB kan ha orsakats till följd av stridsåtgärderna? 40 Punkten 35. 41 Med hänvisning till ”Max och Frasses” NJA 2005 s. 608; jfr ”Gillette” NJA 1993 s. 188; ”Processbolaget” NJA 2014 s. 877 och ”Stilo-fåtöljen” NJA 2015 s. 512. 4 2 Hovrätten stödde sig på Elisbeth Furas tilläggmotivering när det gällde frågan om överträdelsen av den negativa föreningsfriheten. Majoriteten fann det inte nödvändigt att pröva föreningsfriheten, utan fällde enbart på egendomsskyddet. 43 Svea hovrätts dom den 13 mars 2019 i mål nr T 315-18. 44 Nya argumentationslinjer i förmögenhetsrätten, SvJT 2011 s. 989 ff. 4 5Juridisk tidskrift nr 2 1994/95 s. 259 ff. Här s. 260. 46 Prop. 1993/94:117. 47 Syftandes på ett uttalande av HD i remissomgången om utökad lagprövningsrätt. 48 Se propositionen till inkorporeringslagen, prop. 1993/94:117, s. 35. 49 Med arbetsrättslig förebild. 5 0 Med undertiteln ”Bringing rights home”, ERT 2000 nr 2 s. 407 ff. 51 Avsnitt 3. 52 Exempelvis är Europadomstolens domar alltid uppbyggda på samma sätt. Det sker ofta upprepningar med hänvisning till tidigare mål som säger samma sak. Domarna redovisar nästan alltid relevant inhemsk lagstiftning och domarna blir ofta mycket långa, vilket kan ha avskräckande effekt för den ovane läsaren. Den vane läsaren har emellertid lärt sig att man enbart behöver läsa vissa avsnitt av domarna och vet exakt var dessa avsnitt finns.fotnot 11 · s. 944

