Rättsfall

NJA 1992 s. 594

Rättskälldiskussion

Citera

NJA 1992 s. 594

BibTeX

@misc{nja-1992-s-594,
  author       = {{Högsta domstolen}},
  title        = {{NJA 1992 s. 594}},
  year         = {1992},
  howpublished = {Rättsfall}
}

Öppna i bibliografi

Dom

Hämtar dom…

Omtalad i rättsvetenskapen

11 hänvisningar i 7 artiklar · 11 stycken/fotnoter

Stig Strömholm och vägen till ett skadeståndsrättsligt integritetsskydd1 hänvisning

Johanna Chamberlain · SvJT 2022 s. 641–652 · 1 ställe

Se t.ex. NJA 1992 s. 594; NJA 1996 s. 418; NJA 2008 s. 946.fotnot 46 · s. 648

Skyddsvärda intressen & straffvärda kränkningar - om sexualbrotten i det straffrättsliga systemet med utgångspunkt i brottet sexuellt ofredande5 hänvisningar

Linnea Wegerstad · 2015, s. 1–1993 · 5 ställen

Svenska domstolars hantering av Europakonventionen1 hänvisning

Dag Victor · SvJT 2013 s. 343–396 · 1 ställe

Dessutom redovisas NJA 1992 s. 594 och NJA 1996 s. 418.fotnot 46 · s. 380

Framtidens brottsskadeersättning1 hänvisning

Mårten Schultz · SvJT 2012 s. 591–606 · 1 ställe

SOU 2012:26, s. 134 ff. 1 1 Jmf. SOU 2012:26, s. 131. 1 2 Det senare gäller framför allt för de schabloner som används vid ersättningsbedömningar rörande s.k. efterlevandeersättning enligt skadeståndslagen 5 kap. 2 § 3 p. Schablonerna i dessa fall hänger samman med den presumtionsregel som Högsta domstolen konstaterade skulle gälla till förmån för de efterlevande genom NJA 2000 s. 521 och som i praktiken har förvandlat efterlevandeersättningen från en personskadeersättning relaterad till de efterlevandes psykiska skada, till en schablonbaserad ersättningsform som metodologiskt ligger kränkningsskadeståndet nära. 13 Jmf. NJA 1997 s. 315. 14 I en kategori av fall kommer fortfarande myndigheten att få möjlighet att med nuvarande frihet uttolka gällande rätt och det är när gärningsmannen är okänd. 15 Om man skall följa de intentioner utredningen utgår från lär det bli mycket sällsynt med beslut där Brottsoffermyndigheten överprövar en domstolsbedömning. Förutsättningen för sådan omprövning är enligt utredningen, s. 134: ”Det bör dock vara fråga om en påtaglig avvikelse från skadeståndsrättslig praxis. En förutsättning är också att det finns en fast praxis som domstolen har underlåtit att följa.” Det är inte många brott som har en sådan fast praxis på kränkningsskadeståndets område — möjligen våldtäkt av normalgraden — och det torde vara sällan som en domstols avgörande i en sådant situation där det finns en fast praxis också påtagligt avviker från denna. Men jag antar att det är teoretiskt möjligt att finna sådana situationer. 1 6 Jmf. statistiken redovisad i SOU 2012:26, s. 121 f. 17 Härigenom kan man också rädda en del av den praxisbildande verksamhet som sker genom bedömningarna i Brottsoffermyndighetens nämnd. 18 Se för reflektioner kring dessa svårigheter Mårten Schultz, Kränkning, Stockholm 2008, kap. 2. 19 Se vidare Sandra Friberg, Kränkningsersättning, Uppsala 2010, s. 653 ff. 2 0 Prop. 2000/01:68, s. 50. 21 Jmf. prop. 2000/01:68, s. 51. 