1.Inledning Även om särskilt tryckfriheten i Sverige har getts en i hög grad teknisk utformning också på grundlagsnivå, är ”grundlagsjuridik” ett i lägre grad tekniskt rättsområde än t.ex. bolagsrätt eller t.o.m. förvaltningsrätt. Den konstitutionella ordningen — i synnerhet skyddet för grundläggande fri- och rättigheter — uttrycker fundamentala värden som ligger till grund för och som ska genomsyra helst hela samhällslivet men särskilt förhållandet mellan den offentliga makten och enskilda (även företag är i förhållande till den offentliga makten ”enskilda”). Därför ska bestämmelser om grundläggande fri- och rättigheter och andra bestämmelser som syftar till att ge garantier åt enskilda i allmänhet tolkas ”frikostigt”, då deras intressen står emot allmänna intressen. Möjligheterna att bestämma inskränkningar i enskildas intressen bör med andra ord utövas med försiktighet. Skyddet av kommersiell yttrandefrihet Magnus pläderar för att yttrandefriheten inte behöver skyddas lika hårt i ”kommersiella” förhållanden som i andra (s. 42 och 46 f.). Detta skulle vidare vara ett argument för varför EU:s reglering av kreditvärderingsinstituten skulle kunna godtas. Jag kan inte riktigt dela den synen, varken de lege lata eller de lege ferenda.s. 55
2.Rättspraxis och uttalanden i olika förarbeten är inte konsistenta vad gäller den ”kommersiella yttrandefriheten”. Emellertid knyts rättighetskatalogen i RF inte längre till enbart ”medborgare” utan gäller numera ”var och en”, vilket inkluderar juridiska personer, såsom både bolag och föreningar, och gäller oavsett i vilken form åsikterna förekommer. Exempelvis har det sagts att, för att en framställning ska vara av en sådan rent kommersiell art att den faller utanför tryckfrihetsområdet, det inte är tillräckligt att den faktiskt har lämnats i ett rent kommersiellt sammanhang. Det framgår vidare av RF att friheten ”att yttra sig i näringsverksamhet” omfattas av yttrandefriheten. Av TF framgår att även kommersiell reklam principiellt omfattas av grundlagsbestämmelserna, vilket t.ex. framgår av att TF skyddar tryckfrihet ”i vad ämne som helst” och att det har ansetts nödvändigt att särskilt öppna upp för viss reglering av kommersiell reklam genom undantag i TF. Det kunde hävdas att utpräglat kommersiell reklam inte åtnjuter TF:s eller YGL:s skydd. Ett reklambudskap som har ett kommersiellt syfte och avser rent kommersiella förhållanden skulle därför kunna bedömas enligt vanlig lag utan hinder av vad som sägs i grundlagarna. Det finns dock ingen uttrycklig regel där denna grundprincip framgår, vilket — har det sagts i litteraturen — gör att det ganska ofta uppkommer gränsdragningsproblem. Rättsläget anses kompliceras av att det beträffande vissa former av reklam alltså finns uttryckliga undantagsregler i TF och YGL. Om Magnus har rätt i att reklam inte skyddas, skulle TF 1 kap. 9 § punkten 4 endast vara deklarativ. Det kan inte stämma.s. 56
3.Magnus anför ur svensk rättspraxis NJA 1999 s. 749 och NJA 2001 s. 319 till stöd för ett kommersiellt undantag från yttrandefriheten enligt svensk rätt. Inget av fallen ger emellertid stöd för Magnus slutsatser. Inledningsvis kan konstateras att det i båda fallen fanns dissens. Efter plenumfallet NJA 2013 s. 502 vet vi att HD mycket väl kan komma att ompröva tidigare praxis som har inskränkt enskildas grundläggande rättigheter, varför HD-avgöranden inom rättighetsområdet före 2013 års pleniavgörande bör hanteras försiktigt. Båda fallen avgjordes vidare innan uppenbarhetsrekvisitet för lagprövning i RF togs bort, vilket även detta leder till försiktighet avseende äldre avgöranden (i NJA 2001 s. 319 utgjorde dessutom prövningen av detta rekvisit en central del av ratio decidendi). En närmare granskning av fallen visar även i andra avseenden att de inte stödjer Magnus argument.s. 57