Tredje mans ställning vid ett tåglägesavtals eventuella ogiltighet1 hänvisning

Jakob Heidbrink · SvJT 2018 s. 695–729 · 1 ställe

Jag kommer fortsättningsvis i texten att tala om ”tredje man”. Med detta menar jag då någon utanför avtalet stående part, som dock har ett eget intresse av att själv få det ifrågavarande tågläget. Jag talar inte om helt fristående tredje män som av andra skäl försöker sanktionera avvikelser från järnvägsregleringen. 11Jakob Heidbrink, Logisikavtalet, Iustus, Uppsala 2005, s. 255 f. 12 I den mån man anser att den juridiska rättighetens existens visar sig i det faktiska tvånget som utövas för att genomdriva regeln, är en sådan teoretiskt tänkbar materiell rätt i förekommande fall inte ens någon juridisk rätt, utan endast en moralisk sådan. I samtliga fall kan ogiltighet också göras gällande som invändning mot någon annans (civilrättsliga eller förvaltningsrättsliga) anspråk, men det bortser jag ifrån här. 14 Peter Fitger m.fl., Kommentar till rättegångsbalken, Zeteo, Inledning till 13 kap. samt Inledning till 34 kap. Talerätt som processhinder har kritiserats av Per Henrik Lindblom, Processhinder, Stockholm 1974, men finns kvar. Lindbloms kritik har i sin tur utsatts för kritik av Leif Bylund, Bör processhindren avskaffas?, SvJT 1975 s. 334. 15 Kommentar till rättegångsbalken Fitger m.fl.: , Inledning till 13 kap. Jfr Peter Westberg, Civilrättskipning, Norstedts Juridik, Stockholm 2012, s. 197: ”Talerätten handlar i grund och botten om en föreställning att den som blir part i en rättegång också verkligen har med själva tvisten att göra.” 16 Frågan om processuellt ställföreträdarskap är en annan och rör frågan om processbehörigheten, som ska skiljas från frågan om talerätt. 17 NJA 1984 s. 215. 18 Lindell uttrycker detta på följande sätt: ”Endast i de fall i vilka processen kan få effekter som parterna inte hade kunnat träffa avtal om kan rätten behöva bevaka andra intressen än parternas och detta genom, till exempel, en talerättsprövning.” (Bengt Lindell, Civilprocessen. Rättegång samt skiljeförfarande och medling, Fjärde upplagan, Iustus, Uppsala 2017 [nedan Civilprocessen], s. 276; kursivering i originalet). Parterna kan alltså inte tillåtas att genom process ingripa i andras rättsliga positioner i vilka de inte hade kunnat ingripa genom att ingå ett avtal. Man skulle kunna tänka sig att infrastrukturförvaltarens motpart kan intervenera i processen enligt 14 kap. 9 § rättegångsbalken. Som strax kommer att förklaras närmare, löser det dock inte det grundläggande problemet att tredje man som kärande inte tillerkänns rättsligt intresse att få avtalet ogiltigförklarat. 20 Man kan eventuellt argumentera för att det vid en här avsedd tredjemanstalan till och med föreligger nödvändig processgemenskap mellan infrastrukturförvaltaren och dennas motpart, då någon dom med verkan bara mot en av dem ju inte lämpligen bör ges. I så fall skulle tredje man ha talerätt enbart om både infrastrukturförvaltaren och dennas motpart stäms samtidigt. Eftersom jag dock anser att tredje man över huvud taget saknar talerätt, finns ingen anledning för mig att här fördjupa denna diskussion. 21 Fitger m.fl.: Kommentar till rättegångsbalken, 13 kap. 2 §; min kursivering. Jfr också NJA 2007 s. 718: ” En sådan fastställelsetalan skall avse ett konkret rättsförhållande mellan parterna.” I målet avvisades talan för att den inte gällde någon konkret fråga mellan käranden och svaranden. Man kan tänka sig att infrastrukturförvaltaren i och för sig erkänner att förfarandefel förekommit, men anför att dessa inte bör leda till avtalets ogiltighet: även i sådant fall torde dock ovisshet föreligga. Man skulle till och med kunna tänka sig att infrastrukturförvaltaren både erkänner processuella fel och att dessa bör leda till tåglägesavtalets ogiltighet, men att infrastrukturförvaltaren intar ståndpunkten att denna ogiltighet i förhållande till annan part av administrativa eller kommersiella skäl inte bör åberopas mot den parten. I dessa fall torde en fastställelsetalan om avtalets ogiltighet inte vara till någon nytta för käranden, utan dennas talan egentligen böra gå ut på att infrastrukturförvaltaren ska förpliktas göra ogiltigheten gällande i förhållande till en till processen utomstående. Då har man dock lämnat fastställelsetalans område och är inne på en fullgörelsetalan (vars materiellrättsliga grund man kan betvivla). Denna variant behandlas längre ned i texten. 23 NJA II 1943 s. 1, på s. 162. Och här kan ifrågasättas huruvida denna andra chans är en rättslig eller en faktisk konsekvens av att ett tåglägesavtal ogiltigförklaras: den nya chansen uppstår ju genom att det skapas fysiskt utrymme på järnvägsnätet, inte genom att uppsättningen rättsfakta i förhållandet mellan käranden och infrastrukturförvaltaren ändras. 25 Denna möjlighet att kringgå bland annat begränsningar i talerätten genom att nogsamt utforma yrkandet i stämningsansökan på ett sådant sätt att frågan i processen blir materiellrättslig, inte formell, är en av anledningarna till att hela talerättskonstruktionen i den processrättsliga litteraturen skarpt kritiserats (tydligast hos Per Henrik Lindblom, Processhinder, Stockholm 1974). Som tidigare anmärkt, står dock talerättskonstruktionen kvar (för skäl till detta, jfr den tidigare citerade skriften av Leif Bylund), och jag ska här inte belasta texten med något ställningstagande till talerätten som sådan. Högsta domstolen hänvisar i sammanhanget till exekutionsrättsliga situationer där en utmätningssökande av Kronofogdemyndigheten kan föreläggas att väcka talan. De undantagssituationer som avses förefaller alltså verkligen utgöra marginella företeelser. 27 Jakob Heidbrink, Det järnvägsrättsliga trafikeringsavtalet: ett förvaltningsrättsligt avtal, JT 2013–14 s. 101. Formellt privata infrastrukturförvaltare är med min terminologi privaträttsligt organiserade kommunala bolag som förvaltar kommunalt ägda spår i bolagsrättslig form, som exempelvis Inlandsbanan AB (som ägs av kommunerna utmed spåren) eller Göteborgs Hamn AB (som ägs av Göteborgs kommun). Reellt privata infrastrukturförvaltare är exempelvis privata bolags terminalspår till sitt eget lager. Även sådana helt privata spår omfattas dock av den generella rätten för alla licenshavare att söka tåglägen på infrastrukturen. 29 I begreppet ”förvaltningsrätt” inbegriper jag härefter också förvaltningsprocessrätt, såvida inte kontexten gör en tydlig distinktion mellan dessa två områden. 30 Enligt vilket tåglägen fördelas. 31 Såvitt jag kan se, leder detta till vissa statsrättsliga problem i det att privaträttsliga beslut som annars anses omfattas av de allmänna domstolarnas jurisdiktion alltså här utgör föremål, inte bara för reglerande tillsyn, utan direkt för förvaltningsrättslig korrigering. Jag kan inte inom ramen för denna skrift ta mig an denna fråga. Den uppmärksamma läsaren noterar vidare att vid prövning i flera instanser det beslut som är föremål för prövning ändras på vägens gång. Inför tillsynsmyndigheten är det infrastrukturförvaltarens beslut som direkt prövas; överklagas därefter tillsynsmyndighetens beslut, är det myndighetens, inte infrastrukturförvaltarens, beslut som är föremål för prövning i förvaltningsrätten. Med här antaget scenario att det är tredje man som vill göra gällande ogiltigheten i infrastrukturförvaltarens beslut, kan dock slutas att denna tredje man kommer att överklaga tillsynsmyndighetens beslut endast om tillsynsmyndigheten inte förklarat infrastrukturförvaltarens beslut ogiltigt. Med andra ord torde frågan praktiskt sett röra samma sak hos tillsynsmyndigheten som inför förvaltningsdomstolen, även om formellt sett föremålet för prövningen ändras (vilket har betydelse för partsställningen i förvaltningsprocessen). Jfr 11 kap. järnvägslagen. 33Offentlig rätt? Privat rätt? Eller både-och? Se Jakob Heidbrink, , Förvaltningsrättslig tidskrift 2015:4, s. 551. 34 Det finns däremot en del praxis om förhållandet mellan civil- och förvaltningsrätt i andra avseenden. Jfr Jakob Heidbrink, Ett avtal i gränslandet mellan offentlig och privat rätt, JT, under publicering (med stor sannolikhet i JT 2018–19 s. 134). Tills vidare finns texten på Juridisk tidskrifts hemsida på http://www.jt.se/ media/net/net_rattsfall_heidbrink.pdf Jfr avseende det som sägs i detta stycke också motsvarande diskussion i min tidigare skrift Jakob Heidbrink, Offentlig rätt? Privaträtt? Eller både-och? Ingående av avtal om tåglägen, FT 2015(4) s. 551. 36 Jfr Konkurrensverkets skrift Upphandlingsreglerna — En introduktion, juli 2014, s. 6 på webbplatsen. http://www.konkurrensverket.se/globalassets/publikationer/informationsmat erial/upphandlingsreglerna--en-introduktion.pdf (senast besökt den 22 februari 2018). 37 Jämför här ingresspunkterna till det för det första europeiska järnvägspaketet centrala direktivet 2001/12/EG, i synnerhet punkterna 2, 3 och 8. 38 Den moderna upphandlingsrätten på EU-nivå har sitt ursprung i 1980-talets arbete med att få fram den inre marknaden, närmare bestämt i rådets direktiv 88/295/EEG. Den mera fokuserade europeiska järnvägspolitiken tog vid först i början av 1990-talet med direktiv 91/440/EEG och har utvecklats framför allt under tiden efter 2001, då det såkallade Första järnvägspaketet antogs. Den moderna europeiska järnvägsrätten och därmed den moderna svenska järnvägsrätten är yngre än deras upphandlingsrättsliga motsvarighet. 39 Det kan noteras att frågan om förhållandet mellan järnvägsrätt och upphandlingsrätt för närvarande är under EG-domstolens bedömning. Högsta förvaltningsdomstolen ställde i målen 3999 och 4000-15 just denna fråga (jfr Högsta förvaltningsdomstolens hemsida på http://www.hogstaforvaltningsdomstolen.se/ Avgoranden/Begaran-om-forhandsavgorande-fran-EU-domstolen/). I dessa mål har jag på SJ:s sida inkommit med sakkunnigutlåtanden avseende varför upphandlingsrättsliga regler inte ska vara tillämpliga på tvistens järnvägsrättsliga dimension, och jag vidhåller det som jag sade i dessa utlåtanden. https://europa.eu/european-union/about-eu/symbols/motto_sv. 41 Jfr förordning (1988:1137) med instruktion för Arbetsdomstolen. 42 20 kap. 13 till 15 § lag (2016:1145) om offentlig upphandling. Arbetsdomstolen betonar i detta sammanhang flera gånger att Statens överklagandenämnd inte är någon domstol i regeringsformens mening. Detta inbjuder förstås — trots att domskäl inte bör tolkas e contrario — till frågan vilken syn domstolen skulle ha om anställningsbeslutet skulle ha upphävts av en förvaltningsdomstol i stället för Statens överklagandenämnd (nämndens beslut får inte överklagas, så frågan kunde inte ställas på sin spets i målet). Att inte kvalificera Statens överklagandenämnd som domstol i regeringsformens mening har för övrigt också framkallat protester, då Överklagandenämnden för högskolan av EUdomstolen ansetts utgöra en domstol, jfr Magnus Åhammar, Om inte AD:s dom korrigeras kommer vi att ha två anställda på en statlig tjänst, Dagens juridik den 11 januari 2017. Kritiken går förbi Arbetsdomstolens dom i så måtto som Arbetsdomstolen konsekvent talar om just regeringsformens, inget annat regelsystems, domstolsbegrepp. nom arbetsrätten talar man, som Arbetsdomstolen själv påpekar, i avvikelse från annat kontraktsrättsligt språkbruk om att anställningsavtalet ”hävs”. Jag ser ingen anledning till att använda mig av samma enligt min mening förvillande språkbruk här. 45 8 kap. 9 § första stycket järnvägslagen jämfört med 1 kap. 2 § första stycket järnvägsförordningen. 46 Mot bakgrund av att Arbetsdomstolen i AD 2016 nr 74 endast åberopar att Statens överklagandenämnd inte utgör någon domstol i regeringsformens mening, saknas anledning att här närmare gå in på frågan huruvida Transportstyrelsen kan tänkas utgöra någon domstol i Europakonventionens eller något annat regelsystems mening. 47 11 kap. 2 § järnvägslagen. 48 I detta sammanhang kan noteras att metoden att utnyttja styrningen av privata parters avtalsbeteende till att främja det allmännas syften inte är begränsad till järnvägsområdet: Olga Cherednychenko har mot bakgrund av regleringen på finansområdet talat om ”supervision private law” (Olga Cherednychenko, Public Supervision over Private Relationships: Torwards European Supervision Private Law?, University of Groningen Faculty of Law Research Paper Series No. 11/2014). Normativt kan metoden kritiseras från ett liberalt håll, då enskilda och deras förehavanden med metoden görs till medel för att uppnå syften som de enskilda måhända inte delar. Jag avser att återkomma till denna normativa kritik, men här är inte platsen att utveckla den. Se om detta Jakob Heidbrink, Det järnvägsrättsliga trafikeringsavtalet — ett förvaltningsrättsligt avtal, JT 2013–14 s. 101. 50 Det kan härvid noteras att Transportstyrelsens prövning inte behöver vara någon laglighetsprövning. Enligt 6 kap. 3 § järnvägslagen ska infrastrukturförvaltaren nämligen styra tilldelningen av kapacitet så att den medför ett ”samhällsekonomiskt effektivt utnyttjande av infrastrukturen”. Målet är så oprecist formulerat att en prövning mot denna bestämmelse ter sig som en lämplighets-, snarare än en laglighetsprövning. Det finns fall på det förvaltningsrättsliga området där berörda tredje män fått rätt att klaga på ett beslut av en förvaltningsmyndighet när de varit särskilt starkt berörda. I RÅ 1984 ref. 82 fick närboende till en restaurang klaga på länsstyrelsens beslut att tillåta en uteservering; i RÅ 2006 ref. 9 fick ett läkemedelsbolag rätt att klaga på ett beslut av Läkemedelsverket att använda förenklat förfarande när ett konkurrerande läkemedel skulle godkännas. I det senare fallet åberopades de allmänna intressen som ligger till grund för läkemedelslagstiftningen som ett centralt argument för att bolaget skulle tillerkännas klagorätt, i förening med det beaktansvärda intresse som bolaget hade i frågan. Jag har svårt att betrakta dessa konstellationer på något annat sätt än som undantagssituationer som är kringgärdade av höga krav: folkhälsan och forskningsintensiva (och därför dyra) läkemedel utgör en enligt min mening kvalitativt annan kategori än ett olyckligt tilldelat tågläge. Vidare är här fråga om de civilrättsliga följderna av en förvaltningsrättslig ogiltigförklaring, och där har jag svårt att se på vilken grund enskilda skulle få rätt att på det avtalsrättsliga området bevaka andras avtalsbeteende. 52 Min försiktighet härvidlag är också en funktion av min normativa tveksamhet till att genom marknadsreglering utnyttja enskilda och deras ekonomiska agerande till främjande av det allmännas syfte, jfr ovan not 44. 53 11 kap. 2 § första stycket järnvägslagen. 54 Enligt min mening finns starka skäl att ifrågasätta Arbetsdomstolens bedömning: en bedömning av huruvida en myndighet i ett enskilt fall handlat i enlighet med den förvaltningsrättsliga lagstiftningen utgör för mig, även i de fall då denna bedömning avser en lämplighets- snarare än en laglighetsprövning, en bedömning av gränserna för förvaltningens handlingsfrihet. Det finns enligt min mening ett klart allmänt intresse av att förvaltningen inte kan handla på ett sätt som inte står i överensstämmelse med lagstiftningen, att dess handlande i strid med lagstiftningen (även i handlandets lämplighetsdimension) är ogiltigt, snarare än enbart ett problem internt inom staten. Detta är dock inte platsen att utveckla denna kritik, utan jag hoppas att kunna återkomma i ämnet. 55 Offentlig rätt? Privat rätt? Eller både-och? Jakob Heidbrink, , Förvaltningsrättslig tidskrift 2015 (4) s. 551. 56 Enligt min mening är infrastrukturförvaltaren och den framgångsrika sökanden både avtals- och förvaltningsrättsligt bundna redan när tilldelning skett och således ett tåglägesavtal uppkommit: trafikeringsavtalet framstår som ett följdavtal som enbart klargör villkoren bortom tåglägesavtalets essentialia negotii. Jfr Jakob Heidbrink, Offentlig rätt? Privaträtt? Eller både-och? Ingående av avtal om tåglägen, FT 2015/4 s. 551. 57 Se nedan avsnitt 4. 58 En infrastrukturförvaltare som är så hågad kan tvinga tillsynsmyndigheten att kämpa om sina tvångsmedel i varje steg av processen, från tillhandahållande av dokumentation som ligger till grund för tillsyn till utdömande av vite. Den teoretiskt möjliga yttersta sanktionen att återkalla en infrastrukturförvaltares tillstånd torde dessutom utgöra det som i den regleringsteoretiska litteraturen kallats för ”the nuclear option” (jfr Ian Ayres, John Braithwaite, Responsive Regulation, Oxford University Press, Oxford 1992, s. 40, där det dock talas om ”nuclear deterrence”), det vill säga en teoretisk möjlighet som leder till fler följdproblem för tillsynsmyndigheten och samhället i stort än som rättfärdigas av att man blivit av med en infrastrukturförvaltare som vägrar följa regelverket. Jfr 1 kap. 2 § skadeståndslagen (1972:207). 60 Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972, s. 455. Se även Jan Kleineman, Ren förmögenhetsskada, ak. avh., Juristförlaget, Stockholm 1987, passim, men kanske tydligast avsnitt 5.8 Sammanfattning samt kap. 12 Ren förmögenhetsskada och det skadeståndsrättsliga reformarbetet. Se från praxis framför allt NJA 2005 s. 608, där Högsta domstolen (som också hänvisar till andra rättsfall och till doktrin) uttalar: ”Bestämmelsen i 2 kap. 2 § skadeståndslagen är inte avsedd att tolkas motsatsvis så att det inte skulle vara möjligt att ålägga skadestånd för ren förmögenhetsskada utanför de lagreglerade områdena, om skadan inte orsakats genom brott eller uppkommit i ett avtalsförhållande.” 61 Även stadgandet i 3 kap. 3 § skadeståndslagen, enligt vilket staten eller en kommun ska ersätta ren förmögenhetsskada när en myndighet vållar sådan skada genom fel eller försummelse när den lämnar felaktiga upplysningar eller råd skulle kunna komma i fråga. Att betrakta ett brott mot förfarandebestämmelserna avseende avtalets ingående i järnvägslagen som ett felaktigt råd eller en felaktig upplysning, förefaller mig dock vara mycket långsökt. Jag lämnar därför 3 kap. 3 § skadeståndslagen utanför diskussionen här. 62 Prop. 2016/17:180, Avsnitt 6.1. 63 Prop. 2016/17:180, s. 51. För egen del gör jag på åtminstone mellanlång till lång sikt en annan bedömning: det faktum att efter ett borttagande av begreppet ur förvaltningslagen en gemensam referenspunkt i denna lag saknas för de andra lagar i vilka begreppet förekommer, torde leda till att rätten på denna punkt riskerar att fragmenteras än mer än som redan skett, och att utvecklingen mycket väl kan gå dithän att ett med samma ord betecknat begrepp i olika lagar endast kan förstås i den specifika lagens kontext. Jag anser inte att någon sådan utveckling är önskvärd. Jfr om förvaltningslagen som referenspunkt Bertil Bengtsson, Erland Strömbäck, Kommentar till skadeståndslagen, Zeteo, kommentar till 3 kap. 2 §, avsnitt 3.2.1 Allmänt och 3.2.3 Begreppet myndighetsutövning. 64 Prop. 2016/17:180, s. 52. 65 Bertil Bengtsson, Erland Strömbäck, Kommentar till skadeståndslagen, Zeteo, kommentar till 3 kap. 2 §, avsnitt 3.2.3 Begreppet myndighetsutövning. Kursivering i originalet. 66 Bygglov, utfärdande av pass, registreringar som måste ske hos myndighet, intagning av elever vid gymnasieskolor eller universitet. 67Ett avtal i gränslandet mellan ofJag har kommenterat domen i Jakob Heidbrink, fentlig och privat rätt, JT 2018–19 s. 134. En förhandspublicering finns på adressen http://www.jt.se/media/net/net_rattsfall_heidbrink.pdf. Man kan i och för sig också tänka sig att grunda en eventuell talan mot infrastrukturförvaltaren på läran om culpa in contrahendo. Läran är väletablerad i svensk rätt, men har den nackdelen att som huvudregel endast det negativa kontraktsintresset ersätts, vilket knappast torde ge tredje man incitament att föra process. Det negativa intresset torde ju endast bestå i värdet av den korta tid som det tar att fylla i ansökan om ett tågläge i Trafikverkets eller någon annan infrastrukturförvaltares dataprogram. 69 Jfr 6 kap. 3 och 15 §§ järnvägslagen och prop. 2003/04:123 s. 186. 70Något rättskällestöd för beräkningsmodellen finns därför inte i svensk rätt. ”Loss of chance” förekommer i de inflytelserika UNIDROIT Principles of International Commercial Contracts, art. 7.4.3(2), men veterligen inte på något annat håll i de ledande internationella principsamlingarna på avtalsrättens område. Varken Principles of European Contract Law eller Draft Common Frame of Reference innehåller några liknande bestämmelser. 71 Summan av alla chanser att få tågläget bör ju bli visshet att få tågläget, eller med andra ord 100 procent. 72 Man kan exempelvis tänka sig att två sökta tåglägen varit oförenliga med det felaktigt tilldelade tågläget och att infrastrukturförvaltaren inom ramen för samordningsförfarandet enligt 6 kap. 10 § järnvägslagen bett sökandena bakom dessa två tåglägen att något justera sin ansökan för att bereda det felaktigt tilldelade tågläget plats. Denna justering kan sedan ha lett till att åter andra tåglägen inte fått plats i tågplanen. Här skulle man kanske kunna tala om att de sökande bakom de justerade tåglägena eventuellt kan ha lidit någon form av ersättningsgill skada, men i adekvansresonemanget skära bort de ytterligare tåglägen som påverkades av justeringen. Vad gäller tillsynsprocessens effektivitet, kan här ännu en gång påpekas tillsynsmyndigheten knappast torde gå så långt att återkalla infrastrukturförvaltarens tillstånd (då detta skulle utgöra ”the nuclear option”). Vitesförelägganden är av rättsstatliga hänsyn kringgärdade av ganska strikta regler, vilket gör det förhållandevis enkelt att undvika att följa järnvägsrättens förfarandebestämmelser även i ljuset av ett föreläggande. Utdömande av vite kan också förhalas i sådan grad att vinsten av att inte rätta sig efter föreläggandet kan fås att överstiga kostnaden som uppstår när vitet måste betalas. Jag ifrågasätter därför starkt tillsynsprocessens effektivitet, och det inte bara på järnvägsområdet, utan på alla kommersiella områden där den yttersta sanktionen att återkalla ett nödvändigt tillstånd framstår som förvaltningsrättens motsvarighet till att inleda en strid med förödande konsekvenser för samtliga inblandade. 74 konsumenträtt I begreppet inkluderar jag här något oegentligt också de tvingande reglerna avseende bostadshyra. 75 Jag är i konsekvens med detta uttalande också rättspolitiskt rätt skeptisk mot konsumenträtten, i vart fall i den omfattning vi har den. 76 Jag tänker här på den tyska Verbandsklage. 77 Jfr Jakob Heidbrink, Mer om det förvaltningsrättsliga avtalet, JT 2014–15 s. 58. Jfr not 44 ovan.fotnot 10 · s. 697

