NJA 1993 s. 149, s. 155.
Hänvisas från p. 14 (s. 38)
1.Normalitetskriteriet kräver att man skall vidta de försiktighetsåtgärder som brukar vidtas i den verksamhet man utövar. Enligt normalitetskriteriet har man varit culpös om man har missat att vidta en försiktighetsåtgärd som normalt aktsamma personer hade vidtagit. Detta krav är inte särskilt strängt -med "normalt aktsamma personer" avses inte oklanderliga övermänniskor. Skadevållaren undgår ansvar om man kan titta på den olycka som inträffat och säga: "Det kunde ha hänt vem som helst!"s. 2
2.Hur vet man då vad som är "normalt"? Inom skadeståndsrätten har två metoder utvecklats. Den första metoden går ut på att man försöker se en fiktiv normalperson framför sig och föreställer sig hur denne hade agerat i skadevållarens situation. Den andra metoden går ut på att man tittar på de sociala vanor som finns i samhället och frågar sig om skadevållarens agerande passar in i dem. Den första metoden betraktar den enskilda individen och försöker utröna dennes inställning till aktsamhet. Den andra metoden tittar på de sociala vanor som utvecklats mellan individerna. Som vi kommer att se är metoderna inflätade i varandra. Sociala vanor påverkar givetvis hur en normalt aktsam person hade agerat och sociologiska faktorer beaktas därför även när den första metoden tillämpas. På motsvarande sätt spelar antaganden om hur den enskilde människan agerar in, när domstolen -enligt den andra metoden -försöker bedöma om den aktuella situationen tillhör de situationer i vilken en viss aktsamhetsvana iakttas.s. 2
3.De två metoderna ger uttryck för en spänning i synsättet på normalitet. När den första metoden används ses aktsamhet primärt som en personlig egenskap. Detta är tydligt hos exempelvis Johan Thyren, som ser aktsamhet som en naturlig egenskap vilken är normalfördelad på samma sätt som t.ex. längd.När den andra metoden används ses aktsamhet i första hand som ett socialt fenomen. Detta synsätt finns hos exempelvis Folke Schmidt.Att som Thyren lägga tonvikten på naturliga faktorer snarare än sociala representerar ett gammaldags synsätt på aktsamhet. Utvecklingen under 1900-talet har gått åt det hållet att det sociologiska synsättet fått ökat utrymme. Metoderna bör dock uppfattas som komplement till varandra. I den skadeståndsrättsliga litteraturen hänvisar man oftast till båda metoderna i samband med att man talar om normalitetskriteriet (och hänvisningen sker inte sällan i ett svep).För klarhetens skull kommer jag dock att behandla de två metoderna separat. I det här avsnittet kommer jag att undersöka hur man går till väga när man jämför skadevållaren med en fiktiv normalperson och i avsnitt 2.2 kommer jag att undersöka hur man går till väga när man bedömer skadevållarens beteende i förhållande till etablerade aktsamhetsvanor.s. 2
4.Jämförelsen av skadevållaren med en fiktiv normalperson sker i två steg. Först försöker man få en bild av normalpersonens allmänna försiktighetsnivå. Man tar reda på hur mycket vederbörande är beredd att anstränga sig i förhållande till risker av olika dignitet och bildar sig därigenom en uppfattning om vad normalpersonen anser vara en rimlig balans mellan försiktighet och risktagande. Här finns en likhet mellan normalitetskriteriet och det ekonomiska kriteriet. I båda fallen görs en avvägning mellan skadevållarens olägenheter (för att vidta försiktighetsåtgärder) och presumtiva offers olägenheter (av att drabbas av skador). Den väsentliga skillnaden är att den balans mellan försiktighet och risktagande, som blir till norm enligt normalitetskriteriet, är den balans som de facto praktiseras i samhället. Det ekonomiska kriteriet föreskriver den balans som är ekonomiskt effektiv.s. 34
5.Om skadevållaren ägnade sig åt en verksamhet vars utövare har särskilda kunskaper (kanske till och med en särskild utbildning) jämförs skadevållaren med en normalperson som har dessa kunskaper. En läkare som ställt en felaktig diagnos jämförs exempelvis med en fiktiv "normalt aktsam läkare" (inte med en fiktiv normalt aktsam lekman). En jägare jämförs med en "normalt aktsam jägare", en golfspelare jämförs med en "normalt aktsam golfspelare" etc. Eftersom normalpersonen är en vanlig människa, med mänskliga fel och brister, finns det en spänning mellan hur försiktig vederbörande faktiskt är och hur försiktig vederbörande anser att man bör vara. Detta skapar problem för normalitetsbedömningen. Syftar "normal aktsamhet" på hur människor faktiskt beter sig eller på hur de anser att man borde bete sig? Tyvärr kan rättspraxis inte ge något entydigt