Ett exempel på detta finns i NJA 2022 s. 869, där HD istället för att tillämpa RB 17:11 och principerna från NJA 1999 s. 520 på ett ändamålsinriktat sätt utifrån vad som kunnat krävas av kärandeparten i en första process utgår från strikta civilrättsliga gränsdragningar som i sin tur tvingar fram processuellt haltande resonemang om factum superveniens.
Hänvisas från p. 2 (s. 22)
1.Även om distinktionen mellan rättsfakta och rättsföljd är hänförlig till den materiella rätten har utvecklingen av rättsföljdskriteriet för att avgöra rättskraftsproblem varit processrättsligt snarare än materiellrättsligt motiverad. Den närmare innebörden av rättsföljdskriteriet kan inte härledas till den materiella rätten utan till processuella faktorer hänförliga till parternas möjligheter och incitament att processa uttömmande en gång eller i flera olika rättegångar. Ekelöf själv påpekar också att en bedömning av rättsföljdernas identitet inte kan ge annat än ”en vag antydan” och att det saknas något generellt kriterium för vad som utgör en respektive flera rättsföljder. Han menar också att en sådan beskrivning av rättskraften blir alltför vag för att kunna tjäna som vägledning för domare och parter, men ändå utgör en ”rationalisering” av tidigare uppfattningar. Lindell beskriver också på ett liknande sätt bedömningen av vad som är en eller flera rättsföljder: Med en sådan nyanserad förståelse av rättsföljdskriteriet, som jag tycker syns i HD:s praxis fram till NJA 1999 s. 520 men som ofta saknas i senare tids praxis och doktrin, blir inte heller rättskraftsbedömningarna beroende av den materiella rättens beskrivningar av rättsföljder. Det skulle i princip också vara möjligt att omformulera kriterierna för rättskraft så att rättsföljdsbegreppet undviks, t.ex. som en tumregel om att rättskraften ska omfatta de yrkanden och grunder som parterna bör ha framfört redan i det första målet. Däremot skulle bedömningen aldrig bli renodlat processuell, eftersom en viktig faktor för vad en part kan och bör framföra i ett första mål är just hur den civilrättsliga regleringen är utformad.s. 21
2.Jag menar dock att problem uppkommer om man betraktar rättsföljdskriteriet som ett fast rekvisit, vilket dessutom får sitt innehåll genom en materiellrättslig bedömning där processrätten läggs dikt an mot civilrätten. Utöver att det sällan går att hitta relevanta civilrättsliga avgränsningar av vad som är att betrakta som en eller en annan rättsföljd, försvårar snarare än underlättar en sådan strävan lösningarna av processrättsliga problem och lämnar litet utrymme för processuella hänsynstaganden.s. 22
3.Detta leder också till en avslutande iakttagelse om hur civilrätten i sin tur står i relation till processrätten. En del av den civilrättsliga kritiken mot den processrättsliga begreppsapparaten bottnar som jag förstår det i att HD:s distinktioner av rättsföljder eller rättsfakta i processrättsliga avgöranden också tolkas som generella ställningstaganden av civilrättslig karaktär. För lösningen av proces suella problem är distinktionerna rättsfakta/rättsföljd ett viktigt verktyg för att operationalisera förhållandet mellan den materiella rätten i det enskilda fallet och de processuella reglerna, så att den materiella rättens utformning, ändamål etc. kan få betydelse. Sådana processuella ändamålsargument leder dock till att synen på hur rättsfakta och rättsföljder bestäms och förhåller sig till olika rekvisit varierar beroende på vilken processuell regel som tillämpas. Användningen av begreppen rättsfakta och rättsföljd kan således skilja sig åt inte bara mellan civilrätten och processrätten, utan även vid tillämpningen av olika processuella regler. Processrättsligt motiverade ställningstaganden som bygger på distinktioner som rättsfakta och rättsföljder vid tillämpningen av processuella regler bör då inte läggas till grund för generella slutsatser om hur domstolar ska se på motsvarande frågor i civilrättslig mening.s. 22