- Inom ramen för den fria culpabedömningen kan även rättspraxis användas som argumentativt stöd för att utmejsla särskilda handlingsnormer. Vad som åstadkoms genom HD:s ställnings- taganden i en fri culpabedömning är också att de fastslår en handlingsnorm – specifik för de konkreta omständigheterna i fallet – vilket gör att senare bedömningar av samma typsituation kan avgöras mot bakgrund av den av HD fastslagna handlingsnormen. T.ex. kan NJA 1993 s. 149 (Golfmålet) anses ge uttryck för vilka konkreta försiktighetsmått en golfare ska iaktta till säkerställande av säkra utslag. När den fria culpabedömningen s.a.s. ”stelnar” till en mer konkret handlingsnorm fungerar den som vägledande för framtida fall avseende vilka moment som ska tillmätas betydelse i en avvägning avseende vem som ska bära risken för en skada. Ska- desituationerna kan dock i enskilda fall vara av så olika karaktär att det är svårt att få tillräcklig ledning från rättspraxis, jfr Agell, Anders (1962). Samtycke och risktagande, s. 73.
- Jfr t.ex. NJA 1993 s. 149 (Golfmålet) om att vårdslöshetsbedömningen varierar beroende på om skadan drabbat en som deltar i spelet eller en utomstående.
- NJA 1993 s. 149 72, 77
Rättsfall
NJA 1993 s. 149
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
NJA 1993 s. 149
BibTeX
@misc{nja-1993-s-149,
author = {{Högsta domstolen}},
title = {{NJA 1993 s. 149}},
year = {1993},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
16 hänvisningar i 4 artiklar · 16 stycken/fotnoter
Hur dum får man vara?1 hänvisning
Hundra år av gemenskap2 hänvisningar
- Den lagstiftning som närmast föregick skadeståndslagen var 1864 års Strafflag, vars sjätte kapitel innehöll skadeståndsregler med brott som utgångspunkt. Strafflagens skadeståndsregler användes även efter att lagen efterträtts av Brottsbalken, fram till skadeståndslagens införande 1973. 1 0 Stig Jägerskiöld, Om culpa-ansvaret under 1600- och 1700-talen, i Rättshistoriska studier tillägnade Gösta Hasselberg, Stockholm 1977, s. 145 ff. Det kan härvid noteras att Jägerskiöld är särskilt kritisk mot Jan Hellners redogörelse, 11 Stig Jägerskiöld, Om culpa-ansvaret under 1600- och 1700-talen, i Rättshistoriska studier tillägnade Gösta Hasselberg, Stockholm 1977, s. 158. Nils Alexandersson har å sin sida framhållit att ”culpa levissima” var ett uttryck som förr användes för att beteckna handlingar som i och för sig var oaktsamma, men som var så lindrigt oaktsamma de enbart i undantagsfall borde föranleda skadeståndsansvar, men samtidigt framhållit att denna tolkning enligt ”nyare pandektvetenskap” (en disciplin som sällan blir föremål för behandling på dessa sidor i vår tid) visade sig vara en missuppfattning, se Nils Alexandersson, Recension av Hjalmar Karlgren: Skadeståndsläran, SvJT 1944 s. 535. Begreppet culpa levissima var för övrigt ett av trätoämnena i debatten mellan Vilhelm Lundstedt och C.G. Björling som jag strax nedan återkommer till. 12 Det går naturligtvis att invända mot karakteristiken av skadeståndslagen som en omfattande kodifikation — lejonparten av skadeståndsrättens grundbultar hamnade utanför lagstiftningen. Det finns således med undantag för definitionen av ren förmögenhetsskada inga skadedefinitioner i lagen och de fundamentala rekvisiten för ansvar nämns i vissa delar över huvud taget inte. Det saknas således helt vägledning i lagtexten för hur man ska betrakta orsaks- och adekvanskraven och åtskilliga allmängiltiga principer (som skadebegränsningsplikten och compensatio lucri cum damno) hamnade också utanför lagstiftningen. 