svar på denna fråga. När normalitetskriteriet tillämpas hänvisar domstolen oftast till faktiskt beteende. Men det har även förekommit att skadevållaren befinns vårdslös när vederbörande agerat på ett sätt som allmänt anses förkastligt, men är vanligt förekommande. I NJA 1965 s. 474 ansåg HD att en travkusk agerat vårdslöst när han under ett travlopp utfört en manöver, som visserligen var förbjuden enligt reglerna, men som förekom ganska ofta (vid tiden för olyckan).Enligt Hjalmar Karlgren kräver culparegeln att man skall vidta de försiktighetsåtgärder som enligt "härskande samhällsmoral" bör vidtas, även om åtgärden de facto inte brukar vidtas. Det är svårt att säga om detta är en korrekt uttolkning av gällande rätt. Det finns inget fall som motsäger att så skulle vara fallet -det finns inget fall där HD konstaterat att det allmänt anses att en viss försiktighetsåtgärd bör vidtas, men funnit det ursäktligt att skadevållaren inte vidtagit åtgärden därför att det är normalt att den försummas. Å andra sidan är NJA 1965 s. 474 (travkusken) det enda fall där man kan se att HD tillämpat en normativ normalitet. HD verkar inte vara lockad av att hänvisa till härskande samhällsmoral. I de fall där skadevållaren gjorts ansvarig trots att vederbörande inte avvikit från den faktiska normaliteten har HD istället argumenterat enligt det ekonomiska kriteriet.s. 34
6.När man har fått en uppfattning om den fiktiva normalpersonens allmänna försiktighetsnivå, vidtar det andra steget i bedömningen. Man föreställer sig att normalpersonen befunnit sig i skadevållarens situation och frågar sig hur normalpersonen då hade agerat. Om normalpersonen hade agerat på ett annat sätt -som hade förhindrat olyckan från att inträffa -så har skadevållaren varit vårdslös. Skadevållaren undgår däremot ansvar om man med lätthet kan föreställa sig att normalpersonen hade betett på samma sätt. Den fiktive normalpersonen fungerar som en dubbel måttstock. Den fiktiva normalpersonen är en moralisk måttstock, dvs. en måttstock på hur mycket människor brukar anstränga sig för att ta omsorg om sina medmänniskor. Samtidigt är normalpersonen också en mänsklig måttstock. Att en normalperson hade ansett att en viss försiktighetsåtgärd bör vidtas är inte tillräckligt för att skadevållaren skall anses vårdslös. Man skall också kunna anta att normalpersonen -i skadevållarens situation -hade insett att den försummade försiktighetsåtgärden borde ha vidtagits och haft tillräcklig sinnesnärvaro för att vidta den. I många situationer är detta inget problem. Men somliga situationer är sådana att det är mänskligt att missa en försiktighetsåtgärd som i efterhand framstår som självklar. Det handlar t.ex. om situationer där man har kort tid på sig att tänka innan man handlar. Sådana situationer kan uppkomma t.ex. i trafiken eller när man spelar fotboll. Om man med lätthet kan föreställa sig att normalpersonen hade kunnat göra samma misstag som skadevållaren, så kan skadevållaren inte klandras för sitt agerande.s. 36
7.Observera att den mänskliga måttstocken är någonting annat än bedömningen av huruvida skadevållaren kan "tillräknas" den felaktiga handlingen. Jag förklarade i kapitel 1.3 att bedömningen av tillräknelighet är ett självständigt moment, som faller vid sidan om bedömningen av huruvida skadevållaren varit tillräckligt försiktig. När skadevållarens misstag ursäktas enligt den mänskliga måtttstocken är det för att vem som helst som befunnit sig i skadevållarens situation hade haft svårt att handla så som vederbörande i efterhand hade önskat. När det är fråga om huruvida skadevållaren kan tillräknas sitt eget handlande så är det fråga om att ta hänsyn till en personlig brist -t.ex. att skadevållaren till följd av psykisk sjukdom inte förstått att något varit farligt. Det är lätt att blanda ihop dessa båda frågor eftersom båda hör hemma i (vad som brukar kallas) den "subjektiva sidan" av culpaansvaret.Det rör sig dock om två olika betydelser av ordet subjektiv. Man kan säga att den moraliska måttstocken är objektiv och den mänskliga måttstocken subjektiv i den meningen att den moraliska måttstocken värderar yttre omständigheter, medan den mänskliga måttstocken värderar inre omständigheter. Den moraliska måttstocken värderar handlingar i den fysiska världen, medan den mänskliga måttstocken värderar psykiska tillstånd. När man däremot säger att frågan om tillräkneligheten är subjektiv tillför man dock ytterligare en dimension till begreppsparet objektiv/subjektiv. Bedömningen av om skadevållaren kan tillräknas det felaktiga beteendet är subjektiv även i den meningen att den är personlig. Den ställer inte samma krav på skadevållaren som på alla andra (som bedöms enligt normalitetskriteriet). Den tar hänsyn till speciella brister hos vederbörande och är i denna mening inte objektiv.s. 36
