1.Vid sidan av frågan om vilket synsätt som ska prägla tolkningen av den generella handlingsnormen, resonerar Andersson och Ehrstedt även om vårdpliktens placering. De anser att den vårdplikt som inträder när konkursboet tar befattning med viss egendom åvilar förvaltaren personligen. Denna uppfattning ligger i linje med den tolkning som av många har ansetts vara gällande rätt. I SvJT 2019 s. 50 har jag redogjort för varför jag anser att nämnda tolkning är felaktig (och att vårdplikten endast är konkursboets skyldighet). Vad som är nytt i Anderssons och Ehrstedts replik är att de anser att NJA 1996 s. 700 utgör stöd för att den allmänna vårdplikten skulle vara en handlingsnorm för förvaltaruppdraget (och därmed innebära ett personligt ansvar för konkursförvaltaren). Jag delar inte denna uppfattning.s. 663
2.Rättsfallet berör inte frågan om konkursboet/förvaltaren underlåter att vårda tredje mans egendom, utan enbart situationen att förvaltaren säljer sådan egendom i boets besittning. Om förvaltaren på goda grunder har utgått från att egendomen ingick i konkursboet kan inte förvaltaren åläggas någon skadeståndsskyldighet (hen har agerat aktsamt inom ramen för uppdraget). Skadeståndsskyldigheten aktualiseras först när förvaltaren förstod, eller borde ha förstått, att egendomen tillhörde tredje man. Säljer förvaltaren annans egendom mot bättre vetande är det däremot inte längre fråga om ett led i förvaltningen av konkursboet, eftersom boet endast omfattar gäldenärens tillgångar (se 1 kap. 1 § KL). Uttryckt med andra ord hanterar förvaltaren inte en konkursbofråga. Under sådana premisser har HD funnit skäl att ålägga förvaltaren ett personligt skadeståndsansvar. Det är emellertid enligt min uppfattning inte korrekt att från detta rättsfall dra slutsatsen att förvaltaren har ett personligt ansvar för vård av tredje mans lösöre.s. 664
3.I anslutning till det ovanstående vill jag även adressera frågan om förutsebarhet i konkursförvaltningen (se avsnitt 5.2 i Anderssons och Ehrstedts replik). Andersson och Ehrstedt pekar på att det finns svårigheter med att besluta om vilka åtgärder som ska vidtas när boet innehar tredje mans egendom (dvs. vårda egendomen eller ej), eftersom många relevanta parametrar är oklara eller svårbedömda vid tidpunkten för beslutet. Vilka krav som ställs på konkursförvaltaren i svåra beslutssituationer har tydliggjorts i NJA 2014 s. 798. Utgångspunkten är att alla bedömningar ska ske mot bakgrund av tillgängligt beslutsunderlag vid tidpunkten för beslutet: Om en förvaltare inför en förvaltningsåtgärd har gjort noggranna överväganden på grundval av ett adekvat beslutsunderlag som kan granskas i efterhand, bör förvaltarens åtgärd i regel godtas. Även om det senare visar sig att åtgärden var ofördelaktig får således förvaltaren då anses ha handlat med tillräcklig omsorg. Om förvaltaren däremot inte kan presentera ett sådant underlag, så kan i allmänhet inte anses att förvaltningsåtgärden har vidtagits med erforderlig omsorg. Svåra beslutssituationer är vardag för konkursförvaltare, inte bara ifråga om vårdplikten för tredje mans lösöre. Inte sällan förekommer det att hanteringen av likartade situationer leder till olika utfall. Det beror dock inte på att det handlingsdirigerande normsystemet är rättsosäkert, utan på att omständigheterna skiljer sig åt mellan olika konkurser.s. 664