3.2 · Grunderna för straffansvar

1.Brottsbalkens tre första paragrafer drar upp riktlinjerna för den svenska straffrätten. Ett brott är en gärning som är beskriven i författning och för vilken straff är föreskrivet (BrB 1 kap. 1 §), vidare skall en gärning anses som brott endast om den begås uppsåtligen om inget annat är särskilt föreskrivet (BrB 1 kap. 2 § 1 st.), med straff avses böter och fängelse (BrB 1 kap. 3 §).s. 3

2.Att en gärning är belagd med straff är en nödvändig, men inte tillräcklig, förutsättning för ansvar. Utöver detta krävs en rad andra brottsförutsättningar (brottsrekvisit). Dessa kan delas in i två grupper nämligen rekvisit för otillåten gärning (gärningsrekvisit/rättstridig gärning) respek-s. 3

3.43 tive rekvisit för personligt ansvar (ansvarsrekvisit/skuld). Rekvisiten kan i sin tur delas in i undergrupper så att följande modell framträder:s. 3

4.A Rekvisit för otillåten gärnings. 4

5.A1 Brottsbeskrivningsenlighets. 4

6.A2 Frånvaro av rättfärdigande omständigheters. 4

7.B Rekvisit för personligt ansvars. 4

8.B1 Det allmänna skuldkravets. 4

9.B2 Frånvaro av ursäktande omständigheter I förevarande avhandling är det nivåerna A1 och, kanske främst, B1 som är av relevans. Till nivå A1 hör bl.a. vad som kallas gärningsculpa. Den närmare innebörden av det begreppet samt dess tillkomst och varande behandlas nedan. För förståelsen här kan bara kortfattat sägas att gärningsculpa handlar om avgränsningen av orsakande och är en förutsättning för alla brott – såväl uppsåtliga som oaktsamma. Gärningsculpa bedömer dels om gärningen som orsakat följden inte borde företagits, dvs. om gärningen innefattat ett otillåtet risktagande eller varit oaktsam, dels om följden faktiskt orsakats av oaktsamheten.s. 4

10.Nivån B1, eller det allmänna skuldkravet, måste också vara uppfyllt för att brott skall anses föreligga. I svensk rätt laborerar man traditionellt med två skuldformer – uppsåt (dolus) respektive oaktsamhet (culpa). Enligt den s.k. skuldprincipen krävs, för att straffrättsligt ansvar skall kunna åläggas någon, att vederbörande uppvisat skuld i form av antingen uppsåt eller oaktsamhet. Strikt ansvar får rent principiellt inte förekomma. Vad gäller uppsåt i svensk rätt används huvudsakligen en indelning i tre olika typer: avsiktsuppsåt, insiktsuppsåt och likgiltighetsuppsåt. Den sistnämnda formen utgör uppsåtets nedre gräns, en gräns som ofta dras mot oaktsamhet och därför är av intresse för avhandlingen. De övriga uppsåtsformerna lämnas därför i det följande därhän.s. 4

11.Likgiltighetsuppsåt kom att ersätta det eventuella uppsåtet med hypotetiskt prov som uppsåtets nedre gräns. Detta skedde genom en praxisändring i HD i början av 2000-talet. Prövningen av likgiltighetsuppsåt 44 görs i två led. För det första måste gärningsmannens kognitiva inställning beskrivas som (åtminstone) misstanke. Han är likgiltig inför risken för följden, eller med andra ord, han är medvetet oaktsam. För det andra krävs att gärningsmannen inte ser följden som ett skäl att avstå från gärningen – han eller hon är alltså likgiltig inför följden. Likgiltighetsuppsåtet skiljer sig alltså på så sätt, om vilket mera nedan, från medveten oaktsamhet genom att den medvetet oaktsamme uppfyller första ledet men inte det andra; han eller hon är endast likgiltig inför risken och inte för följden.s. 4

12.Som framgått ovan skall en gärning anses som brott endast om den begås uppsåtligen om inte annat är särskilt föreskrivet. Den straffrättsliga systematiken bygger på – och utgår från – uppsåtliga handlingar.s. 5

13.Den s.k. täckningsprincipen fordrar huvudsaklig överensstämmelse mellan skuldformerna och den faktiska rättstridiga gärningen. Det påvisas genom en prövning om gärningsmannens uppsåt eller oaktsamhet ”täcker” den otillåtna gärningen. Principen är komplicerad och det råder skilda meningar om hur den bäst bör tillämpas. Det kan konstateras att det inte föreligger någon principiell skillnad mellan täckning med uppsåt eller täckning med oaktsamhet. Prövningen vid medveten oaktsamhet är identisk med prövningen av första ledet i likgiltighetsuppsåt. Täckning av medveten oaktsamhet föreligger i fall när likgiltighetsuppsåt prövats utan att man kunnat utreda om gärningsmannen accepterat följden vilket dock inte utesluter att gärningsmannen haft uppsåt till vissa moment. När det gäller täckning med omedveten oaktsamhet är den mindre problematisk. Det räcker med att försöka styrka omedveten oaktsamhet och ingen utredning om vad gärningsmannen faktiskt förstått behöver utföras.s. 5

14.Varken uppsåt eller oaktsamhet har närmare definierats i svensk lag vilket skulle kunna anses stå i strid mot den s.k. legalitetsprincipen. Denna princip, som får sägas vara kärnan i en modern och demokratisk rättsstat, har ett antal delprinciper. En av hörnstenarna i legalitetsprincipen är det s.k. praeter legem-förbudet. Grundtanken är enkel. Dan Frände har uttryckt det på följande sätt:s. 5

15.Utdömandet av straff och övriga påföljder för brott förutsätter att gärningens. 5

16.uppfyller de villkor som ingår i de straffbestämmelser som tillämpas på dets. 5

17.aktuella fallet. Att grunda straffansvar på en gärning som inte omfattas avs. 5

18.45s. 5

19.lagtexten är förbjudet /…/ Härvid måste både de enskilda straffbestämmel-s. 6

20.serna och strafflagens allmänna del beaktas. Exempelvis skulle tillämpningen av sedvanerätt som saknar explicit stöd i lag vara förbjuden och domstolarna skulle inte ha frihet att självständigt utveckla rätten. Konsekvensen av en så sträng tolkning är att strafflagen måste innehålla bestämmelser om alla straffansvarsgrunder, inklusive en legaldefinition av vad som avses med uppsåt och oaktsamhet. Av tradition har man istället överlämnat detta till domstolarna i Sverige. Exempelvis underlät Lagkommittén (1832) att ge någon bestämning av uppsåt eller oaktsamhet, men meddelade i motiven sin åsikt om begreppen. I betänkandet Straffansvarets gränser föreslogs en definition av uppsåt, men inte av oaktsamhet.s. 6

21.I dansk rätt har förslag på legaldefinition av oaktsamhet förekommit:s. 6

22.Uagtsomhed foreligger, naar Gerningsmanden, uden at Lovovertraedelsens. 6

23.kan tillregnes ham som forsaetlig, ved sin Handling har tilsidesat den Agt-s. 6

24.paagivenhed, som det af Hensyn til andres Retsgoder var hans Pligt at ud-s. 6

25.vise. Genom den finska strafflagsreformen infördes en legaldefinition av oaktsamhet:s. 6

26.En gärningsmans förfarande är oaktsamt, om gärningsmannen åsidosätters. 6

27.den aktsamhetsplikt som han eller hon under de rådande omständligheternas. 6

28.har, trots att han eller hon hade kunnat rätta sig efter den. I den ännu inte ikraftträdda norska straffeloven från 2005 finner man följande definition av oaktsamhet i 2 kap. 23 §:s. 6

29.Den som handler i strid med kravet til forsvarlig opptreden på et område, ogs. 6

30.som ut fra sine personlige forutsetningen kan bebreides, er uaktsom.s. 6

31.Uaksomheten er grov dersom handlingen er svaert klanderverdig og dets. 6

32.er grunnlag for sterk bebreidelse. Genom att lagstiftaren överlåtit bedömningen av vad som skall anses konstituera oaktsamhet kan man bara kontrollera kriminaliseringen genom att t.ex. införa ett krav på grov oaktsamhet. 46s. 6

33.Legalitetsprincipen har tolkats olika strängt i olika länder. Ett viktigt argument för en sträng tolkning har varit rättssäkerhetsaspekten. För att undvika otydlighet och skapa förutsebarhet har en legaldefinition förespråkats av många. Så har t.ex. Träskman formulerat det: ”En tillräcklig rättssäkerhet kan knappast uppnås utan mycket säkra regler i detta avseende, och sådana regler kan man enklast åstadkomma genom explicit reglering i lag.” Andra tolkar dock inte legalitetsprincipen lika strikt. Hans Danelius betonar att grundsatser som legalitetsprincipen måste tilllämpas på ett rimligt, modererat sätt.s. 7

34.Det är sällan möjligt att utforma ett straffstadgande så att gränsen för dets. 7

35.straffbara området blir helt tydlig /…/ Det är under alla förhållanden klarts. 7

36.att det kvarstår ett utrymme för tolkning även av straffstadganden, vilket görs. 7

37.att det, särskilt för en lekman men ibland också för en expert, är osäkert oms. 7

38.vissa handlingar utgör brott /…/ Straffrätten är inte heller ett så oflexibelts. 7

39.rättsområde att utveckling genom praxis är utesluten. Angående legalitetsprincipens obestämdhetsförbud har Hans Thornstedt framhållit att det inte anses strida mot legalitetsprincipen att vissa problem, som hör till straffrättens allmänna del, inte löses av lagstiftaren utan överlämnas till doktrin och praxis. Allmänna bestämmelser om straffansvar måste ges en förhållandevis obestämd utformning för att inte förlora sin betydelse. Regler som skall vara tillämpliga på alla typer av gärningar måste i viss utsträckning vara obestämda och preciseras av doktrin (och praxis). Det kan därför vara acceptabelt att använda det ganska abstrakta begreppet ”oaktsamhet” utan att närmare förklara det.s. 7

40.Det finns visserligen uppenbara poänger med en legaldefinition, inte minst till förmån för en ökad förutsebarhet. Det man kan invända emot är dock en alltför rigid tolkning av legalitetsprincipen. Dessutom krävs ändå en tolkning av vad som skall förstås med definitionen. Praeter legemförbudet medför även att straffrätten får en mycket statisk karaktär.s. 7

41.Legalitetsprincipen kan, åtminstone delvis, härledas från den s.k. kon­ formitetsprincipen som stipulerar att straff endast får drabba den som kunnat rätta sig efter lagen. Att kunna rätta sig efter lagen innefattar antingen förmåga att göra det, tillfälle att göra det eller både förmåga och tillfälle. Nära konformitetsprincipen ligger också den redan nämnda skuldprincipen.s. 7

42.47s. 7