Rättsfall

NJA 1995 s. 586

Citera

NJA 1995 s. 586

BibTeX

@misc{nja-1995-s-586,
  author       = {{Högsta domstolen}},
  title        = {{NJA 1995 s. 586}},
  year         = {1995},
  howpublished = {Rättsfall}
}

Öppna i bibliografi

Dom

Hämtar dom…

Omtalad i rättsvetenskapen

25 hänvisningar i 16 artiklar · 25 stycken/fotnoter

Tolkning av avtal, andra rättshandlingar och annan kommunikation1 hänvisning

Jon Kihlman · SvJT 2026 s. 463–479 · 1 ställe

I NJA 1995 s. 586 angav emellertid HD, med hänvisning till NJA 1992 s. 375 och NJA 1994 s. 204, att ”frågan i vad mån en avsiktsförklaring av detta slag skall anses innefatta en för framtiden bindande utfästelse skall lösas enligt vanliga principer för avtalstolkning, varvid inte bara olika nyanser i förklaringens lydelse utan även omständigheterna vid dess tillkomst och vad som kan utrönas om parternas avsikter kan få betydelse”. Den avslutande delen om att vad som till äventyrs kan utrönas om parternas avsikter kan få betydelse skall nog inte förstås bokstavligt. Om det går att utröna att parterna hade en viss avsikt skall den rimligtvis ges avgörande betydelse. Att någon sådan gemensam avsikt sällan går att utröna — särskilt inte när parterna ligger i tvist — är en annan sak.Gränsdragningen mellan rättshandlingar och annan kommunikation · p. 3 · s. 474

Rättshandlingsbegreppet: kriterierna1 hänvisning

Oskar Mossberg · JT 2023 s. 72–118 · 1 ställe

Eller ibland ”letters of intent” och ”letters of comfort”; se därom NJA 1990 s. 745; NJA 1992 s. 375; NJA 1994 s. 204 och NJA 1995 s. 586 (”i vad mån en avsiktsförklaring av detta slag skall anses innefatta en för framtiden bindande utfästelse skall lösas enligt vanliga principer för avtalstolkning”), samt t.ex. Hellner, Kommersiell avtalsrätt s. 36 ff.; Gäverth, Stödbrev, särskilt s. 19 ff.; J. Ramberg, Tolkning av s.k. stödförklaringar (”comfort letters”), JT 1994–95 s. 131 ff.; J. Ramberg, Stödbrev och den svårfångade partsavsikten, JT 1995–96 s. 827 ff.; Bogdan, ”Comfort letters” i samband med internationell upplåning, TfR 1988 s. 653 ff.; Bogdan, Rekviem över Letters of Comfort, Fs J. Ramberg s. 71 ff.; Gorton, Stödbrev rediviva, Avtalslagen 90 år s. 403 ff.; Bernitz, Standardavtalsrätt 9 uppl. s. 81; Winberg, Stödbrevet – en avtalsrättslig skvader, JP 2011 s. 243 ff.; Ingvarsson, Till stöd för stödbrev, SvJT 2013 s. 266 ff.; J. Samuelsson, Tolkning och utfyllning s. 73, eller J. Samuelsson, Avtal om rätten att föra talan mot en skiljedom varigenom skiljeförfarandet avslutats utan prövning i sak, JT 2016–17 s. 470 ff., på s. 490. Se även t.ex. Bryde Andersen, Grundlæggende aftaleret 3 uppl. s. 94 ff.; Bryde Andersen, Praktisk aftalerett s. 33 ff., och jfr Woxholt, Avtalerett 1 uppl. s. 153 ff.fotnot 65 · s. 91

Prioritet och avtal - intercreditoravtal i svensk rätt, särskilt vid insolvens2 hänvisningar

Sara Göthlin · 2023, s. 1–338 · 2 ställen

Osolidariskt ansvar1 hänvisning

Torbjörn Ingvarsson · SvJT 2018 s. 423–438 · 1 ställe

Här bortses helt från möjligheten att med stöd av 28 § avtalslagen ogiltigförklara sådana rättshandlingar som en person företagit på grund av att annan än motparten utövat våld eller hotat om att utöva våld som innebär trängande fara, dvs. under vad som ofta kallas råntvång. När så konkret tvång utövas som 28 § avtalslagen förutsätter för att den ska bli tillämplig, är det svårt att tala om ens en strimma av tillit som skäl till att rättshandlingen företogs och därmed gör sig andra hänsyn gällande som inte kan behandlas här. Se min kommentar till fallet Borgensåtagande för kommersiell kredit jämkat med stöd av 36 § Avtalslagen, JT 1999–2000 s. 415–420 och den bredare framställningen i Allmänna råd och jämkning av borgensåtaganden, SvJT 2008 s. 867– 876. 5 Se exempelvis TR:ns bakgrundsbeskrivning i NJA 1999 s. 408, alldeles i referatets inledning: ”Såväl byggnadsproduktion som fastighetsförvaltning inom dotterbolaget sköttes av Leif S ensam, medan Ann-Christin S hade en underordnad kontorsbefattning. Bolaget hade inga anställda i övrigt.” NJA 1999 s. 408, TR:ns domskäl, referatet s. 413. 7 NJA 1999 s. 408, TR:ns domskäl, referatet s. 415. 8 NJA 1999 s. 408, Högsta domstolen, majoritetens domskäl, referatet s. 424. NJA 1999 s. 408, Högsta domstolen, de skiljaktigas motivering, referatet s. 425. 10 NJA 2016 s. 1176 har kommenterats av Brolin Solidariskt gäldskap — Slut på funderingar? JT 2016–17 s. 939–948 ur mer strikt fordringsrättslig synvinkel. 11 Anhållan om prövningstillstånd daterad 20 december 2015 med utveckling av skälen för överklagandet i mål T 5911-15 [=NJA 2016 s. 1176], aktbilaga 3: ”[RH] har inte någon insyn i vad som avhandlats i de privata kontakterna mellan Seven Days och [EH] men jag vill anmärka att det av tingsrättens akt framgår att [EH], i anledning av att hon delges en ansökan om betalningsföreläggande, bestrider kronofogdens föreläggande under uppgivande av att hon lurats av sin make att underteckna skuldebrevet med Seven Days. Detta torde avse en tvistighet mellan de forna makarna men i handlingarna framgår inte annat än att [EH] gentemot Seven Days inte förnekar sin hand och förskrivning och därför heller inte framför några invändningar mot betalningsskyldigheten i sig.” 12 Jämför ur inledningsorden till en kyrklig vigsel i den nu använda kyrkohandboken: ”Att leva som man och hustru är att leva i förtroende och kärlek, att ha ansvar för varandra och hemmet, (att tillsammans ta emot och fostra sina barn) och att troget stå vid varandras sida.” 13 Levt liv och rättslig reglering gick länge i otakt. Vår första sambolag kommer inte till förrän 1987, även om 1973 års lag om ogifta samboendes gemensamma bostad är en föregångare, och det var inte ens då en självklarhet att rättsregler om samboende skulle införas. Argumentet att samhället trots allt erbjöd den enkla möjligheten att gifta sig, om man ville få äktenskapets fördelar, återkommer och anförs ännu mot tanken att sambor skulle ha rätt att fullt ut ärva varandra även utan upprättande av testamente. Se som exempel på tillitsgrundad avtalsbundenhet NJA 1992 s. 243 och NJA 1995 s. 586. Båda är exempel på sammanblandning av personliga och rättsliga relationer. I NJA 1992 s. 243 betraktade mottagaren av ett råd en god vän till familjen som professionell rådgivare, medan den som givit rådet snarare betraktade det som ett vänskapligt råd, utan att ha avsett att ge professionell vägledning om juridiskt lämpliga handlingssätt. Situationen i NJA 1995 s. 586 är visserligen helt igenom kommersiell, men resonemangen som utfärdaren av stödbrevet anför och som återges på s. 597 i referatet om att man skulle ha ”presterat” i enlighet med de endast moraliskt förpliktande åtagandena, om man bara kunnat för att på så sätt undvika att man annars skulle vara ”ute ur lånemarknaden”, visar att det är fråga om en överbryggning mellan ett åtagande som har tillitsskapande värde utanför den juridiska sfären som sedan kom att bedömas som rättsligt bindande. 15 Gäldenärers inbördes regressrätt framgår av 2 § 2 st. skuldebrevslagen. Mellan solidariskt ansvariga borgensmän föreligger också enligt fast uppfattning regressrätt, även om principen har undantag. Se angående borgensmäns inbördes regressrätt Walin & Ingvarsson Borgen och tredjemanspant, 4 upplagan 2013, s. 212–216. 16 Jägerskiöld Handelsbalkens utländska källor, Lund 1967, s. 240–247 och Smith Garantioppgjør (Garantirätt I), Oslo 1963, s. 300–304. Det största och allvarligaste missförståndet om när jämkning får ske är att bedömningen skulle grunda sig på enbart känslan att något är fel. Det måste emellertid framgå vari oskäligheten består och i domskälen ska anges vilka fakta som gör avtalsvillkoret oskäligt i det enskilda fallet. Med andra ord måste även jämkning på grund av oskälighet följa vissa regler. Detta är hela juridikens kärna och delvis roten till det problem som behandlas i denna uppsats. Det är något förvånande att de allmänna råden i FFFS 2014:11 tycks förutsätta att borgensåtagandet kan ingås med stöd av fullmakt. Det är givetvis helt i linje med allmänna fullmaktsregler, men konsumentskyddet blir minst sagt ihåligt. Nog kunde man ha tänkt sig att det åtminstone fanns en rekommendation om att ett borgensåtagande slöts i kreditgivarens lokaler eller med kreditgivarens representant närvarande för att på det sättet säkerställa att informationen om vad borgensåtagandet innebär kommer fram. Se för en mer detaljerad redogörelse för hur kreditgivaren förväntas fullgöra den skyldighet att kreditpröva som 12 § konsumentkreditlagen uppställer Henrikson Överskuldsatt och skyldig, Umeå 2016, s. 147–184 med vidare hänvisningar. 20 Se NJA 1999 s. 304, Högsta domstolens domskäl, referatet s. 324: ”HD har i rättsfallet NJA 1996 s. 3 uttalat att kreditprövningen har till främsta syfte att utreda om låntagaren har förmåga att uppfylla villkoren i kreditavtalet och utrymme i sin ekonomi för kreditåtagandet; något annat kan inte anses följa av 5 § konsumentkreditlagen [(1992:830)]. Om en bank har försummat sina skyldigheter i fråga om kreditprövningen, kan detta emellertid, enligt HD:s uttalande, endast i undantagsfall föranleda att låntagaren blir fri från sin betalningsskyldighet för lånet. Sådan befrielse kan i så fall närmast grundas på 36 § avtalslagen.” I nu gällande lagstiftning finns motsvarande bestämmelse i 6 § 1 st. konsumentkreditlagen med i allt väsentligt samma innehåll som den bestämmelse i 1992 års lag som rättsfallet hänvisar till. 21 Proposition 2009/10:242 s. 57. Notera att Högsta domstolens uttryck ”endast i undantagsfall” i propositionen skärpts till ”mer sällsynta undantagsfall”. Henriksons sammanfattning av ändringen i Överskuldsatt och skyldig på s. 181 är träffande: ”Den konsument som skyddas genom regeln idag är en självständig individ som handlar rationellt och själv tar ansvar för sina förpliktelser. Den konsument som den äldre konsumentkreditlagen avsåg att skydda med kreditprövningskravet var i högre grad skyddsvärd och svag.” 22 Se angående skillnaden då borgensmännen anför dålig kreditprövning av gäldenären som grund för jämkning av borgensåtagandet och påstående om att kreditprövningen av borgensmännen just i egenskap av borgensmän brustit Ingvarsson SvJT 2008 s. 873–875. 23 Det är värt att notera, att även om 36 § avtalslagen kom till i en våg av konsumenträtt, så är jämkningsregeln konstruerad som ett skydd för svagare part och inte enbart som ett skydd för konsumenter. Se uttalandena i SOU 1974:83 s. 111: ”Även om delvis olika synpunkter gör sig gällande inom och utanför konsumentområdet, torde någon skarp gräns dock inte kunna dras för tillämpningen av de olika skälen för jämkning. Såsom nyss framhölls är även vid avtal mellan näringsidkare styrkeförhållandena ofta så olika att hänsyn bör tas därtill. Hänsyn till att en situation är ovanlig eller till ändrade förhållanden kan bli aktuell även vid jämkning till förmån för annan än konsument. Många av de skäl för jämkning som ska anföras i det följande är av den karaktär att de bör kunna få tillämpning även i förhållandet mellan jämställda näringsidkare.”fotnot 3 · s. 425

