1.Ovan i kapitel 6 redogjordes för miljöskadebegreppet utgående från skadeor sakernas karaktär. Härvid konstaterades inledningsvis att skadeorsakernas karaktär endast utgör en del av miljöskadebegreppet. För att en miljöskada skall vara skadeståndsrättsligt relevant bör härtill den uppkomna skadan självfallet vara ersättningsgill. Det samlade miljöskadebegreppet far sålunda ses som en kombination av skadeorsakernas karaktär å ena sidan, samt stadganden och principer som påverkar skadans ersättningsbarhet å andra sidan.1 Som ett centralt häri ingående led fästs i detta kapitel huvuduppmärksamheten vid utvecklingen av miljöskadebegreppet på basen av ersättningsgilla typer av skador, de skadeståndsrättsligt skyddade intressena. I såväl inom- som utomkontraktuell skadeståndsrätt gäller som en prin cipiell utgångspunkt, att den som är skadeståndsansvarig skall ersätta skadan till fullo. Den skadelidande skall i möjligaste mån försättas i samma ställning som han hade före skadefallet.2 Basschemat för skadeberäkningen följer allt jämt tysken Mommsens läror från medlet av 1800-talet.3 Vid skadeberäkning en utgår man från det hypotetiska händelseförloppet, den situation som utan skadefallet skulle ha förelegat, och det faktiska händelseförloppet, den situa 1 Se ovan kap. 6.1. vid not 27-28. 2 I exempelvis engelsk rätt citeras ofta Lord Blacbums kända anförande i det äldre rättsfallet Livingstone v. Rawyards Coal Co. (1880) 5 App.Cas. 25, 39: Skadeståndet skall så långt som möjligt motsvara »that sum of money which will put the party who has been injured, or who has suffered, in the same position as he would have been if he had not sustained the wrong for which he is now getting his compensation or reparation». Se t.ex. Clerk & Lindsell s. 254, Markesinis & Deakin s. 691, McGregor s. 7 f., Street s. 73. Se även från senare rättspraxis t.ex. Murray v. Lloyd [1990] 2 All ER 92. 3 Mommsen s. 40 ff. Se även t.ex. Hellner, TfR 1966 s. 291 ff. för en översikt av utvecklingen i tysk rätt.s. 54
2.209 tion som faktiskt existerat. En skada föreligger om en jämförelse mellan hän delseförloppen utvisar att det senare är ofördelaktigare för den kränkte. En tillämpning av denna s.k. differenslära medför dels att den skadelidande bör erhålla full ersättning för sina skador, dels att skadan inte får leda till att han gör en vinst på skadegörarens bekostnad; det s.k. berikandeförbudet? I den miljöskaderättsliga debatten väljer man numera ofta att tala i termer av prin cipen om att förorenaren skall betala (»polluter pays»-principen) som ett ut tryck för i stort sett samma resonemang som ovan.54s. 54
3.Principen om »full» ersättning — eller »polluter pays»-principen — kon struerad enligt detta schema är dock endast en mycket grov utgångspunkt, som t.o.m. kan beskyllas för att vara både missvisande6 och ojuridisk.71 prak tiken måste det ske en begränsning och standardisering av ersättningen genom olika juridiska metoder. Miljöskadorna skiljer sig i detta avseende inte från andra skador.8 Eftersom det är karaktäristiskt för miljöskador att dessa kan an ta synnerligen omfattande proportioner — geografiskt och tidsmässigt såväl som i förhållande till de intressen som drabbas9 — kunde man i själva verket även hävda, att olika metoder för att begränsa ansvarets omfattning här kan komma att få accentuerad betydelse.s. 55
4.Begränsningarna är av varierande art och styrka.10 1M1an har att göra med en glidande skala från i högsta grad abstrakta och elastiska metoder med adekvansläran som ett typexempel,” till mera schematiska gränser för ansvarets. 55
5.4 Litteraturen är riklig. Se exempelvis Andersson, Skyddsändamål s. 299 f., Clerk & Lindsell s. 254 ff., Dobbs s. 210 ff., Eörsi & Labady s. 81, Hakulinen s. 313 ff., Hellner, Skadeståndsrätt s. 357 ff., idem, TfR 1966 s. 290 ff., Hemmo, Sovittelu s. 10 ff, Iversen s. 115 ff., Kivimäki & Ylöstalo s. 398 f., Lange s. 162 ff, Markesinis & Deakin s. 691 ff, McGregor s. 7 ff, Mommsen s. 40 ff, Rodhe s. 467 ff, idem, Lärobok s. 207 ff, Roos, Ersättningsrätt s. 33 ff, Rotamo & Stahlberg (4 uppl.) s. 278 ff., Sandvik s. 145 ff, Saxén, Skadeståndsrätt s. 268 f, Sisula-Tulokas, Dröjsmålsskador s. 217 ff., idem, Sveda s. 3, 139 f, Stoll, Int. Ene. Comp. L. XI/2, bl.a. paras 8-12, 8-22, 8-27, Street s. 72 f., Vinding Kruse, Erstatningsretten s. 137 f, 339 f, Wetterstein, Globalbegränsning s. 11 f.s. 55
6.5 Se ovan kap. 5., särskilt kap. 5.1. och kap. 5.5.1.s. 55
7.6 Se Sisula-Tulokas, Dröjsmålsskador s. 218.s. 55
8.7 Se Rodhe s. 468.s. 55
9.8 Jfr härvid ki itiken mot miljöskaderegimen hos t.ex. Cane, J. Envtl L. 2001 s. 3 ff, som vill driva detta synsätt särskilt långt.s. 55
10.9 Se närmare t.ex. Bugge s. 372 f.s. 55
11.10 Se även närmare om de olika modifikationerna av principen om »full» ersättning t.ex. den sammanfattande översikten i Routamo & Ståhlberg (4 uppl.) s. 280 ff.s. 55
