1.Åberopandet utgör en processhandling som syftar till att åstadkomma processuella rättsverkningar. Vid en analys av de krav på tydlighet som gäller för processhandlingen bör det skiljas mellan processhandlingen som sådan och föremålet för processhandlingen. Enkelt uttryckt är det en sak att partens processhandlingssyfte kommer till tydligt uttryck — dvs. viljan att genom åberopande underställa en omständighet skiljenämndens sakprövning — och en annan sak att den omständighet som underställs sakprövning är beskriven på ett konkret och specifikt sätt.s. 965
2.Jag fäster nedan fokus på de tydlighetskrav som gäller för processhandlingen åberopande som sådan. För processhandlingen åberopande gäller ett högt krav på tydlighet. Av Högsta domstolens praxis följer att kravet, inom ramen för tvistemålsprocessen, är att åberopande part ska ge klart och otvetydigt uttryck för att en omständighet åberopas till grund för talan. Högsta domstolens riktlinje har fått genomslag inte bara i tvistemål, utan Svea hovrätt har slagit in på en motsvarande linje i klandermål. I litteraturen har det argumenterats för att kravet i praktiken innebär att det för att en omständighet ska anses vara åberopad krävs att den så tydligt har lagts till grund för en viss yrkad rättsföljd, att detta måste ha varit uppenbart för såväl motparten som skiljenämnden. Bedömningen sker på objektiva grunder och det avgörande är inte att parten haft ett visst syfte med att hänvisa till en viss omständighet, utan att detta syfte kommit till så tydligt uttryck att det inte kunnat missförstås av vare sig motparten eller skiljenämnden.s. 965
3.Det höga kravet på tydlighet motiveras framförallt av motpartens intresse av att veta vad denna har att försvara sig mot (rättssäkerhetsintresse). Mot bakgrund av att detta intresse gör sig gällande med samma styrka i skiljeprocessen som i tvistemålsprocessen, har det i litteraturen argumenterats för att det saknas anledning att ställa ett lägre krav i skiljeprocessen jämfört med vad som gäller för rättegången i allmän domstol. I internationella skiljetvister kan det dock vara befogat med en mer aktiv materiell processledning från skiljenämndens sida, för att på så sätt säkerställa att parterna klargör sina positioner.s. 966
4.Att parternas åberopanden kommer till klart och otvetydigt uttryck är vidare en förutsättning för att parterna ska ges möjlighet att på ett adekvat sätt framställa invändningar mot varandras åberopanden. Först om parterna vet vad de har att försvara sig mot går det att åstadkomma ett ändamålsenligt kontradiktoriskt samtal mellan parterna om det omtvistade händelseförloppet. Ett lägre krav på tydlighet skulle omvänt innebära att parterna gavs anledning att bemöta och invända mot en betydligt större del av de sakförhållanden som nämnts och diskuterats under processens gång (parterna vet inte vad de ska försvara sig mot), samtidigt som skiljenämndens uppdrag skulle vidgas till att pröva den rättsliga relevansen av en större mängd sakförhållanden (allt som ryms inom den vagare ramen ska sakprövas). I förlängningen skulle ett lägre krav på tydlighet inte bara undergräva motpartens rättssäkerhetsintresse, det skulle även bidra till en processekonomiskt ogynnsam ordning.s. 966
5.I praktiken är det dock sällan de klart och otvetydigt åberopade omständigheterna eller de inte ens omnämnda omständigheterna som vållar bekymmer. Frågor uppstår i stället i relation till omständigheter som på ett eller annat sätt varit föremål för diskussion under processen, men där parterna och/eller skiljenämnden kan ha uppfattat parternas processhandlingar på olika sätt. Vad som kännetecknar dessa situationer är alltså att det någonstans i processmaterialet finns konkret beskrivna sakförhållanden, samtidigt som det inte har stått klart för tvistens centrala aktörer — parterna och skiljenämnden — huruvida aktuella sakförhållanden underställts skiljenämndens bevis- och relevansprövning genom åberopande.s. 967