4.NJA 1999 s. 749 handlade om att bilden av en från ett populärt barnprogram känd skådespelare, utan dennes samtycke, hade använts på sista sidan i en tidskrift — med delvis pornografiskt innehåll — på ett sätt som anspelade på barnprogrammet. HD konstaterade att reklam i tryckt skrift i och för sig faller under TF. HD hänvisade till viss praxis och andra uttalanden av bl.a. Lagrådet att ”reklamåtgärder” av utpräglat kommersiell natur — dvs. som har ”vidtagits i kommersiell verksamhet och i kommersiellt syfte samt har rent kommersiella förhållanden till föremål” — kunde bli föremål för ingripanden utanför TF:s bestämmelser. Gränsdragningsproblemen, TF:s ställning och de viktiga intressen TF skyddar medför emellertid enligt HD att TF ska ges företräde vid oklarhet eller tveksamhet. En presumtion för att reklamen omfattas av TF:s skydd gäller alltså. In casu stod det klart att bilden endast hade använts i syfte att öka försäljningen av själva tidskriften. JustR Gregow var skiljaktig. Det är möjligen inte utan relevans att målet innehåller frågor om personlig integritet, vilket har motiverat den särskilda regleringen i TF och KUL avseende kreditupplysningar. I detta perspektiv kan fallet ses som en avvägning mellan skyddet för den enskildes värdighet och den kommersiella yttrandefriheten, alltså en avvägning av två konstitutionellt skyddade värden.s. 57
5.NJA 2001 s. 319 gällde resning beträffande en MD-dom avseende ett förbud mot att marknadsföra snus på visst sätt. RevSekr erinrade om den presumtion för yttrandefrihetsskydd som framgår av NJA 1999 s. 749. HD:s majoritet menade att den grundläggande frågan vore huruvida den aktuella annonsen föll under undantaget i TF 1 kap. 9 § punkten 1. Om så vore fallet skulle den kunna förbjudas i enlighet med vanlig lag. HD underströk att de annonser som kan falla utanför yttrandefrihetsskyddet vore sådana som avser avsättningen av en vara, dvs. de skulle utgöra medel för marknadsföringen. In casu menade HD att det inte kunde råda något tvivel om att annonsen vore avsedd att just främja avsättningen av företagets tobaksprodukter. RevSekr menade att MD:s överväganden inte vore odiskutabla men HD menade att MD:s dom inte kunde anses uppenbart strida mot TF eller annan lag. HD:s dom byggde således på en tillämpning av TF:s bestämmelser och är enligt sitt ratio decidendi inte ett prejudikat för att ingripa mot reklam utan stöd i TF. JustR Nyström var skiljaktig och menade att presumtionen för TF:s skydd inte hade genombrutits (annonsen hade såväl säljfrämjande som opinionsbildande innehåll som förefaller ha varit svåra att skilja åt). Sedan uppenbarhetsrekvisitet för lagprövning numera har tagits bort är det således inte alls självklart att utgången i ett motsvarande nytt fall skulle bli den samma.s. 58
6.Ett belysande nyare fall är HFD 2011 ref. 46, i vilket Lotteriinspektionens förbud mot att visa utländskt spelbolags logotyp i sponsringsmeddelanden i tv-sändningar och mot att exponera utländska spelbolags odds i samband med tv-sända idrottsevenemang, ansågs stå i strid med ändamålen med YGL. Domstolen uttalade i fallet att reklam inte generellt anses falla utanför YGL:s tillämpningsområde och att det i väsentliga hänseenden saknades varje utrymme för reglering, t.ex. i fråga om censur eller när det gäller det straffrättsliga ansvaret för yttrandefrihetsbrott.s. 59
7.Sammantaget visar således bl.a. den praxis som Magnus har anfört att reklam principiellt omfattas av yttrandefriheten; att kraven på ett tillåtet ingripande utan stöd i TF ställs mycket högt (om de alls kan accepteras) och har presumtionen emot sig; och att ingripandet får avse i snäv mening säljfrämjande yttranden. Det är uppenbart att detta begränsade undantag som skulle tillåta viss repression är irrelevant för bedömningen av kreditbetygen.s. 59
