1.2.1 Huvudregeln — den generella handlingsnormen i 7 kap. 8 § första stycket KL De för förvaltaruppdraget gällande handlingsnormerna återfinns primärt i 7 kap. KL. Av dessa fungerar bestämmelsen i 7 kap. 8 § första stycket KL som en generell handlingsnorm. Där stadgas att det ”åligger förvaltaren att ta till vara borgenärernas gemensamma rätt och bästa samt vidta alla de åtgärder som främjar en förmånlig och snabb avveckling av boet”. Alla förvaltarens åtgärder ska bedömas utifrån denna handlingsnorm, om det inte finns en specifik norm som reglerar en viss typ av handlande. Det är exempelvis mot bakgrund av 7 kap. 8 § första stycket KL som förvaltaren bestämmer om viss egendom ska säljas eller abandoneras, om en rättsprocess ska inledas eller om ett visst sakkunnigt biträde ska anlitas.s. 52
2.Den generella handlingsnormen består av två led. Det första ledet förklarar vems rätt som förvaltaren ska ta till vara, nämligen borgenärernas. Formuleringen ”borgenärernas gemensamma rätt och bästa” tydliggör också att förvaltaren i första hand ska agera utifrån vad som är bäst för kollektivet som helhet och inte utifrån det som är till störst nytta för en enskild borgenär. Förvaltaren ska alltså vara borgenärsneutral.s. 52
3.Det andra ledet fokuserar på hur förvaltaren ska agera. Av detta led kan utläsas att förvaltaren inför varje åtgärd ska väga de inkomster som åtgärden kan tänkas medföra mot de utgifter som är förenade med den (naturligtvis även eget arvode och andra konkurskostnader). Förvaltaren ska prioritera nyttomaximering för boet, men vid bedömningen ska hänsyn också tas till den tidsutdräkt som en viss åtgärd medför. Den ekonomiska aspekten torde dock alltid vara överordnad. Om en åtgärd är ofördelaktig utifrån 7 kap. 8 § första stycket KL, ska den som huvudregel inte vidtas.s. 52
4.I detta sammanhang är det väsentligt att understryka att nyttomaximeringen ska ske utifrån boets perspektiv och inte utifrån gäldenärens. Vid bedömningen av vilken åtgärd som är till störst ekonomisk nytta för konkursboet, är det exempelvis relevant att försöka minimera eller undvika massaskulder/massautgifter (boets skulder /utgifter), medan det för förvaltaren i regel bör vara egalt hur stora gäldenärens skulder är. Som utgångspunkt är det först vid ett bevakningsförfarande som förvaltaren får i uppdrag att ifrågasätta gäldenärens skulder och eventuella förmånsrätter. För att kunna fullgöra vissa arbetsuppgifter kan det dock finnas ett behov för förvaltaren att på ett relativt tidigt stadium klargöra om en eller flera borgenärer har en fordran med panträtt eller annan förmånsrätt. 2.2 Undantag enligt särskilda bestämmelser m.m. Den generella handlingsnormen fungerar som huvudregel under hela konkursförfarandet. Från denna huvudregel görs emellertid undantag. Till att börja med får avsteg göras om en åtgärd långsiktigt främjar sysselsättningen, utan att det nämnvärt förringar borgenärernas rätt. Därutöver görs undantag i särskilda bestämmelser som ålägger förvaltaren att utföra vissa specifika arbetsuppgifter. Nämnda bestämmelser återfinns i huvudsak i KL. Bland dessa arbetsuppgifter bör framhållas förvaltarens upplysnings- och hörandeskyldighet, skyldigheten att skyndsamt omhänderta boet samt skyldigheten att upprätta bouppteckning, förvaltarberättelse och halvårsberättelser. Därutöver finns det ett stort antal förfaranderegler som anger hur förvaltaren ska agera i vissa bestämda situationer.s. 52
5.Arbetsuppgifter som åligger förvaltaren enligt en särskild bestämmelse kan i sig ha starkare eller svagare koppling till den generella handlingsnormen. Exempelvis har regeln om omhändertagande av boet en uppenbar koppling till nämnda norm, medan en underrättelse om misstanke om brott eller föroreningar sällan påskyndar förvaltningen eller bidrar ekonomiskt till den. Lagstiftaren har alltså i vissa fall bestämt att förvaltaren ska utföra arbetsuppgifter i något annat intresse än borgenärernas. Förvaltaren är då skyldig att utföra sådana åtgärder, även om de avviker från den generella handlingsnormen eller till och med kommer i konflikt med den. Ifråga om de författningsreglerade normerna gäller att de är uppställda främst i boets och borgenärernas intresse, men de kan lika gärna vara uppställda för att tjäna det allmännas intresse, arbetstagarnas intresse, eller ett tredjemansintresse.s. 53