Negativ ränta — avtalstolkning i ränteunderlandet1 hänvisning

Elisabeth Ahlinder · SvJT 2016 s. 359–382 · 1 ställe

Se till exempel NJA 1980 s. 398, NJA 1981 s. 323, NJA 1983 s. 1, NJA 1984 s. 280, NJA 1984 s. 288, NJA 1986 s. 56, NJA 1987 s. 266, NJA 1988 s. 408, NJA 1989 s. 286, NJA 1990 s. 24, NJA 1992 s. 403, NJA 1993 s. 436, NJA 1994 s. 236, NJA 1995 s. 586, NJA 1996 s. 727, NJA 1997 s. 382, NJA 1998 s. 364, NJA 1999 s. 35, NJA 2001 s. 750, NJA 2005 s.142, NJA 2006 s. 53, NJA 2007 s. 35, NJA 2009 s. 672, NJA 2010 s. 559, NJA 2011 s. 600, NJA 2012 s. 1095, NJA 2013 s. 253, NJA 2014 s. 960 och NJA 2015 s. 3.fotnot 4 · s. 361

Kompetenz-Kompetenz in Swedish Arbitration Law is being recast, how should it be done?1 hänvisning

Finn Madsen · SvJT 2016 s. 653–673 · 1 ställe

November 2010: “If a national court is called upon, in the context of an application to refer parties to arbitration, to determine whether a valid arbitration agreement exists, how probing should the court’s examination of the existence or validity of the putative agreement be? Judicial authorities in countries that have adopted the UNCITRAL Model Law on International Commercial Arbitration have split on the question of what standard of judicial review to apply in such cases. Applying Article 8 of the Model Law, some courts have adopted a standard of full judicial review: in deciding whether or not to refer parties to arbitration or to stay national court proceedings, these courts have considered de novo whether or not a valid arbitration agreement exists, rendering a final determination on this issue. In contrast, applying the same provision, other courts have adopted a prima facie review standard; under this standard, a national court only preliminarily determines whether there is a prima facie basis for arbitral jurisdiction and, if so, leaves determination of the jurisdictional issue to the arbitral tribunal, subject to later judicial review of the arbitrators’ award and jurisdictional decision.” The arti cle was available on 16 August 2016 at http://kluwerarbitrationblog.com/ blog/2010/12/13/irish-high-court-on-full-versus-prima-facie-judicial-consideration -of-whether-an-arbitration-agreement-exists/. 15 See SOU 1994:81 s. 106 and NJA 2016 s. 264. 16 See SOU 1994:81 s. 258 and prop. 1998/99:35 s. 214. 1 7 See references made in NJA 2008 s. 406 by the reporting clerk in the Supreme Court and the references made in the decision itself to NJA 1955 s. 500, NJA 1982 s. 738 and NJA 2005 s. 586 and NJA 1973 s. 1 and NJA 1984 s. 705 respectively. The case from 2008 involved an arbitration based on statutory law but the Supreme Court explained explicitly that the doctrine of assertion was to be applied in the same manner when an arbitration was based on statutory law as when it was based on an arbitration agreement. 18 In NJA 2007 s. 475, the Supreme Court held that even if the claimant had alleged that the claim was not based on a lease agreement which included an arbitration agreement but rather a tort claim, the facts invoked were directly related to the lease agreement. Subsequently, in addition to the fact that the claimant’s other grounds were to be adjudicated by arbitrators, the non-contractual ground was also to be considered as within the purview of the arbitration agreement. Similarly, in NJA 2008 s. 120, the claimant, a ferry operator, had pleaded his case without invoking an agreement between him and the respondent, in which an arbitration agreement had been included. The claimant alleged that the respondent’s (a municipal port company) total collection of fees exceeded what the port was entitled to receive pursuant to the cost/price principle in Swedish law. The port company held that certain fees paid by the claimant related to investments in the port in order to stimulate traffic and that this was governed by an investment agreement containing an arbitration clause. The courts of general jurisdiction thus lacked jurisdiction to hear the claimant’s action in the matter to the extent the payments were made under this agreement. The Supreme Court found that the claimant’s request had such strong connection to the agreement that the action in that specific part should be considered as covered by the arbitration agreement. The same principle of connection appears to have been applied by the Supreme Court in NJA 1973 s. 620. The case concerned a request for vacation allowance due to an alleged employment relationship whereas the respondent defended the claim on the basis that the claimant was an independent agent and subsequently invoked the arbitration agreement contained within the agency agreement as a bar to judicial proceedings. The Supreme Court noted that the issue of whether the claimant was entitled to vacation allowance was regarded as so closely connected to the agency agreement that the arbitration clause applied. 1 9 See, e.g. Heuman, JT 2009–10 s. 335, and JT 2011–12 s. 650 and Lindskog, Skiljeförfarande: en kommentar (Eng: Arbitration. A Commentary), 2012, p. 186 et seq., especially the footnotes 438–441. See also Mohammar & Isaksson, Vänbok till Bertil Södermark (Eng: Commemorative book to Bertil Södermark), 2009, p. 145 et seq., Schöldström, JT 2007–08 s. 467 et seq. and 2008–09 s. 138 et seq. and Forsell & Wallin, JT 2007–08 s. 943. Cf. also Waerme, SvJT 2010 s. 714, Madsen SvJT 2013 s. 730 et seq. and Falkman, SvJT 2016 s. 257. 20 Heuman states in JT 2009–10 s. 335 that the doctrine of assertion and the doctrine of connection focus on two different jurisdictional issues in that the doc trine of assertion is targeted at certain substantive and evidentiary issues, whereas the doctrine of connection is targeted at certain legal issues. In JT 2010– 11 s. 650, Heuman develops his theory further and writes that there are reasons to apply the doctrine of assertion in all, or some, cases when facts of double relevance are at hand. 21 In fact, the Supreme Court even went a step further, basing the decision on the fact that the tribunal should have accepted the claimant’s assertion that he had made an investment within the meaning of the Foreign Investment Law (of the Republic of Kirgizistan). The court did not assess whether the facts invoked by the claimant did in fact qualify him as an “investor” under the statute but concluded that the requirement under the statute was fulfilled by the assertion alone. Likewise, in NJA 2012 s. 183, the Supreme Court based the outcome on the fact that the claimant had contended that his action was founded on the repayment of a loan which had already been granted prior to the entry into of the agreements which included an arbitration clause. Hence, the claim was perceived to constitute a separate legal relationship to the relationship contained in the agreements. This appears to be contrary to Swedish procedural principles as a court is not bound by the legal qualifications made by the parties, but rather only by the facts submitted by them. 2 2 In the Swedish version of the rules, only the term “tvist” (Eng: “dispute”) is used. The New York Convention uses the expressions “dispute” and “difference” as synonyms. In NJA 2007 s. 475 the arbitration clause simply stated that any dispute was to be settled by arbitration. The Supreme Court found that the clause could be rea d as to imply that all disputes connected to the agreement were to be settled by arbitration and found that the non-contractual claim was also to be arbitrated. In NJA 2012 s. 183 it was stated that disputes in respect of the agreement or connected thereto be arbitrated. It is difficult to draw any conclusions as to the scope of the two arbitration clauses on the basis of the wording of the clauses. If anything, one would have thought that the clause in the latter case would be deemed to be more widely drafted as it explicitly stated that disputes connected to the agreement were to be included. However, in the latter case the Supreme Court held that the relevant arbitration clauses (two were involved) did not specify any legal relationship except the agreement regulated by the respective contractual document. Thus, the arbitration clauses would govern only the rights and obligations arising under these agreements. 23 Lindskog, op. cit., p. 115 et seq. 24 See, e.g. NJA 1995 s. 586. 25 It was previously unclear which impact the form of the agreement had, see, e.g. NJA 1964 s. 2, NJA 1972 s. 458 and Heuman, op. cit. p. 75, footnote 147. 26 See footnote 22 supra. 2 7 Cf. Born, op. cit., p. 1321, “It is almost uniformly held or assumed that general applicable rules of contract construction apply to the interpretation of international arbitration agreements”. 28 Redfern & Hunter, Redfern and Hunter on International Arbitration, Student Version, 2009 (5th ed.), p. 107 assumes that “it is necessary to determine whether a particular claim or a defence has a sufficiently close connection with the contract to be governed by the arbitration agreement”. See also Lew, Julian D.M, Mistelis, Loukas A. & Kroll, Stefan, Comparative International Commercial Arbitration, Kluwer, 2003, p. 150 et seq., who states that: “Most arbitration agreements are broadly worded. The ICC model clause for example covers ‘All disputes arising out of or in connection with the present contract.’ It is generally recognised that this wording covers all differences and claims arising from a given contractual relationship and even to non-contractual and tortious claims. In Kaverit Ltd v Kone Corp the Alberta Court of Appeal of Canada defined the ambit of such clauses […] A dispute meets the test set by the submission if either claimant or defendant relies on the existence of a contractual obligation as a necessary element to create the claim, or to defeat it” [Kaverit Steel and Crane Ltd et al v Kone Corporation et al, (1994) XIX YBCA 643 (Alberta Court of Appeal, 16 January 1992)]. 29 ICCA Yearbook Commercial Arbitration (“ICCA YC”) 2003–2012. 30 ICCA YC 2011 US 745(sub 11-19), 2009 Austria 19 (sub 2–3), Netherlands 33 (sub 15–18), US 662 (sub 20–27), 2008 US 631 (sub 1–2), 2006 US 629 (sub 32– 35), 2005 US 505 (sub 9–27) and 2004 US 454 (sub 22–24). 3 1 Born. op. cit., p. 839-840. See also Wolff (ed.), New York Convention on the Recognition and Enforcement of Foreign Arbitral Awards-Commentary, p. 187 and further references in footnote 637. 32 See, e.g. Schöldström in JT 2007–08 s. 467 et seq. and 2008-09, s. 689 et seq. See also Forsell and Wallin in JT 2007–08 s. 943 et seq. Lindskog also opines that noncontractual grounds, e.g. caused by an offence, cannot be covered by the arbitration agreement if the offence occurred after the arbitration agreement had been concluded, bearing in mind the fact that such agreements cannot be concluded with regard to a legal relationship that has not yet been established, see Lindskog, op. cit., p. 254 et seq. Lindskog also claims that NJA 2007 s. 475, as mentioned above, cannot under any circumstances be understood as if one and the same legal consequence may be based on both the main agreement as on a non-contractual rule, a non-contractual claim is always within the scope of an arbitration agreement; that should only be the case in exceptional circumstances and would further require good procedural reasons. Lindskog points out that the Supreme Court in NJA 2010 s. 734 has made it clear that this is the case. See also Heuman, Arbitration Law 1999, p. 48 et seq. and 92 et seq. Heuman indicates in JT 2011–12 p. 665 that “in case law, courts seem to have overlooked the requirement that arbitration agreements shall regard a specified legal relationship”. Heuman also emphasizes that “the previous case law must be reevaluated and critically examined” and further refers to that the Supreme Court in NJA 2010 s. 734 held that it is not possible to disregard the legal relationship requirement. 