13 Under senare år är det främst i trafikskadesammanhang uttrycket förekommit, se t.ex. Ds 2006:12, Trafikförsäkringsfrågor m.m., s. 52 och, för ett exempel från praxis, NJA 1985 s. 309 (om trafikskadelagens jämkningsregel i fall av sammanstötning mellan bil och cyklist). 14 Terminologin kan vara förvirrande. En vanligt förekommande fråga bland studenter är om det finns någon skillnad mellan strikt ansvar och rent strikt ansvar. Ett svar kan utgå från Jan Hellners definition att rent strikt ansvar är ansvar oberoende av någons vållande, Jan Hellner och Marcus Radetzki, Skadeståndsrätt, 9 uppl., Stockholm 2014, s. 162. Det särskiljer rent strikt ansvar från framför allt principalansvaret som fordrar vållande, men som i en mening också kan betraktas som ett strikt ansvar (men inte rent strikt) eftersom arbetsgivaren ansvarar utan egen förskyllan. 1 5 Det finns i och för sig åtskilliga exempel på att rent strikt ansvar införts genom Högsta domstolens rättsbildande verksamhet. Militära aktiviteter har således ansetts omfattade av ett rent strikt ansvar i ett antal avgöranden från 1900-talets första hälft, se NJA 1928 s. 316, NJA 1946 s. 734 I och II samt NJA 1946 s. 758 I och II. Se om utvecklingen t.ex. Kurt Grönfors, Om trafikskadeansvar utanför kontraktsförhållanden, Stockholm 1952, s. 290 f och s. 301. I NJA 1983 s. 836 prövades relationen mellan det lagstadgade luftfartsansvaret och det strikta ansvaret som utvecklats genom de nyss nämnda prejudikaten. I ett antal senare fall har HD vidare funnit att skador orsakade genom utsläpp från vissa former av vatten- och avloppssystem, NJA 1991 s. 720, NJA 1997 s. 468 och NJA 2001 s. 368. Jmf. å andra sidan NJA 1997 s. 684 (ej strikt ansvar för dammägare efter översvämningsskador som uppkommit till följd av kraftig nederbörd). Se vidare Håkan Andersson, Strikt ansvar — olika problemformuleringar och argumentationssätt, i Festskrift till Peter Lødrup, Oslo 2002, s. 49 ff. 16 Hellners och Radetzkis lärobok ger en god överblick över de olika lagstiftningarna, Jan Hellner och Marcus Radetzki, Skadeståndsrätt, 9 uppl., Stockholm 2014, kap. 10. Se även Filip Bladini, Trafikskador och arbetsskador — ett reformförslag utifrån läran om ekonomisk prevention, SvJT 1994 s. 633 ff., för perspektiv på utvecklingen. 17 Ivar Strahl, Några kritiska anmärkningar om den svenska skadeståndsrätten, SvJT 1947 s. 82. 18 Culpaansvaret, som står i centrum för förevarande betraktelse, har betydelse även i straffrätten. Om det tidigare fanns fog att beklaga sig över att straffrätten inte ägnat culpafrågan lika mycket intresse som skadeståndsrätten (se Per-Edwin Wallén, recension av Gillis Erenius Oaktsamhet. Studier i straffrätt, SvJT 1974 s. 697) så kan det konstateras att det i modern tid publicerats två avhandlingar på oaktsamhetstemat i straffrätten: Gillis Erenius, Oaktsamhet, Stockholm 1971 och Andreas Anderberg, Straffbar oaktsamhet, Uppsala 2015. I SvJT har ämnet tagits upp ur ett straffvärdesperspektiv av Nils Jareborg, Uppsåt och klander, SvJT 1988 s. 722 och rörande frivilligt risktagande Johan Boucht, Om straffrättslig oaktsamhetsbedömning vid frivillig verksamhet med förhöjd risk, SvJT 2013 s. 985. 