6.Särskilda bestämmelser återfinns även i andra författningar. Den mest betydande arbetsuppgiften enligt annan lagstiftning torde vara förvaltarens skyldighet att besluta i ärenden om lönegaranti. Förvaltaren har dock också i andra avseenden ålagts vissa bestämda arbetsuppgifter.s. 54
7.Även i förhållande till tredje man finns vissa personliga skyldigheter knutna till förvaltaruppdraget. Enligt 7 kap. 23 och 24 §§ KL är förvaltaren redovisningsskyldig beträffande medel som tillhör annan. I övrigt är antalet uttryckliga normer till skydd för tredje man klart begränsat. I doktrinen diskuteras emellertid återkommande två typfall. Det ena avser betalningsordningen och förvaltarens skyldighet att betala massaskuld innan boets medel går till utdelning i konkursen. Det andra avser det fallet att förvaltaren obehörigen förfogar över tredje mans egendom. Typfallen aktualiserar även frågan om förvaltarens skadeståndsansvar för ren förmögenhetsskada.s. 54
8.I äldre rätt kunde förvaltarens ansvar för att boet efterlevde betalningsordningen enbart utläsas ur praxis. Idag är dock betalningsordningen uttryckligen reglerad i 11 kap. 1 § och 14 kap. 2 § KL. Betalningsordningen bör därmed förstås som en handlingsnorm för förvaltaruppdraget, till skydd för samtliga berörda (staten, sakkunniga biträden, massaborgenärer, konkursborgenärer m.fl.).s. 54
9.Typfallet obehöriga förfoganden avser främst situationen att förvaltaren inom ramen för konkursen säljer egendom som tillhör tredje man. Detta berörs i NJA 1996 s. 700, som behandlar förvaltarens skadeståndsskyldighet gentemot ägaren till den sålda egendomen. Rättsfallet diskuteras bl.a. av Lindskog.s. 54
10.I målet konstaterar HD att ”[en] väsentlig uppgift för en konkursförvaltare är att realisera den egendom som ingår i konkursboet (jfr 3 kap. 3 § KL) [och att det därvid] åligger … förvaltaren att tillse att egendom till vilken tredje man har separationsrätt inte omfattas av försäljning. Att förvaltaren har en skyldighet att tillse att tredje man tillhörig egendom inte dras in i konkursen får anses följa såväl av konkurslagens reglering som av en allmän princip om förbud mot att obehörigen förfoga över annans egendom.”s. 54
11.Det torde dock vara felaktigt att ur KL utläsa en norm som säger att en förvaltare inte får sälja tredje mans egendom. Konkurs innebär att gäldenärens tillgångar ianspråktas av konkursboet för betalning av gäldenärens skulder (se 1 kap. 1 § KL). Att sälja egendom som tillhör någon annan än konkursgäldenären faller alltså inte inom ramen för förvaltningen av boet och en norm som säger att förvaltaren i denna sin egenskap inte får sälja sådan egendom vore därmed överflödig. Förbudet emot att olovligen förfoga över annans egendom följer inte av KL, utan är en generell skyldighet för alla rättssubjekt. 2.3 Vårdplikten för tredje mans lösöre — en norm för uppdraget? 2.3.1 Bakgrund Det är inte ovanligt att konkursboet får tredje mans lösöre i sin besittning. Ett vanligt fall är att förvaltaren för boets räkning är i färd med att omhänderta lösöre som vid konkursutbrottet finns i en av gäldenären hyrd lokal, i vilken även egendom finns som ägs av tredje man. Givet är att ägaren till individualiserad egendom har separationsrätt i konkursen, dvs. rätt att få ut egendomen från boet. Frågan är dock vilket ansvar konkursboet och förvaltaren har för sådan egendom fram till dess att ägaren hämtar den (eller i värsta fall inte hämtar den) samt hur det ansvaret påverkar konkursförvaltningen.s. 54