3 3 See SOU 1994:81 s. 256 et seq. and prop. 1998/99:35 s. 212. Lindskog points out that the particular legal relationship requirement was included already in section 1 of the Arbitration Act from 1929 and was then transferred into section 1 of the Arbitration Act 1999 without it being further discussed in the preparatory works (Lindskog, op. cit., p. 247, footnote 144). 34 See Article II (1) of the New York Convention and Article 7 (1) of the Model Law respectively. 35 The Geneva Protocol was behind the Swedish law from 1929 on foreign arbitration agreements and arbitral awards. 36 In the Swedish version, the text reads as follows: “let disputes arisen out of the contract, in whole or in part, be referred to arbitration” (NJA II 1929 s. 72). 37 See van den Berg, Albert Jan (ed.), The New York Arbitration Convention of 1958: towards a uniform judicial interpretation, 1981, p. 148. Among other things, van den Berg points out: “The final text has as a main consequence that also actions framed in tort can be submitted to arbitration. This provision supersedes a municipal law which regards arbitration possible only in respect of contractual claims. Of course the claims framed in tort must come within the purview of the arbitration agreement.” Van den Berg also emphasizes on pp. 149–150 that: “The dispute must also ‘arise in respect of’ a defined legal relationship. In other words, the wording of the arbitration agreement must be sufficiently broad to cover the dispute. Whether a dispute falls under the agreement would appear to be essentially a matter of construction.” 38 See UNCITRAL 2012 Digest of Case Law on the Model Law on International Commercial arbitration (available at www.uncitral.org, commentary to Article 7 (1) , para. 12, with further references. See also Holtzmann & Neuhaus, A Guide to UNCITRAL Model Law, 1989, p. 259 at footnote 2. It states: ”The Secretariat gave the following examples: ’third part interfering with contractual relations, infringement of trade mark or other unfair competition’.” It is further stated that ”a number of delegations suggested removing the words ’defined legal’, but they were retained because they were found in the New York Convention on which Article 7 was consciously based.” A review of court cases in this regard from different jurisdictions can also be found in Poudret & Besson, op. cit., p. 266 et seq. 39 See, e.g. Poudret & Besson, op. cit., pp. 265–268. 40 This follows for foreign arbitral agreements to which the New York Convention is applicable. 41 In connection with the accession of Sweden to the Convention, the provision in the New York Convention has been interpreted so that no contracting state may impose more strict formal requirements than those set out in the Convention. Furthermore, the Supreme Court, in NJA 2003 s. 379 and NJA 2010 s. 219, referred to the underlying purpose of the New York Convention in connection with enforcement of foreign arbitral awards. Regarding the interpretation of an arbitration agreement it may be interesting to mention what is stated in Born, cit. op. p. 1318: “The New York Convention acknowledges the necessity of interpreting the scope of arbitration agreements and provides for the non-recognition of awards that exceed the scope of the agreement to arbitrate.” It is further stated that: “The convention does not, however, prescribe any rules governing the interpreting process.” Finally, Born, op. cit., p. 1321 writes that “it is almost uniformly held or assumed that generally applicable rules of contract construction apply to the interpretation of international arbitration agreements” and on p. (p. 1326) “that a valid arbitration clause should generall be interpreted expansively and, in case of doubt, extended to encompass disputed claims.” 42 It would be conceivable, at least in theory, that only contractual claims which existed at the time of the establishment of the arbitration agreement were intended, but this seems less likely given the fact that this restriction has not been mentioned in the preparatory works and that no such difference has been recognized in comments thereto. I have not seen it used in any court cases regarding the Model Law or the New York Convention. 4 3 As has been noted above, the Convention applies to foreign arbitration agreements. The Supreme Court did not, however, perform any special assessment in NJA 2008 s. 406 although the case concerned foreign parties. Nor have I noticed that the Supreme Court in other decisions has taken particular account of international connections (see, e.g. NJA 2009 s. 128). 44 Wolff et al, op. cit., The New York Convention states that the requirement “defined legal relationship” is characterized as autonomous substantive law that is to be interpreted independently from national law regardless of whether the domestic law foresees higher or lower requirements in this regard, p. 111. Moreover, it is emphasised on p. 113: “the defined legal relationship is not limited to a defined contract, it suffices that all disputes between the parties within a given sphere are covered, e.g. all disputes related to a membership in an association, all disputes arising out of the consignment of a certain commodity or all disputes related to joint stock exchange activities.” 45 The question may be raised as to whether the doctrine of assertion is in harmony with Article 6(1) of the European Convention on Human Rights – Right to a fair trial. Pursuant to the provision everyone is entitled to a fair and public hearing. A party may waive their right to a court adjudication in favour of arbitration, provided that such waiver is permissible and is established freely and unequivocally (Suda v. the Czech Republic, §§ 48 and 49). The Convention is not directly applicable to arbitrations but national courts must comply with the Convention’s fundamental procedural guarantees (see Fouchard, Gaillard, Goldman on International Commercial Arbitration, 1999, p. 118). Article 6 (1) requires the courts to carry out an effective judicial review (Obermeier v. Austria, § 70). The principle that a court should exercise full jurisdiction requires it not to abandon any of the elements of its judicial function (Chevrol v. France, § 63 (see Guide on Article 6 on the Convention of Human Rights available at http://www.echr.coe.int/Documents/ Guide_Art_6_ENG.pdf, pp. 17,18 and 21). At the very least, it seems to be worth looking more closely at the matter in order to assess whether a party has freely and unequivocally consented to arbitration in the meaning of the Convention by a tribunal or court without reviewing all factual matters pertinent to the waiver. 46 See Born I, op. cit., p. 1246 et seq. and with respect to Switzerland and England, Poudret & Besson, , op. cit., p. 419 et seq. See Lindskog, op. cit., in I:0-6.1.2. and particularly in footnote 438. Lindskog, who was the Reporting Justice in NJA 2008 s. 406 and participated in the decisions in NJA 2010 s. 734 and NJA 2012 s. 183 argues against Hobér’s statement in International Arbitration in Sweden, 201 1, 3.36 with footnote 59 that it is not unusual in international arbitration when doubly relevant facts exist to merge the jurisdictional objections to the merits phase of the arbitration. However, according to Hobér, this does not mean that the arbitrators are prevented from dismissing the case for lack of jurisdiction should they come to this conclusion when trying the facts and the legal arguments. According to Lindskog, this is not in conformity with the doctrine of assertion. According to the doctrine the point of departure is that jurisdiction shall be deemed to exist, which means that the claim shall be dismissed after meritorious review, not without prejudice if the fact or facts of relevance are deemed not proven. This, as a dismissal without prejudice would entail than an action could be instituted in another forum. 47 The same applies to the ICC Arbitration Rules, the Secretariat’s Guide to ICC Arbitration, 2012, p. 87, 3–264. 48 Wolff, op. cit., p. 318 and e.g. the Supreme Court, UK, in Dallah Real Estate and Tourism Holding Company v The Ministry of Religious Affairs, Government of Pakistan [2010] UKSC 46 UK where it was held by Lord Mance writing for the majority that “the tribunal’s own view of its jurisdiction has no legal or evidential value, when the issue is whether the tribunal had any legitimate authority” and that the scheme of the New York Convention “may give limited prima facie credit to apparently valid arbitral awards based on apparently valid and applicable arbitration agreements, by throwing on the person resisting enforcement the onus of proving one of the matters set out in Article V(1) and s. 103 [of the Arbitration Act]. But that is as far as it goes. [Claimant] starts with the advantage of service, it does not also start fifteen or thirty love up”. Born, op. cit. p. 3477 et seq. recognizes that a court will ordinarily consider the existence and validity of an arbitration agreement de novo but states that the Supreme Court in the Dallah matter supra should have shown more deference to the findings of the tribunal. 4 9 See Born op. cit., p. 1326 et seq and decision of the House of Lords, 17 October 2007 [Fiona Trust & Holding & Holding Corporation & Ors 20 v. Yuri Privalov & Ors 17 sub nom Premium Nafta Products Ltd. (20th defendant) & Ors v. Fili Shipping Co. Ltd. (14th claimant) & Ors [2007] UKHL 40]. The House of Lords stated the following: “Ordinary businessmen would be surprised at the nice distinctions drawn in the cases and the time taken up by argument in debating whether a particular case falls within one set of words or another very similar set of words. If businessmen go to the trouble of agreeing that their disputes be heard in the courts of a particular country or by a tribunal of their choice they do not expect (at any rate when they are making the contract in the first place) that time and expense will be taken in lengthy argument about the nature of particular causes of action and whether any particular cause of action comes within the meaning of the particular phrase they have chosen in their arbitration clause. […] As it seems to us any jurisdiction or arbitration clause in an international commercial contract should be liberally construed. The words ‘arising out of’ should cover ‘every dispute except a dispute as to whether there was ever a contract at all’ […] It is not to be expected that any commercial man would knowingly create a system which required that the court should first decide whether the contract should be rectified or avoided or rescinded (as the case might be) and then, if the contract is held to be valid, required the arbitrator to resolve the issues that have arisen. This is indeed a powerful reason for a liberal construction.” Furthermore, see SIAR 2007:3 p. 115 et seq. There are also numerous cases from various jurisdictions that emphasize the desirability of a conformed dispute resolution.fotnot 11 · s. 659