8.Yttrandefriheten erkänns som ett viktigt grundvärde inte endast i den svenska konstitutionen utan också t.ex. i Europakonventionen. Mottagande och spridande av information och idéer ska i princip vara fritt. Denna frihet ska gälla information och idéer av skiftande innehåll och form. Såväl alster av konstnärligt skapande som kommersiell reklam innefattas i yttrandefriheten. Spridning är skyddad, vare sig den sker skriftligt eller muntligt. Det kan vara fråga om spridning till andra personer i förtrolig form eller inom en begränsad krets, men skyddet gäller också meddelanden och opinionsyttringar som är avsedda att få stor spridning och som förmedlas genom böcker, tidningar, tidskrifter, radio eller television eller på elektronisk väg. Detta torde motsvara vad som i princip gäller enligt RF:s, TF:s och YGL:s regler om åsiktsfriheten, men konventionens syn blir under alla omständigheter relevant också på samma sätt som det rent inhemska skyddet inte endast genom konventionens folkrättsliga verkan för Sverige som stat, utan också enligt svensk nationell rätt, eftersom lag eller annan föreskrift inte får meddelas i strid med Sveriges åtaganden på grund av konventionen.s. 59
9.Magnus redogör på ett mycket upplysande sätt för sin uppfattning om det ”kommersiella undantaget” från yttrandefriheten inom unionsrätten (s. 38 ff.). Har Magnus rätt i sin redogörelse för unionsrätten förefaller det mig som om det funnes en icke-trivial skillnad mellan unionsrätten och svensk rätt respektive Europakonventionen vad gäller åtminstone reklam. Inom unionsrätten har EUD nämligen — som Magnus redogör för — gått med på en rad inskränkningar i den ”kommersiella yttrandefriheten” vad gäller reklam. Som framgår ovan skyddas i svensk rätt i princip även kommersiell reklam av TF och YGL och för undantag från detta skydd krävs grundlagsstöd och riksdagens lagstiftning. Mer parentetiskt kan tilläggas att Magnus uppfattning om kreditbetygens ställning under unionsrättens skydd av åsiktsfriheten inte delas av alla i litteraturen (som jag kort berörde i ”Empire” s. 698). Det kan erinras om att Europeiska rättighetsstadgan säger att vars och ens yttrandefrihet bl.a. innefattar friheten att ”ta emot och sprida uppgifter och tankar utan offentlig myndighets inblandning”. CRAförordningen — i synnerhet dess bestämmelser kring kreditbetyg avseende stater — kan alltså vara ogiltig också enligt unionsrätten, vilket även om det är irrelevant för svensk rätt naturligtvis kan spela roll för de medlemsstater som i frågan har andra konstitutionella förhållanden än vi har.s. 59
10.Jag är inte övertygad om att Magnus redogörelse för unionsrätten är relevant för bedömningen av behandlingen av kreditbetygen, ens om vi accepterar att unionsrätten är den rättsordning som har behörighet att reglera dem. Exemplen Magnus anför ur EUD:s praxis handlar om marknadsföring, reklam och vilken information som får förekomma på förpackningar. Dessa exempel har ingenting väsentligt gemensamt med kreditbetyg i allmänhet, och i synnerhet ännu mindre med kreditbetyg avseende stater. Reklam som kulturell resurs och diskurs Mer generellt kan ifrågasättas huruvida ”reklam” alls kan särbehandlas vad gäller åsiktsfriheten på det sätt Magnus (men inte HD eller HFD) förespråkar. I själva verket kan reklamen sägas utmärka ett fritt samhälle — frånvaron av reklam (men den rikliga förekomsten av politisk propaganda) var slående för alla som besökte den tidigare realsocialismens länder. Individuell frihet är nämligen en förutsättning för att reklam alls ska finnas: ”Every advertisement is a call to action of some kind or another. It makes no sense unless addressed to people with freedom to decide for themselves the pattern of their work and lives.” Därigenom blir reklamen också en indikator på hur det står till med den individuella friheten i ett samhälle. En särskilt stark indikator på friheten är huruvida reklamen är tillåten trots att den ogillas av många.s. 60