12.Huvudregeln i svensk rätt är att en förpliktelse inte kan uppkomma för någon, eller övergå på någon annan, med mindre än att det följer av en överenskommelse mellan den förpliktade och en motpart. I undantagsfall kan det ändå ske om det följer av en författning eller av allmänna rättsprinciper. Relationen mellan konkursboet och förvaltaren å ena sidan och en eller flera ägare till separationsegendom å andra sidan grundar sig emellertid inte på något avtal. Som utgångspunkt bör det då krävas en uttrycklig bestämmelse eller i vart fall en vedertagen allmän princip som pekar ut boet eller förvaltaren som ansvarig för den tredje mannens egendom.s. 55
13.I doktrinen har Palmér/Savin, Welamson och Walin gjort gällande att förvaltaren har vårdplikt för tredje mans lösöre i boets besittning, vilket får förstås som en handlingsnorm för uppdraget. Några skäl för denna hållning anges inte, men uppfattningen tycks ha vunnit stöd i förarbeten och hovrättspraxis. Samtidigt förefaller Möller vara av uppfattningen att det endast är boet som har vårdplikt. Eftersom uppfattningen presenteras i en passus som egentligen avhandlar andra frågeställningar, anges inte heller här några skäl.s. 55
14.Med tanke på att frågan om vilket ansvar boet/förvaltaren har för annans lösöre är av elementär art och dessutom aktualiseras i ett stort antal situationer, kan man tycka att den bör ha ett välgrundat och entydigt svar. Detta motiveras dessutom av att svaret på frågan påverkar förvaltarens rätt till arvode och hans eller hennes skadeståndsansvar. Något välgrundat och entydigt svar står emellertid inte att finna.s. 55
15.I en likartad situation, när fråga är om ansvaret för redovisningsmedel som finns hos gäldenären vid konkursutbrottet eller som senare flyter in till boet, är dock saken enkel. Lagstiftaren har i dessa fall ålagt förvaltaren ett personligt ansvar inom ramen för uppdraget, eftersom det ansågs vara ”praktisk[t] och ändamålsenlig[t]”. Förvaltaren är alltså i dylika fall alltid skyldig att som ett led i förvaltningen av boet ta hand om och redovisa sådana medel till tredje man. Gör förvaltaren inte detta kan tredje man rikta anspråk mot förvaltaren personligen. Några motsvarande lagregler beträffande lösöre finns dock inte. Vad är det då som gäller? 2.3.2 Allmänt om vårdplikt för tredje mans lösöre Det finns flera sätt på vilka någon kan få besittning till annans lösöre. Något grovhugget kan man dock dela in alla former av besittningsövergång i två kategorier, frivillig eller ofrivillig. Exempel på frivillig besittningsövergång är deposition, lån, hyra, köp och gåva, medan typexemplet på ofrivillig besittningsövergång är stöld/tillgrepp. En ofrivillig övergång kan emellertid också utgöras av att ägaren tappar bort sin egendom, varefter någon annan hittar den och tar befattning med den. Ytterligare exempel på ofrivillig besittningsövergång är att besittningen frångår en ägare genom dödsfall eller konkurs. I dessa fall övergår besittningen normalt till ett dödsbo respektive ett konkursbo.s. 56
16.Medan den frivilliga besittningsövergången till sin natur är kontraktuell, är den ofrivilliga besittningsövergången icke-kontraktuell. Oavsett om det föreligger ett avtalsförhållande eller ej, förefaller dock huvudregeln i svensk rätt vara att den som tar befattning med viss egendom, ikläder sig en skyldighet att tills vidare vårda egendomen (om inte annat avtalas). Syftet med en sådan skyldighet är naturligtvis att skydda äganderätten genom en ambition att innehavaren ska återställa egendomen till den rätta ägaren i oförändrat skick.s. 56
17.Det är inte för alla situationer klarlagt vilken typ av besittning som grundar vårdplikt, men klart torde i alla fall vara att fysisk befattning med viss egendom utgör grund för vårdansvar. Enligt Heidbrink bör dock inte bara fysiskt omhänderhavande, utan all form av omedelbar besittning, grunda vårdplikt. I begreppet omedelbar besittning inräknas situationer där vårdaren har obehindrad tillgång till egendomen, ”såsom [egendom] i ett lagerutrymme till vilket [vårdaren] har nycklarna eller föremål i ett bankfack”.s. 56