Licensavtal, allmän avtalsrätt och Eric M Runesson1 hänvisning

Christina Ramberg · SvJT 2015 s. 125–140 · 1 ställe

Runesson är här inspirerad av Rodhes systematik. 1 3 Frågan är föremål för olika åsikter i litteraturen, se B. Bengtsson, Allmänna principer om kontraktsansvar, Festskrift till Lars Gorton, 2007, s. 25; B. Bengtsson, Civilrätt och offentliga tjänster, SvJT 2012 s. 429; J. Gustafsson, Om culparegeln — särskilt inom kontraktsförhållanden, JT 2008–09 s. 17; J. Hellner & R. Hager & AH Persson, Speciell avtalsrätt, 2:a häftet, 2011, kap. 29; J. Herre, Svensk förmögenhetsrätt, SvJT 2005 s. 549, kap 4.7.1.1; J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2014, kap. 13.9; C .Ramberg, www.avtalslagen2010.se § 11.5.1; NJA 1991 s. 217; NJA 1992 s. 243; NJA 2001 s. 309; NJA 2002 s. 477; NJA 2012 s. 725; NJA 2013 s. 271; UNIDROIT Principles of International Commercial Contracts Art. 7.4.2; PECL 9:501 och 9:502; DCFR III.-3:701–713. 1 4 27 § köplagen, CISG Art. 79; 14 och 30 §§ konsumentköplagen; B. Domeij, Patentavtalsrätt, 2010, s. 337; NJA 1947 s. 2; J. Hellner m.fl., Speciell avtalsrätt, andra häftet, 2011, kap. 21.3; J. Ramberg & J. Herre, Allmän köprätt, 2014, s. 204; J. Ramberg & C. Ramberg. Allmän avtalsrätt, 2014, kap. 15.5. 15 Frågan om dröjsmålsräntans natur (en egen påföljd eller en form av skadestånd) är omdiskuterad, se J. Ramberg & J. Herre, Internationella köplagen (CISG), 2004, s. 358 f., med referenser till svensk och internationell litteratur. 16 T.ex. Jan Hellners båda böcker (häften) om speciell avtalsrätt, där första häftet handlar om kontraktstyper och andra häftet om allmänna ämnen. Båda häftena avse r ”speciell avtalsrätt” och ”kontraktsrätt”. Hellner har för sina häften lagt till grund att det som är gemensamt för alla eller de flesta avtalstyper tillhör den allmänna avtalsrätten och det som påverkas av avtalstypen utgör kontraktsrätt i trängre mening, se Speciell avtalsrätt II Kontraktsrätt 1 häftet Särskilda avtal, 2010, s. 22. 17 Samma problem föreligger beträffande begreppet ”obligationsrätt”, se T. Sigeman, Behövs begreppet obligationsrätt? i Festskrift till Boel Flodgren, 2011. S. Arnerstål, Varumärket som kontraktsföremål, 2014, s. 54, analyserar ”avtalstyp” och ”kontraktstyp” och förefaller använda begreppen som synonymer. 18 J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2014, kap. 9.3. 19 C. Ramberg, Lojalitet i engelsk och svensk avtalsrätt, Tidsskrift for Rettsvitenskap 4–5/2013 s. 521. 2 0 NJA 1999 s. 35, NJA 2006 s. 53, NJA 2001 s. 750, NJA 2010 s. 416, NJA 2012 s. 597; Adlercreutz & Gorton, Avtalsrätt II, 2010, kap. 10.2; B. Bengtsson, Försäkringsavtalsrätt, 2010, s. 66; U. Bernitz, Standardavtalsrätt, 2013 kap. 4.3; B. Lehrberg, Avtalstolkning, 2006, kap. 8.2; J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2014, kap. 9.9. 21 Se t.ex. A. Adlercreutz & L. Gorton, Avtalsrätt II, 2010, kap. 10.2; M. Mellqvist & I. Persson, Fordran och skuld, 2011, s. 34; J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2014, kap. 9.3 och 9.9. 22 Se för en ingående analys av felansvaret beträffande varumärken, S. Arnerstål, Varumärket som kontraktsföremål, 2014, kap. 2. 2 3 Bestämmelsen är väl ägnad att tillämpas analogt även på hyra (Ds 2010:24 Hyra av lös sak, s. 30). Därför är det lämpligt att göra analogier för licensavtalens del (oavsett om det i praktiken är fråga om en överlåtelse eller en upplåtelse av patentet). 24 J Ramberg & J Herre, Köplagen, 2013, kap. 5.1. 25 NJA 1919 s. 359, NJA 1921 s. 511, NJA 1931 s. 483, NJA 1937 s. 312, NJA 1941 s. 150, NJA 1941 s. 393, NJA 1942 s 346, NJA 1948 s. 620, NJA 1950 s. 86, NJA 1951 s. 765, NJA 1954 s. 573, NJA 1957 s. 69, NJA 1959 s. 590, NJA 1961 s. 738, NJA 1963 s. 683, NJA 1969 s. 409, NJA 1974 s. 573, NJA 1974 s. 660, NJA 1978 s. 223, NJA 1978 s. 628, NJA 1980 s. 46, NJA 1980 s. 398, NJA 1981 s. 323, NJA 1981 s. 1072, NJA 1983 s. 3, NJA 1983 s. 865, NJA 1984 s. 280, NJA 1984 s. 482, NJA 1986 s. 503, NJA 1986 s. 596, NJA 1989 s. 269, NJA 1992 s. 439, NJA 1987 s. 266, NJA 1987 s. 553, NJA 1988 s. 408, NJA 1998 s. 448, NJA 1989 s. 269, NJA 1989 s. 286, NJA 1989 s. 773, NJA 1990 s. 24, NJA 1992 s. 403, NJA 1992 s. 414, NJA 1992 s 439, NJA 1993 s. 436, NJA 1994 s. 236, NJA 1995 s. 586, NJA 1996 s. 400, NJA 1996 s. 727, NJA 1997 s. 86, NJA 1997 s. 382, NJA 1998 s. 3, NJA 1998 s. 364, NJA 1999 s. 35, NJA 2001 s. 750, NJA 2005 s.142, NJA 2006 s. 53, NJA 2007 s. 35, NJA 2009 s. 672, NJA 2007 s 962, NJA 2009 s. 672, NJA 2010 s. 416, NJA 2010 s. 559, NJA 2011 s. 600, NJA 2012 s. 3, NJA 2012 s. 597, NJA 2012 s. 725, NJA 2012 s. 1095, NJA 2013 s. 253, NJA 2013 s. 271. 26 J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2014, kap. 9. • Jag anser (de lege lata) att en part genom underförstått godkännande av ett avtalsbrott kan förlora rätten att göra det gällande. • Jag anser (de lege lata) att det finns en reklamationsskyldighet för avtalsbrott (med undantag för pågående avtalsbrott, typiskt sett dröjsmål). • Jag anser (de lege lata) att rätten till fullgörelse (naturaprestation) kan falla bort om kravet på fullgörelse dröjer orimligt länge. 2 7 NJA 1953 s. 602, NJA 1989 s. 224, NJA 1961 s. 26, NJA 1992 s. 728; NJA 1993 s. 570, NJA 2002 s. 630, 2005 s. 142, NJA 2006 s. 120, 2007 s. 909, 2008 s. 243, NJA 2012 s. 804, NJA 2012 s. 1021; S. Arnerstål, Varumärket som kontraktsföremål, 2014, kap. 2.10.1; J. Herre, Något om reklamationsplikt vid köp av varor och tjänster, i festskrift till G. Lennander, 2010, s. 119 f.; J. Herre, Svensk förmögenhetsrätt, SvJT 2005 s. 459 kap. 4.7.1.7; C Hultmark, Reklamation vid kontraktsbrott, 1996; J. Kleineman, Reklamationsplikt vid rådgivaransvar, i festskrift till T. Håstad, 2010, s. 333; F. Korling, Reklamation av investeringsrådgivning och diskretionär förvaltning, SvJT 2012 s. 649; S. Lindskog, Preskription, 2012, § 16, kap. 3.3; C. Ramberg, Reklamation mot advokater och revisorer, SvJT 2010 s. 142 ff.; J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2014, s. 223; P. Samuelsson, Entreprenadavtal, 2011, s. 307. 28 Det är möjligt att Runesson baserar sin ståndpunkt på ett fordringsrättsligt resonemang i kap. 9.5.3.7 där han skriver att utgångspunkten ”måste” vara att paten thavaren är legitimerad mottagare av utomkontraktuell vederlagsersättning, utan att förklara varför det ”måste” vara på det viset. 29 B. Bengtsson, Svensk rättspraxis: Skadestånd utom kontraktsförhållanden 2007 – 2009, SvJT 2010 s. 753, på s. 754; J. Munukka, Ansvarsbegränsningar och anspråk mot parts kontraktsmedhjälpare, Årsbok Center for Commercial Law, Red. C. Carlsson m.fl., 2014, s. 165; J Kleineman, Utomkontraktuellt ansvar med kontraktsrättsliga begränsningar i Festskrift till Claes Sandgren, 2012; C. Ramberg, Direktkrav, Lexnova maj 2009; J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2014, kap. 15.7. Frågan är föremål för prövning i Högsta domstolen igen och ett avgörande väntas under 2014 eller 2015. 30 En liknande oklarhet framträder vid regeln om underlicensiering (s. 225). 3 1 S. Lindskog, Preskription, 2011, s. 6. Lindskog analyserar inte fallet med licensintrång på grund av avtalsbrott (se Preskription, 2011, kap. 6.1). 32 Frågan uppmärksammades i samband med en lagändring rörande treårig preskription för konsumentfordringar. NJA II 1982 s. 41 ff.: Motiven: ”I fråga om andra fordringar föreskrivs ingen begränsning av rätten att träffa avtal om längre preskriptionstid än tio år. Ett avtal som föreskriver en mycket lång preskriptionstid kan emellertid framstå som oskäligt (jfr st. 1). Det kan då jämkas eller lämnas utan avseende med stöd av generalklausulen i 36 § avtalslagen.” Lagrådet påpekade: ”Beträffande andra fordringar än konsumentfordringar avses enligt remissprotokollet, att ingen begränsning skall gälla i fråga om rätten att träffa avtal om längre preskriptionstid än tio år. Detta avviker från vad som nu anses gälla (jfr tex Rodhe, Obligationsrätt s. 668). Några nackdelar torde inte ha följt av den nuvarande ordningen. Avtalsfrihet på nu ifrågavarande område kan tänkas leda till missbruk, särskilt i avtalsförhållanden där ena kontrahenten är i starkare förhandlingsställning än den andra utan att därför förhållandena är sådana som avses i 36 § avtalslagen. Enligt lagrådets mening strider dessutom den föreslagna avtalsfriheten mot grundtanken bakom preskriptionsinstitutet.” DepChefen svarade Lagrådet: ”Lagrådet har föreslagit att det skall införas en bestämmelse om ogiltighet av avtal om längre preskriptionstid också beträffande fordringar som är underkastade tioårspreskription. Ett sådant förbud kan emellertid enligt min mening medföra olägenheter. I långvariga affärsförbindelser finns det ibland ett berättigat intresse av att kunna träffa avtal om längre preskriptionstid än tio år …”. 3 3 Han hänvisar inte till mina kritiska synpunkter (C. Ramberg, Aktieägaravtal i praktiken, 2011, s. 155). S. Arnerstål behandlar inte institutet viktig grund när han analyserar förutsättningarna för varumärkesavtals upphörande, Varumärket som kontraktsföremål, 2014, kap. 4. 3 4 Se www.avtalslagen2010.se kommentaren till § 11.5.2(2). 35 EU-domstolens dom den 19 september 2013 i mål C-661/11 [2013] ECR 0000 (Martin Y Paz Diffusion). • Ska felbedömningen utgå från att patent licensieras i befintligt skick? 3 6 Se för en ingående analys av rättsfallet, S. Arnerstål, Varumärket som kontraktsföremål, 2014, kap. 4.1. 37 NJA 1992 s. 403, NJA 1992 s. 414, NJA 1993 s. 436, NJA 1994 s. 236, NJA 1995 s. 586, NJA 1996 s. 400, NJA 1996 s. 727, NJA 1997 s. 86, NJA 1997 s. 382, NJA 1998 s. 3, NJA 1998 s. 364, NJA 1999 s. 35, NJA 2001 s. 750, NJA 2005 s.142, NJA 2006 s. 53, NJA 2007 s. 35, NJA 2009 s. 672, NJA 2007 s 962, NJA 2009 s. 672, NJA 2010 s. 416, NJA 2010 s. 559, NJA 2011 s. 600, NJA 2012 s. 3, NJA 2012 s. 597, NJA 2012 s. 725, NJA 2012 s. 1095, NJA 2013 s. 253, NJA 2013 s. 271. • Hur viktigt är ordet ”avtalet” i 17 § första meningen köplagen? Syftar ”avtalet” på att man ska göra en fullständig analys av avtalets innehåll med stöd av de principer som Högsta domstolen utvecklat? • Finns det ett självständigt rättsligt institut om ”viktig grund” i svensk rätt (vid sidan av fastställande av avtals innehåll samt 36 § avtalslagen)? • Har licensgivare rätt att rikta anspråk mot underlicenstagare på utomkontraktuell grund? • Gäller 58 § patentlagen om femårspreskription också för anspråk på kontraktuell grund? Eller gäller allmän tioårig preskription för kontraktuella anspråk? • Vad gäller om reklamation vid avtalsbrott mot licensavtal? • Är rättsfallet NJA 1992 s. 439 (Sko-City) obsolet? Om inte; hur stor räckvidd har avgörandet? • Utgör licensavtal enkla bolag? • Är det bra med restatements (för licensavtal, andra avtalstyper och allmän avtalsrätt)? • Är jag överkänslig mot orden ”torde”, ”bör” och ”kan anses”? • Är det lämpligt att göra åtskillnad mellan avtalsrätt och kontraktsrätt? • Är ”borgenärsbördor” ett lämpligt begrepp?fotnot 12 · s. 128

Är avtalstolkning endast en rättslig verksamhet eller kräver den också bevisbedömningar?1 hänvisning