Femton förmögenhetsrättsliga forskningsresultat - och totalt tjugo konkreta exempel på forskning kring bankjuridiska teman som illustrerar vad en resultatinriktning skulle kunna tillföra i förmögenhetsrätten3 hänvisningar

Claes Martinson · 2018, s. 1–604 · 3 ställen

Skadestånd för ren förmögenhetsskada utan lagstöd1 hänvisning

Mårten Schultz · SvJT 2017 s. 820–829 · 1 ställe

I många rättsordningar har dessa senare situationer — på engelska ofta benämnda som ”inducement to breach of contract” — utgjort ett känt avsteg från den ofta restriktiva inställning som brukar intas till rena förmögenhetsskador. I svensk rätt klargjorde HD att skadestånd kan utgå i sådana situationer genom NJA 2005 s. 608, Max och Frasses. Nu fanns det i och för sig både doktrinuttalanden och tidigare rättsfall som pekade i samma riktning. Men HD:s avgörande var tydliggörande.Kvalificerat otillbörligt handlande · p. 2 · s. 824

Avtalade aktieöverlåtelserestriktioners verkan gentemot ondtroende aktieförvärvare2 hänvisningar

Erik Sjöman · SvJT 2015 s. 826–834 · 2 ställen

Konkursförvaltaren och principalansvaret1 hänvisning

Mårten Schulz · SvJT 2014 s. 642–652 · 1 ställe

Fallet sätts således ofta i sammanhang med andra avgöranden där HD har funnit att skadeståndsansvar för ren förmögenhetsskada, framför allt NJA 1987 s. 692 och NJA 2005 s. 608.fotnot 3 · s. 643

Svensk rättspraxis1 hänvisning

Richard Hager · SvJT 2012 s. 885–932 · 1 ställe

6.1 Benefik nyttjanderätt — upplåtelsetid, uppsägningsrätt och uppsägningstid. NJA 2004 s. 167 gällde frågan om benefik upplåtelse av jakträtt skett för all framtid med den begränsning som följer av 7:5 JB eller om den skett tills vidare. I upplåtelseavtalen angavs inte någon tid för upplåtelsernas bestånd och inte heller innehöll de någon uppsägningsklausul. HD uttalade att när tidsbegränsning saknas i ett avtal kan vissa typer av avtal, exempelvis servitutsavtal, antas normalt gälla för all framtid, medan andra typer av avtal kan antas normalt gälla tills vidare. Det har ansetts svårt att ställa upp en allmän tolkningsregel och utslagsgivande i det aktuella fallet blir därmed vad upplåtaren avsåg. Detta gäller oberoende av vad senare förvärvare av fastigheten vid sitt förvärv kan ha haft för möjligheter att få kännedom om upplåtarens avsikter. I det första upplåtelseavtalet benämndes upplåtelsen servitut och i det följande andra upplåtelseavtalet hänvisades till servitutsupplåtelsen; vidare lämnades ett medgivande till inskrivning av upplåtelseavtalen. De nu nämnda omständigheterna talade enligt HD för att avsikten var att upplåtelserna skulle gälla för all framtid och några omständigheter som talade i annan riktning hade inte åberopats. Upplåtelserna antogs således gälla för all framtid. I NJA 2004 s. 288, som också rörde en benefik upplåtelse av nyttjanderätt, var det likaså dels fråga om en bedömning om upplåtelsen skett för all framtid eller tills vidare och HD hänvisade till vad som sagts i NJA 2004 s. 167 (se strax ovan); utslagsgivande blir med andra ord vad som kan utrönas om upplåtarens avsikter. I det nu aktuella fallet hade upplåtelsen generationsskiftesinslag och det fanns flera omständigheter som talade för att upplåtaren hade avsett att upplåtelserna skulle gälla för all framtid. Emellertid var det fråga om en benefik upplåtelse mellan obesläktade grannar till gagn för nyttjanderättshavarens näringsverksamhet snarare än för hans fastighet som sådan. I ett sådant fall måste utgångspunkten anses vara att upplåtelsen är avsedd att gälla för obestämd tid, om annat inte kan utrönas. Det saknades i målet stöd för att upplåtelsen skett för all framtid och den ansågs därmed gälla för obestämd tid. HD konstaterade att ett avtal på obestämd tid kan sägas upp med skälig uppsägningstid, men att vad som är skälig uppsägningstid kan växla från fall till fall beroende av omständigheterna. Uppsägningstiden kan exempelvis bero på om nyttjanderättshavaren lagt ned kostnader för att utnyttja den upplåtna egendomen och hur lång tid upplåtelsen bestått när uppsägning kommer i fråga. Med hänvisning till tingsrätten fann HD att en skälig uppsägningstid inte bör understiga sex månader och i det aktuella fallet med hänsyn till odlingssäsongerna snarare anses vara tolv månader. Under alla omständigheter kunde en uppsägning i slutet av oktober 1999 inte äga verkan förrän efter sommaren 2000. Upplåtaren hade i fallet haft rätt att säga upp avtalet men inte iakttagit skälig uppsägningstid och denne blev därmed skadeståndsskyldig. (Se även angående dessa båda fall Victorin, A, Två fall om benefik nyttjanderätt, JT 2004–05 s. 164 ff.) 6.2 Överlåtelse av partiell nyttjanderätt. NJA 2009 s. 570 rörde bl.a. frågan om en partiell nyttjanderätt (grustäkt), som behandlas i 7:3 JB, får överlåtas utan fastighetsägarens samtycke. HD konstaterade att, enligt JB:s regler vad gäller arrende och hyra, som huvudregel gäller att sådana rättigheter inte kan överlåtas utan fastighetsägarens samtycke och att det med hänsyn till avsaknaden av motsvarande bestämmelse beträffande partiella nyttjanderätter är naturligt att utgå ifrån att sådana rättigheter inte kräver samtycke från fastighetsägaren vid överlåtelse. HD konstaterade att besked i rättspraxis i frågan saknades men fann att de fall som ändå finns talar emot att fastighetsägaren skulle ha en oinskränkt vetorätt. Det konstaterades vidare att de flesta författarna i doktrinen som uttalat sig i frågan förespråkar att fastighetsägarens samtycke till överlåtelse av en partiell nyttjanderätt bör krävas bara i särskilda fall där nyttjanderättshavarens person har stor betydelse för fastighetsägaren. Slutsatsen som kunde dras av det sagda var enligt HD att det inte kan antas att svensk rätt innehåller en regel av innebörd att en partiell nyttjanderätt till fast egendom får överlåtas bara med fastighetsägarens samtycke. Med hänsyn till omsättningsintresset bör tvärtom huvudregeln vara att en nu aktuell nyttjanderätt fritt får överlåtas och att den fastighetsägare som vill behålla inflytande över valet av nyttjanderättshavare får förbehålla sig en samtyckesrätt vid upplåtelsen. HD uttalade även att undantag från denna rätt till överlåtelse kan tänkas i fall där nyttjanderättshavarens person har särskild betydelse för fastighetsägaren. Den aktuella nyttjanderätten fick fritt överlåtas. 6.3 Avverkning av skog medförde intrång i annans avverkningsrätt — skadeståndsskyldighet? I RH 2008:46 hade ett skogsföretag avverkat skog på en fastighet, med följd att avverkningen innebar intrång i ett annat skogsföretags avverkningsrätt. Det avverkande företaget saknade vetskap om det andra företagets rätt, men ansågs ha haft klara indikationer på att det kunde föreligga en konflikt i aktuellt hänseende. Den företrädesrätt som föreskrivs i 7:22 JB innebär att den i tiden andra upplåtelsen inte kan vinna en bättre rätt till aktuell skog utan att inskrivning i god tro skett, vilket inte var fallet. Hovrätten fann att det avverkande företaget mot bakgrund av de indikationer som förelegat och den nämnda företrädesordningen i 7:22 JB ansågs ha handlat så kvalificerat otillbörligt genom att förhålla sig okunnig om de rätta förhållandena att det ådragit sig skadeståndsskyldighet. I denna skadeståndsfråga hänvisade hovrätten till de principer som slagits fast i NJA 2005 s. 608.Andra nyttjanderätter · p. 1 · s. 929

