Rättsfall
NJA 1994 s. 532
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
NJA 1994 s. 532
BibTeX
@misc{nja-1994-s-532,
author = {{Högsta domstolen}},
title = {{NJA 1994 s. 532}},
year = {1994},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
22 hänvisningar i 15 artiklar · 22 stycken/fotnoter
Hur dum får man vara?1 hänvisning
Reklamation mot advokater och revisorer1 hänvisning
Lojalitetsplikten som rättsprincip2 hänvisningar
- NJA 1994 s. 532.
- RH 1998:60, RH 2001:77, RH 2006:77 (fastställelse av tingsrättens dom), 16 § 2 st. 2 konsumentköplagen (1990:932), 17 § 2 st. 2 köplagen (1990:931), 5 § konsumentkreditlagen, 12 § fastighetsmäklarlagen, 5 § lagen om finansiell rådgivning till konsumenter, 5 kap. 4 § lagen om försäkringsförmedling, Ds 2009:13, Konsumenttjänster m.m., förslagen till 3 kap. 2 § och 4 kap. 2 § ny konsumenttjänstlag. Jfr även NJA 1994 s. 532, NJA 1997 s. 65 (fastställelse av hovrättens dom) och NJA 2001 s. 269. Se dock Ds 2008:6, Paketresor m.m., förslag till 8 §, men jfr med rubriken till 8 § samt med s. 41 och särskilt s. 240 f. Liknande, jfr konsultavtalet ABK 09 2:1 med förordet st. 3, kommentaren till 2:1 samt 2:6 med kommentar.
Svensk rättspraxis Förmögenhetsrätt 1978–20045 hänvisningar
- I NJA 1994 s. 532 hade en beställare av en tjänst angivit att provningsanstalten skulle prova tyget med avseende på gnid- och ljushärdighet och i brevet upplyst om att tyget var avsett för utomhusbruk på trädgårdsmöbler. Beställaren hade dock inte angivit att anstalten skulle avge något omdöme om tygets lämplighet för ändamålet. HD fann här att även om beställaren avsett att begära ett uttalande i denna fråga, så kunde det inte antas att provningsanstalten insett eller bort inse detta. Uppdraget ansågs därför begränsat till att gälla provning av gnid- och ljuskänslighet.
- Utanför det lagreglerade området kan det vara osäkert vad som gäller beträffande en eventuell skyldighet att reklamera. I några avgöranden har dock gjorts klart att huvudregeln numera är att reklamation måste ske inom skälig tid för att en parts rättigheter inte skall utsläckas. Ett exempel härpå är NJA 1994 s. 532, som rörde frågan om en uppdragstagare, som mot betalning utfört prov rörande tygs ljushärdighet, skulle anses skadeståndsskyldig för att denne lämnat otillräckliga upplysningar om resultaten av testerna. Här byggde HD:s resonemang på premissen att en reklamationsskyldighet förelåg för uppdragsgivaren, trots avsaknaden av lagstöd (se härtill Hellner, Speciell avtalsrätt II. Kontraktsrätt. 3 uppl. 2 häftet 1996, s. 144 ff.). Här hade uppdragsgivaren i maj 1985 genom information från en grossist fått meddelande om att det testade och sålda tyget blektes i solljus. Uppdragsgivaren hade därför låtit uppdragstagaren testa tyget igen och erhållit samma besked som tidigare. Emellertid lät uppdragsgivaren då utföra ett eget test under perioden 6–17 juni 1985 som visade att tyget blektes i större utsträckning än som angivits av uppdragstagaren, varför reklamation skedde i telefonsamtal och brev den 18 juni 1985. Denna reklamation ansågs ha skett i tid. I mål T 4233-01 hade leasetagaren erlagt för höga leasingavgifter till leasegivaren. HD konstaterade här att en allmän princip inom civilrätten är att en köpare eller beställare, som vill göra gällande anspråk på grund av fel eller brist, måste reklamera inom skälig tid efter det att denne märkt eller bort märka bristen. Principiellt ansågs en reklamationsskyldighet föreligga även i en situation där leasegivaren kontraktsstridigt krävt för höga leasingavgifter. Reklamationen ansågs här ha ”framställts inom skälig tid”. Att märka här är att skälet till att reklamation ansågs ha skett i tid var att det ansågs att leasetagaren reklamerat så snart han insett att det förekommit överdebiteringar och att han inte borde ha insett detta tidigare. Här kan jämföras med NJA 1989 s. 224, där betalaren i ett condictio indebiti-fall ansågs ha krävt återbetalning i tid och där det sålunda ansågs att en generell skyldighet finns att reklamera även för dessa situationer (se här det särskilda yttrande av JustR Lind).