Lars Heuman · SvJT 2015 s. 793–825 · 1 ställe

Ekelöf, Edelstam och Heuman, Rättegång, Fjärde häftet, Sjunde upplagan, Norstedts juridik 2009, s. 171 och 201 ff. 1 4 Heuman, SvJT 2014 s. 369 och Hellner, Metodproblem in Rättsvetenskapen, Jure 2001, s. 68 f. 15 NJA 2012 s. 597 HD p. 18 och 19. 16 Domstolarna sammanblandar ibland dessa resonemang, t.ex. genom att ett tolkningsresonemang avslutas med ett uttalande om att en part inte fullgjort sin bevisbörda. Heuman, JT 2002-03 s. 543 f. och NJA 2010 s. 448 föredraganden i HD p. 5. 17 Heuman, Bevisbörda och beviskrav i tvistemål, Norstedts juridik AB 2005, s. 95 och 370 samt SvJT 2014 s. 364 ff. 18 Se NJA 2013 s. 209 HD p. 13 beträffande frågan om en fastställelsetalan lämpligen kunde prövas. HD uttalade: ”Vilken betydelse en svensk dom kommer att tillmätas i USA är oklart och ska därmed inte vägas in vid lämplighetsbedömningen.” 1 9 Ekelöf och Boman, Rättegång, Fjärde häftet, Sjätte upplagan, Norstedts Juridik 1992, s. 212. Det är nog mera korrekt att säga att handlingen utgör ett bevismedel och dess innehåll på olika punkter bevisfakta. 2 0 Ekelöf, Edelstam och Heuman, Rättegång, Fjärde häftet, Sjunde upplagan, s. 83 samt Heuman, Bevisbörda och beviskrav i tvistemål, s. 95 f. och SvJT 2014 s. 363 f. 21 Se om bevisbördebetydelsen av en integrationsklausul Bryde Andersen, Avtaleretten I, s. 328. 22 NJA 1992 s. 375 HD den finstilta texten på s. 400 f. 2 3 NJA 1996 s. 52 och Ekelöf, Edelstam och Pauli, Rättegång, Femte häftet, Åttonde upplagan, Norstedts juridik 2010, s. 34. 24 Westberg, Festskrift till Christian Diesen, Norstedts juridik 2014, s. 196 ff. 2 5 Woxholt, s. 379. 26 Adlercreutz och Gorton, Avtalsrätt II, Trettonde upplagan, Juristförlaget i Lund 2011, s. 13. Se även beträffande SvJT 1922 rf. s. 73 Adlercreutz och Gorton, Avtalsrätt I, s. 72. 2 7 Här ska inte utredas vilka möjligheter det finns enligt res judicata-reglerna för en kärande att väcka ny talan och begära att en annan avtalstolkning ska fastslås av rätten. Se även NJA 2013 s. 209 HovR:n om att alla möjliga händelseförlopp faller under miljöskadeundantaget i försäkringsvillkoren och HD p. 10 samt dissidenterna p. 11 och 15. 28 NJA 1982 s. 69. 29 NJA 1985 s. 172. 30 NJA 1985 s. 172. 31 Heuman, Bevisbörda och beviskrav i tvistemål, s. 225 ff. 32 Se härtill NJA 1975 s. 577 och Heuman, Bevisbörda och beviskrav i tvistemål, s. 234. Se även Lehrberg, Avtalsrättens grundelement, Universitetstryckeriet 2004, s. 217. 33 Heuman, Skiljemannarätt, Norstedts juridik 1999, s. 54 och 85 med RH 1989:83 samt Heuman, Bevisbörda och beviskrav i tvistemål, s. 427 med NJA 2002 s. 244 och NJA 1992 s. 403 HD s. 411 och föredraganden s. 410. 34 Adlercreutz och Gorton, Avtalsrätt II, s. 23 f., 25, 28, 73 f. och 81. 3 5 NJA 2006 s. 638. 36 Se Adlercreutz och Gorton, Avtalsrätt I, s. 84 f. vad som sägs om att HagL och Avtalslagen 6 § 2 st. innebär bevisbördelösningar och Håstad i NJA 2006 s. 638. 37 Adlercreutz och Gorton, Avtalsrätt II, s. 90. 38 Det är knappast träffande att i ett sådant fall säga att det som inträffat efter det (ursprungliga) avtalets tillkomst kan påverka bedömningen av detta avtal. Detta uttryckssätt innebär att det inte rör sig om en avtalsbindningsfråga, tillkomst av ett nytt förändrat avtal, utan om en tolkning av det först ingångna avtalet. Se härtill Adlercreutz och Gorton, Avtalsrätt II, s. 13. Se även Hovstadius, SvJT 2015 s. 206 ff. 39 Heuman, Bevisbörda och beviskrav i tvistemål, s. 227 f. 4 0 NJA 2006 s. 120. 41 Ramberg och Hultmark, s. 171. 42 NJA 1959 s. 590 och Adlercreutz och Gorton, Avtalsrätt II, s. 59. Se även NJA 1967 s. 143. 43 NJA 1992 s. 243 och Heuman, Bevisbörda och Beviskrav i tvistemål, s. 227. 44 Adlercreutz och Gorton, Avtalsrätt I, s. 44. Se även Ramberg och Herre, Köplagen, Andra upplagan, Norstedts juridik 2013, s. 101. 4 5 NJA 1993 s. 436. Det är en annan sak att en svarandepart vid underlåtenhetsansvar, efter ett åberopande från motpartens sida om hur svaranden bort handla aktivt, har möjligheter att lägga fram utredning om att sådant hypotetiskt handlande varit möjligt och effektivt ur skadeförebyggande synpunkt. Heuman SvJT 2014 s. 372 f. 46 Ekelöf och Boman, Rättegång, Fjärde häftet, Sjätte upplagan, s. 212 not 6b (Bomans tillägg). 47 Heuman, Bevisbörda och beviskrav i tvistemål, s. 101 samt NJA 2009 s. 672 HD:s uttalande på s. 692 om att ena parten inte visat att parterna ingått någon överenskommelse om uppsägningstid och att andra parten inte visat att parterna kommit överens om att avtalet kunde fritt sägas upp med omedelbar verkan. 4 8 Vahlén, s. 30. 49 Ramberg och Hultmark, s. 129. 50 Ramberg och Hultmark, s. 132. 5 1 Adlercreutz och Gorton, Avtalsrätt II, s. 45. 52 Se till det följande Adlercreutz och Gorton, Avtalsrätt II, s. 55 f. 5 3 Adlercreutz och Gorton, Avtalsrätt II, s. 17. 54 Adlercreutz och Gorton, Avtalsrätt II, s. 25. När utfyllning sker i tolkningstermer talar de om tolkningsdata. Adlercreutz och Gorton, Avtalsrätt II, s. 27 f. Jfr även vad som sägs nedtill på s. 22 och 25 om tolkningsdata. 55 Ekelöf och Boman, Rättegång, Fjärde häftet, Sjätte upplagan, s. 213. 56 Huser, s. 82 f. 57 Huser, s. 378. 58 Se härtill NJA 1993 s. 436. 59 Bryde Andersen, Avtaleretten I, s. 310 och Huser, s. 445 ff. 6 0 Se Bryde Andersen, Avtaleretten I, s. 327 som nämner ett fall om förståelse av branschuttryck där rätten underkände sakkunniguttalanden. 61 Heuman, JT 2002–03 s. 548 ff. 62 Om alternativa förutsättningar i ett avtalsvillkor är vaga, bör detta inte medföra att ett sådant juridiskt välavgränsat begrepp, som utgör avtalsvillkor, ges en vidgad innebörd. De alternativa villkorens vaghet bör inte vid tolkningen ”smitta av sig” när det juridiska begreppet i sig har ett klart och entydigt innehåll. Jfr häremot NJA 1987 s. 553 HovR:n. 63 NJA 1993 s. 436. 64 Se härtill NJA 1995 s. 586 och Heuman, JT 2002–03 s. 535 och 544. 65 Bernitz, Standardavtalsrätt, Åttonde upplagan, Norstedts juridik 2013, s. 86. 6 6 NJA 1953 s. 484. 67 Ramberg och Hultmark, s. 162. 68 Se härtill NJA 1994 s. 204 HD s. 225 m. 69 Det kan framgå av övriga avtalsvillkor. NJA 2013 s. 271 HD p. 11. 70 NJA 2009 s. 104 och Ekelöf, Edelstam och Heuman, Rättegång, Fjärde häftet, Sjunde upplagan, s. 127 samt SvJT 2012 s. 761 ff. 71 Undantag får göras för de sällsynta fall då en part gjort uttalanden om hur han avsett att handla och dessa uttalanden träffar den situation som avses med det hypotetiska resonemanget. Heuman, Bevisbörda och beviskrav i tvistemål, s. 384 och Huser, s. 75 7 2 Se ovan vid not 2 samt om betydelse av normativa bedömningar för erfarenhetssatser Heuman, SvJT 2014 s. 60. 73 Ekelöf, Edelstam och Heuman, Rättegång, Fjärde häftet, Sjunde upplagan, s. 19. 74 NJA 1986 s. 44. 7 5 Vahlén, s. 23. 76 Adlercreutz och Gorton, Avtalsrätt II, s. 132 ff. och 134 ff. samt Lehrberg, s. 70 ff. 77 Adlercreutz och Gorton, Avtalsrätt I, s. 43 f. och Heuman, Bevisbörda och beviskrav i tvistemål, s. 373. 78 Jfr häremot Adlercreutz’ och Gortons uppfattning om att det är tvivelaktigt om en principiell skillnad mellan de båda rekvisiten bör upprätthållas och deras uppfattning om att det troligaste är i båda fallen att en sannolikhetsbedömning ska kombineras med en normativ bedömning – med hänsyn till kravet på aktsamhet. Häremot kan invändas att båda rekvisiten inte ingår i reglerna i 32 § och 6 § 2 st. avtalslagen, utan endast ett av rekvisiten i envar regel. Detta tyder på att man bör hålla isär sannolikhetsbedömningar från de normativa bedömningarna när man ska avgöra om de två skilda ondtrosrekvisiten är uppfyllda. 7 9 Se avsnitt 3. Som ett exempel kan vidare nämnas vad Adlercreutz och Gorton anför under rubriken ”Vanlig tolkning och utfyllning” då avtalets lydelse är oklar och det saknas underlag för att göra en culpabedömning. De anser att prövningen får baseras huvudsakligen på avtalets lydelse, utfyllande regler och bevisregler. Vid den fortsatta behandlingen i detta avsnitt av bl.a. ett antal rättsfall återkommer författarna inte till frågan om hur bevisreglerna skulle kunna tillämpas. Adlercreutz och Gorton, Avtalsrätt II, s. 137. 80 Bernitz, Standardavtalsrätt, s. 89. 8 1 Lehrberg, s. 207. 82 Han förklarar inte om och hur andra bevisfrågor eller om normativa frågor kan var av sekundär betydelse. 83 Lehrberg, s. 206. 84 Heuman, JT 2014–15 s. 585 f. 85 Heuman, JT 2014–15 s. 571, 584 och 597. 8 6 Adlercreutz och Gorton, Avtalsrätt II, s. 15. 87 Adlercreutz och Gorton, Avtalsrätt II, s. 10. 88 Radetzki, s. 18 f. 8 9 Se ovan vid not 16 om tvåstegsbedömningar. 90 Ramberg och Hultmark, s. 129. 91 Ramberg och Hultmark, s. 132. 92 Ramberg och Hultmark, s. 131. 93 Heuman, Advokaten 1986 s. 40 ff., Ekelöf, Edelstam och Heuman, Rättegång, Fjärde häftet, Sjunde upplagan, s. 173 och S Andersson, Festskrift till Christian Diesen, Norstedts juridik 2014, s. 427 ff. och 442 9 4 Adlercreutz och Gorton, Avtalsrätt II, s. 23. 95 Samuelsson, Tolkning och utfyllning, s. 565 (och s. 572 ff.) samt samme författare Tolkningslärans gåta, s. 27 not 54. 96 Ekelöf, Edelstam och Pauli, Rättegång, Femte häftet, Sjunde upplagan, Norstedts juridik 1998, s. 237. 97 Samuelson gör också ett försök att sammankoppla civilrätt och bevisrätt bl.a. genom ett motsatsslut som tar sin utgångspunkt i att utfyllning är motsatsen till tolkning. Därefter säger han att vi vill anta att tolkning hör till kategorin fakta och rättsliga bedömningar av fakta. Resonemanget är svårt att följa. Samuelsson, tolkning och utfyllning, s. 563 f. 98 Samuelsson, Tolkning och utfyllning, s. 544. 9 9 Adlercreutz och Gorton, Avtalsrätt II, s. 37. 100 Adlercreutz och Gorton, Avtalsrätt II, s. 33. 101 Adlercreutz och Gorton, Avtalsrätt II, s. 33 och s. 37 med uttalandet om att man måste skarpt åtskilja tolkning och bevisningen av tolkningsdata, och uttalandet om att operationerna i praktiken inte hålls isär. 1 02 Andersson och Furberg, Språk och påverkan, Åttonde upplagan, Thales 1984, s. 88. 103 Hellspong, Konsten att tala, Tredje upplagan, Studentlitteratur 2011, s. 135 f. 1 04 Heuman, SvJT 2014 s. 368 och 383. 105 NJA 2004 s. 345. 106 Heuman, SvJT 2014 s. 358. 107 Då Ekelöf talar om att med maskorna i ett nät avses något annat än med begreppet sammanvävd, nämligen att man med finmaskighet kan fånga upp fler fall och problem än med glesare maskor. Ekelöf och Edelstam, Rättegång, Första häftet, Åttonde upplagan, Norstedts juridik 2002, s. 86. 108 Adlercreutz och Gorton, Avtalsrätt II, s. 34. Se även Gorton, JT 2014–15 s. 818 och uttalandet om att domstolar har ett stort mått av frihet att ta hänsyn till den bevisning som presenterats i ett fall. 109 Begreppet sammanflätad kan ha samma innebörd som sammanvävd. Se härtill NJA 2008 s. 339 Lindskogs tillägg där han talar om att rättsfakta kan vara sammanvävda och svåra att hålla isär och om att rättsfakta och bevisfakta på ömse sidor kan var a sammanflätade. När då båda begreppen används för att beteckna faktiska förhållanden får de en annan innebörd, t.ex. när det sägs att sambornas ekonomiska förhållanden är sammanflätade. I ett fall som rörde frågan om en sambo var ägare till en fritidsbåt eller om båda samborna var samägare ansåg HD att det inte var av avgörande betydelse om man kunde utreda vilken ansvarsfördelning som gällde på det ekonomiska planet. Om ”flätan” hade kunnat lösas upp i sina beståndsdelar skulle det inte vara avgörande, t.ex. om en av samborna tagit på sig utgifter för hushållskostnader och boende i så stor utsträckning att det blivit möjligt för andra sambon att ensam betala inköpskostnader för viss egendom. Se härtill NJA 2012 s. 377 HD p. 12 och 13 samt NJA 1992 s. 163. 110 Se härom Heuman, Bevisbörda och beviskrav i tvistemål, s. 423. 111 Adlercreutz och Gorton, Avtalsrätt II, s. 34. 1 12 Adlercreutz och Gorton, Avtalsrätt II, s. 34. 113 Adlercreutz och Gorton, Avtalsrätt II, s. 34. 114 Denna uppfattning om hur författarna ska förstås vinner stöd av att deras uttalande om att bevisfakta är de fakta som fastställs genom bevisningen och av deras tillägg att bevisfakta tillika blir tolkningsdata om de tillmäts betydelse för fastställande av avtalet innehåll. Adlercreutz och Gorton, Avtalsrätt II, s. 100. 115 Adlercreutz och Gorton, Avtalsrätt II, s. 34. Något ytterligare förmedlas inte av författarna med följande uttalande: ”I ett obestämt myller av olika fakta är det ofta de utfyllande reglerna som ger frågeställningar och därmed styrsel åt utredningen, men också anvisning om vad som är värt att bevisa.” Författarna talar om att de utfyllande reglerna utgör en faktor. Troligen avses att de olika reglerna kan utgöra flera skilda faktorer. 1 16 Adlercreutz och Gorton, Avtalsrätt II, s. 34. 117 Se även Huser, s. 76 f. vid not 132. 118 NJA 1969 s. 409. 119 Adlercreutz och Gorton, Avtalsrätt II, s. 35 f. 120 Adlercreutz och Gorton, Avtalsrätt II, s. 100. 1 21 NJA 1990 s. 93. 1 22 Svea hovrätts dom meddelad den 15 oktober 2013 i mål T 805-12. HD har den 25 november 2014 beviljat prövningstillstånd beträffande frågan om hyresavtalet upphört på grund av konkludent handlande.fotnot 13 · s. 795