11.Reklamens kommersiella intressen är vidare av stor vikt för den mediala mångfalden och innovationen. Liksom en gång medicéernas lönsamma bankaffärer finansierade den florentinska renässansen, spelar reklamen stor ekonomisk roll som en central finansieringskälla för våra media. ”The willingness of corporations to speak to consumers directly in media subsidised the development of our information and entertainment infrastructure — from newspapers and billboards to the Internet.” Dagens tidningskris beror till del på svårigheterna för tidningarna att attrahera tillräckligt lönsamma annonser. Varornas symboliska attribut och karaktärer, situationer, bildvärld och humor från reklamens ”diskurs” är numera helt integrerade i vår kulturella repertoar (man tänker inte endast på de stora internationella märkenas livsstilsskapande effekt utan också t.ex. på Telia- och ICAreklamen på TV och bio). Det stora politiska intresset för hur t.ex. kvinnor och minoriteter framställs i reklamen vittnar om att den uppfattas ha en viktig social effekt. Reklamen kan verka både normkritiskt och normaliserande, beroende på kontext och betraktarens perspektiv. Man tänker t.ex. på United Colors of Benetton under 1990-talet; Åhléns ”normkritiska” reklamkampanj Bryt klädmaktsordningen; IKEA:s överväganden beträffande icke-beslöjade kvinnor i reklam i muslimskt dominerade länder; förekomsten av homosexuella par i bilder i länder med relativt låg tolerans för ”moderna” familjebildningar; Vattenfalls bioreklam om förnybar el; och ICA:s inkluderande reklamfilmer. Det är svårt, eller t.o.m. omöjligt, att dra gränsen mellan ”reklam” och t.ex. Andy Warhols och andra konstnärers verk inom popkonsten, vars företrädare ”omfattade, ja hyllade, den kommersiella kultur[en]. […] De tog ned Konsten på marken, gjorde den till en marknadsvara bland andra”.s. 60
12.Reklamen fungerar som en ”kulturell resurs” som individer kan använda för en rad olika syften, som inte alltid har så mycket alls att göra med att köpa just den vara som ett visst reklamavsnitt eller en viss annons handlar om. Reklamens upphovsmän kontrollerar inte den symboliska kommunikation av vilken reklamen är integrerad del; och reklamen fungerar som ett slags social kommunikation som tjänar en rad olika syften. Reklamen bidrar således ofta till såväl kulturlivet som det politiska samtalet — och gör det just därför att den är kommersiell, och fungerar kommersiellt ibland just för att den kan ha ett politiskt syfte. Det är svårt att se att detta inte principiellt skulle skyddas av yttrande- och informationsfriheterna. Grundlagsskyddet är generellt; kreditbetyg åtnjuter specifikt skydd Magnus menar att det inte finns någonting i TF eller YGL som ”definierar” kreditbetyg som skyddsvärda åsiktsyttringar” (s. 43). Principiellt kräver emellertid skyddet i varken TF eller YGL att åsiktsyttringen särskilt omnämns eller definieras i grundlagarna. Istället gäller omvänd princip: Med yttrandefrihet förstås rätten att, utan några av myndighet eller annat allmänt organ i förväg lagda hinder, framföra åsikter, att sedermera endast inför laglig domstol kunna tilltalas för deras innehåll, och att inte i annat fall kunna straffas därför, än om detta innehåll strider mot tydlig lag, given att bevara allmänt lugn, utan att återhålla allmän upplysning. Friheten innebär att, i överensstämmelse härmed för en allmän yttrandefrihet och till säkerställande av ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning, med iakttagande av grundlagsbestämmelserna till skydd för enskild rätt och allmän säkerhet, yttra sina tankar och åsikter och meddela uppgifter och underrättelser i vad ämne som helst. Det är bara då det står klart att innehållet är sådant att det inte har något alls med yttrandefriheten att göra som yttrandefrihetsgrundlagarna får sättas åt sidan. Om man skulle göra tvärtom — dvs. utgå från att det som ska bedömas måste kvalificeras som yttrandefrihetsrättsligt värdefullt för att omfattas av grundlagen — skulle det skyddade området bli avsevärt mindre än vad som är meningen. Idag har det blivit allt svårare att hitta reklam som uppfyller detta krav på ”exklusiv kommersialism”.s. 61