- I några fall har HD prövat besiktningsmans eller provningsanstalts ansvar för den information som lämnas. I NJA 1994 s. 532, som rörde ett uppdrag att prova ett visst tygs gnid- och ljushärdighet, uttalade HD som generell norm att ”det måste anses åligga den uppdragstagare som mot betalning åtar sig att utföra en tekniskt komplicerad analys att redovisa resultaten av denna analys på ett sätt som tillåter uppdragsgivaren att dra rimliga och korrekta slutsatser av dessa resultat. Av särskild vikt är att analysresultaten inte framläggs på ett sätt som är ägnat att skapa missförstånd om deras innebörd. Behovet av klarläggande uttalanden kan dock variera beroende på omständigheterna, varvid särskilt den kunskap som kan antas föreligga hos uppdragsgivaren framstår som betydelsefull”. I det aktuella fallet hade uppdragstagaren angivit att tyget var av klass 3–4 i ljushärdighet. Uppdragsgivaren hade valt tyget mot bakgrund av att han sedan tidigare använt ett annat tyg som åsatts klass 4 och som han varit nöjd med. Uppdragstagaren hade emellertid inte angivit att varje klass motsvarade en ungefär dubbelt så hög färghärdighet som den närmast föregående klassen och inte uttalat sig om storleken på de felmarginaler som kunde föreligga. Enligt HD hade uppdragstagaren ”genom en ofullständig redovisning av analysresultaten” av oaktsamhet föranlett uppdragsgivaren att välja ett tyg med otillräcklig ljushärdighet.
- 114 men alls inte uteslutande, till den typiske naturagäldenären som de flesta av dessa accessoriska förpliktelser är knutna.658 1 doktrinen förekommer det att såväl negativa som positiva förpliktelser benämns biförpliktelser och de har för svensk del utvecklats utan något stöd i någon generell lagregel.659 Däremot kommer ett betydande antal till uttryck i enskilda lagrum. Det kan exempelvis röra sig om sekretessförpliktelser, informationsförpliktelser och s.k. medverkansförpliktelser. Numera finns exempelvis köparens plikt att medverka till köpet - genom att hämta eller ta emot varan - uttryckt i lagtexten (50 § köplagen), vilket är en nyhet gentemot den gamla köplagen.660 Indelningen i huvud- och biförpliktelse kan vara fruktbar,661 även om det inte går att, en gång för alla dra, en knivsskarp skiljelinje mellan vad som är en biförpliktelse och vad som är en huvudförpliktelse.662 Tidigare har det antagits att (avtals)brott mot en biförpliktelse skulle medföra andra rättsverkningar än vad som följer av brott mot huvudförpliktelsen. Detta antagande synes, generellt betraktat, inte längre stämma.663 En svårighet i detta sammanhang är att vissa komplexa samarbeten omfattar ett flertal olika prestationer, vilka inte passar särskilt väl in i dikotomin huvud- respektive biförpliktelse.664 Så t.ex. förväntas vid franchising franchisegivaren ställa det framarbetade marknadsföringskonceptet, varumärket och specifik kunskap (know-how) till franchisetagarens förfogande. Den senare förväntas å sin sida utföra ett flertal olika förpliktelser av såväl penning- som naturakaraktär.665 Ett annat konkret exempel, som kan exemplifiera indelningssvårighetema, framkommer av NJA 1994 s. 532 (Statens Provningsanstalt). Ett familjeföretag i möbelbranschen hade erbjudits tjeckiska tyger av ett importföretag. Det förstnämnda företaget (möbelföretaget) valde att låta Statens Provningsanstalt (SP) pröva dessa tygers kvalité, särskilt avseende ljushärdighet. Det senare