Ren ekonomisk skada6 hänvisningar

Lena Sisula-Tulokas · 2012, s. 1–2014 · 6 ställen

Aktieägaravtal — kommentarer med anledning av en avhandling1 hänvisning

Stefan Lindskog · SvJT 2011 s. 265–289 · 1 ställe

Med samtyckesbehörigheten hänger samman frågan hur denna skall utövas för att bli aktiebolagsrättsligt verksam. I linje med vad som är allmänt vedertaget utgår Arvidsson från att så kan ske formlöst, men han ställer upp det kravet att aktieägarna skall ha avsett att fråga är om ett bolagsbeslut för att samtycket skall ha sådan verkan. Se vid not 54 nedan. — Med ogiltighet menas här en angriplig defekt i beslutet (till skillnad från nullitet), jfr not 22 nedan. 1 8 Jfr not 7 ovan. 19 En fråga som Arvidsson diskuterar (s. 245 f.) är i vad mån bolagsordningsnormer genom en föreskrift i bolagsordningen kan göras obligatoriska (beträffande uttrycket obligatorisk, se det följande). Han finner att så inte är fallet. Det är nog i princip riktigt. Jag delar således uppfattningen att en ändringsspärr till förmån för en tredje man inte är verksam på det sättet att den tredje mannan kan hindra en ändring (såvida inte spärren har stöd i lag; ett exempel är att det i lag föreskrivs att en viss bolagsordningsändring förutsätter Regeringens godkännande). Men kan inte en aktieägare med framgång motsätta sig en ändring under åberopande av den tredje mannens samtycke saknas? Jfr Lindskog Aktiebolagslagen 12:e och 13:e kap, Kapitalskydd och likvidation (2 uppl. 1995; cit. Lindskog ABL) 12:1–5.2.3. 20 Arvidsson diskuterar (s. 261 ff.) samtyckesbehörighetens förhållande till verkställighetsförbudet i ABL 3:5. Han uttalar att behörigheten ”omfattar” bestämmelsen. Förmodligen skall uttalandet inte förstås så att samtycke i alla lägen åsidosätter förbudet; i fråga om föreskrifter till skydd för andra än aktieägarna bör nog så inte vara fallet. En praktisk konklusion, som inte kommer till uttryck hos Arvidsson, av att med ett samfällt aktieägarsamtycke verkställighet får ske innan registrering är, att i enmansbolag spelar förbudet ingen roll och i fåmansbolag begränsad roll när det gäller bolagsordningsbestämmelser med endast aktieägarna som skyddsintressenter. En annan fråga i sammanhanget som Arvidsson inte berör är vem som kan grunda någon rätt på det förhållandet att verkställighet skett i strid mot verkställighetsförbudet. Något generellt svar på den frågan torde inte finnas; avgörande blir — som redan antytts — det skyddssyfte och därmed den skyddskrets som den felande (dvs. ännu inte registrerade eller rent av inte ens beslutade) bolagsföreskriften har. I fråga om t.ex. verksamhetsföremålet bör bolagets medkontrahenter inte tillhöra skyddskretsen, varför ett medkontrahentens påstående om att ett ingånget avtal är obindande därför att det faller utanför verksamhetsbeskrivningen inte håller streck (att bolaget inte med framgång kan hävda obundenhet på den grunden framgår av ABL 8:42 2 st. 2 m.). 21 Det begreppsparet är enligt min mening litet språkligt störande, eftersom det blandar latin och svenska. Det låter bättre att tala om dispositiv och indispositiv. Ett motsvarande begreppspar på svenska språket är dock svårt att finna, eftersom vi inte har ett bra svenskt ord för dispositiv (jfr norskans fraviklig). Man kan naturligtvis negera tvingande (icke tvingande, otvingande), men inte heller det är alldeles tilltalande. Kanske skulle vi låna från norskan och börja tala om frånviklig? — Beträffande tvingande bestämmelser är det nödvändigt att skilja mellan förhandsoch efterhandsperspektiv (se Lindskog, Skiljeförfarande (2005; cit. Lindskog LSF) 0–5.1 med hänv.). Det gör Arvidsson (s. 223 ff.), men jag undrar vad han har emot ordbildningarna förhandstvingande och efterhandstvingande? Dessa är enligt min mening mer expressiva än de av Arvidsson använda uttryckssätten tvingande ex ante respektive ex post samt enkelt respektive absolut tvingande (de senare uttrycksätten är f.ö. olämpliga i det att enkelt och absolut konnoterar en annan distinktion beträffade obligatoriska aktiebolagsrättsliga normer). Ordbildningen förhandstvingande har visserligen den svagheten att den inte uttrycker att den är endast förhandstvingande, men det gäller även uttryckssättet tvingande ex ante. I det hänseendet har f.ö. ordbildningen förhandstvingande den fördelen framför att tala om tvingande ex ante, att ordbildningen förhandstvingande kan ses som ett begrepp och således definieras så, att termen ger uttryck för att den ifrågavarande regeln inte är efterhandstvingande. 22 Efter att ha redogjort (s. 241 ff.) för skillnaden mellan klandergrunder och nullitetsgrunder — och därvid mycket riktigt framhållit att ett icke klandrat beslut av angriplighetskaraktär blir aktiebolagsrättsligt gällande (beträffande frågan om ställföreträdares lydnadsplikt, se vid och med not 90 nedan) — uttalar Arvidsson (s. 244) att obligatoriska normer per definition är kopplade till nullitetsgrunder. Så är det naturligtvis beträffande absolut obligatoriska normer. Men förhåller det sig verkligen så när det gäller enkelt obligatoriska normer? Som jag ser det styr samtyckebehörigheten gränsdragningen mellan angriplighet och nullitet. Och normer som omfattas av samtyckesbehörigheten har ju Arvidsson definierat som enkelt obligatoriska. En åsidosättande av en enkelt obligatorisk norm leder således inte till nullitet utan endast till klanderrätt. Ett avstående av klander kan f.ö. ses som ett konkludent samtycke, vilket visar på kopplingen mellan samtyckesbehörigheten och klanderpreskriptionen. — En annan fråga som Arvidsson berör (s. 242) i detta sammanhang är om klanderpreskription innebär processhinder. Han uttalar oförbehållsamt att så är fallet. Jag ifrågasätter det synsättet. Se vidare not 88 nedan. 23 Ett exempel är när det talas om avtalstolkning. Menas med det en bestämning av den rättsliga innebörden av en språklig sats som i regelform tecknats ned i den skriftliga handling varigenom parterna bundit sig mot varandra? Eller menas en sammanställning och analys av olika avtalsfragment för bestämmandet av ett avtalsrättsligt innehåll i ett specifikt hänseende? 24 Se Lindskog Förhandlingsspelet s. 18 och 104. — Man kanske rent av kunde kalla avtalsdokumentet för kontrakt rätt och slätt. Men ordet kontrakt används ofta som synonym till avtal, varför det är bättre att tala om kontraktshandling. 2 5 I ett annat sammanhang (s. 240) uttalar han i och för sig helt riktigt att till sitt innehåll olika begreppsbildningar kan knytas till samma term och att sammanhanget då får avgöras vad som åsyftas. 26 Däremot gör han en annan distinktion, som jag anser är viktig, nämligen mellan typavtal och formavtal (låt vara att jag föredrar en annan terminologi). Se not 38 nedan. 27 Arvidsson uttalar (s. 79) att det ”går att ifrågasätta antagandet om att allmän välfärd har bättre förutsättningar att befrämjas inom ramen för ett marknadsekonomiskt system än inom ramen för alternativa system”. Han förklarar sig dock själv tro på en ordning med inriktning på vinstmaximering snarare än påbud att agera i det allmännas tjänst. De problem som kan följa med en fokusering på vinstmaximering får hanteras med sidorestriktioner (se vidare nedan). Han slår också fast att det är rättsläget de lege lata. Jag har ingen annan uppfattning. Man jag ifrågasätter om inte marknadsideologin (med den ”egennyttiga rationaliteten” som samhällets ekonomiska motor) har en djupare förankring än att blott vara ett uttryck för rättsläget de lege lata. Som jag ser det är marknadsideologin något som tillhör den västerländska rättsstatens djupstrukturer. Jfr Lindskog JT 2005–06 s. 278 ff. — När det gäller handelsbolag menar Arvidsson (s. 83) att det skulle föreligga en skillnad i förhållande till aktiebolag genom att vetorätten gav bolagsmännen möjlighet att ”skydda helt andra preferenser än vinstpreferanser”. Det är enligt min mening en sammanblandning av beslutsmål och beslutsordning. Vinstpåbudet är detsamma i båda bolagsformerna, men olika beslutsordningar påverkar möjligheterna att realisera det (respektive att förhindra att det realiseras). 28 Att ett vinstpåbud gäller framgår av ABL 3:3, där det föreskrivs att om bolagets verksamhet helt eller delvis skall ha ett annat syfte än att ge vinst till fördelning mellan aktieägarna, skall detta anges i bolagsordningen. Som Arvidsson (s. 86 f.) framhåller är det fråga om en omsorgsförpliktelse och inte en resultatförpliktelse. Det har betydelse för frågan om en skadeståndsgrundande normavvikelse föreligger. Jfr min exkurs i JT 2010–11 s. 201 ff. om bestämningen av den norm vars åsidosättande skulle grunda skadeståndsansvar. Se vidare not 30 nedan. 29 Ett undantag är enligt min mening att ett alternativ som rent matematiskt är att föredra framför ett annat likväl är oförsvarligt om det är förenat med en beaktansvärd risk som äventyrar bolagets existens. Jfr Lindskog ABL 12:1–5.1.2 (med hänv. till Dotevall). Det ville emellertid Arvidsson under disputationsakten inte hålla med om. Hans argument var att riskens storlek och effekter (om den inträffar) vägs in i formeln när ett mer riskabelt alternativ vägs av mot ett mindre riskabelt. Det är emellertid inte riktigt det som är frågan enligt min mening. Men möjligen menade Arvidsson att i formeln ligger ett hänsynstagande till bolagets eget kapital innebärande att ett bolag med ett mindre eget kapital har att göra andra avvägningar än ett bolag med ett större eget kapital. I så fall har jag ingen avvikande mening. 3 0 Affärsbeslut innefattar regelmässigt värderingar i frågor om vilka man kan ha olika uppfattningar. Utgångspunkten måste nog vara att sådana värderingar inte kan angripas, vare sig de i efterhand visar sig vara helt eller halvt tokiga. Man får i princip godta de affärsmässiga bedömningarna till den del de innefattar värderingar som ger utrymme för skilda ställningstagande. Däremot finns det anledning att ställa krav på att ett affärsbeslut skall ha föregåtts av ett adekvat och med erforderlig omsorg utfört förarbete. Man kan tala om ett metodansvar. Om det föreligger en normavvikelse i det hänseendet och det föranleder ett skadebringande affärsbeslut bör ansvar föreligga, och det även om normavvikelsen varken är uppenbar eller grovt oaktsam. Jfr till det anförda Lindskog LSF II:0–3.2.5 beträffande en skiljenämnds juridiska bedömningar. 31 Jfr Lindskog JT 2005–06 s. 278 ff. angående mer generella i lag uppställda restriktioner och korrigeringar av vad som följer av marknadsideologin. 32 Bestämmelsen i ABL 3:3 (se not 28 ovan) synes ta sikte på båda aspekterna utan att distinktionen framgår med någon tydlighet (regleringen i ABL är dock tydligare än i 1975 års ABL, där dessa två frågor inte alls hålls isär, se Lindskog ABL 12:1–3.2). Frågan är om bolagsordningsfriheten tar sikte på endast utdelningsfrågan eller på såväl den som vinstpåbudet. Det senare torde vara det riktiga, men det kan sättas i fråga om det inte finns en gräns för hur långt vinstpåbudet får sättas åt sidan, se not 36 nedan. I sammanhanget kan också pekas på 32 kap. ABL, där regleringen tar sikte på vinstutdelningsbegränsningar utan att frågan om vinstpåbudet berörs. — Egentligen är det olämpligt att tala om vinstutdelning, vinstöverföring, vinstutdelningsbegränsning m.m., eftersom det rör sig om ianspråktagande av bolagets kapital oberoende av hur det genererats. 33 I detta sammanhang räcker det med att peka på att skatterättsliga imperfektioner kan leda till att vad som är en vinstmaximerande åtgärd i bolaget inte är det för aktieägarna, t.ex. därför att en viss affär beskattas fördelaktigare om den genomförs av aktieägarna själva i stället för i bolaget. 34 Det förutsätts att aktien är likvid (vilket i regel inte är fallet i sådana bolag som är föremål för ett aktieägaravtal) och att skatteneutralitet föreligger. — Annorlunda ur bolagets perspektiv; vid vertikal vinstöverföring delas bolagets vinst ut medan vid ett horisontellt vinsthemtagande påverkas bolaget inte på annat sätt än att en ägarförändring sker. 35 Viktigast är här likhetsprincipen. Otillbörlighetsregeln tillför i ett kapitalskyddsperspektiv inte mycket utöver vad som följer av vinstpåbudet. — Arvidsson påstår (s. 91 not 206) att jag har hävdat (Lindskog ABL 12:0–3.1) att vinstpåbudet skulle gör a otillbörlighetsregel överflödig. Det är en förenkling och en överdrift. Beträffande min uppfattning om otillbörlighetsregeln, se Lindskog HBL 2:3–7.2. Vad gäller det uttalande som Arvidsson avser så tar det sikte på bolagets avtalsdispositioner med tredje man. Om ett sådant avtal uppfyller vinstpåbudets krav kan jag inte se hur det skulle kunna vara till nackdel för bolaget. 