13.Undantagsvis råkar emellertid kreditupplysningar — som alltså under termen ”omdömen […] som lämnas till ledning för bedömningen av någon annans kreditvärdighet” i KUL inkluderar kreditbetyg — vara föremål för explicit reglering i TF och i lag som har antagits i enlighet med den särskilda undantagsbestämmelsen i TF 1 kap. 9 § punkten 4. Bestämmelsen hänvisar till ”offentliggörande i yrkesmässig kreditupplysningsverksamhet av kreditupplysning”, vilket är precis vad kreditvärderingsinstituten gör. Undantaget är vidare begränsat till att endast avse ”otillbörligt intrång i enskilds personliga integritet eller som innehåller oriktig eller missvisande uppgift, om ersättningsskyldighet för sådant offentliggörande, om krav på berättigat behov hos den som beställer kreditupplysningen, om skyldighet att lämna information till den som avses med upplysningen och om rättelse av oriktig eller missvisande uppgift”.s. 62
14.Regleringen i KUL avseenden ”omdömen” är problematisk, eftersom kreditbetyg i CRA-förordningens mening inte innehåller ”uppgifter” utan endast uttrycker en irreducibelt subjektiv uppfattning (vilket jag utvecklade i ”Empire” s. 689 ff.). Om således KUL:s grundlagsenlighet i detta avseende är tveksam, utesluter emellertid förhållandet a fortiori att regleringen av sådana kreditbetyg genom CRA-förordningen kan godtas i annan form än lag och enligt de syften och med de begränsningar som anges i grundlag. Det kan noteras att CRA-förordningen inte berörs ens i KUL:s förarbeten från 2013. Även om information av detta slag mest används i samband med kreditgivning och annan affärsverksamhet, kan den enligt litteraturen också betraktas som nyhetsförmedling och allmän kunskapskälla. Det rör sig om uppgifter som kan vara av både enskilt och allmänt intresse. Att genom en ändamålstolkning utesluta framställningar med sådant innehåll från grundlagsskydd går inte. Eftersom lagstiftaren har ansett att informationsförmedling av detta slag bör kunna göras till föremål för särskild reglering, utan hinder av TF eller YGL, har en delegationsregel införts; men denna delegationsmöjlighet inkluderar inte EU. I likhet med annan kreditupplysning kan således kreditbetyg anses ha ett allmänt intresse, vilket ytterligare visar att den svenska praxis som behandlar i snävaste mening säljfrämjande reklam inte är relevant i sammanhanget. Näringslivsfrågor är samhällsfrågor Kreditbetygens "kommersiella" natur skulle enligt Magnus göra att samma hänsyn inte behövde tas till dem som till ”viktigare” frågor. Magnus anför (s. 38 n. 25) ett citat av Hans Danelius: Medan yttrandefriheten i samhällsfrågor och andra frågor av allmänt intresse är av största betydelse för att det demokratiska systemet skall fungera tillfredsställande, kan det samma inte sägas om yttrandefriheten i kommersiella sammanhang. Här framgår en principiellt intressant kontrastering av ”samhällsfrågor” med ”kommersiella sammanhang”. Magnus hänvisar på samma ställe till ”yttranden i näringslivet” och driver den generella tesen i sin artikel att yttranden ”i näringslivet” skulle stå i ett slags strykklass vad gäller grundlagsskyddet.s. 63
15.Det leder helt fel att dra slutsatsen att ”näringslivet” inte skulle vara relevant för ”samhällsfrågor”: ”economic affairs and marketplace transactions occupy a preponderant place in public life”. Rättsordningen och rättsvetenskapen måste frigöra sig från det nygamla klerikal-aristokratiska, kamerala föraktet för ”krämeri”. Vi tillbringar en stor del av våra liv i näringslivet och det utgör grunden för att vi ska kunna leva våra liv i övrigt. Näringslivet — det ekonomiska livet, ansträngningarna att nära oss — står (även om man inte är historisk materialist) helt i centrum för samhällslivet, vilket vilken valrörelse som helst visar. Näringslivet intar också en principiellt skyddad ställning i grundlagshänseende i kraft av näringsfriheten och konflikträtten på arbetsmarknaden. För mig blir det märkligt att påstå att kreditvärderingsinstitutens kvalificerade bedömningar av staters kreditvärdighet inte skulle röra en viktig samhällsfråga, eller att kreditbetygen avseende företag i vilka våra pensionspengar investeras på något meningsfullt sätt kan jämföras med marknadsföringsmaterial eller information på förpackningar. Staternas och företagens ekonomiska tillstånd är inget perifert specialintresse utan är helt avgörande för samhällsutvecklingen. Det kan därför knappast finnas några legitima skäl för EU eller någon av dess medlemsstater att begränsa eller annars påverka den information som medborgarna får ta del av vad gäller specifikt ekonomiska nyheter — och alldeles i synnerhet inte nyheter om staternas ekonomiska politik. Nyligen har vi i Sverige genomfört åtgärder för att stärka yttrandefriheten inom näringslivet, nämligen för privatanställda, i form av särskild lagstiftning, eftersom grundlagarna här är otillräckliga (offentliganställda skyddas redan av grundlagarna).s. 64