12.11 Saxén, Adekvans s. 12 anför träffande att man med en viss överdrift kunde säga, att de flesta av de i teorin uppställda adekvansreglema är godtagbara. »De är nämligen med 210 i form av exempelvis beloppsmässiga begränsningar.12 En mera svårrubbad om än inte undantagslös grundsats har vidare t.ex. varit, att endast den som direkt lider skada har rätt till ersättning. S.k. tredjemans skador ersätts som en huvudregel inte.13 Av särskilt intresse i detta sammanhang är ytterligare att vissa skador på grund av sin typ har ansetts vara sådana att de inte medför en rätt till ersättning. Sålunda har man av tradition i allmänhet förhållit sig restriktivt till tanken om ersättning för s.k. ideella, eller icke-ekonomiska, immateriella skador.14 Den skadeståndsrättsliga utgångspunkten i SkL är att en rätt till ersättning för ideell skada endast erkäns i förhållande till person skador och vissa brott (brott mot frihet, ära, hemfrid eller liknande).15 Här är det alltså skadetypen i sig som begränsar ersättningsbarheten, inte exempelvis avståndet mellan det skadeorsakande beteendet och skadan. Och så vidare. Det är emellertid ofta — om inte omöjligt — så åtminstone förenat med stora svårigheter att inordna miljöskadorna i detta system. Skadebilden präglas här inte sällan av olika ideella element som dessutom kan vara av ett närmast allmänt intresse.16 Sådana skador låter sig endast svårligen hanteras av den traditionella, individorienterade skadeståndsrätten, som har anpassats till att skydda enskilda intressen utgående från klassificeringen av skador som per sonskador, sakskador och rena förmögenhetsskador.17 Till detta kommer att exempelvis tillvaratagandet av ett allmänt miljöintresse i form av skadebegränsande åtgärder eller reparation av skadan även kan uppfattas som typiska tredjemansskador.18 Det är heller inte ovanligt att särskilt föroreningar kan nödvändighet så vagt formulerade, att de i ett konkret fall kan tas som stöd såväl för ett in tagande från skadeståndsansvar som för ett ansvarsåläggande.» 12 Se ovan kap. 4.4.3. vid not 171-175 om beloppsmässiga ansvarsbegränsningar och om kritiken mot dessa. 13 Se utförligt Andersson, Trepartsrelationer, samt härtill t.ex. Eger Mollestad, LoR 2001 s. 490 ff, Hellner, Skadeståndsrätt s. 362 ff., Kleineman s. 180 ff., Lange s. 452 f., Markesinis & Deakin s. 105 ff, Nygaard (5. utg.) s. 358 ff, Saxén, Skadeståndsrätt s. 62 f., Sisula-Tulokas, Sveda s. 229, Vinding kruse, Erstatningsretten s. 290. 14 Se närmare härom nedan kap. 7.4. 15 Se SkL 5 kap. 2, 4a och 6 §. Ersättning för ideell personskada och själsligt lidande har särskilt under senare år varit föremål för tämligen livlig debatt. Diskussionen har i huvudsak gällt själva ersättningsnivån och de s.k. tredjemansskadoma. Se närmare härom Sisula-Tulokas, Sveda, särskilt s. 177 ff. och 227 ff. Se även för exempelvis svensk rätts del t.ex. Ekstedts undersökning om ideellt skadestånd för personskada. Härtill kan hänvisas till den internationella översikten i Oldertz & Tidefelt (eds) s. 91 ff. 16 Se allmänt t.ex. Sandvik, JT 1996-97 s. 394 f. 17 Jfr t.ex. SvHD:s argumentering i NJA 1995 s. 249 (ref. nedan kap. 7.5.2.2.). 18 Se även t.ex. Andersson, Trepartsrelationer s. 244 ff.s. 55
13.211 orsaka betydande ekonomiska förluster, exempelvis för sådana intressen som är baserade på allemansrättsligt nyttjande av naturresurser i näringsverksam het. En strikt tillämpning av skadeståndsrättsliga grundsatser kan emellertid också här leda till att ersättning nekas med hänvisning till att fråga endast är om ett icke ersättningsbart tredjemansintresse (se för finsk rätts del den s.k. spärregeln i SkL 5 kap. 1 §).19s. 56
14.Redan det ovan sagda visar, att även om förutsättningarna för ett ansvarsåläggande i övrigt över huvud taget föreligger,20 så kan den traditionella synen på skadeståndsrättsligt skyddade intressen medföra att många skador orsakade genom miljöstörningar inte är ersättningsbara. Den skadeståndsrättsliga termi nologi och systematik som grundlädes långt bakåt i rättshistorien avsåg heller aldrig att försöka tillhandahålla en modell anpassad för den skadebild som är kännetecknande för dagens miljöskador.s. 57
15.Särskilt i den internationella skadeståndsrättsliga doktrinen har emellertid sedan länge förts en stundtals livlig rättspolitisk debatt om behovet av ett mera nyanserat miljöskadebegrepp.21 Under senare tid har det även i lagstiftning och rättspraxis skett en gradvis men klar utveckling i riktning mot att accepte ra en allt mera vidgad krets av ersättningsgilla typer av miljöskador.22 Det är i synnerhet ett antal internationellt uppmärksammade miljöolyckor av kata strofkaraktär som har pekat på behovet av nytänkande och reformer. Ambi tionen i detta kapitel är att i korthet belysa bakgrunden till denna rättsutveck ling, samt att på några mera centrala punkter närmare analysera resultaten av utvecklingen i förhållande till vad som följer av traditionell skadeståndsrätt.s. 57