36 Det kan emellertid sättas i fråga om man inte här blandar samman den interna frågan med den externa (jfr not 32 ovan). En sak är vad som gäller i fråga om den vertikala vinstöverföringen (eller kapitalanvändningen). Således är det klart att bolagets vinst genom en föreskrift i bolagsordningen kan förbehållas andra än aktieägarna (liksom att likhetsprincipen avseende vinst kan åsidosättas). En annan sak är vad som gäller beträffande skapandet av vinst i bolaget. Ur ett borgenärsperspektiv är ett åsidosättande av vinstpåbudet inte oproblematiskt. Om bolaget saknar fria vinstmedel är en icke formenlig kapitalanvändning (t.ex. en försäljning till underpris) inte tillåten. Om tanken bakom den ordningen drivs till sin spets borde vinstpåbudet vara tvingade i borgenärernas intresse så länge de bundna posterna inte är kapitaltäckta. Att en disposition inte är vinstmaximerande betyder dock inte att den är kapitalreducerande. Man kan hävda att borgenärernas skyddsintresse inte sträcker sig längre än till att dispositionen inte reducerar bolagets kapital. Men frågan är om man kan se det så enkelt. Anta att ett bolag efter en längre marknadsföringskampanj kommer i läge att göra en lönsam affär. Aktieägarna beslutar att lägga affären i ett annat bolag (kanske därför att det är skattemässigt fördelaktigare, jfr not 33 ovan). Utdelningskapacitet saknas. Det egna kapitalet påverkas inte av det beslutet, eftersom inga marknadsföringskostnader balanserats. Är dispositionen tillåten enligt kapitalskyddsreglerna? Den som svarar ja på frågan böra pröva om det skulle göra någon skillnad om marknadsföringskostnaderna hade balanserats respektive om affärsmöjligheten som sådan hade aktiverats (kanske helt i strid mot god redovisningssed). Ytterst handlar frågan om förfogande över icke aktiverade värden träffas av kapitalskyddsreglerna (att bedömningen mot beloppsspärren på visst sätt påverkas av tillgångens bokförda värde är en annan sak). Enligt min mening är så fallet (se Lindskog HBL 1:0–4.4.4 (not 154), jfr emellertid Edlund i Festskrift till Torgny Håstad (2010; cit. Fs Håstad) s. 91 ff.). Men en konsekvens av det är att det rimligen måste finnas vissa gränser för aktieägarnas möjlighet att förfoga över vinstpåbudet. Den gränsen bestäms lämpligen av kapitalskyddsreglerna. Systemet går således ihop om man låter alla icke vinstsyftande förfoganden omfattas av dessa regler. 37 Se Lindskog HBL 1:0–3.6 med hänv. till rättspraxis. 3 8 Beträffande uppdelningen av avtal i sådana som är av rättsfigurstyp och sådana som är av kontraktsfigurstyp, jfr också Lindskog Förhandlingsspelet s. 107 ff. (där dock en något annorlunda terminologi används). Arvidsson talar om avtalstyp och avtalsform (se exempelvis s. 213). Han förefaller f.ö. inte benägen att låta det förhållandet att avtalet har karaktär av kontraktsfigurstyp få någon inverkan på avtalsinnehållet. 39 Se Lindskog i Festskrift till Kurt Grönfors (1991) s. 310 ff. 40 Se hänv. i not 8 ovan. 41 De viktigaste avser uppsägningstiden och likhetsprincipen (vilken dock inte framgår uttryckligen av HBL utan i stället följer av grundläggande associationsrättsliga principer, se Lindskog HBL 2:3–7.1). Beträffande likhetsprincipens betydelse, se noterna 44 och 49 nedan. Vad det gäller uppsägningstiden är det beträffande aktieägaravtal ett klassiskt problem att knyta avtalstiden till det förhållandet att parterna äger samtliga aktier i bolaget. Se Lindskog HBL 2:24–7.2. För lämpligare ordningar, se Lindskog Förhandlingsspelet s. 184 f. 42 Se vidare not 64 nedan. 43 För ett exempel, se nedan vid och med not 65. 44 Arvidsson för (s. 293 f.) en diskussion om jämkning av avtalsvillkor med utgångspunkt i exemplet att enligt aktieägaravtalet skall aktieägarna på partnermöte genom majoritetsbeslut bestämma vinstutdelning och dess fördelning. Beslutet missgynnar utan grund kraftigt A, som röstar emot detta såväl på partnermötet som på bolagsstämman. Eftersom ett vinstutdelningsbeslut i enlighet med vad partnermötet beslutat står i strid mot den aktiebolagsrättsliga likhetsprincipen lyckas A hindra att partnermötets beslut kommer till fullföljande. Övriga avtalsparter stämmer därför A på skadestånd. Här finns det enligt Arvidsson anledning att med stöd av den aktiebolagsrättsliga likhetsprincipen jämka det villkor i aktieägaravtalet som partnermötets beslut grundades på. Jag har ingen annan uppfattning än Arvidsson när det gäller utgången. Men hans väg dit sätter jag ett frågetecken för. Partnermötets beslutsfattande är underkastat den bolagsrättsliga likhetsprincipen (dvs. den likhetsprincip som gäller i enkla bolag, jfr not 41 ovan och 49 nedan). Det bör räcka. Något behov av att resonera i jämkningstermer finns då inte. 45 Se Arvidsson s. 191 f. med hänv. 46 En sådan tillskapad regel kan ibland härledas ur den kontraktsfigurstyp som avtalet tillhör och ibland grundas på vad som framstår som närmast självklart i det individuella avtalsförhållandet. En särskild fråga är om en domstol eller en skiljenämnd kan gå vidare i fråga om utfyllnad med stöd av parternas avtal. Se vidare not 48 nedan. 47 Omtolkningsfrågan uppkommer även i andra sammanhang. Se för ett exempel nedan vid not 63. — Arvidssons framställning tydliggör f.ö. att typiska regleringar i ett aktieägaravtal ofta anvisar en otillåten väg till ett mål, som kan nås på en annan och tillåten väg. Den återkommande frågan blir om avtalet skall tolkas om att avse den tillåtna vägen. Något generellt svar på den frågan kan knappast ges, men om den alternativa och tillåtna vägen (i) framstår som konkret och närliggande i betraktande av målet och omständigheterna i övrigt, och den (ii) inte för med sig att den part som motsätter sig vägbytet blir sämre ställd än om den otillåtna vägen varit tillåten, kanske presumtionen skall vara att ett vägbyte kan godtas. Jfr analysmodellen i Lindskog HBL 1:0–4.4 avseende frågan om en lojalitetsplikt kan föreligga. 4 8 Ibland finns det dock allmänt hållna till domstolen eller skiljenämnden riktade kompetensförstärkningssyftande föreskrifter i ett kontrakt (se t.ex. Lindskog Förhandlingsspelet s. 155 f.). Det föranleder frågan vilka verkningar sådana föreskrifter kan tänkas ha. Här finns anledning att erinra om bestämmelsen i 1 § 2 st. LSF. Se om den Lindskog LSF 1–6.2. 49 Arvidsson nämner (s. 294 f.) det (enligt min mening ganska orealistiska) exemplet att A i förhållande till B åtagit sig att medverka till en nyemission utan att villkoren för denna angetts, varefter B begär att A skall medverka till en för B fördelaktig riktad nyemission. Jag har svårt att se att det behövs någon särskild tolkningstandrad för aktieägaravtal för att hantera en sådan situation. Av allmänna tolkningsprinciper kan inte följa annat än att As medverkansskyldighet inskränker sig till emissioner där alla aktieägare behandlas lika. Det följer f.ö. också av den bolagsrättsliga likhetsprincip som är tillämplig i det enkla bolag som aktieägaravtalet konstituerar (jfr noterna 41 och 44 ovan). 50 Det kallar Arvidsson den aktiebolagsrättsliga separationsprincipen, se bland annat s. 277. Det av Arvidsson framhållna undantaget för lagreglerade fall (se även s. 291) är naturligtvis i och för sig helt principiellt riktigt (om än överflödigt; lag går alltid före avtal). Jag kan dock inte erinra mig någon sådan bestämmelse (såvida man inte räknar hit ABL 1:11 beträffande koncerndefinitionen). — Det finns emellertid anledning att understryka att man måste hålla isär olika frågor. Det kan exemplifieras med det fallet att sedan B i strid mot en bestämmelse i aktieägaravtalet överlåtit en aktie till A, begär A att bli införd i aktieboken (jfr Nerep Fs Gregow s. 348 beträffande ett opublicerat hovrättsavgörande). Aktieägaravtalets överlåtelseförbud hindrar här inte att As begäran skall efterkommas. Vad som föreskrivs i ett aktieägaravtal i det hänseendet saknar således aktiebolagsrättslig relevans. Men om förbudet skulle ha avtalsrättslig relevans (om den frågan, se nedan vid och med noterna 94–97) slår det igenom aktiebolagsrättligt, nämligen så till vida att om fånget är ogiltigt är A inte ägare till aktien. Då skall han inte införas i aktieboken. 51 F ör egen del har jag uttryckt det så, att aktieägaravtalet är en aktiebolagsrättslig nullitet. Se Lindskog HBL 4:0–3.2.2. — Arvidsson diskuterar (s. 279 ff.) om det de lege ferenda finns anledning att låta aktieägaravtalet genombryta den aktiebolagsrättsliga autonomiteten. Han uttalar att det krävs grundliga ekonomiska analyser för ett ställningstagande. För egen del tycker jag nog att den frekventa förekomsten av bolagsrättsliga dubbeldäckare pekar på ett behov av en ny bolagsform. 52 Han stannar inte vid att aktieägaravtalet omfattas av samtliga aktieägare utan utgår också från att bolaget skulle vara part i detta. Tanken med att dra in bolaget i resonemang förstår jag dock inte. Bolaget är i sammanhanget ett objekt och således föremål för besluts- och överlåtelsebindningar (om man begränsar sig till det slags frågor som Arvidsson behandlar); det kan per definition inte ha någon roll som aktör i sådana frågor. Det förefaller emellertid inte som Arvidsson i sak skulle ha någon annan uppfattning i det avseendet, se vid not 100 nedan. 53 Jfr Lindskog HBL 4:0–3.2.2 (not 28). 54 Det är en allmän rättsprincip att vilken rättslig karaktär ett avtal har bestäms av dess innehåll och inte parternas klassificering (försåvida inte parterna verkligen avsett att avtalet skall vara underkastat den rättsliga reglering som gäller för en annan rättsfigurstyp än den typ till vilken avtalet rätteligen är att hänföra, men inte ens då leder det till att de tvingande bestämmelserna åsidosätts, se Lindskog HBL 2:1–4.1.4 med hänv.). Det är svårt att se varför inte den principen skulle vara att tillämpa också i aktuellt hänseende. — I sammanhanget finns det anledning att peka på, att i särskilt enmansbolag många rättshandlingar ingås utan att avseende fästs vid om de är förenliga med enkelt obligatoriska aktiebolagsrättsliga regler (typiskt sett minoritetsskyddsregler). Se Lindskog ABL 12:3–4.8.1. Om i sådana fall rättshandlingen (t.ex. en gåva) skulle kunna angripas därför att en avsikt att åstadkomma ett bolagsstämmobeslut inte kan visas, kan det leda till besvärande rättsförluster. 55 Se vidare vid och med noterna 81–84 nedan. 5 6 Beträffande möjligheten att förfoga över endast vissa moment i den komplexa förmögenhetstillgång som aktien utgör aktualiseras det s.k. splittringsförbudet (se s. 179 ff). Angående pantförskrivning, se nedan vid och med not 93. — En fråga som Arvidsson berör (s. 181 ff.) i anslutning till splittringsförbudet är en parts bundenhet av indirekta åtaganden. Anta att aktieägare A åtar sig att till B under tio år föra över all utdelning han uppbär på sina aktier. Hindrar det förhållandet att ett avtal om direkt överföring av B inte hade kunnat göras gällande att A är bunden av ett sådant avtal om indirekt överföring? Så inte enligt min mening (jfr Lindskog ABL 12:3–7.2), och den uppfattningen synes Arvidsson dela (frågan är heller inte särskilt kontroversiell, se hänv. hos Arvidsson; vad som däremot är kontroversiellt är om ett åtagande för all framtid är bindande). Av det kan man då möjligen sluta sig till att även ett avtal om direkt överföring bör vara verksamt mellan A och B (innebärande att A har att betala till B vad B skulle ha uppburit om avtalet hade varit verksamt mot bolaget; beträffande sådana omtolkningsfrågor, se Arvidsson s. 184 ff.). Ett liknande synsätt kan hävdas beträffande en aktieägares överlåtelse av en förköpsrätt enligt ett förköpsförbehåll, men en sådan överlåtelse är enligt Arvidsson (s. 179) (helt) overksam. 57 Vad som bidragit till Arvidssons intresse är möjligen frågans behandling vid tillkomsten av ABL. Lagrådet uttalade nämligen (se prop. 2004/05:85 s. 1397 f.) att det borde klargöras att den bestämmelse som kommer till uttryck i ABL 4:7 gäller endast i förhållande till bolaget. Genom detta skulle det bli klart att bestämmelsen inte hindrar att avtalade överlåtelsebegränsningar är bindande mellan parterna. Regeringen följde inte Lagrådets förslag, dels därför att det generellt gäller att aktiebolagslagen inte reglerar avtalsrättsliga frågor, dels därför att vid ett tydliggörande i ABL 4:7 skulle avsaknaden av motsvarande tydliggörande i andra bestämmelser kunna felaktigt tolkas motsatsvis (se a. prop. s. 251). 