6.I aktuella situationer är utgångspunkten — ibland uttryckt som en presumtion eller en in dubio-regel — att en i processmaterialet förekommande omständighet inte är åberopad på ett sådant sätt att den får upptas i domsgrunden. Det krävs synliga förhållanden som tydligt pekar på att omständigheten åberopats till grund för någon av parternas talan, för att utgångspunkten (presumtionen) ska brytas. I tveksamma fall (in dubio) ska det antas att omständigheten inte åberopats på ett sådant sätt att den kan läggas till grund för domen som ett tillämpat rättsfaktum.s. 967
7.Den beskrivna utgångspunkten hänger samman med skiljenämndens processledningsansvar. I de ovan beskrivna problemsituationerna är det ofta motiverat att skiljenämnden griper in och klargör parternas positioner. I skiljenämndens processledningsansvar ligger nämligen att det vid målets avgörande ska vara klarlagt vilka omständigheter som åberopas till grund för respektive parts talan. I detta läge ska det, i en idealsituation, inte finnas i målet omnämnda eller diskuterade sakförhållanden för vilka det är oklart om de åberopas till grund för någon av parternas talan (som påstådda rättsfakta). Sådana oklarheter ska skiljenämnden i stället ha rett ut genom frågor och påpekanden till parterna, så att parternas positioner i alla avseenden framstår som klara för såväl parterna själva som skiljenämnden. Detta är inte minst motiverat i internationella skiljetvister. Skulle det trots skiljenämndens försök att klargöra parternas positioner förbli oklart om en eller flera omständighet(er) har underställts skiljenämndens sakprövning genom åberopande, menar jag att utgångspunkten i linje med vad som anfördes ovan bör vara att omständigheterna inte får läggas till grund för skiljedomen (som tillämpade rättsfakta).s. 967
8.Såväl det höga kravet på tydlighet i fråga om parternas åberopanden som skiljenämndens processledningsansvar bidrar till att motverka överraskningar för parterna. Som ovan nämndes syftar det höga kravet på tydlighet till att tillgodose motpartens rättssäkerhetsintresse. Motparten ska veta vad denne har att försvara sig mot och genom detta ges möjlighet att ta tillvara sina intressen i processen. Om det inte tydligt framgått att åberopande part lagt en viss omständighet till grund för sin talan, samtidigt som skiljenämnden anser sig ha befogenhet att grunda skiljedomen på omständigheten i fråga, kommer skiljedomen komma som en överraskning för i vart fall en av parterna. Denna överraskningseffekt ska inte uppstå och effekten kan motverkas antingen genom att skiljenämnden inom ramen för sin processledning klarlägger parternas positioner, eller genom att skiljenämnden avstår från att grunda skiljedomen på omständigheten i fråga.s. 968
9.Sammantaget gäller således att åberopande parts processhandlingssyfte — dvs. önskan att lägga en omständighet till grund för sin talan — måste komma till klart och otvetydigt uttryck. Detta innebär att processhandlingssyftet på objektiva grunder måste ha kommit till ett sådant uttryck att den inte kunnat missförstås, vare sig av motparten eller skiljenämnden. Tydlighetskravet gäller för varje omständighet på verklighetsplanet som skiljenämnden upptar som ett element i domsgrunden, dvs. för varje omständighet som läggs till grund för domen som ett tillämpat rättsfaktum. I osäkra fall ligger det på skiljenämnden att genom materiell processledning klargöra parternas positioner. I avsaknad av klargöranden bör utgångspunkten enligt min mening vara att oklarheter i förhållande till parternas åberopanden medför att aktuella omständigheter inte får läggas till grund för skiljedomen som tillämpade rättsfakta. 3 Särskilt om åberopanden under rättsliga rubriker eller genom hänvisningar till underavsnitt och bilagor När det kommer till parternas åberopanden uppställs inte något formkrav, vare sig i RB eller LSF. En viktig skillnad mellan processformerna är dock att tvistemålsprocessen präglas av muntlighet och omedelbarhet, medan detsamma inte gäller för skiljeprocessen. Där ett åberopande i tvistemålsprocessen som utgångspunkt ska ske muntligt och omedelbart under huvudförhandlingen, kan ett åberopande i skiljeprocessen ske mer formlöst. Detta är en följd av den skiljerättsliga utgångspunkten om att allt som tillförs målet i princip utgör processmaterial, således även det som inte har berörts under en slutförhandling. Samma krav på tydlighet vad avser parternas åberopanden gäller dock i de båda processformerna.s. 968