16.Dessutom är kreditbetygens stora allmänna betydelse rimligen en anledning till att man ens har velat reglera dem. I CRA-förordningens allra första recit sägs: Kreditvärderingsinstituten har en viktig uppgift på de internationella värdepappers- och kreditmarknaderna, eftersom de kreditbetyg de utfärdar används av investerare, låntagare, emittenter och stater som en del av informationen för att fatta väl underbyggda investerings- och finansieringsbeslut. Kreditinstitut, värdepappersföretag, försäkrings- och återförsäkringsföretag, företag för kollektiva investeringar i överlåtbara värdepapper (fondföretag) och tjänstepensionsinstitut kan använda sådana kreditbetyg som referenser för beräkning av sina kapitalkrav i solvensavseende eller för att beräkna placeringsrisker. Kreditbetygen påverkar följaktligen i väsentlig grad hur marknaden fungerar och investerares och konsumenters tillit och förtroende. Det är därför av avgörande betydelse att kreditvärderingsverksamheten utövas i enlighet med principerna om integritet, transparens, ansvar och goda styrelseformer, för att säkerställa att de kreditbetyg som används inom gemenskapen är oberoende, objektiva och av fullgod kvalitet. Den arga politiska reaktionen i Europa på (den fördröjda men rikligt förtjänade) nedgraderingen av flera medlemsstaters kreditvärdighet — som inte motsvarades av någon liknande indignation över Standard & Poor's nedgradering av USA — visar att kreditbetygen är av stort (samhälls)politiskt intresse.s. 65
17.Jag håller med om att kreditbetygen har en stor betydelse — och det är just därför de ska hållas fria och det är just därför det är viktigt att också i detta fall svartsjukt vaka över såväl kreditvärderingsinstitutens yttrandefrihet som medborgarnas informationsfrihet. Varje gång yttrandefriheten för en aktör regleras, regleras samtidigt informationsfriheten för oss andra. Magnus berör inte informationsfriheten närmare (jfr s. 32), men vad gäller kreditbetygen är detta en central fråga, givet deras ställning som allmänning (se vidare nedan) och syftet med CRA-förordningen, som inte i första hand får anses vara att skydda den (betalande) emittenten utan investerarna (som drar nytta av kreditbetygen gratis). En tidnings stora spridning och dess ledares politiska genomslag kan inte tas till intäkt för att underkasta pressen inskränkningar i tryckfriheten och läsarna inskränkningar i informationsfriheten. Den makt inflytelserika åsikter har ska inte motverkas av rättsordningen — tvärtom syftar yttrandefriheten just till att säkra annan makt än statens.s. 65
18.Det orimliga (om premissen om bristen på yttrandefrihet för reklamens godtas) i att likställa marknadsföring, reklam och förpackningsinformation, å ena sidan, och kreditbetygen, å den andra, vad gäller möjligheterna att inskränka yttrande- och informationsfriheten, kan illustreras med ett tankeexperiment. En affärstidning skulle avseende stater och företag kunna börja publicera sammanfattande omdömen av typen: ”X tillhör den högsta klassen vad gäller kreditkvalitet”; ”Y tillhör den näst högsta klassen vad gäller kreditkvalitet”; och ”Z tillhör den lägsta klassen vad gäller kreditkvalitet”. Detta ger exakt samma information som en ordinalskala för kreditbetyg med stegen A, B och C. Det råder ingen tvekan — hoppas jag — om att den tidning som publicerade sådana artiklar skulle omfattas av såväl RF:s som TF:s skydd av yttrandefriheten och läsarna av skyddet för informationsfriheten. Det går inte att förstå varför någon som publicerade samma information — men som i likhet