58 Arvidsson (s. 138) uttalar att ABL 4:7 ger uttryck för avtalsfrihet (som han bryter ned i fyra beståndsdelar). Det synsättet kan sättas i fråga. Aktiebolagsrätten styr knappas vad parterna får fritt avtala om. Så inte heller bestämmelsen i ABL 4:7. Vad bestämmelsen klargör är att bolagsförhållandet inte lägger några band på en aktieägares rätt att förfoga över sina aktier (utöver vad som följer av tillåtna föreskrifter i bolagsordningen). Vad ABL 4:7 styr är således bolagsordningsfriheten, inte avtalsfriheten. Beträffande den i not 57 berörda formuleringsfrågan leder det till, att en lämplig formulering skulle kunna vara just det (dvs. att i bolagsordningen inte får tas in andra begränsningar i aktieägarens rätt än vad som följer av ABL). 59 Denna distinktion leder Arvidsson (s. 304 ff., jfr s. 19 f.) till att ta upp frågan om parterna på förhand med bindande verkan kan avtala om tvångsinlösen, t.ex. så att en aktieägare avstår från en rätt som lagen ger honom. Att det aktiebolagsrättsliga regelsystemet i aktuellt hänseende är absolut obligatoriskt (vilket det är i den meningen att bolagsordningsfrihet i frågan saknas, se prop. 2004/05:85 s. 438) hindrar nämligen inte att frågan är dispositiv. Det kan inte råda någon tvekan om att en part i efterhand kan avtala om att avstå från sin rätt till inlösen. Som Arvidsson framhåller är det emellertid möjligt att rätten till tvångsinlösen är förhandstvingande. En annan fråga, som Arvidsson inte berör, är i vilken ordning ett påstående om att en inlösenkrävande majoritetsaktieägare genom ett avtal avstått från sin inlösenrätt skall prövas. Det kan möjligen förhålla sig så att inlösenförfarandets särskil da ram begränsar vad som får prövas i det förfarandet. Det leder då till vissa samordningsproblem. Beträffande liknande fall, se Lindskog LSF I:0–8. Se vidare beträffande hithörande frågor Nerep Fs Gregow s. 349 ff. 60 Se vid och med not 76 nedan i anslutningen till distinktionen mellan konstitutionella frågor och verksamhetsfrågor. 61 Att styrelsen agerar som ett slags gestor för aktieägarna förekommer i olika sammanhang. Så t.ex. i vissa aktieägar- och aktiemarknadsfrågor, se vid och med not 75 nedan. Ett annat exempel är att styrelsen kan utgöra denuntiationsmottagare vid förfoganden över bolagets aktier (se Lindskog Fs Håstad s. 510). Se även vid och med not 87 nedan. — Konstruktionen med bolagsstyrelsen som agerande i samtyckesfrågan bottnar i praktiska behov. Frågan hör naturligt hemma hos aktieägarna, men dessa måste samlas i något slags forum. En möjlighet är då bolagsstämman, men det skulle kunna föranleda ett behov av en extrastämma bara för en samtyckesfråga (jfr not 62 nedan). Då återstår styrelsen som möjlig gestor. Men det hindrar inte att frågan ytterst ägs av aktieägarna. 62 Så bör under alla förhållande vara fallet om samtliga aktieägare omfattas av aktieägaravtalet. Då föreligger i själva verket ett bolagsstämmobeslut (universalbeslut) i frågan (eller är i allt fall situationen att jämställa med att så är fallet, se ovan vid noterna 52–54). Men om man ser styrelsen som gestor för aktieägarna skulle det kunna sättas i fråga om man ens behöver förklara ett aktiebolagsrättsligt genomslag för ett avtalat samtycke med att fråga är om ett bolagsstämmobeslut. En direkt instruktion till styrelsen från så många aktieägare som det krävs för att ge ett samtycke borde i princip räcka. Att det vanliga kravet på att informella beslut förutsätter samtliga aktieägares samtycke då inte skulle gälla kan förklaras med att det inte rör sig om ett bolagsstämmobeslut. Mot det synsättet talar dock att det främjar enkelhet och reda i systemet att låta även instruktioner av förevarande slag omfattas av bolagsstämmans (i förhållande till andra former av aktieägarbeslut) exklusiva kompetens. — Ett problem aktualiseras emellertid här (ett problem som dock inte har att göra med formen för aktieägarnas överenskommelse om ett visst undantag från bolagsordningens samtyckesförbehåll). Det rör frågan om möjligheten av ett förhandsgodkännande (jfr Arvidsson s. 312 och 316). Enligt min mening bör ett av bolagsstämman beslutat förhandsgodkännande i princip vara verksamt, men man kan ifrågasätta om det inte skulle stå varje aktieägare (aktiebolagsrättsligt) fritt att hindra ett sådant godkännande (jfr not 88 nedan). Argumentet är då, att aktieägarnas kunskap om en överlåtelses möjliga verkningar är bättre när en konkret förfrågan om samtycke föreligger än vid ett på förhand avgivet abstrakt ställningstagande. Först med den konkreta förfrågningen har således aktieägarna ett tillräckligt underlag för att kunna göra ett informerat ställningstagande. Men om man skall se det så betyder det rimligen, att om på en ny bolagsstämma en aktieägare förklarar att han inte längre står bakom ett på en tidigare stämma avgivet förhandsgodkännande, bör detta därmed bli overksamt. Det bör också betyda att ett aktieägaravtal som inte omfattar samtliga aktieägare inte kan tillmätas någon direk t aktiebolagsrättslig verkan avseende ett i bolagsordningen intaget samtyckesförbehåll (förutsatt att man anser att ett verksamt instruktionsbeslut till styrelsen i samtyckesfrågan kan fattas endast av stämman, vilket inte är alldeles självklart). 63 Angående omtolkning, se avsnitt 6 ovan. — Omtolkningen innebär att de aktieägare som är parter i aktieägaravtalet är skyldiga att på bolagsstämma rösta för en instruktion till styrelsen att samtycka. Så Arvidsson s. 312, dock endast om samtyckesförbehållet pekar ut bolagsstämman (och inte styrelsen) som det beslutande organet. Jag menar nog att en sådan begränsning i regel inte borde gälla. 64 Om det hade varit möjligt att i bolagsordningen reglera precis det aktieägarna uttryckt i aktieägaravtalet borde de ha gjort så. Bolagsordningsfrihetens begränsningar är vad som skapar behovet av en reglering i aktieägaravtalet. Det bör leda till utgångspunkten att aktieägaravtalet tolkas och tillämpas autonomt från bolagsordningen. Se avsnitt 5 ovan. 65 Arvidsson (s. 307 ff.) synes mena att frågan är oklar och rekommenderar att en tolkningsregel tas in i aktieägaravtalet. 66 Här skall parentetiskt tillfogas, att en hembudsklausul i ett handelsbolagsbolagsavtal (se HBL 2:21) träffar även andelsförvärvare som inte är part i bolagsavtalet. Det är ett på lag grundat undantag från allmänna principer. Se Lindskog HBL 2:21–5.2.2 67 I princip bör man visserligen vara återhållsam med att tolka ett tredjemansavtal så att det ger den tredje mannen en självständig rätt (jfr NJA 2005 s. 142). Avtalsparterna kan ha ett intresse av att förfoga över frågan utan att behöva samtycke från den tredje mannen. Men i den situation som det här rör sig om kan man se det så, att avtalsparterna har gett varandra en rätt att fritt överlåta aktier till den tredje mannen. I allt fall sedan en sådan överlåtelse skett är det då närliggande att anse att förvärvaren skall med en på avtalet grundad självständig rätt kunna avvärja ett inlösenanspråk. — Om förvärvaren påstår sig berättigad att åberopa avtalsvillkoret har han att vid tvist om detta att underkasta sig det skiljeavtal som kan omfatta villkoret, se Lindskog LSF I:0–5.5.2. 6 8 Den praktiska situationen är att en viss krets av släktingar fredas. Kretsen kan då omfatta sådana som vid avtalstillfället ännu inte är födda eller ingifta. 69 Klart är att varje avtalspart har rätt att av alla andra avtalsparter kräva att inlösen inte begärs från den fredade förvärvaren. Det är då svårt att se varför inte avtalet skulle ges en innebörd som gör att avtalssyftet realiseras på tilltänkt sätt. Det kan f.ö. sättas i fråga om inte den avtalspart som överlåtit sina aktier därmed skulle ha gjort förvärvaren berättigad att åberopa avtalet, se not 67 ovan. — Arvidsson tycks emellertid mena (s. 310) att en föreskrift av ifrågavarande slag kan åberopas endast av den som är part till aktieägaravtalet. 70 Jfr Lindskog HBL 4:0–3.1.1. — Jag bortser här från det fallet att avtalet i rättsligt hänseende utgör ett beslutsfattande; se om universalbeslut vid och med noterna 52–54 ovan. Det är då enligt min mening inte fråga om beslutsstyrning. Annorlunda Arvidsson till följd av att han ställer upp ett särskilt krav på avsikt att åstadkomma bolagsbeslut, se vid not 54 ovan. Eftersom han inte betraktar alla avtal mellan samtliga aktieägare som rör en fråga varom bolagsstämman kan fatta beslut som bolagsbeslut (universalbeslut), måste han göra en skillnad mellan olika fall. Om man som jag ser det så att något särskilt avsiktskrav inte gäller för att fråga skall vara om ett universalbeslut, förlorar den av Arvidsson gjorda uppdelningen i olika fall sin betydelse. Om samtliga aktieägare genom ett avtal enats i en fråga varom bolagsstämman kan fatta beslut föreligger bolagsrättslig bundenhet. Det blir då meningslöst att fråga sig om den avtalsrättsliga bundenheten får aktiebolagsrättsligt genomslag. 71 Arvidsson skiljer mellan organbindningar och ledningsbindningar (se not 16 ovan) och uttalar (s. 165 f. och 287) med all rätt att organbindningar saknar alla verkningar (att omtolkning kan ske så att en föreskrift om organbindningen ges innebörden av en aktörsbindning är en annan sak). Den fråga man kan ställa sig är om ett organ alls kan vara part (dvs. ett rättssubjekt i någon mening fristående från bolaget). Så är fallet i vissa situationer (jfr dock Arvidsson s. 121, där det sägs att ett organ inte kan inneha en rättslig position). Således kan t.ex. styrelsen enligt ABL 7:51 och 53 föra talan mot bolaget. En styrelse kan också tänkas inta ställning av gestor i förhållande till aktieägarna, se vid och med not 61 ovan. 7 2 Här rör man sig nära den omdiskuterade frågan om rättsverkningarna av ett otillbörligt ingripande i annans avtalsförhållande (otillbörlig avtalsinterferering; för liknande fall, se vid och med noterna 83 och 97 nedan). Frågan tangerades (men besvarades inte) i NJA 2005 s. 608. Se beträffande min syn på frågan Festskrift till Lars Gorton (2007; cit. Fs Gorton) s. 363 ff. En viktig skillnad mellan skyddandet av ett bolagsintresse och skyddandet av ett avtalsintresse är att bolagsintresset omfattar en vidare krets av intressenter med ett typiskt sett större skyddsbehov. 73 Så ock Arvidsson s. 286. 74 Så även Arvidsson s. 285 f. Han tillägger (s. 289) emellertid att det rör sig om en rättspolitisk fråga. Uttalandet skall ses i ljuset att Arvidsson skiljer mellan kunskapsfrågor och rättspolitiska frågor (se vid not 9 ovan). Bortsett från att jag har vissa invändningar beträffande de slutsatser som den distinktionen tillåter (se a. not) menar jag nog att rättsläget inte rimligen vare sig är eller kan vara beskaffat på något annat sätt. 75 Ett exempel är uppköpserbjudanden (se Lindskog i af Sandeberg & Sevenius, Börsrätt (2007; cit. Lindskog i af Sandeberg) 7.5. — Styrelsen kan också i andra sammanhang ha att agera som gestor för aktieägarna, se vid och med not 61 ovan. 76 Se Lindskog HBL 2:0–3.2.2, 2:1–3.3 och 2:3–3.1 med hänv. till bland annat NJA 2004 s. 19 och 2008 s. 765; se även Lindskog i af Sandeberg 7.2. Jfr Arvidsson s. 116 ff. och distinktionen mellan aktiebolagets inre och yttre förhållanden (som dock inte riktigt speglar vad jag här vill framhålla). — Distinktionen mellan konstitutionella frågor och verksamhetsfrågor är viktig och återkommer beträffande många olika spörsmål (se i detta sammanhang vid och med noterna 60 ovan samt 86 och 99 nedan). Den grundläggande principen är att — om annat inte följer av lag — konstitutionella frågor är förbehållna bolagsstämman. 77 Däremot måsta man nog anta att ramarna för den associationsrättsliga beslutskompetens sätter gränser för en sådan vidare beslutskompetens, bland annat så till vida att styrelsen inte får dra på bolaget kostnader som inte är i bolagets utan endast i dess aktieägares intresse om bolaget saknar utdelningskapacitet. Typexemplet är försvarsåtgärder mot vad som anses vara ett fientligt uppköpserbjudande. Se Lindskog i af Sandeberg 7.5.4. 7 8 Det måste dock antas att ett röstbindningsavtal avseende t.ex. en aktiemarknadsfråga inte är grund för att angripa ett beslut tillkommit i strid mot vad styrelseledamöterna genom avtalet åtagit sig att rösta för. 79 Se Arvidsson s. 135. 