10.Avsaknaden av formkrav innebär att det principiellt sett inte finns något som säger att ett åberopande måste ske exempelvis i en inlaga eller under viss rubrik. Som utgångspunkt finns det därmed inte något hinder mot att parterna sprider ut sin beskrivning av det tvisterelevanta händelseförloppet i olika dokument, exempelvis inlagor, bilagor och underbilagor. Det finns inte heller något hinder mot att parterna sprider ut sina åberopanden under olika rubriker i de aktuella inlagorna. Det sagda förutsätter dock att det är klart och otvetydigt vad avser varje åberopad omständighet att parten önskar underställa just den omständigheten skiljenämndens prövning (som ett påstått rättsfaktum).s. 969
11.Ovan beskrivna tillvägagångssätt vållar dock inte sällan problem. Detta kan illustreras med ett antal exempel. Anta att en av parterna hänvisar till en omständighet under en rubrik som inte har direkt med grunderna för talan att göra. Räcker hänvisningen för att processhandlingssyftet ska ha kommit till tillräckligt tydligt uttryck? Förmodligen inte. Anta vidare att åberopande part med användande av en rättslig term (abstrakt rättsfaktum) — ”fel”, ”vårdslöshet”, ”reklamation” — ger uttryck för att en viss rättsfråga ska underställas skiljenämndens prövning; frågan om det är fel i varan, om skadegöraren varit vårdslös och om felet reklamerats i rätt tid. Räcker detta för att alla konkreta omständigheter som faller under det rättsliga begreppet i fråga ska anses underställda skiljenämndens sakprövning som rättsfaktapåståenden? Förmodligen inte. I stället gäller att åberopande part har att sortera ut och åberopa varje konkret omständighet som denne menar är av omedelbar relevans för felbedömningen, vårdslöshetsbedömningen eller reklamationsbedömningen. Vad dispositionsprincipen säger är att skiljenämnden inte får grunda sin bedömning av de aktuella frågorna på andra omständigheter (konkreta rättsfakta) än de som åberopats i målet. Även om en i processmaterialet förekommande omständighet är att hänföra till frågan om fel, vårdslöshet eller reklamation räcker inte detta för att omständigheten i fråga ska anses ha blivit åberopad på ett erforderligt sätt. Nämnda utgångspunkt ligger underförstådd i tanken att parterna styr över vilka av alla potentiellt relevanta sakförhållanden som ska bevis- och relevansprövas av skiljenämnden. För varje konkret omständighet som en av parterna önskar åberopa behöver processhandlingssyftet komma till tillräckligt tydligt uttryck. Även om det på ett principiellt plan inte finns något hinder mot att konstruera sina åberopanden genom korsvisa hänvisningar eller genom uppsamling under vissa rättsliga termer, kommer dessa metoder således ofta i konflikt med det höga kravet på tydlighet.s. 969
12.Ovan beskrivna problem väcker frågor om i vad mån sammanhanget för en hänvisning eller ett omnämnande kan tillmätas betydelse vid tolkningen av parternas processhandlingar. I denna fråga kan viss ledning sökas i Högsta domstolens praxis avseende processhandlingen åberopande i tvistemål. I NJA 1980 s. 352 prövades frågan om hovrätten, i ett dispositivt tvistemål, dömt i strid med 17 kap. 3 § andra meningen RB. I målet hade köparna, då de bereddes tillfälle att utveckla sin talan, beskrivit vissa ekonomiska förhållanden kring de i målet aktuella förvärven (köp av villor). Hovrätten hade ogillat köparnas talan med hänsyn till aktuella förhållanden, och köparna gjorde i Högsta domstolen gällande att hovrätten därigenom hade dömt över icke åberopade omständigheter. I Högsta domstolens beslutsskäl fäster domstolen avseende vid bl.a. det sammanhang i vilket uttalandet gjordes. Med hänsyn till sitt sammanhang kunde omständigheten i fråga inte anses ha blivit åberopad på ett erforderligt sätt.s. 970