Till stöd för stödbrev7 hänvisningar

Torbjörn Ingvarsson · SvJT 2013 s. 266–288 · 7 ställen

Påståendedoktrin eller anknytningsdoktrin1 hänvisning

Finn Madsen · SvJT 2013 s. 730–750 · 1 ställe

Jfr Heuman, 1999, s. 75 ff., och Bolding, Per Olof, Skiljedom: studier i rättspraxis beträffande svensk skiljedoms giltighet och verkställbarhet, Norstedt, Stockholm, 1962. 1 1 Begreppet kommer från tyskans doppelrelevante Tatsachen och har definierats i bl.a. Heuman, JT 2011–12 s. 652 där han skriver: ”Ett nyckelbegrepp för förståelsen av påståendedoktrinen är uttrycket dubbelrelevant rättsfaktum. Med detta menas att ett och samma rättsfaktum har betydelse för behörigheten och för kärandens materiella anspråk.” Se också vad Lindskog tillade i HD:s dom i Petrobartfallet om dubbelrelevanta rättsfakta. 12 Se härom i SvJT 1964 s. 276 ff. Welamsons kommentarer till det andra rättsfallet, NJA 1955 s. 500, verkar inte bidra ytterligare till påståendedoktrinen. I detta rättsfall förelåg den ovanliga situationen att svaranden som gjorde gällande rättegångshinder på grund av skiljeklausul dessutom invände att han inte var avtalspart i det avtal som åberopades och i vilket skiljeklausulen var infört. Käranden gjorde gällande att den han slutit avtalet med uppträtt som bulvan för svaranden. HD fann med hänvisning till att kärandens talan grundades omedelbart på avtalet att vem som var avtalsslutande part borde bedömas av skiljemän. Med utgångspunkt i rättsfallet menar Welamson att det inte är orimligt att uppställa en regel av innehåll att en part, som grundar sin ståndpunkt på ett avtal med skiljeklausul av standardtyp, inte äger påfordra tvistens prövning av domstol mot motpartens bestridande även om denne påstår det avtal vari skiljeklausulens infogats icke äga tilllämpning. Enligt Welamson hade Bolding, som föreslagit tre olika tolkningsalternativ; ”resignerat inför svårigheten att finna en sakligt tillfredsställande förklaring till HD:s bedömande”. Enligt Heuman ger dock rättsfallet stöd åt påståendedoktrinen, se fotnot 7 ovan. 13 Article II(1) i New York-konventionen har följande lydelse: “Each Contracting State shall recognize an agreement in writing under which the parties undertake to submit to arbitration all or any differences which have arisen or which may arise between them in respect of a defined legal relationship, whether contractua1 or not, concerning a subject matter capable of settlement by arbitration.” Artikel 7(1) i Modellagen har följande lydelse: “(1) 'Arbitration agreement' is an agreement by the parties to submit to arbitration all or certain disputes which have arisen or which may arise between them in respect of a defined legal relationship, whether contractual or not. An arbitration agreement may be in the form of an arbitration clause in a contract or in the form of a separate agreement.“ 14 Full review har i doktrin även kallats full judicial review. 15 Born, Gary B. har nyligen i en artikel, ‘Irish High Court on Full Versus Prima Facie Judicial Consideration of Whether an Arbitration Agreement Exists‘, Kluwer Arbitration Blog, 2010-12-13, sammanfattat problematiken med anledning av ett irländskt avgörande från 2010-11-11: ”If a national court is called upon, in the context of an application to refer parties to arbitration, to determine whether a valid arbitration agreement exists, how probing should the court’s examination of the existence or validity of the putative agreement be? Judicial authorities in countries that have adopted the UNCITRAL Model Law on International Commercial Arbitration have split on the question of what standard of judicial review to apply in such cases. Applying Article 8 of the Model Law, some courts have adopted a standard of full judicial review: in deciding whether or not to refer parties to arbitration or to stay national court proceedings, these courts have considered de novo whether or not a valid arbitration agreement exists, rendering a final determination on this issue. In contrast, applying the same provision, other courts have adopted a prima facie review standard; under this standard, a national court only preliminarily determines whether there is a prima facie basis for arbitral jurisdiction and, if so, leaves determination of the jurisdictional issue to the arbitral tribunal, subject to later judicial review of the arbitrators’ award and jurisdictional decision”. Artikeln var 2013-06-24 tillgänglig på http://kluwerarbitrationblog.com/blog/2010/12/13/irish-high-court-on-fullversus-prima-facie-judicial-consideration-of-whether-an-arbitration-agreementexists/. 1 6 Det kan nämnas att en förutsättning för att en tvist ska handläggas av Stockholms Handelskammares Skiljedomsinstitut (”SCC”) är att det inte är uppenbart att SCC saknar behörighet att befatta sig med tvisten (SCC-reglerna, artikel 10(i)). SCC:s styrelse fattar därför ett prima facie-beslut i de jurisdiktionsfrågor som aktualiseras vid SCC. 17 Punkt 31 till art. 8 i UNCITRAL, 2012 Digest of Case Law on the Model Law on International Commercial Arbitration (tillgänglig 2013-06-24 på http://www.uncitral.org/uncitral/en/case_law/digests/mal2012.html). 18 Artikel 8 har följande lydelse: “(1) A court before which an action is brought in a matter which is the subject of an arbitration agreement shall, if a party so requests not later than when submitting his first statement on the substance of the dispute, refer the parties to arbitration unless it finds that the agreement is null and void, inoperative or incapable of being performed.(2) Where an action referred to in paragraph (1) of this article has been brought, arbitral proceedings may nevertheless be commenced or continued, and an award may be made, while the issue is pending before the court.” 19 Born, Gary B., International commercial arbitration, Kluwer, Alphen aan den Rijn, 2009, s. 885 f. Born framhåller (s. 891) att en prima facie bedömning av skiljeklausulens räckvidd har visst stöd i avfattningen av artikel 8 eftersom denna anger att rättegångshinder föreligger om inte skiljeavtalet är ”null and void, inoperative or incapable of being performed”. Detta argument är emellertid inte helt övertygande eftersom att artikel 8 enligt avfattningen utgår från att det föreligger ett i sig tillämpligt skiljeavtal (se texten under artikel 8(1)):”in a matter which is the subject of an arbitration agreement”. Situationen sammanfattas vidare på s. 894 i Born, 2009: ”In sum, the language and the purposes of the Model Law support a distinction between jurisdictional objections based on the alleged non-existence, invalidity, or illegality of the arbitration agreement (where immediate judicial determinations on the merits is permitted) and jurisdictional objections based upon the scope of a con cededly valid arbitration agreement (where interlocutory judicial determination is not permitted, save in instances where it is manifest that the arbitration clause does not encompass the matter in question). That distinction also finds support in the weight of better reasoned national court authority in Model Law jurisdictions, albeit not uniformly applied or clearly articulated”. 20 Poudret, Jean-François & Besson, Sébastien, Comparative law of international arbitration, 2nd ed., Sweet & Maxwell, London, 2007, s. 419 f. Jfr även Born, 2009, s. 904 f. 21 Born, 2009, s. 906. 22 Jfr Poudret & Besson, 2007, s. 389. Beträffande dubbelrelevanta rättsfakta i schweizisk rätt behandlas detta också i ett nyhetsblad från Rechtsanwälte Wenger, Vieli, Belser, tillgängligt 2013-06-24 på www.wengervieli.ch. I artikeln, “ 'Doubly Pertinent' Facts in International Arbitration” från 2002, framhålls följande beträffade två avgöranden av Swiss Federal Tribunal av den 20 december 1995, BGE 121 III 495 och den 16 oktober 2001, BGE 128 III 50: “The two Supreme Court decisions appear to confirm that in Swiss international arbitration matters an arbitrator or an arbitral tribunal, when faced with a doubly pertinent fact, may not proceed in the same way as a state court by simply assuming on a prima facie-basis that the doubly relevant facts exist, thus joining the full examination of the fact(s) to the examination of merits of the dispute. Rather, the specific consequences of the contractual (as opposed to mandatory) nature of arbitration as well as the particularities of arbitral procedure must be taken into account […] Thus, an arbitral tribunal assuming jurisdiction over a dispute based on a mere prima facieexamination of the relevant (doubly pertinent) facts, would deprive a party of the possibility of a full review of the facts and arguments of the arbitral tribunal's jurisdiction”. 23 Holtzmann, Howard M & Neuhaus, Joseph E, A guide to the UNCITRAL Model Law on International Commercial Arbitration: legislative history and commentary, Kluwer Law and Taxation Publishers, Deventer, 1989, s. 303. 24 Heuman, 1999, s. 76, och Schöldström, Patrik, Till minnet av Södra Roslags tingsrätt: en minnesskrift utgiven av Notarieföreningen vid Södra Roslags tingsrätt, Jure, Stockholm, 2007, s. 182 ff. Lindskog har annan uppfattning, se fotnot 27. 2 5 Welamson var referent i avgörandet. 26 HD övervägde att förelägga svarandeparten som åberopat skiljeklausulen att visa att skiljeförfarande påkallats, men fann att detta inte kunde accepteras mot bakgrund av att lagstiftningen inte tillåter att skiljeavtal förlorar sin verkan som rättegångshinder till följd av ett sådant föreläggande. Att den part som inte gjorde gällande att skiljeavtal förelåg skulle påkalla skiljeförfarande framstår dock som udda. 27 Lindskog anger som sin uppfattning, i Lindskog, 2012, s. 186 fotnot 437 och s. 212 fotnot 531, att rättsfallet inte har med påståendedoktrinen att göra utan handlar om blandad kompetens. Han menar även att HD slog fast att uppdelning ska ske på så sätt att skiljenämnd först skulle pröva svarandens invändning och att domstol därefter avsågs pröva kärandens grund. Häremot kan invändas att det inte framgår av HD:s beslut att HD funnit domstol behörig att pröva kärandens anspråk och skiljenämnd obehörig, utan enbart att HD fastslog att skiljeklausulen inte berörde grunden för käromålet utan endast invändningen och att talan inte skulle ”omedelbart” avvisas. Om käranden påkallade skiljeförfarande enligt föreläggandet (det är inte helt klart för mig hur en sådan påkallelse borde utformas), skulle en skiljenämnd ha att ta ställning till om den var behörig att pröva tvisten, dvs. om det förelåg ett giltigt skiljeavtal och om detta omfattade den mellan parterna uppkomna tvisten (se betänkandet som kan ge viss ledning). Om skiljenämnd fann att det förelåg ett skiljeavtal som alltjämt gällde och att skiljeavtalet omfattade den tvisten hade skiljenämnden, antar jag, meddelat en skiljedom rörande den hänskjutna tvistefrågan. En sådan skiljedom som prövat tvistefrågan materiellt hade antingen kunnat bifalla kärandens talan på skadestånd med utgångspunkt från att svaranden inte var berättigad på det sätt han påstod enligt avtalet eller också hade skiljedomen kunnat gå ut på att svaranden var berättigad till att utföra de omstridda åtgärderna. I det sistnämnda fallet hade käromålet ogillats. Skiljedomens rättskraft hade i båda fallen omfattat den av käranden vid domstol förda talan. Frågan om skiljenämnden var behörig eller ej hade kunnat komma under domstols prövning efter klander. I det fall skiljenämnden hade meddelat en skiljedom av innehåll att den inte hade behörighet att döma eftersom skiljeavtalet upphört att gälla eller av annat skäl (och skiljedomen inte upphävts efter klander), hade domstol fått pröva tvisten. Det kan nämnas att Schöldström, i Till minnet av Södra Roslags tingsrätt, s. 182 ff., menar att HD tillämpade påståendedoktrinen på svarandens invändning om skiljeavtal. Heuman menar, i JT 2009–10 s. 352 ff., att HD i NJA 1982 s. 738 skulle ha uttalat att skiljemän inte var behöriga att pröva den icke kontraktuella grunden, något som jag dock enligt ovan inte menar kan utläsas av HD:s avgörande. 28 Som framgår nedan hänvisades det till NJA 1982 s. 738 i Hamnfallet (se definition nedan), men utan att HD följde metoden att enbart göra en preliminär bedömning eller att återförvisa målet till tingsrätten för att utfärda föreläggande med vilandeförklaring. Hänvisningen kan syfta på att uppdelningen på olika fora fick godtas. 29 Se SOU 1994:81 s. 106. 3 0 Se SOU 1994:81 s. 258 och prop. 1998/99:35 s. 214. 31 Att Sverige tillämpar full review vid domstols hindersprövning verkar alltså sammanhänga med att samtidig prövning genom fastställelsetalan kan ske. Det kan uppmärksammas att många länder har begränsningar i möjligheten att föra fastställelsetalan. Frankrike och Schweiz verkar inte tillåta att domstol prövar en skiljenämnds behörighet genom fastställelsetalan, eller som det benämns, utövar ”direct control” (Poudret & Besson, 2007, s. 413 ff.). Andra länder, som England och Tyskland, har också gått mot en mer begränsad möjlighet att föra fastställelsetalan. Tysk rätt medger numera endast att fastställelsetalan väcks innan skiljenämnden bildats, i sådana fall tillämpas full review (Born, 2009, s. 909). Engelsk rätt medger direct control, men endast i två undantagssituationer. En part har i ett skiljeförfarande rätt att väcka fastställelsetalan om han erhåller samtycke från de övriga parterna eller skiljemännen. Vidare har en fysisk eller juridisk person som påstås vara part i ett skiljeförfarande, men som inte deltar i förfarandet, rätt att få vissa grundläggande behörighetsfrågor prövade av domstol (Poudret & Besson, 2007, s. 411 f. och Arbitration Act 1996, §§ 32 och 72 ). Modellagen utgår från att direct control inte utövas (Poudret & Besson, 2007, s. 413 och Born, 2009, s. 971 ff.). Artikel 8 och 16 i Modellagen reglerar skiljenämnds och domstols kompetens att pröva behörighetsfrågan. Artikel 8(1) anger att skiljeavtalet utgör ett rättegångshinder och att domstol, på parts begäran, har att pröva behörighetsfrågan. Artikel 16(1) ger skiljenämnden rätt att pröva sin egen behörighet, enligt principen om Kompetenz-Kompetenz. Om skiljenämnden anser sig vara behörig att pröva en tvist kan beslutet överprövas och slutligt avgöras av domstol på parts begäran enligt artikel 16(3). Vid utformandet av Modellagen blev ett förslag att tillåta part domstolsprövning av behörighetsfrågan vid valfri tidpunkt inte antaget, då det medförde stora risker för obstruktion och inte harmoniserade med regeln om skiljenämnds Kompetenz-Kompetenz i artikel 16 (Holtzmann & Neuhaus, 1989, s. 502 f.). 