80 Beträffande de spretiga och oklara uttalandena i rättslitteraturen, se Arvidsson s. 59 ff. 81 Än mer kan man sätta i fråga synsättet att bolagsintresset skulle sätta en gräns för ett röstbindningsavtals giltighet på det avtalsrättsliga planet. Arvidsson diskuterar (s. 297 ff.) situationen ingående och analyserar därvid rättsfallet NJA 1972 s. 29. I det fallet fäste HD avseende vid bolagsintresset vid tolkningen av en röstbindning. Arvidsson är emellertid med rätta skeptisk till att bolagsintresset skulle vara betydelse för röstbindningsfrågans frånviklighet. Han avslutar (s. 302) dock med att uttala att det någon gång skulle kunna vara motiverat att tillmäta utanför aktieägaravtalet stående aktieägares intressen avtalsrättslig relevans. Jag ställer mig tveksam till även detta av de skäl som utvecklas i not 84 nedan. 82 Utgångspunkten bör dock vara att en skyldighet att rösta för ett visst beslut medför även en skyldighet att medverka till verkställighet. 83 Över huvud är jag skeptisk till synsätt som lägger etiska aspekter på förpliktelser som går ut på avtalsuppfyllelse. Det är inget oetiskt att bryta ett avtal; det är ett tilllåtet handlande med vissa ekonomiska konsekvenser. Det rör sig endast om pengar. (Annorlunda dock Olsen, Borgenärens val vid kontraktsbrott (1997) s. 126; jfr Gorton och Samuelsson i Festskrift till Ingemar Ståhl (2005) s. 100 ff. i anslutning till teorin om effektiva kontraktsbrott och avtalat vite som option till att underlåta fullgörelse.) Det förefaller också vara Arvidssons utgångspunkt, se s. 163 f. (även om han inte riktigt tar konsekvenserna av det; han betecknar rent av ett avtalsbrott som en orättshandling, se s. 166). Av det skälet har jag också svårt att förstå varför det i sig skulle vara otillbörligt att förmå någon annan att bryta ett avtal oavsett vilka ekonomiska konsekvenser detta skulle föra med sig för de inblandade (att i det enskilda fallet en avtalsinterferering kan var otillbörlig är en annan sak). Se not 72 ovan. Det är också ett argument för min uppfattning att rättsordningen bör inta en mycket återhållsam inställning till avtalsparts rätt till naturauppfyllelse. Se vidare not 85 nedan. 8 4 Anta att en aktieägare som i kraft av sitt aktieinnehav formar ensam röstmajoritet i ett bolag åtar sig att i förhållande till Amnesty International (AI) på kommande bolagsstämma rösta för att bolaget skall ge ett större bidrag till AI. Aktieägaren kommer emellertid till insikt om att om han genomdriver ett sådant beslut och verkställigheten av detta, blir han skyldig att utge ett motsvarande belopp till bolaget. Han hävdar därför att han är obunden av sitt åtagande eftersom detta står i strid mot beloppsspärren i ABL 17:3, som är en absolut obligatorisk norm. AI stämmer honom på avtalsbrott och yrkar att han som skadestånd skall förpliktas att till AI ge ut det bolaget som han lovat att som aktieägare rösta för att bolaget skall utge. Vad gäller? Till en början har jag svårt att inse varför aktieägaren inte som utgångspunkt skulle vara bunden av sitt åtagande. En annan sak att avtalet kan tänkas vara ogiltigt på grund av oriktiga förutsättningar (eller bristande förutsättningar; utdelningskapacitet kan ha funnits men gått förlorad efter åtagandet). Det kan också tänkas att aktieägaren kan ha framgång med en invändning om bristande kausalitet (även om han hade gjort allt för att bolaget skulle ge det bidrag som aktieägaren förutskickat skulle detta inte ha kunnat genomföras, därför att andra aktieägare skulle ha förhindrat det). Men att det kan finnas olika invändningar mot en påföljd i form av skadeståndsansvar är något annat än att aktieägaren inte skulle vara principiellt bunden av sitt åtagande. 85 Se Lindskog HBL 2:1–6.3.3 och Lindskog Fs Gorton s. 359 ff. (som där anförs finns det dock ett visst stöd för ett motsatt synsätt, se särskilt Olsen, a.a. s. 113 ff.). En ingående och tankeväckande studie i ämnet är Jørgensen Fire obligationsretlig avhandlinger (1965) s. 7 ff., jfr Hellner i Festskrift till Eckhoff (1986) s. 340. Jfr även not 83 ovan. Nerep (Fs Gregow) s. 348 f. upplyser att det finns en begränsad underrättspraxis som ger stöd för att en röstplikt skulle kunna genomdrivas interimistiskt genom att god man utsågs enligt RB 15:3. Vid tvist om bättre rätt kan det säkerligen vara befogat att utse en god man. Här handlar det ju om aktierätten i dess helhet. Men när det gäller endast en röstplikt ställer jag mig avvisande. Jfr Lindskog HBL 4:0–3.2.2 (not 28). 8 6 Minoritetsskyddet aktualiseras knappast annat än i konstitutionella spörsmål, dvs. främst frågor rörande bolagets bildande och upprätthållande, och dessa frågor är principiellt förbehållna bolagsstämman. Se vid och med not 76 ovan. 87 Jfr Lindskog Fs Håstad 510 ff angående en associations roll som gestor för sina medlemmar i fråga om denuntiation som rätteligen har medlemmarna som adressat. För andra möjliga gestorsituationer, se vid och med not 75 ovan. 88 Arvidsson för här en diskussion i polemik med Sjöman. Vad det handlar om är hur ett förarbetsuttalande i prop. 2006/07:65 s. 237 f. skall tolkas. Jag tycker nog båda visar vissa exegetiska tendenser. Ett oklart förarbetsuttalande är inte mycket att fästa sig vid. Beträffande sakfrågan tycker jag svaret ger sig självt om man funderar på innebörden av ett aktieägarsamtycke. Ett sådant samtycke är således att jämställa med en avgiven röst på bolagsstämma. Att A röster för x på stämma 1 hindrar honom inte från att rösta på icke-x på stämma 2. Av det måste följa att ett samtycke när som helst kan återkallas (dock naturligtvis inte med avseende på redan fattade beslut). Jfr not 62 ovan beträffande förhandsgodkännande avseende ett i bolagsordningen intaget samtyckesförbehåll. — Arvidsson framhåller också med rätta att ett samtycke inte innebär att aktieägaren förlorar rätten att föra tala mot beslutet. Jag vill emellertid ifrågasätta om en aktieägare över huvud disponerar över sin talerätt (jfr Lindskog LSF 0–4.1.1; ett av Arvidsson citerat uttalande i prop. 1975:103 s. 413 indikerar dock motsatsen). Om en aktieägare A förklarat sig ”avstå från sin rätt att klandra beslutet” tror jag således det är fel av domstolen att avvisa en As klandertalan. Vad domstolen skall göra är att pröva om ”avståendet” materiellt sett bör uppfattas som ett samtycke, varefter det får prövas vilken betydelse det i så fall har för As materiella rätt att få beslutet upphävt (det följer f.ö. av RB 49:2 e contrario). Jfr not 22 ovan. 89 Så Arvidsson s. 124 f. och 242 f. Jfr not 22 ovan. — Det låter sig dock diskuteras om det är overksamt och blir verksamt genom att det inte klandras (så till synes Arvidsson, jfr NJA 2008 s. 796) eller om det förhåller sig tvärtom. Möjligen beror det på skyddssyftet med den bestämmelse som åsidosatts genom beslutet. 90 Anta att bolagsstämman beslutat om en gåva som inte håller sig inom ramarna för gåvoundantaget i ABL 17:5. Beslutet klandras inte. Verkställande direktören utbetalar det beslutade gåvobeloppet (utdelningskapacitet förutsätts finnas). Inte kan han väl bli skadeståndsskyldig för det?! 91 Han tangerar dock frågan vid och i not 480, där det ges uttryck för att endast en äganderättsövergång i materiell mening leder till en övergång av de olika med aktien förenade rättigheterna. Det framstår dock inte som att avsikten med detta har varit att ta ställning till vad som gäller vid pantförskrivning. 9 2 Åtminstone förr var det vanligt förekommande att det i aktieägaravtalet föreskrevs att aktierna skulle deponeras hos tredje man. Det hindrade dock knappast en avtalspart från ett verksamt förfogande (i allt fall inte om de avtalade belastningarna saknade sakrättslig verkan). En pantförskrivning till säkerhet för avtalade rättigheter stärker upp situationen, särskilt om det i avtalet föreskrivs att om en part förfogar över sina aktier i strid mot avtalet har övriga parter rätt att lösa dessa (att ett sådant villkor om det är oskäligt kan jämkas enligt 36 § AvtL är en annan sak). 93 Arvidsson diskuterar (s. 177 f.) i vad mån en oåterkallelig fullmakt kan utställas till en panthavare av aktien. Han framhåller dels att det inte framstår som förenligt med tidsbegränsningen i ABL 7:3, dels att om ett undantag från den bestämmelsen skulle gälla detta inte skulle vara förenligt med splittringsförbudet. Frågan är emellertid om man inte skulle kunna se det så att rösträtten följde med panträtten. Det hävdvunna synsättet är dock att rösträtten ligger kvar hos pantsättaren. Se om denna och andra frågor rörande aktiepanthavares ställning Lindskog i Festskrift till Jan Sandström (1997) s. 309 ff. 94 Arvidsson följer en strömning som torde ha fått fart någon gång på 1970-talet (se Arvidssons hänv.) och som kännetecknas av en viss moralisk indignation över att den som varit i kvalificerad ond tro om ett överlåtelseförbud skulle få behålla vad han förvärvat. 95 Se bland annat Lindskog HBL 2:0–5.3.3 och min skiljaktiga mening i NJA 2009 s. 695 (den där behandlade frågan berörde inte majoriteten). 96 För det första underlättas generellt sett bedömningen av en ordning som inte föranleder något behov av att avgöra vilka belastningar som skall ha sakrättslig verkan och vilka som inte skall ha det, och som inte heller föranleder att domstolen behöver ta ställning till vad som krävs för att en rättighetsförstörande ond tro skall föreligga. I linje därmed ligger att en regel innebärande ett visst omsättningsskydd för en belastning är i sig tvistdrivande. En annan aspekt är att eftersom något borgenärsskydd inte kan komma i fråga kan ett omsättningsskydd leda till s.k. onda cirklar. Se följande exempel (hämtat ur Lindskog HBL 2:0–5.3.3): B äger en aktie i ett aktiebolag, till vilken A enligt avtal har förköpsrätt. Aktiebrev har inte utställts. B säljer sin aktie till den om As rätt ondtroende C, som underrättar bolagets styrelse om sitt förvärv. B sätts i konkurs. Om As förköpsrätt får göras gällande mot C leder det till att A har bättre rätt än C, som har bättre rätt än Bs konkursbo samtidigt som detta har bättre rätt än A, eftersom As förfoganderätt inte är skyddad mot Bs borgenärer. Att sådana situationer kan uppstå även om reglerna för omsättningsskydd och borgenärsskydd är desamma hindrar inte att risken för detta bör minskas genom att omsättningsskyddet och borgenärsskyddet följer samma principer. Det kan f.ö. sättas i fråga om en rätt som inte är borgenärsskyddad värderas så högt av rättighetshavaren att det är motiverat att ge den omsättningsskydd. 97 Här aktualiseras således åter frågan om skadeståndsansvar vid otillbörlig avtalsinterferering (jfr not 72 ovan). Se min skiljaktiga mening i NJA 2009 s. 695. — Att ett skadeståndsanspråk inte ger någon särställning i händelse av konkurs (till skil lnad från en separationsrätt, om nu någon till äventyrs leker med tanken att en betingelse bör kunna tillerkännas inte bara omsättningsskydd utan också borgenärsskydd) är knappast en relevant aspekt i sammanhanget. 98 Likväl diskuterar Arvidsson i olika sammanhang betydelsen av att bolaget intar partsställning (se exempelvis s. 168). 99 Jfr vid och med not 76 ovan beträffande distinktionen mellan konstitutionella frågor och verksamhetsfrågor. — Att bolaget saknar kapacitet att binda sig behöver dock enligt Arvidsson (se s. 317) inte utesluta att den som företräder bolaget blir skadeståndsansvarig enligt principerna om falsus procurator i 25 § 2 st. AvtL. Det tror jag är fel. Här brister det inte i mandatet utan i huvudmannens rättsliga förmåga att sluta avtal av visst slag. 100 Rörande tillskottsspörsmål ställer sig saken litet annorlunda. In dubio är visserligen bolaget inte berättigat enligt ett aktieägaravtal heller i sådana hänseenden. Se NJA 1949 s. 720. Det förekommer dock att bolaget i ett aktieägaravtal görs berättigat till det tillskott som genom en avtalad beslutsordning bestäms att aktieägarna skall göra. Det väcker frågan om bolaget i ett sådant hänseende kan anses ha ställning som taleberättigad part. Så bör vara fallet, se Lindskog HBL 4:0–3.2.2 (not 25). Det gäller även beträffande en i kontraktet inryckt skiljeklausul, se Lindskog LSF I:0–5.5.2 (not 351). 101 I viss mån är nog arbetet mer grundläggande än så. Jag får en känsla av att Arvidsson — medvetet eller omedvetet — genom de ingående metoddiskussionerna och de utförliga principanalyserna sökt lägga en grund för sin egen framtida civilrättsforskning i vidare mening. Det är inte helt ovanligt i en doktorsavhandling, men det är i regel inte nödvändigt. Så inte heller i detta fall. 1 02 Möjligen kan man dock se det så, att stora delar av framställningen är just exkurser, nämligen därför att vad som behandlas inte är alldeles behövligt för en mer konkret analys av de frågor som det typiska aktieägaravtalet aktualiserar.fotnot 17 · s. 269