- 124 4.3.5Förklaringar/rättfärdiganden avseende avtalsutfyllnad Ovan i detta kapitel framgår att vissa avtalsförpliktelser har förknippats hänga samman med vissa avtalstyper - såsom ett naturalia negotii. Detta synes plausibelt, men likväl förutsätter denna uppfattning att någon har gjort en normativ bedömning av avtalssituationen. Som ovan nämnts är det en viktig funktion för rättsordningen i en marknadsekonomi att underlätta och säkra legalt accepterade transaktioner. I tysk rätt har följande uttryckts, vilket kan sägas ge en viss vägledning även i dessa situationer: „ Wem die Gesetze ein Recht Geben, dem bewilligen sie auch die Mittel, ohne welche dasselbe nicht ausgeübt werden kann. “704 I vissa fall synes utfyllnaden vara förhållandevis okontroversiell. I ovan nämnda rättsfall, NJA 1994 s. 532 (Statens Provning sanstalt) fastslås exempelvis att uppdragstagaren skall presentera sitt resultat på ett sätt som uppdragstagaren kan förväntas förstå. I andra fall kan det vara betydligt svårare att finna den lämpligaste lösningen. Det förekommer tämligen unika avtalskonstellationer med specifika omständigheter, vilka kräver noggranna individuella analyser vid den rättsliga bedömningen.705 Trots att det handlar om att avgöra det enskilda fallet med dess specifika konsekvenser bör likväl strävas efter att finna generaliserbara principer. En sådan hållning är av nöden om godtycklighet skall kunna undvikas (vi återkommer till denna synpunkt i kapitel 6). Det har funnits, vilket om inte annat framkommit i på flera ställen i denna avhandling, en benägenhet hos domstolarna, såväl i Sverige som utomlands att acceptera, ja t.o.m. ”odla”, fiktioner av allehanda slag.706 I England är exempelvis just de s.k. underförstådda villkoren (implied terms) starkt förknippade med en individualistisk viljeorienterad ideologi, vilken fortfarande anses påverka argumentationen.707 Williston skrev 1921: ”To assume first that everybody knows the law, and second, that everybody thereupon makes his contract with reference to it and adopts its provisions as terms of agreement, is indeed to pile a fiction upon a fiction... ”708 I detta paradigm rättfärdigades utfyllnaden med hänvisning till avtalsparternas intentioner.709 Att avtalsparter mer eller mindre fiktivt ha kommit överens om dessa ”naturliga
- 132 När det gäller den aktiva sidan av informationshantering, kan följande kortfattat sägas. I flera fall har uppdragstagaren kommunicerat mer eller mindre felaktig information. I NJA 1991 s. 625 hade en fastighetsmäklare gett bristfällig information angående förutsättningarna för realisationsvinstskatt vid fastighetsförsäljning.752 Det finns även fall där den professionella aktören underlåtit att kommunicera viktiga händelser inom rimlig tid (NJA 1992 s. 351 banks informationsskyldighet till borgensman). Jfr även NJA 1992 s. 738, där en försäkringsmäklare ansågs ha en allmän rådgivnings och upplysningsskyldighet. Försäkringsmäklaren ansågs ha eftersatt skyldigheten att upplysa försäkringstagaren (ett hotellbolag) om ett specifikt premievillkor, vilket ledde till att försäkringstagaren kom att stå oförsäkrad. Mäklaren blev ersättningsskyldig. En professionell aktör anses ha en förhållandevis långtgående plikt att, inte endast överföra information i rätt tid, utan även sätta sig in i mottagarens möjligheter att förstå och värdera informationen. Kleineman diskuterar i dessa sammanhang en pedagogisk plikt för uppdragstagaren.753 Här ovan diskuterades bl.a. NJA 1994 s. 532 (Statens Provningsanstalt) där uppdragstagaren lämnade teknisk information angående ljushärdigheten hos tyg, utan att meddela att den åberopade mätskalan var logaritmisk. Av NJA 1992 s. 502 framgår en rådgivande revisors skyldighet att inte endast ge välgrundade råd, utan även varna för eventuella skattekonsekvenser. Särskilt långtgående ansvar anses en fastighetsbesiktningsman ha ålagts i NJA 1997 s. 65. Denne angav i och för sig de aktuella bristerna avseende den undersökta fastigheten till uppdragsgivaren, men han borde därutöver även ha angett tänkbara konsekvenser av dessa brister.754 När det gäller den passiva sidan av informationshantering finns det, förutom förpliktelser
Banks ansvar vid placeringsrådgivning1 hänvisning