32 I ett rättsutlåtande från november 2008 av Bengt Lindell i mål T 2520-08 (Coinstar Inc v. Scan Coin Industries AB) från Hovrätten över Skåne och Blekinge framhålls att en domstol vid fastställelsetalan om skiljenämnds behörighet ska göra en fullständig prövning av skiljeavtalets giltighet och räckvidd. Lindell framhåller: ”I dessa fall [vid fastställelsetalan] synes emellertid en materiell och självständig prövning av skiljeavtalens giltighet och räckvidd ha skett. Att allmän domstol inte skall tillämpa påståendedoktrinen i ett fall som detta menar jag framgår tydligt om man tänker sig att skiljemännen har prövat sin behörighet och funnit sig äga behörighet och part därefter väcker talan om att skiljemännen saknar behörighet. Skulle allmän domstol i sådant fall utgå ifrån att tvistiga rättsfakta angående det materiella rättsförhållandet mellan parterna omfattas av skiljeklausulen kommer någon prövning av skiljemännens behörighet inte att komma till stånd, vilket är syftet med möjligheten att väcka en fastställelsetalan. Av det anförda följer att om en talan om fastställelse väcks innan skiljemännen har hunnit att pröva sin behörighet motsvarande måste gälla. Det skall i detta sammanhang erinras om att en dom vinner rättskraft och är bindande också vid en efterföljande klandertalan.” 3 3 Beskrivningen görs schematisk för att inte krångla till det med alla enskildheter i målet som bl.a. också avsåg succession. 34 Se betänkandet och hovrättens dom i fallet. 3 5 Käranden åberopade att det totala avgiftsuttaget stred mot självkostnadsprincipen och att det inte förelåg något yrkande i fråga om varje delbelopp som betalats till hamnen. 3 6 Heuman ifrågasätter i JT 2009–10 s. 352 om inte NJA 2007 s. 475 borde ha krävt ett avgörande i plenum med anledning av NJA 1982 s. 738. 37 Heuman menar i JT 2009–10 s. 335 att påståendedoktrinen och anknytningsdoktrinen tar sikte på två artskilda behörighetsfrågor, där påståendedoktrinen tar sikte på vissa sakfrågor och bevisfrågor, medan anknytningsdoktrinen tar sikte på vissa rättsfrågor. I JT 2010–11 s. 650 utvecklar han teorin ytterligare och skriver att det finns skäl att tillämpa påståendedoktrinen i alla eller vissa fall då dubbelrelevanta rättsfakta föreligger, dvs. då såväl sakfrågor som rättsfrågor är för handen. 3 8 I den engelska versionen används uttrycket ”dispute, controversy or claim”. New York-konventionen använder uttrycken ”dispute” och ”difference” som synonyma begrepp. 39 Lindskog, 2012, s. 115 ff. Se också Born i fotnot 55 nedan. 40 Se t.ex. NJA 1995 s.586. 41 Det var tidigare oklart vilken betydelse utformningen hade, se t.ex. NJA 1964 s. 2 och 1972 s. 458 och Heuman, 1999, s. 75 fotnot 147. 42 Kanske har HD valt att formellt hålla sig inom påståendedoktrinen i domskälen. Motsvarande gäller NJA 1973 s. 620. Målet avsåg anspråk på semesterersättning på gru nd av påstått anställningsförhållande medan svaranden invände att käranden var fristående agent och åberopade skiljeklausul i agentavtalet som rättegångshinder. HD konstaterade att frågan om käranden var berättigad till semesterersättning fick ”anses ha sådant samband med agenturavtalet” att skiljeklausulen ägde tillämpning. 43 Se t.ex. Schöldström i JT 2007–08 s. 467 ff. och 2008–09 s. 689 ff. Se också Forsell och Wallin i JT 2007–08 s. 943 ff. Också Lindskog menar att en icke kontraktsrättslig grund, t.ex. p.g.a. brott, inte kan omfattas av skiljeavtalet när brottet har inträffat efter det att skiljeavtalet har ingåtts, eftersom ett skiljeavtal inte kan ingås i fråga om ett rättsförhållande som då ännu inte har uppkommit, se Lindskog, 2012, s. 254 ff. Lindskog menar vidare att NJA 2007 s. 475 (Täktfallet) under alla förhållanden inte kan förstås så, att när en och samma rättsföljd kan grundas såväl på huvudavtalet som på en utomobligatorisk rättsregel, en utomobligatoriskt grundad talan alltid omfattas av skiljeavtalet; så bör vara fallet endast i undantagsfall och då förutsätta goda processuella skäl. Lindskog påpekar vidare att HD i NJA 2010 s. 734 har klargjort att så är fallet. Se vidare Heuman, 1999, s. 48 f. och 92 f. Heuman anger också i JT 2011–12 s. 665 att ”[i] praxis tycks domstolar ha förbisett kravet på att skiljeavtal skall avse ett konkretiserat rättsförhållande”. Heuman framhåller också ”att denna äldre praxis måste omvärderas och granskas kritiskt” och hänvisar till att HD i NJA 2010 s. 734 visat att man inte får fuska bort kravet på att skiljeavtalet ska avse ett bestämt rättsförhållande. HD ger också i Concorpfallet uttryck åt att uttrycket ”rättsförhållande” ska tolkas restriktivt (s. 190). 44 Se SOU 1994:81 s. 256 ff. och prop. 1998/99:35 s. 212. Lindskog påpekar att kravet på att skiljeavtalet skall identifiera ett visst rättsförhållande upptogs redan i 1 § skiljemannalagen från 1929 och överfördes därefter i 1 § LSF utan att frågan närmare kommenterades i förarbetena (Lindskog, 2012, s. 247 fotnot 144). 45 Se Article II(1) i New York-konventionen respektive Article 7(1) i Modelllagen. 46 Geneveprotokollet låg bakom den i svensk rätt 1929 införda lagstiftningen om utländska skiljeavtal och skiljedomar. 47 I svensk lydelse hade texten följande innehåll: ”låta de i anledning av kontraktet uppkommande tvister helt eller delvis hänvisas till skiljedom” (NJA II 1929 s. 72). 4 8 Se van den Berg, Albert Jan, The New York arbitration convention of 1958: towards a uniform judicial interpretation, Kluwer law and taxation, Deventer, 1981, s. 148. Van den Berg framhåller bl.a.: ”The final text has as a main consequence that also actions framed in tort can be submitted to arbitration. This provision supersedes a municipal law which regards arbitration possible only in respect of contractual claims. Of course the claims framed in tort, must come within the purview of the arbitration agreement.” Van den Berg framhåller vidare på s. 149–150: ”The dispute must also 'arise in respect of' a defined legal relationship. In other words, the wording of the arbitration agreement must be sufficiently broad to cover the dispute. Whether a dispute falls under the agreement would appear to be essentially a matter of construction”. Beträffande uttrycket “a defined legal relationship” se vidare Redfern, Alan, Hunter, Martin, Blackbury, Nigel & Partasides, Constantine, Law and practice of international commercial arbitration, 4. ed., Sweet & Maxwell, London, 2004, s. 137. 49 Se kommentaren till Modellagens artikel 7(1), punkt 12 med vidare hänvisningar. Jfr också Holtzmann & Neuhaus, 1989, s. 259 vid fotnot 2. Det anges följande: ”The Secretariat gave the following examples: 'third part interfering with contractual relations, infringement of trade mark or other unfair competition'.” Det anges vidare att ”a number of delegations suggested removing the words 'defined legal', but they were retained because they were found in the New York Convention on which Article 7 was consciously based”. En genomgång av rättsfall i olika jurisdiktioner återfinns i Poudret & Besson, 2007, s. 266 ff. 50 Se t.ex. Born, 2009, s. 1100 och Poudret & Besson, 2007, s. 265–268. 51 Detta gäller utländska skiljeavtal som New York-konventionen är tillämplig på. 52 Bestämmelsen i New York-konventionen har i samband med Sveriges tillträde till konventionen tolkats så att en konventionsstat inte får uppställa strängare formkrav än de som anges i konventionen. Det kan vidare nämnas att HD i NJA 2003 s. 379 och NJA 2010 s. 219 i samband med verkställighet av utländsk skiljedom hänvisat till det bakomliggande syftet i New York-konventionen. Beträffande tolkning av ett skiljeavtal kan det vara intressant att i sammanhanget nämna vad som framförs i Born, 2009, s. 1061: ”The New York Convention acknowledges the necessity of interpreting the scope of arbitration agreements and provides for the non-recognition of awards that exceed the scope of the agreement to arbitrate.” Det framhålls vidare: ”The convention does not, however, prescribe any rules governing the interpreting process.” Slutligen framhåller Born, s. 1066, att ”general rules of interpretation and presumptions regarding the parties’ intent play an important and often decisive role in ascertaining the meaning of such agreements”. 53 Man skulle teoretisk kunna tänka sig att man avsett enbart kontraktuella anspråk som förelåg vid tidpunkten för upprättandet av skiljeavtalet men detta framstår vid eftertanke som mindre rimligt mot bakgrund av att denna begränsning inte nämnts i förarbetena och att denna åtskillnad inte uppmärksammats i kommentarer. Jag har inte sett att den behandlats i några rättsfall rörande Modellagen eller New York-konventionen. 54 Som ovan anförts gäller konventionen utländska skiljeavtal. HD gjorde dock inte någon särskild bedömning i NJA 2008 s. 408 mot bakgrund av att det rörde sig om utländska parter. Inte heller har jag noterat att HD i andra avgöranden tagit särskild hänsyn till då det rört sig om internationella förhållanden (se t.ex. NJA 2009 s. 128). 55 Jfr Born, 2009, s. 1063, ”It is almost uniformly held or assumed that general applicable rules of contract construction apply to the interpretation of international arbitration agreements”. 56 ICCA Yearbook Commercial Arbitration (“ICCA YC”) 2003–2012. 57 ICCA YC 2011 US 745(sub 11–19), 2009 Austria 19 (sub 2–3), Netherlands 33 (sub 15–18), US 662 (sub20–27), 2008 US 631 (sub 1–2), 2006 US 629 (sub 32– 35), 2005 US 505 (sub 9–27) och 2004 US 454 (sub 22–24). 58 Redfern & Hunter, 2004, s. 155 utgår från att ”the arbitral tribunal or a judge may need to examine a claim or a defence in relation to the wording of the arbitration agreement, in order to decide whether there is a sufficiently close connection.” Jfr också Lew, Julian D. M., Mistelis, Loukas A. & Kröll, Stefan, Comparative international commercial arbitration, Kluwer, The Hague, 2003, s. 150 ff., där det framhålls följande: ”Most arbitration agreements are broadly worded. The ICC model clause for example covers “All disputes arising out of or in connection with the present contract.” It is generally recognised that this wording covers all differences and claims arising from a given contractual relationship and even to noncontractual and tortious claims. In Kaverit Ltd v Kone Corp the Alberta Court of Appeal of Canada defined the ambit of such clauses […] A dispute meets the test set by the submission if either claimant or defendant relies on the existence of a contractual obligation as a necessary element to create the claim, or to defeat it” [Kaver it Steel and Crane Ltd et al v Kone Corporation et al, (1994) XIX YBCA 643 (Alberta Court of Appeal, 16 January 1992)]. Born nämner också detta rättsfall som ”[a] leading Canadian decision” i Born, 2009, s. 1095. 59 Jfr avgörandet från House of Lords den 17 oktober 2007 [Fiona Trust & Holding & Holding Corporation & 20 Ors v. Yuri Privalov & 17 Ors sub nom Premium Nafta Products Ltd. (20th defendant) & Ors v. Fili Shipping Co. Ltd. (14th claimant) & Ors [2007] UKHL 40]. House of Lords framhöll följande: “Ordinary businessmen would be surprised at the nice distinctions drawn in the cases and the time taken up by argument in debating whether a particular case falls within one set of words or another very similar set of words. If businessmen go to the trouble of agreeing that their disputes be heard in the courts of a particular country or by a tribunal of their choice they do not expect (at any rate when they are making the contract in the first place) that time and expense will be taken in lengthy argument about the nature of particular causes of action and whether any particular cause of action comes within the meaning of the particular phrase they have chosen in their arbitration clause. […] As it seems to us any jurisdiction or arbitration clause in an international commercial contract should be liberally construed. The words ‘arising out of’ should cover ‘every dispute except a dispute as to whether there was ever a contract at all’ […] It is not to be expected that any commercial man would knowingly create a system which required that the court should first decide whether the contract should be rectified or avoided or rescinded (as the case might be) and then, if the contract is held to be valid, required the arbitrator to resolve the issues that have arisen. This is indeed a powerful reason for a liberal construction”. Se vidare SIAR 2007:3 s. 115 ff. Det finns vidare ett stort antal rättsfall från skilda jurisdiktioner som framhåller önskvärdheten av en sammanhållen tvistlösning. Se härom i Born, 2009, s. 1067–1074. 60 Se Heuman i JT 2011–12 s. 678 f. 61 I ett nyligen avgjort rättsfall från den 7 juni 2013 i mål nr Ö 2926-12 har HD framhållit att prövning i två rättsliga förfaranden kan föranleda komplicerade frågor rörande lis pendens och res judicata som ytterligare försvårar för svaranden att komma till sin rätt och allmänt sett innebära dålig processekonomi.fotnot 10 · s. 734