Svensk rättspraxis: Skadestånd utom kontraktsförhållanden 2007–20091 hänvisning

Bertil Bengtsson · SvJT 2010 s. 753–770 · 1 ställe

1.6. Ren förmögenhetsskada i andra fall. SkL ger som bekant bara en begränsad möjlighet till utomobligatoriskt ansvar för ren förmögenhetsskada; i princip krävs brottsliga gärningar, när det inte gäller ansvar för det allmänna (2 kap. 2 § och 3 kap. 1 §). I flera omdiskuterade fall har dock HD utdömt skadestånd utan att brott kunnat åberopas — senast i NJA 2005 s. 608, där det ansvariga företaget på ett kvalificerat otillbörligt sätt ingripit i andras avtalsförhållande till skada för ena parten. Domskälen tydde på att detta undantag från huvudregeln bara skulle ha begränsad räckvidd, men avgörandet har i varje fall fått en efterföljare i RFS 2008:15=RH 2008:46. Ett skogsföretag hade avverkat skog på en fastighet trots klara indikationer på att ett annat företag redan hade rätt till samma skog med företräde enligt 7 kap. 22 § 1 st. JB. Det avverkande företaget ansågs ha handlat så kvalificerat otillbörligt genom att förhålla sig okunnig om de rätta förhållandena att det ådragit sig skadeståndsskyldighet enligt de principer som fastslagits i 2005 års prejudikat. Domen synes gå längre än HDavgörandet innebar såtillvida som avsteget från god sed knappast var lika markant i hovrättsfallet. I vart fall innebar förfarandet en kränkning av en konkurrerande rättighet i ond tro. — Däremot har i en tidigare hovrättsdom om ren förmögenhetsskada, RFS 2004:40, talan ogillats mot en fackförening, som påstods ha förfarit otillbörligt genom att besöka en klädbutik för att upplysa dess kunder om att företaget var satt i blockad, något som visade sig vara felaktigt. Fackföreningens förfarande — som berodde på ett misstag — ansågs inte så graverande att det medfört skadeståndsskyldighet för föreningen. Domen kom förstås före NJA 2005 s. 608, men troligen skulle utgången ha blivit densamma också idag.Förutsättningar för ansvar · p. 22 · s. 762