17.2.1 · Det utvidgade ansvaret

1.Som framgår av avsnitt x finns emellertid en utvidgad ersättningsmöjlighet i vad domstolarna tolkat som kontraktsliknande förhållanden. Domstolen har här gjort undantag från principen om avtalets subjektiva begränsning, och i dessa fall skyddat skadelidande som utan att ha varit avtalsparter har ett närliggande och skyddsvärt intresse av att avtalet fullgörs på riktigt sätt. I praxis har i ett par fall ansvar ålagts konsult gentemot tredje man för uppgifter lämnade i intyg och soliditetsbedömningar. I det viktiga under avsnittx diskuterade Konefallet, NJA 1987 s 692, ålade högsta domstolen en konsult skadeståndsskyldighet mot annan än uppdragsgivaren för av oaktsamhet lämnad felaktig uppgift. Rätten menade att ”övervägande skäl talar för att den som med fog satt sin tillit till ett värderingsintyg inte skall bära följderna av en skada som ytterst beror på att intygsgivaren förfarit vårdslöst.” HD konstaterade i målet att det måste stått klart för värderingsmannen att intyget skulle kunna komma till användning för skilda ändamål och av olika personer, och att skadeståndsansvar i dessa fall borde gälla även mot tredje man. HD uttalar i rättsfallet att det är stor skillnad mellan att ge subjektiva råd och faktabaserade råd, och att det är nödvändigt att acceptera att olika fackmän kan komma till olika slutsatser när det gäller subjektiva råd. I fallet berodde felet dock inte på att värderingsmannen gjorde en felaktig bedömning, utan på att han inte kontrollerat en faktauppgift om en fastighet, vilken var väsentlig för värderingen av fastigheten. Det hade vidare varit relativt enkelt för värderingsmannen att få fram den riktiga uppgiften. Detta sammantaget fick HD att göra bedömningen att konsulten varit oaktsam vid utförandet av uppdraget. Det framgår sålunda klart av praxis att en konsult som vårdslöst lämnat vilseledande uppgifter under vissa betingelser kan bli skadeståndsskyldig även gentemot annan än sin uppdragsgivare. 17.2.1.1 Förutsättningar för ansvar Samuelsson har med ledning av domskälen i Kone-fallet ställ upp fem rekvisit för ansvar vilka i målet var avgörande för HD:s bedömning. De fem rekvisiten är: 1. Konsultens yrkesmässighet 2. Konsultens insikt om intygets användningssätt 3. Den skadelidandes befogade tillit till intyget 4. Konsultens oaktsamhet 5. Intyget skall vara i avsaknad av friskrivning från ansvar Utöver culpa och orsakssamband skall vid bedömning av konsults ansvar gentemot skadeslidande tredje man även transaktionssamband, dvs den skadelidandes tillit till uppgiften, visas. Konsulten skall vidare ha varit medveten om på vilka sätt uppgiften skulle kunna komma att användas. Kleineman föreslår att avgörande för när ansvar skall kunna utkrävas av en rådgivare är den tillit någon fäst vid de lämnade uppgifterna. Vid bedömningen av skadeståndsansvaret görs då en applicering av tillitsbegreppet, vilket innebär en bedömning av huruvida skadelidandes tillit till rådgivaren varit relevant och befogad. Har någon satt sin tillit till den information en professionsutövare förmedlat, och detta kan anses vara befogat, menar Kleineman att det finns skäl att se strängt på professionsutövarens ansvar, förutsatt att professionsutövaren varit medveten om att informationsmottagaren skulle komma att förlita sig på uppgiften. Kleineman hänvisar till NJA 1992 s 243, där HD ansåg ett uppdragsförhållande föreligga till följd av att den skadelidande haft goda skäl att uppfatta informationslämnaren som sin ekonomiske rådgivare, vilket enligt rätten heller inte kunde ha undgått denne. I målet hade en person som var ensam ägare till samtliga aktier i ett aktiebolag inför en överlåtelse av aktierna haft flera kontakter med den auktoriserade revisor som sedan cirka 20 år bl a varit bolagets revisor. Revisorn underlät emellertid att informera aktiesäljaren om de skatterättsliga konsekvenser affären skulle komma att medföra. Aktiesäljaren anförde i rätten att han hade uppfattat revisorn som sin ekonomiske rådgivare, och ansågs av domstolen ha haft goda skäl för sin uppfattning. HD:s inställning var att revisorn måste ha insett detta, varvid ett uppdragsförhållande ansågs ha uppkommit mellan parterna. Domstolen ansåg att revisorn hade brustit i sina skyldigheter som rådgivare vad avser affärens skattekonsekvenser, och ålade revisorn skyldighet att ersätta den skadelidande aktiesäljaren för den förlust han lidit på grund av affären. Kleineman använder benämningen metodansvar som beteckning för ansvaret att göra de undersökningar man skäligen kan kräva av en yrkesutövare av det aktuella slaget i det aktuella fallet, och ställer härvid de krav på yrkesskicklighet och kunskap om marknadens funktionssätt som redogjorts för ovan. Skadeståndsansvar utlöses då inte till följd av en mer eller mindre god subjektiv bedömning av yrkesutövaren, utan vad som är väsentligt är istället om denne har företagit de undersökningar som skäligen kan förväntas av honom. En jämförelse med förmågan att kommunicera risk och bedöma kundens behov kan göras av det av Kleineman förespråkade behovet av en ”pedagogisk plikt.” Av rådgivaren skall då kunna krävas en pedagogisk inlevelseförmåga, innebärande att rådgivaren skall kunna förklara det aktuella problemet för den rådfrågande på ett sätt som kan antas vara begripligt för denne. Rådgivaren har att analysera vad informationsmottagaren kan tillgodogöra sig, och därefter tillhandahålla information på ett sätt som möjliggör att denne kan tillgodogöra sig de aktuella uppgifterna. Ett krav på pedagogisk plikt medför att rådgivaren kan bli skyldig till oaktsamt vilseledande även om han hållit sig till sanningen. I NJA 1994 s 532 ålades sålunda en konsult ansvar trots att culpa ej förelegat vid utförande av uppdraget. Fallet rörde ansvaret för en teknisk konsult, och rätten menade att ”det måste anses åligga den uppdragstagare som mot betalning åtar sig att utföra en tekniskt komplicerad analys att redovisa resultaten av denna analys på ett sätt som tillåter uppdragsgivaren att dra rimliga och korrekta slutsatser av dessa resultat.” Ansvar torde på denna grund kunna åläggas exempelvis advokat som vid förmedlande av resultat av en rättsutredning uttryckt sig på ett sådant sätt att klienten vilseletts, och i anledning av vilseledandet företagit en disposition som medfört skada för honom. Det torde sålunda åligga såväl advokat, revisor som teknisk konsult att presentera sitt resultat på ett sätt som gör det tydligt för uppdragsgivaren. Den plikt som följer av det pedagogiska ansvaret omfattar skyldigheten att informera om och upplysa om risker. Att det är svårt att bedöma och kommunicera risk kan inte medge en reservationslös ansvarsfrihet för rådgivning. I en rad rättsfall rörande rådgivaransvar har den skadelidande investorn framfört att han inte insett risken med sin investering, och därmed saknat insikt om att investeringen var förenad med en risk. I dessa fall väcks frågan huruvida rådgivaren underlåtit att informera investorn om risken, eller om han inte haft förmåga att bedöma och kommunicera risk. Åläggs rådgivaren en pedagogisk plikt kan denne inte nöja sig med att presentera en analys, utan han måste även kontrollera att mottagaren av informationen förstått inebörden av de lämnade upplysningarna. Denna pedagogiska plikt eller ”kompletterande förklaringsbörda” som uppdragstagaren har varierar enligt uttalanden i HD beroende på omständigheterna,[^1000] och domstolen understryker vikten av att information som lämnas till uppdragsgivaren måste utformas med hänsyn till dennes kompetens. I NJA 1992 s 502 uttalar emellertid HD angående aktsamhetsstandarden: ”Man bör däremot vara försiktig med att lägga en rådgivare till last som försumlighet att han inte föreslagit sådana problemlösningar som är komplicerade till sin konstruktion eller svårbedömnda från skatterättslig synpunkt.” HD betonar att det finns en normalkvalitet hos rådgivning som om den uppfylls är tillräcklig för att rådgivaren skall anses ha varit aktsam. Även om det skulle finnas en mer lönsam lösning, men denna varit mer komplicerad och svårförklarad, har rådgivaren inte varit oaktsam om han inte rekommenderat denna utan valt den mer lättförståeliga. Krav på pedagogisk plikt skulle i prospektfallet innebära att konsulten kan åläggas ansvar i det fall han vid sitt uppgiftslämnande varit så otydlig att uppgifterna tolkats felaktigt av mottagaren, dvs den som ansvarat för utformningen av prospektet, och därmed felaktigt återgivits i prospektet. Konsultens yrkesmässighet och aktsamhetsstandarden framtonar som de viktigaste elementen vid bedömningen av konsultens ansvar, tillsammans med frågan om huruvida den skadlidande satt sin befogade tillit till den information konsulten förmedlat, förutsatt att konsulten varit medveten om att informationsmottagaren skulle komma att förlita sig på uppgiften.s. 364