Pengar luktar inte — eller gör de det?1 hänvisning

Torbjörn Ingvarsson · SvJT 2011 s. 1019–1035 · 1 ställe

Någon vill kanske göra gällande, att begreppet överenskommelse är ett överbegrepp som innesluter alla avtal. Eftersom bundenhet kan uppkomma utan att parterna i någon faktisk mening kommit överens om något, förefaller mig en sådan beskrivning inte som helt korrekt. Exempelvis anses avtalsbundenhet kunna uppkomma genom passivitet. Bara genom en långt driven fiktion kan passivitet omtolkas till en partsvilja och därigenom utgöra en del av en ”överenskommelse” mellan avtalets parter. Ett annat tydligt exempel är avtalsbundenhet utan gemensam partsvilja. I NJA 1995 s. 586 och NJA 1999 s. 35 konstaterade Högsta domstolen att fastän det helt saknades gemensam partsvilja, så hade ett bindande avtal uppkommit. Avtalsbundenhet kan alltså mycket väl uppkomma, trots att parterna inte kommit överens på den punkt som tvisten gäller.fotnot 7 · s. 1021

Engelsk avtalstolkning i ett svenskt perspektiv1 hänvisning

Jonas Rosengren · SvJT 2010 s. 1–22 · 1 ställe

Ett engelskt rättsfall som uppmärksammats i nordisk rätt är Kleinwort Benson Ltd. v Malaysia Mining Corporation, som rörde ordalydelsen i ett s.k. stödbrev (comfort letter). Court of Appeal kom fram till att ett moderbolags förklaring att ”it is our policy to ensure that [dotterbolaget] is at all times in a position to meet its liabilities” gav uttryck för moderbolagets policy vid tiden för utfärdandet, men att denna policy sedermera kunde komma att förändras. Moderbolaget ansågs därför inte kunna åläggas betalningsskyldighet till löftesmottagaren. Högsta domstolen kom i NJA 1995 s. 586 till motsatt slutsats vid en språklig tolkning av ett stödbrev med liknande ordalydelse, vars utformning hade påverkats av det engelska avgörandet. Det är dock tveksamt om en jämförelse mellan rättsfallen kan läggas till grund för några generella slutsatser om skillnaderna i avtalstolkning mellan engelsk och svensk rätt. Att domstolarna kommit till olika resultat vid en språklig tolkningsmetod är inte förvånande, eftersom oklara förklaringar i stödbrev måste bedömas mot bakgrund av omständigheterna i det enskilda fallet och erbjuder sådana tolkningsproblem att olika domare väl kan inta skilda ståndpunkter även inom en och samma jurisdiktion.Skillnader mellan svensk och engelsk avtalstolkning · p. 4 · s. 19

Tolkning och utfyllning - undersökningar kring ett förmögenhetsrättsteoretiskt tema1 hänvisning

Joel Samuelsson · 2008, s. 1–2009 · 1 ställe

En parentes: Detta uttryck - ”de vanliga reglerna för avtalstolkning” — utpekar inte en bestâmd och tydlig regelstruktur, utan snarare en metod, eller strategi, för lösandet av vissa typer av râttsliga problem. Typexempel ger a) frâgan om tredjemansavtal, som ju enligt fast praxis skall lösas tolkningsvâgen - i enlighet med "vanliga tolkningsregler” (HD i NJA 2005 s 142); b) frâgan om den râttsliga betydelsen av sk letters of intent, som bedöms efter ”vanliga principer för avtalstolkning” (NJA 1995 s 586); c) frâgan om utfâstelse lâmnats, som âven den hânger pâ "vanliga principer för avtalstolkning” (NJA 1997 s 382).fotnot 183 · s. 2

Avtals uppkomst — dags att se bortom avtalslagen1 hänvisning

Jakob Heidbrink · SvJT 2007 s. 673–708 · 1 ställe

Avseende grupp (i) NJA 1981 s. 323 och NJA 1958 s. 177; grupp (ii) NJA 1978 s. 618; grupp (iii) NJA 1987 s. 692 och NJA 2001 s. 878; samt grupp (iv) NJA 1995 s. 586fotnot 129 · s. 707

Svensk rättspraxis Förmögenhetsrätt 1978–20042 hänvisningar

Johnny Herre · SvJT 2005 s. 550–760 · 2 ställen

Den avtalsgrundade lojalitetsplikten - en allmän rättsprincip2 hänvisningar

Anders Holm · 2004, s. 1–1499 · 2 ställen