1 9 Ur SvJT kan nämnas Vilhelm Lundstedt, Kan härskande tolkning av 24 § köplagen anses riktig?, SvJT 1921 s. 325 (som sitt namn till trots ägnas primärt åt allmänna culpafrågor), vilken bemöttes, om än ur mer praktiska perspektiv, av C. G. Björling i Har gängse tolkning av 24 § köplagen visats vara oriktig?, SvJT 1923 s. 281 ff. och Gustaf Carlsson, Olyckshändelse och omöjlighet i 24 § köplagen, SvJT 1922 s. 361. Se vidare Vilhelm Lundstedt, Fiktion eller fakta i juridiken, SvJT 1924 s. 241 och C.G. Björling, Rättsvetenskaplig forskning — eller enbart sanningsförkunnelse, SvJT 1924 s. 425. Utanför SvJT diskuterar Lundstedt culpabegreppet bl.a. i sin serie av Grundlinjer, särskilt i den första delen, Vilhelm Lundstedt, Grundlinjer i skadeståndsrätten 1: Culpa-regeln, Uppsala 1935. 20 Henry Ussing, Erstatningsrettens udvickling i nutiden, særlig om spørgsmaalet om ansvaret bør inskrænkes, SvJT 1937 s. 115 ff. 21 Se härom Håkan Andersson, Ansvarsproblem i skadeståndsrätten, Uppsala 2013, s. 47 ff. 22 Jan Hellner, Culpabegreppet inom skadeståndsrätten, SvJT 1953 s. 609 ff. 23 Se t.ex. Jan Hellner, Skadeståndsrättens reformering, SvJT 1967 s. 673 ff., Erland Conradi, Skadeståndsrätten och verkligheten, SvJT 1969 s. 316, Bertil Bengtsson, Nyheter i skadeståndslagstiftningen, SvJT 1976 s. 593, densamme, Om skadestånd för lidande vid myndighetsutövning, SvJT 1977 s. 141. Strahls SOU från 1950 brukar allmänt betraktas som startpunkten för denna diskussion, Förberedande utredning angående lagstiftning på skadeståndsrättens område av Ivar Strahl (SOU 1950: 16) 24 Sålunda beskrivs regeln i 2 kap. 1 § som culparegeln i bestämd form av Bertil Bengtsson, i Bertil Bengtsson m.fl., Allehanda om skadestånd i avtalsförhållanden, 2 uppl., Stockholm 2013, 1.3. 2 5 Se Hjalmar Karlgren, Den allmänna skadeståndsläran, SvJT 1938 s. 369 och Jan Hellner, Culpabegreppet inom skadeståndsrätten, SvJT 1953 s. 614 ff. 26 Det finns åtskilliga argument för att inte använda sig av bonus pater-formeln i oaktsamhetssammanhang. Till att börja med ger den inte någon hjälp med praktiska problem. Värre är att den riskerar att förvirra snarare än att hjälpa bedömaren i de fall där den påstådda skadevållaren inte är en man med barn: Vilken vägledning ger jämförelsen med en familjefar vid bedömningen av om en dansös varit oaktsam? (Jmf. Jan Hellner och Marcus Radetzki, Skadeståndsrätt, 9 uppl., Stockholm 2014, s. 123.) Eller ett barn? (Se Ivar Strahl, Om barns skadeståndsskyldighet, SvJT 1971 s. 30.) I senare årgångar av SvJT har bonus pater familias-figuren mest dragits fram som en symbol för ett föråldrat, patriarkalt (jmf. Ole Lando, Om han, hon eller den, SvJT 2014 s. 676, n. 6) eller närmast fånigt resonemang (en ”seriefigur”, enligt Mikael Mellqvist, Myter och dygder inom juridiken, SvJT 2004 s. 827, n. 36; ”en viktig argumentationsmodell för femtio år sedan, men är nu mest ett talesätt, ömt vårdat i studenthumorn”, Robert Påhlsson, Om värderingars roll i rättstillämpningen, SvJT 2006 s. 267.) Eller med Håkan Anderssons ord, ett ”fantasifoster”, Håkan Andersson, Ansvarsproblem i skadeståndsrätten, Uppsala 2013, s. 64 f. (med mycket sorgfälliga referenser i n. 109 och 110). 