13.Att sammanhanget för en processhandling har betydelse för om den ska uppfattas som ett åberopande vinner gott stöd i doktrinen. I praxis har detta benämnts som den ”processuella kontexten” i vilken en processhandling äger rum. Det sagda innebär att om en konkret omständighet omnämns i en inlaga under en rubrik som har med partens grunder eller åberopanden att göra, utgör sammanhanget ett tolkningsdatum som med styrka talar för att uppfatta omnämnandet som ett åberopande. Omvänt innebär det faktum att en konkret omständighet omnämns i ett vittnesförhör ett tolkningsdatum som, i avsaknad av andra tolkningsdata, talar mot att uppfatta situationen som att omständigheten åberopas till grund för partens talan.s. 970
14.När det kommer till den plats i partens inlagor jämte bilagor som ett sakförhållande beskrivs är en direkt följd av sammanhangskriteriet att det ska göras en åtskillnad mellan å ena sidan faktaförhållanden som beskrivs i partens inlagor i direkt anslutning till rubriker som har med grunder för talan att göra och å andra sidan faktaförhållanden som beskrivs i övriga delar av det ingivna materialet, exempelvis i en bevisbilaga eller under en rubrik som inte har med partens åberopanden att göra. Av NJA 1996 s. 52 följer att ett omnämnande under en rubrik som har med rättslig argumentation att göra inte ensamt räcker för att omständigheten i fråga ska anses ha blivit åberopad i målet. Motsvarande gäller för omnämnanden i bevisbilagor och andra underbilagor i vilka vi inte förväntar oss att se åberopanden, i avsaknad av andra tolkningsdata mot bakgrund av vilka det blir tydligt för motparten och skiljenämnden att ett processhandlingssyfte föreligger. Ytterligare relevanta tolkningsdata kan vara att parten formulerat ett bevistema med sikte på sakförhållandet i fråga, eller att omständigheten tagits upp som en del av partens talan i skiljenämndens recit.s. 971
15.Av det ovan sagda följer inte med nödvändighet att åberopanden inte kan ske genom att en grupp omständigheter samlas under rättsliga uttryckssätt eller att det i parternas inlagor hänvisas till underavsnitt och bilagor av vilka de närmare åberopanden framgår. I omfattande och tekniskt komplicerade tvister kan dessa tillvägagångssätt till och med vara nödvändiga för att faktamaterialet ska bli överblickbart och parternas positioner tydliga. Anta exempelvis att åberopande part i en inlaga, under en rubrik som har med grunder för talan att göra, pekar ut och i generella ordalag beskriver ett sakförhållande som denne vill åberopa till grund för sin talan. På grund av den stora detaljrikedomen i sakförhållanden hänvisar parten till att sakförhållandets närmare beskaffenhet framgår av en i målet ingiven bilaga eller av ett mer omfattande underavsnitt i partens inlaga. I den beskrivna situationen har parten konstruerat sitt åberopande genom hänvisning till en bilaga, samtidigt som önskan att underställa sakförhållandet skiljenämndens prövning kommit till klart och otvetydigt uttryck. Vid första påseende kan därför denna metod anses nå upp till kravet på ett klart och otvetydigt åberopande.s. 971
16.Den beskrivna metodiken behöver dock problematiseras. Anta att det av bilagan eller underavsnittet i fråga framgår en stor mängd omständigheter som prima facie skulle kunna ha rättslig relevans i målet. Ska partens hänvisning tolkas som att varje i bilagan eller underavsnittet beskriven omständighet underställs skiljenämndens bevis- och relevansprövning genom åberopande? Och ligger det i så fall i skiljenämndens uppdrag att sakpröva varje sådan omständighet, eller ska skiljenämnden först vidta en materiell relevansbedömning (sortera ut och tolka fram relevanta fakta) för att sedan ta ställning till vad som är åberopat i målet? Om frågorna besvaras jakande skulle motiven bakom det höga kravet på tydlighet urholkas. En sådan ordning skulle innebära att motparten fick svårigheter att veta vad denne har att försvara sig mot samtidigt som denne skulle ges incitament att framställa en mängd invändningar mot den verklighetsbeskrivning som återfinns i bilagan respektive underavsnittet. Vidare skulle