med kreditvärderingsinstituten sammanfattade informationen som alfanumeriska symboler — inte skulle omfattas av skyddet. I sammanhanget ska jag kanske klargöra något som Magnus förebrår mig för. Han menar att jag inte har redogjort för hur kreditbetygen sprids (s. 42). Det stämmer inte (se s. 708 i ”Empire”), men jag kunde säkert ha varit tydligare. De vanligaste sätten att sprida kreditbetyg är just de sätt som gör att de omfattas av CRA-förordningen, TF och YGL — genom publicering (i trycksaker eller på nätet) eller genom att de skickas till prenumeranter. Verksam åsiktsbildning sker kommersiellt Det ”kommersiella” i det ”kommersiella undantaget” är förrädiskt också på ett annat sätt. Magnus menar att kreditbetyg är ”uttalat kommersiella produkter” (s. 43). Vad är det ”kommersiella” i sammanhanget? Är det att informationen i fråga kan eller avses vara lönsam för den som publicerar den? I så fall är detta ett mycket stort hot mot yttrandefriheten, eftersom kvalificerad publicistisk verksamhet bedrivs med i alla fall delvis ett vinstsyfte (all verksamhet som bedrivs i form av aktiebolag bedrivs enligt lag i vinstsyfte, om den inte undantagsvis skulle bedrivas i form av den ovanliga bolagsformen ”aktiebolag med särskild vinstutdelningsbegränsning”). Detta inkluderar t.ex. Dagens Nyheter (Dagens Nyheter AB), Svenska Dagbladet (Schibsted ASA), Dagens Industri (Dagens Industri AB), Aftonbladet (Aftonbladet Hierta AB), Expressen (AB Kvällstidningen Expressen), Göteborgs-Posten (Stampen AB) och Dala-Demokraten (MittMedia Förvaltnings AB) — alla ägs av bolag som drivs kommersiellt i vinstsyfte. Bristen på vinst i seriös publicistisk verksamhet är snarare det numera mycket större problemet än att det skulle vara för lönsamt att bedriva sådan verksamhet. Hur ser vi på medeltidskonst som (av sin samtid betraktad som nyttoföremål) producerades av betalda hantverkare efter beställning och för att försörja hantverkarna-konstnärerna själva? Eller på Shakespeare, som blev välbärgad på sitt arbete inom teatern — i kommersiell konkurrens med andra i samma bransch? Rembrandt drev inte endast en kommersiell studio utan förekommer inte sällan själv på olika sätt inom modern reklam. Upphovsrätten — som skyddar yttranden av olika slag — är föremål för omfattande internationell reglering, just p.g.a. yttrandenas kommersiella betydelse.s. 66
19.I själva verket är kulturproduktion inte ”någon trivial ekonomisk företeelse utan en storindustri stadd i snabb expansion”; idag sker kulturproduktionen i stor del som ”massproduktion och massdistribution av konstprodukter under industriliknande arbetsformer i vinstgivande syfte” och karakteriseras av ”såväl estetiska som ekonomiska överväganden”, under användande av ”[o]lika affärsstrategier för kulturproduktion” som består av organisering, kommersialisering och institutionell innovation av det estetiska innehållet. Tvärtemot vad Magnus implicerar, skyddar RF, TF och YGL inte endast yttrandefriheten för den ideella sektorn eller för fysiska personer. EUreglering som krävde att våra tidningar endast finge ges ut efter publiceringstillstånd från eller registrering hos en unionsmyndighet — naturligtvis i syfte att säkra (den näringslivsinriktade) journalistikens kvalitet och tidningens oberoende… —, skulle knappast accepteras.s. 67
20.I sammanhanget kan noteras att det endast är den part som beställer kreditbetyget som betalar för det — för alla oss andra utgör kreditbetygen ett slags allmänning som vi kan utnyttja utan att själva betala för nyttigheten. Som allmänning — och således för alla dem som inte står i avtalsrelation till utfärdaren — är kreditbetygen ickekommersiella. Som jag påpekade i ”Empire” (s. 705 f.) är detta en möjlighet som både unionen och medlemsstaterna inte har blygts inför att använda i sin egen normgivning,utan att i något avseende betala för vad som uppenbarligen också från offentligt håll uppfattas som en nyttighet (istället, delvis med hänvisning till just detta gratisbruk, har man svarat med reglering av gratistillgången).s. 68