8.Låt oss titta på några rättsfall. NJA 1993 s. 149 handlar om ett skadeståndsanspråk mot en golfspelare. Denne hade gjort ett misslyckat utslag. Istället för att hamna på den finklippta delen av banan (fairway) hade bollen hamnat till vänster om denna. Eftersom den finklippta delen av banan böjde sig åt vänster medförde dock detta spelläge en möjlighet att gena över den oklippta delen av banan. Istället för att slå bollen till den finklippta delen av banan och därifrån mot flaggan, kunde golfspelaren försöka slå bollen rakt mot flaggan. Härigenom tog han dock en uppenbar risk. Om slaget skulle gå för långt till vänster kunde bollen mycket väl landa utanför banans gräns (out of bounds), varvid han skulle komma att bestraffas med två pliktslag. För att kunna vinna ett slag var golfspelaren dock beredd att ta denna risk. Han slog till bollen i syfte att gena mot flaggan, men fick en ännu värre snedträff än vid sitt första slag. Bollen skruvade sig kraftigt åt vänster ut över banans gräns. Den landade på golfklubbens parkeringsplats där den träffade en parkerad bil. HD ansåg att golfspelaren var ersättningsskyldig för skadan på bilen:s. 37
9.Ulf L [skadevållaren] borde ... ha räknat med risken att personbilens. 38
10.som stod på parkeringsplatsen kunde komma att skadas. Han hades. 38
11.kunnat undvika skadan genom att välja en annan spelriktning, i när-s. 38
12.mare överensstämmelse med banans riktlinje från utslagsplatsen,s. 38
13.även om det kunde kostat honom ett slag. Med hänsyn till dets. 38
14.anförda är Ulf L:s handlande att bedöma som oaktsamt. Vad HD synes ha tagit fasta på är att den enda olägenhet det hade inneburit för skadevållaren att vara mer försiktig hade varit att hans slutresultat på golfrundan i sämsta fall hade ökats med ett slag. En i HD:s ögon så obetydlig olägenhet kunde därför knappast ses som oproportionell för att undanröja en fara, även om faran nu inte var särskilt betydande. En dylik proportionalitetsbedömning låter sig göras enligt normalitetskriteriet såväl som enligt det ekonomiska kriteriet. Det finns inget i domskälen som utesluter att HD haft vare sig det ena eller det andra kriteriet i tankarna. Svante Johansson anser i sin analys av fallet att HD tillämpat (vad jag kallar) det ekonomiska kriteriet.Så som HD uttryckt sig kan skadevållaren dock lika gärna ha förlorat målet därför att han blivit jämförd med HD:s föreställning om hur en omdömesgill och aktsam golfspelare agerar på golfbanan. HD:s sätt att beskriva skadevållaren kan tolkas som att domstolen vill framhäva att han inte betett sig normalt. Han beskrivs som en chanstagare som tar spelet lite för allvarligt -en person som faller ur ramen. 1993 års fall visar hur normalitetskriteriet kan användas som moralisk måttstock för bedömning av skadevållarens beteende.s. 38
15.I NJA 1974 s. 585 spelade några pojkar landhockey på en gårdsplan. När en av pojkarna skulle göra en passning slog han klubban i ansiktet på en motspelare som befann sig bakom honom. Det är självklart för en normalt aktsam person att man skall ta omsorg om sina motspelare, och därför inte bör svepa med klubban upp i ansiktshöjd där någon kan befinna sig. Ändå ansåg inte HD att pojken agerat på ett sätt som hade varit främmande för en normalt aktsam person:s. 38
16.En följd av att spelet innebar en tävlan var uppenbarligen att tempots. 39
17.drevs upp tämligen högt och att spelarna således i allmänhet intes. 39
18.hade tid att närmare betänka sig, när de var i tillfälle att slå till bollens. 39
19.[. .. ] Vid gemensamt spel varom här är fråga bör således tillämpas ens. 39
20.något mildare ansvarsregel än som eljest gäller, och spelare bör skäli-s. 39
21.gen inte förpliktas utgiva skadestånd till annan spelare annat än oms. 39
22.särskilda omständigheter föranleder det, så som att han visat hän-s. 39
23.synslöshet eller företagit något som klart faller utanför det normalas. 39
24.spelet [. .. ] [Det] är ej ... visat att Curt [skadevållaren] ... brustit i dens. 39
25.aktsamhet som med hänsyn till spelets karaktär kunnat krävas avs. 39
26.honom. Här har HD använt en "normalt aktsam landhockeyspelande pojke" som mänsklig måttstock. Skadevållaren har inte undgått ansvar därför att han inte gjort något fel. Han har undgått ansvar därför att en normalt aktsam pojke hade kunnat göra samma fel.s. 39