2 7 Se om denna tendens, Mårten Schultz, Några frågor i kommersiell skadeståndsrätt, SvJT 2013 s. 1020 ff. 28 111 F.2d 611 (2d Cir. 1940). En annan formulering av dessa kriterier som ofta används är United States v. Carroll Towing Co., 159 F.2d 169 (2d Cir. 1947). Modellen är introducerad i svensk rätt genom Hellners lärobok, i sin senaste form i Jan Hellner och Markus Radetzki, Skadeståndsrätt, 9 uppl., Stockholm 2014, s. 127 f. 29 Se t.ex. Richard Posner, Economic Analysis of Law, 5 uppl., New York 1998, 6 kap. 30 Det uttrycks dock på litet olika sätt i olika fall. Ett avgörande är NJA 1981 s. 683, där käranden hade snubblat på en trappsten, som under ett vägarbete kommit att skjuta upp ovanför den övriga marknivån, och skadat sig. Svarande var det bolag som utfört vägarbetet. Den grundläggande frågan var om det kunde anses vårdslöst av bolaget att inte förebygga de risker som den uppstickande gatstenen medförde för fotgängare. HD:s bedömning följer tydligt de riktlinjer som Handformuleringen ställer upp. Riskerna för olycksfall beaktades och konstaterades inte vara obetydliga, och de potentiella skadornas omfattning värderades och befanns inte vara särskilt omfattande. Vidare diskuterades möjligheterna för bolaget att förekomma risken och domstolen konstaterade — med beaktande av att bolaget ”hade fog för att inte bedöma olycksfallsriskerna som särskilt allvarliga” och också hade ”skäl räkna med att ett eventuellt olycksfall[…] inte skulle medföra några mer omfattande skadeverkningar” — att kostnaderna för sådan arrangemang skulle vara jämförelsevis tids- och arbetskrävande. Vårdslöshet ansågs således inte föreligga. I NJA 1993 s. 149, vilket gällde skadestånd till följd av en felslagen golfboll vid golfspel, vägdes risken med slaget mot ”kostnaden” för att undvika risken (i princip ett förlorat slag), samt skadevållarens insikt om riskerna. Se om culpabedömningen i det senare fallet Jan Rebane & Mårten Schultz, Om skadestånd vid golfspel, i: Artikelsamling 2002, Svensk IdrottsJuridisk Förening, Farsta 2002. Se även angående spörsmålet skadevållarens möjlighet att inse riskerna, Bertil Bengtsson, Om skadestånd vid sport, lek och sällskapsliv, Stockholm 1962, s. 22. 3 1 Anders Agell, Kantstenar, plåtbitar, hästboxar och dylikt — om riskbedömningar enligt culparegeln, Festskrift till Nordensson, Stockholm 1999, s. 1 ff. 32 I den rättsfilosofiska diskussionen talar man ibland om ”moral luck”, att skadevållaren kan ha tur eller otur, så till vida att ett riskbeteende kan utvecklas till en skada eller inte beroende på hur orsakskedjorna alldeles utan skadevållarens inverkan faller ut. Denna invändning har dock inte någon relevans i bedömningen av själva ansvaret, som bör göras utifrån ett ex ante-perspektiv. 33 HD:s resonemang kring den skadelidandes eget ansvar får nog delvis anses överspelat, eftersom efter rättsfallet skadeståndslagen ändrats på så sätt att medvållande vid personskada enbart i undantagsfall kan medföra ansvarsbegränsning för en skadevållare. (6 kap. 2 §.) Synpunkterna kring ansvar för risktagande som kan leda till personskada framstår fortfarande som relevanta däremot. 34 Facitresonemang används bl.a. vid bedömningen under 6 § patientskadelagen. 