18.Beträffande vårdpliktens omfattning gäller i allmänhet att ägaren har en i tiden obegränsad rätt att återfå sin egendom, vilket är ett privilegium som följer med äganderätten. Som utgångspunkt finns inte någon möjlighet för vårdaren att saklöst överge godset. Vill innehavaren befria sig från vården av egendomen, får han eller hon påkalla att ägaren avhämtar den. Är ägaren i dröjsmål med avhämtandet, torde vårdaren, på ägarens bekostnad, få tillsända honom eller henne godset eller delegera/överlämna förvaringen till någon annan person. I vissa lagreglerade fall kan vårdaren också frigöra sig från sin skyldighet genom att överlämna egendomen till viss instans. Det kan även tänkas att innehavaren i sista hand får sälja egendomen och mot köpeskillingen avräkna sin fordran för vård av egendomen. Detta är dock ett alternativ som utan stöd i lag eller avtal bör tillämpas med försiktighet. Ifråga om vårdpliktens innehåll kan det generellt sägas vara fråga om nödvändiga åtgärder för egendomens bevarande. Någon anledning att ytterligare precisera vårdpliktens innehåll finns inte, eftersom det beror på den berörda egendomens beskaffenhet i det enskilda fallet. 2.3.3 Vårdplikten för tredje mans lösöre vid konkurser Som framgår ovan innebär konkursen en ofrivillig besittningsövergång. Genom konkursutbrottet uppkommer rättssubjektet konkursboet, som snarast ska överta besittningen till gäldenärens egendom. Konkursförvaltaren är då naturligtvis skyldig att vårda den egendom som ingår i boet och som har ett ekonomiskt värde för borgenärerna.s. 57
19.Om gäldenären förfogar över en lokal eller annan förvaringsplats, är det inte ovanligt att konkursförvaltaren vid omhändertagandet även omhändertar tredje mans egendom (separationsgods) som före konkursbeslutet var i gäldenärens besittning (exempelvis p.g.a. att gäldenären är hyrestagare, leasetagare, depositarie eller dylikt). Frågan är vilket ansvar boet och förvaltaren har för egendomen fram till dess att den överlämnas till tredje man.s. 57
20.Några särskilda lagregler beträffande konkursbons respektive konkursförvaltares skyldighet att vårda tredje mans lösöre finns inte. Utgångspunkten bör därför vara i enlighet med den allmänna vårdpliktsnormen i 2.3.2 ovan, dvs. att vårdplikt för tredje mans lösöre i vart fall inträder i det ögonblick som egendomen omhändertas fysiskt. Nödvändiga åtgärder för egendomens bevarande ska då vidtas, vid äventyr av skadeståndsansvar för den vårdnadspliktiga. Kvarstår gör dock frågan om vem av boet och förvaltaren som bär ansvaret för egendomens vård. Är vårdplikten en norm för uppdraget eller vilar ansvaret ensamt på boet?s. 58
21.Som framgår under 1.1 och 1.2 ovan är normalt konkursboet det rättssubjekt som agerar i konkursen. Konkursförvaltaren är blott en företrädare för boet och har endast i undantagsfall ett personligt ansvar för de åtgärder som vidtas inom ramen för förvaltningen av boet. Någon särskild bestämmelse som ålägger förvaltaren vårdplikt för tredje mans lösöre finns inte. Något stöd för en allmän rättsprincip som ger förvaltaren ett dylikt ansvar förefaller inte heller finnas. Det ansvar som förvaltaren har för redovisningsmedel är ju endast tillskapat eftersom det ansågs vara praktiskt och ändamålsenligt. I avsaknad av en särskild norm bör det då, i likhet med Möllers uppfattning, enbart vara boet som är skyldigt att vårda egendomen.s. 58
22.Sammanfattningsvis medför detta att frågan huruvida förvaltaren ska vidta en åtgärd för vård av tredje mans lösöre måste avgöras utifrån den generella handlingsnormen i 7 kap. 8 § första stycket KL. Dvs. att arbete med vård av egendomen ska utföras bara i den mån det är till nytta för boet. I praktiken måste då förvaltaren ställa sig frågan om utgifterna för vård av egendomen (inklusive ersättning för eget arbete) överstiger det potentiella skadeståndet som utebliven vård av egendomen kan medföra för konkursboet. Om så är fallet bör förvaltaren lämna egendomen utan vård, även om detta från allmänna utgångspunkter kan framstå som otillfredsställande. En annorlunda ordning torde kräva ingripande från lagstiftaren.s. 58