ordningen innebära att den inre ramen för prövningen vidgades betänkligt, med ökade processkostnader som följd. I situationer då fler åberopanden konstrueras enligt den beskrivna metodiken samtidigt som de hänvisade avsnitten och bilagorna innehåller en stor mängd faktauppgifter, skulle hela idén bakom att det är parterna som disponerar över föremålet för processen gå förlorad. Den praktiska konsekvensen skulle i stället bli att skiljenämnden gavs ett förhållandevis stort mandat att på eget initiativ (ex officio) sovra i processmaterialet och leta reda på de för tvistens avgörande relevanta faktaförhållandena. Skiljenämnden skulle därtill ha att sammanställa de för tvistens avgörande omedelbart relevanta sakförhållandena, vilket skulle innebära att ansvaret för att kategorisera rättsfakta i allt för stor utsträckning skulle flyttas över till skiljenämnden. En sådan ordning skulle komma i konflikt med fundamentala principer för skiljeprocessen. Tanken att parterna på det beskrivna sättet skulle kunna överlämna den närmare relevansbedömningen till skiljenämnden har dessutom förkastats av Högsta domstolen.s. 972
17.Vad den part som vill konstruera sitt åberopande genom en hänvisning till ett visst avsnitt i en inlaga eller till en viss bilaga har att göra är att säkerställa att såväl hänvisningen som den i avsnittet eller bilagan förekommande beskrivningen av omständigheten är så klar att processhandlingssyftet inte kan missförstås, vare sig av skiljenämnden eller motparten. Kravet på tydlighet tar då inte bara sikte på att något i bilagan eller avsnittet åberopas (som ett påstått rättsfaktum), utan också vilka däri beskrivna omständigheter som omfattas av åberopandet. Om parten lyckas tydliggöra inte bara att något åberopas utan också vad som åberopas — exempelvis genom utpekande av vissa avgränsade delar eller avgränsade faktauppgifter — finns det inte något formellt hinder mot att åberopandet tar sig uttryck i formen av en hänvisning. Den slutliga tolkningen av processhandlingen i fråga ska dock ske mot bakgrund av samtliga tillgängliga tolkningsdata. Här ska, utöver det processuella sammanhanget för beskrivningen i fråga, även andra tolkningsdata tillmätas relevans. Relevanta tolkningsdata skulle kunna vara innehållet i omständigheten i fråga, förekomsten/utevaron av ett bevistema som tar sikte på sakförhållandet och förekomsten/utevaron av en argumentation från parterna om omständigheten i fråga. Utifrån samtliga tolkningsdata ska det vara klart och otvetydigt att en specifik omständighet underställts skiljenämndens sakprövning, för att omständigheten i fråga ska få tas upp som ett element i domsgrunden.s. 972
18.Avslutningsvis kan tilläggas att i tvister som aktualiserar ett omfattande material, där det går att dra olika slutsatser om den rättsliga relevansen av i materialet förekommande beskrivningar av faktiska förhållanden samtidigt som de i materialet förekommande verklighetsbeskrivningarna är motstridiga, blir det än viktigare att åberopande part tydliggör vilka konkreta omständigheter som åberopas i målet. I aktuella tvister kommer mer subtila tolkningsdata — rättslig relevans, fokus för parternas diskussion, bevisteman etc. — ofta inte ge någon närmare ledning i fråga om vad som underställs sakprövning genom åberopande. Detta till trots ska det som utgångspunkt inte finnas utrymme för att nämnden och motparten uppfattar processhandlingen på olika sätt, och det ska under alla förhållanden inte krävas en omfattande tolkningsoperation för att ens förstå vilka omständigheter som åberopas som rättsfakta. I ett läge där det krävs omfattande tolkningar för att ens förstå vad som åberopas, har processhandlingssyftet inte kommit till tillräckligt tydligt uttryck. För att skiljenämnden i detta läge ska få grunda domen på en viss omständighet krävs att skiljenämnden genom materiell processledning förmår parten att klargöra vilka specifika omständigheter som omfattas av åberopandet. Utan ett sådant klargörande bör i processmaterialet förekommande omständigheter uppfattas som införda, men inte åberopade.s. 973