35 I detta fall tycks det ha legat golfspelaren i fatet att han var en rutinerad golfspelare vid insiktsbedömningen, men måhända skulle man istället kunna göra en direkt motsatt bedömning: Den omständigheten att spelaren var rutinerad innebar en minskad risk för skada eftersom i allmänhet riskerna för en felträff kan antas vara lägre för skickliga spelare. Se Jan Rebane och Mårten Schultz, Om skadestånd vid golfspel, i: Artikelsamling 2002, Svensk IdrottsJuridisk Förening, Farsta 2002. Se även angående spörsmålet skadevållarens möjlighet att inse riskerna, Bertil Bengtsson, Om skadestånd vid sport, lek och sällskapsliv, Stockholm 1962, s. 22. 36 Presumtionsansvaret förknippas främst med kontraktuella situationer där någon har annans egendom i sin besittning med vårdplikt men kan aktualiseras även i utomkontraktuella sammanhang. Jakob Heidbrink har i SvJT behandlat presumtionsansvar i några olika situationer, se Omhändertagande av annans egendom — ett avtalsgrundande rättsfaktum?, SvJT 2008 s. 57 ff. och Det allmännas vårdplikt vid custodia, SvJT 2010 s. 321 ff. 37 Jan Hellner och Marcus Radetzki, Skadeståndsrätt, 9 uppl., Stockholm 2014, kap. 9. 3 8 Se Mårten Schultz, Föräldrars ansvar för barns brott, SvJT 2010 s. 195. 39 Se vidare Mårten Schultz, Några frågor i kommersiell skadeståndsrätt, SvJT 2013 s. 1027 ff. och ds. Skadeståndsrättens framtid, Svensk Juristtidning 100 år, s. 115 f.
- Ett i det sammanhanget förhållandevis tydligt rättsfall är NJA 1993 s. 149, vilket gällde skadestånd till följd av en felslagen golfboll vid golfspel, nämnas som ett exempel på hur HD vägde risken med slaget mot ”kostnaden” för att undvika risken (i princip ett förlorat slag), samt den skadevållandes insikt om riskerna. Härvid vägde HD också in att det fanns en risk för att personer skulle ha kunnat träffas. Andra ansvarsformer I Engströmers iakttagelse som inledde dessa rader ställdes culpaansvaret mot ett strikt ansvar. Det är också det vanliga sättet att systematisera ansvarsformerna i utomobligatorisk skadeståndsrätt. När det gäller det rent strikta ansvaret har rättsutvecklingen under senare år varit begränsad. Men det finns ju även andra alternativ. Dessa alternativ kan dock sägas understryka Engströmers påstående om culparegelns prioritet, eftersom också de alternativa ansvarsformerna överlag vilar på en culpatanke i botten.
Konkurrerande culpakriterier10 hänvisningar
- NJA 1993 s. 149, s. 155.
- NJA 1993 s. 149, s. 155.
- Låt oss titta på några rättsfall. NJA 1993 s. 149 handlar om ett skadeståndsanspråk mot en golfspelare. Denne hade gjort ett misslyckat utslag. Istället för att hamna på den finklippta delen av banan (fairway) hade bollen hamnat till vänster om denna. Eftersom den finklippta delen av banan böjde sig åt vänster medförde dock detta spelläge en möjlighet att gena över den oklippta delen av banan. Istället för att slå bollen till den finklippta delen av banan och därifrån mot flaggan, kunde golfspelaren försöka slå bollen rakt mot flaggan. Härigenom tog han dock en uppenbar risk. Om slaget skulle gå för långt till vänster kunde bollen mycket väl landa utanför banans gräns (out of bounds), varvid han skulle komma att bestraffas med två pliktslag. För att kunna vinna ett slag var golfspelaren dock beredd att ta denna risk. Han slog till bollen i syfte att gena mot flaggan, men fick en ännu värre snedträff än vid sitt första slag. Bollen skruvade sig kraftigt åt vänster ut över banans gräns. Den landade på golfklubbens parkeringsplats där den träffade en parkerad bil. HD ansåg att golfspelaren var ersättningsskyldig för skadan på bilen: