Visionen om det koldioxidfria kolkraftverket*1 hänvisning
Rättsfall
NJA 1999 s. 749
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
NJA 1999 s. 749
BibTeX
@misc{nja-1999-s-749,
author = {{Högsta domstolen}},
title = {{NJA 1999 s. 749}},
year = {1999},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
18 hänvisningar i 10 artiklar · 18 stycken/fotnoter
- Se t.ex. NJA 1975 s. 589, NJA 1977 s. 751, NJA 1979 s. 602, NJA 1999 s. 749, NJA 2001 s. 319, NJA 2007 s. 142, RÅ 2010 ref. 115 I, HFD 2011 ref. 46 och HFD 2015 ref. 80. Det bör nämnas att vissa av rättsfallen rör tolkningen av delegationsbestämmelser om reklam.
- Jfr t.ex. resonemangen i NJA 1999 s. 749 (”Björnes magasin”) och HFD 2015 ref. 80.
Gränsdragningen mellan yttrandefrihet och marknadsföring4 hänvisningar
- NJA 1999 s. 749.
- Av MD 2007:31 framgår att även allmän information om företagets verksamhet kan ha ett avsättningsfrämjande syfte — vilket av Marknadsdomstolen likställs med kommersiellt syfte — om informationen är av stor betydelse vid valet av företagets produkt. Vattenfalls koldioxidutsläpp i Tyskland ansågs inte vara av stor betydelse för konsumenter i Sverige. Då elen som säljs i Sverige inte produceras i Tyskland framstår detta som logiskt. Om provanläggningen varit belägen i Sverige öppnar emellertid domskälen för att bedömningen kunnat bli annorlunda. Den avgörande faktorn tycks alltså vara att företagets etiska åtaganden har en direkt koppling till efterfrågan på företagets produkt. NJA 1999 s. 749 — Björnes magasin Tidningen ”Aktuellt Rapport” var en herrtidning innehållande erotiska reportage riktade mot en yngre manlig läsarkrets. På baksidan av tidningen hade en bild på en känd skådespelare publicerats. På bilden håller skådespelaren ett uppvikt exemplar av tidskriften på tvären med en tydligt uppskattande grimas över innehållet, vilket kan antas vara en utvikningsbild på en naken kvinna. Högst upp på bilden stod ”BÄTTRE ÄN BJÖRNES MAGASIN” vilket var ett barnprogram som skådespelaren hade medverkat i. Skådespelaren hade inte gett sitt medgivande till publiceringen och ansåg att publiceringen av bilden stod i strid med lagen om namn och bild i reklam.
- Av NJA 1999 s. 749 framgår att användningen av humor och oväntade infallsvinklar inte förändrar ett budskaps karaktär av marknadsföring. Om humorn har ett underliggande kommersiellt syfte är detta avgörande för bedömningen. I domen var JustR Gregow skiljaktig och anförde att baksidan på tidningen präglades av den halsbrytande jämförelsen mellan erotiska eller pornografiska bilder och barnprogrammet Björnes Magasin. Enligt Gregow gav detta framställningen ett slagkraftigt och dråpligt innehåll vid sidan av reklaminslaget. Detta, i kombination med att bilden av skådespelaren inte tagits i reklamsyfte, ledde till att Gregow inte tyckte att bildens primära ändamål var att göra reklam för tidningen. Framställningen borde således enligt Gregow anses falla inom tillämpningsområdet för TF.
- Dan Hanqvist diskuterar inte formerna för hur kreditbetyg utformas i detalj och det finns ingenting som ingenting som tyder på att de i sig skulle omfattas av tryckfrihetsförordningen eller yttrandefrihetsgrundlagen. Även om ett kreditbetyg rent formellt skulle omfattas av de två grundlagarna, så är det möjligt att den konkreta situationen ändå kommer att ligga utanför den grundlagsskyddade sfären. Sedan tidigare gäller principen att om tryckfrihetsrättsliga hänsyn gör sig gällande i betydligt mindre grad än eljest — medan andra skyddsintressen är starka — ligger det närmare till hands att acceptera en begränsning av tryckfriheten. Anledningen är det kommersiella undantaget från de två grundlagarnas tillämpningsområde som innebär att uttalanden av utpräglat kommersiell natur inte omfattas av grundlagarnas materiella tillämpningsområde. Det kommersiella undantaget är till viss del en icke lagfäst rättsgrundsats och går längre än vad grundlagarnas ordalydelse antyder. Undantaget följer av en tolkning utifrån innebörden och syftet med det särskilda grundlagsskyddet för tryck- och yttrandefriheten, som definieras i 1 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen och 1 kap. 1 § yttrandefrihetsgrundlagen. Där anges att grundlagarna tillförsäkrar medborgarna rätt att i de skyddade medierna offentligen uttrycka tankar, åsikter och känslor och att i övrigt lämna uppgifter i vilket ämne som helst, till säkrande av ett fritt meningsutbyte, en fri och allsidig upplysning och, enligt yttrandefrihetsgrundlagen, ett fritt konstnärligt skapande. Den här principen har bekräftats i flera prejudikat, av vilka här endast ska nämnas två. I NJA 1999 s. 749 konstaterade Högsta domstolen att reklam i tryckt skrift i och för sig faller under tryckfrihetsförordningen. Högsta domstolen konstaterade därefter att det torde råda allmän enighet om att ingripande mot reklamåtgärder kan ske utanför tryckfrihetsförordningens regler i fall då åtgärderna är av utpräglat kommersiell natur, dvs. att de vidtagits i kommersiell verksamhet och i kommersiellt syfte samt har rent kommersiella förhållanden till föremål. Högsta domstolen accepterade därför att ansvar utkrävdes enligt lagen om namn och bild i reklam, trots att lagen inte nämns uttryckligen i 1 kap. 9 § tryckfrihetsförordningen. Även i NJA 2001 s. 319 accepterade Högsta domstolen ett förbud av en annons med opinionsbildande och nyhetsförmedlande inslag, med stöd av undantagsregeln som tillåter förbud mot viss reklam. Även i detta mål betonades att det rörde sig om reklam av utpräglat kommersiell natur. Yttrandefrihetskommittén drog av detta slutsatsen i sitt betänkande att om ett visst yttrande inte omfattas av grundlagarnas innebörd och syfte blir inte tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen tillämpliga. Yttrandet ligger då utanför det materiella tillämpningsområdet. De materiella undantagen innebär som regel inte att tryckfrihetsförordningen eller yttrandefrihetsgrundlagen undantas helt. Ofta kan resultatet bli att vissa delar av grundlagarna inte tillämpas (t.ex. de straffrättsliga aspekterna) medan de fortfarande gäller i andra avseenden (t.ex. i fråga om censurförbudet).
- 2 kap. 23 § regeringsformen tillåter en begränsning av yttrandefriheten i näringsverksamhet utan hänvisning till proportionalitetsprincipen. Endast ordalydelsen tillåter att yttrandefriheten får begränsas utan att några hänsyn måste tas. Det finns dock anledning att vara försiktig. NJA 1999 s. 749 ger vid handen att det inte finns någon presumtion för att alla blandade yttranden ska vara skyddade bara för att de innehåller yttranden av opinionsbildande karaktär. Detta förklarar erinran i 2 kap. 23 § andra stycket regeringsformen att vid bedömandet av vilka begränsningar som får göras med stöd av första stycket ska särskilt beaktas vikten av vidaste möjliga yttrandefrihet och informationsfrihet i politiska, religiösa, fackliga, vetenskapliga och kulturella angelägenheter. Bestämmelsen bekräftar grundantagandet att yttrandefriheten i näringsverksamhet inte går att likställa med opinionsbildning. Precis som Dan Hanqvist konstaterar kommer kreditbetyg i det närmaste utan undantag att vara yttranden i näringsverksamhet. Det finns således ett betydande utrymme för lagstiftaren att begränsa yttrandefriheten genom att reglera innehållet i kreditbetygen utan att behöva ta hänsyn till de krav som ställs i 2 kap. 20 § regeringsformen.
The Phantom Menace3 hänvisningar
- Magnus anför ur svensk rättspraxis NJA 1999 s. 749 och NJA 2001 s. 319 till stöd för ett kommersiellt undantag från yttrandefriheten enligt svensk rätt. Inget av fallen ger emellertid stöd för Magnus slutsatser. Inledningsvis kan konstateras att det i båda fallen fanns dissens. Efter plenumfallet NJA 2013 s. 502 vet vi att HD mycket väl kan komma att ompröva tidigare praxis som har inskränkt enskildas grundläggande rättigheter, varför HD-avgöranden inom rättighetsområdet före 2013 års pleniavgörande bör hanteras försiktigt. Båda fallen avgjordes vidare innan uppenbarhetsrekvisitet för lagprövning i RF togs bort, vilket även detta leder till försiktighet avseende äldre avgöranden (i NJA 2001 s. 319 utgjorde dessutom prövningen av detta rekvisit en central del av ratio decidendi). En närmare granskning av fallen visar även i andra avseenden att de inte stödjer Magnus argument.
- NJA 1999 s. 749 handlade om att bilden av en från ett populärt barnprogram känd skådespelare, utan dennes samtycke, hade använts på sista sidan i en tidskrift — med delvis pornografiskt innehåll — på ett sätt som anspelade på barnprogrammet. HD konstaterade att reklam i tryckt skrift i och för sig faller under TF. HD hänvisade till viss praxis och andra uttalanden av bl.a. Lagrådet att ”reklamåtgärder” av utpräglat kommersiell natur — dvs. som har ”vidtagits i kommersiell verksamhet och i kommersiellt syfte samt har rent kommersiella förhållanden till föremål” — kunde bli föremål för ingripanden utanför TF:s bestämmelser. Gränsdragningsproblemen, TF:s ställning och de viktiga intressen TF skyddar medför emellertid enligt HD att TF ska ges företräde vid oklarhet eller tveksamhet. En presumtion för att reklamen omfattas av TF:s skydd gäller alltså. In casu stod det klart att bilden endast hade använts i syfte att öka försäljningen av själva tidskriften. JustR Gregow var skiljaktig. Det är möjligen inte utan relevans att målet innehåller frågor om personlig integritet, vilket har motiverat den särskilda regleringen i TF och KUL avseende kreditupplysningar. I detta perspektiv kan fallet ses som en avvägning mellan skyddet för den enskildes värdighet och den kommersiella yttrandefriheten, alltså en avvägning av två konstitutionellt skyddade värden.
- NJA 2001 s. 319 gällde resning beträffande en MD-dom avseende ett förbud mot att marknadsföra snus på visst sätt. RevSekr erinrade om den presumtion för yttrandefrihetsskydd som framgår av NJA 1999 s. 749. HD:s majoritet menade att den grundläggande frågan vore huruvida den aktuella annonsen föll under undantaget i TF 1 kap. 9 § punkten 1. Om så vore fallet skulle den kunna förbjudas i enlighet med vanlig lag. HD underströk att de annonser som kan falla utanför yttrandefrihetsskyddet vore sådana som avser avsättningen av en vara, dvs. de skulle utgöra medel för marknadsföringen. In casu menade HD att det inte kunde råda något tvivel om att annonsen vore avsedd att just främja avsättningen av företagets tobaksprodukter. RevSekr menade att MD:s överväganden inte vore odiskutabla men HD menade att MD:s dom inte kunde anses uppenbart strida mot TF eller annan lag. HD:s dom byggde således på en tillämpning av TF:s bestämmelser och är enligt sitt ratio decidendi inte ett prejudikat för att ingripa mot reklam utan stöd i TF. JustR Nyström var skiljaktig och menade att presumtionen för TF:s skydd inte hade genombrutits (annonsen hade såväl säljfrämjande som opinionsbildande innehåll som förefaller ha varit svåra att skilja åt). Sedan uppenbarhetsrekvisitet för lagprövning numera har tagits bort är det således inte alls självklart att utgången i ett motsvarande nytt fall skulle bli den samma.
Marknadsrättens goodwillskydd2 hänvisningar
- Ett avgörande har dock kommit upp i Högsta domstolen. Det gällde baksidan av den pornografiska tidskriften Aktuell Rapport, där en bild av skådespelaren Robert Gustafsson återgivits utan hans samtycke tillsammans med text, tidskriftens logotyp och prisuppgift. Fråga var kanske främst om framställningen var att avse som redaktionellt material eller som kommersiell reklam för tidskriften. Bilden visade hur Robert Gustafsson höll ett exemplar av tidningen och med förtjusning studerade dess mittuppslag, som vanligtvis innehåller en utvikningsbild. Bilden på baksidan var försedd med texten ”Bättre än Björnes magasin!” Högsta domstolen konstaterade att Robert Gustafsson var en känd skådespelare och Björnes Magasin ett känt barnprogram i TV som han medverkat i både som idégivare och skådespelare. Med sin text och bild, som klart utvisade att det var just tidningen Aktuell Rapport som Robert Gustafsson studerade, kunde det inte uppfattas som annat än en marknadsföring av tidningen, låt vara att man härvid använt sig av samma idémässiga uppbyggnad av sidan som annars brukades för tidningens baksidor. Att texten och bilden försetts med uppgift om __________ NJA 1999 s. 749 (Robert Gustafsson).
- NJA 1987 s. 923 (NIR 1988 s. 321 (Lego), 52 NJA 1992 s. 633 (Friskis & Svettis), 131 NJA 1995 s. 635 (Galliano I), 37, 133 f. NJA 1999 s. 749 (Robert Gustafsson), 96
Svensk rättspraxis1 hänvisning