2 2 Förolämpningsbrott är i allmänhet förhållandevis lindriga brott. Understundom aktualiserar emellertid förolämpningsbrottet den allmänt föreliggande svårighet som ovan togs upp med hur straffvärdets förhållande till kränkningens allvar bör bedömas. Det gäller särskilt vid förolämpningsbrott med s.k. hatbrottsinslag, t.ex. där en förolämpning utgår särskilt från offrets etnicitet, sexuella läggning, religiösa tillhörighet, funktionshinder, kön, eller transsexuella identitet. I sådana situationer har lagstiftaren föreskrivet att påföljden kan påverkas i skärpande riktning. Det kan därvid framstå som rimligt att om nu denna värdering bör anses påverka straffet för brottet, samma värdering också bör påverka synen på kränkningens ersättningsrättsliga status. I nuvarande brottsskadeersättningssystem finns det inte så mycket utrymme för sådana avvägningar. Här finns det vidare en komplicerande överlappning mellan ärekränkningsbrotten och diskrimineringslagstiftningen. En förolämpning där någon kallar en person med utländsk härkomst för ”svartskalle”, för att ta ett tråkigt nog återkommande exempel ur verkligheten, kan klassificeras som antingen just förolämpning men också som olaga diskriminering. Det här ger ersättningsrättsliga följdverkningar. När det gäller diskrimineringsersättning, som den särskilda ersättningsformen numer kallas, finns det i lag föreskrivet att ersättningen skall anses ha avskräckande funktioner, vilket ofta kan antas inverka på hur ersättningen bestäms, i höjande riktning. Offrets ersättning kan därvid påverkas av om händelsen bedöms under diskrimineringslagens regelverk eller som ett ärekränkningsbrott. Denna inkonsekvens är otillfredsställande. 23 Utredningen gör en genomgång av praxis på området, SOU 2012:26, s. 141 ff. 24 Se NJA 1992 s. 594. 25 Se NJA 2008 s. 946. 26 Se om gränsdragningsfrågor härvidlag NJA 2008 s. 946. 2 7 Det är dock inte på långa vägar är tillräckligt, enligt min mening (jmf. Högsta domstolens resonemang i NJA 2008 s. 946). Det finns ett uppenbart behov av såväl generella privatlivsskyddsregler som specifika straffbud om otillbörlig bildupptagning. Regeringen har också tagit initiativ till sådan lagstiftning men det är ett lagstiftningsarbete som har kämpat i motvind. Den ursprungliga utredningen, Ds. 2011:11: Olovlig fotografering, möttes av en svidande kritik i medierna, men även i andra sammanhang. (Jag var personligen i det stora hela positiv till förslaget.) Den lagrådsremiss som senare presenterades där vissa förändringar vidtagits efter kritiken av förslaget i Ds:en fick ett kyligt mottagande av lagrådet, vilket framstår som mer berättigat. När detta skrivs är det inte klart om regeringen avser att gå vidare med förslaget. På samma sätt har tanken på en allmän integritetsskyddsregel i grundlagarna på yttrandefrihetsområdet haft svårt att få genomslag. 28 Jmf. t.ex. nämndens avgöranden i 9533/2008 resp. 9829/2009, diskuterade i utredningen, SOU 2012:26, s. 151. 2 9 Det innebär förstås inte att sådana brottsoffer behöver tåla att utsättas för kränkningar eller att det borde falla utanför rätten till kränkningsersättning i skadeståndsrättsligt hänseende, utan enbart att det inte är så skyddsvärt att det borde göras till skattebetalarnas angelägenhet. 30 SOU 2012:26, s. 137 ff. 3 1 Jag är medveten om att det kan låta förmätet av en jurist från den akademiska världen att ifrågasätta verklighetsunderlaget som utredningens domstolsverksamma jurister kommit fram till — men syftet är inte att ifrågasätta verklighetsunderlaget så mycket som värderingen av det. 32 Vissa delar av den politiska debatten har använt sig av ärekränkningsinstitutet för att skapa opinion eller driva frågor, när en meningsmotståndare anses ha gått över gränsen. Annan form av politisk aktivism har använt sig av samma rättsliga instrument. Genom att driva ett ärekränkningsmål som ett småmål kan den aktivistiskt lagda käranden på ett billigt sätt driva kampanj. 33 Den praxis som utvecklats under nuvarande jämkningsregel får betraktas som sträng mot många brottsoffer, se vidare Anders Dereborg och Ann-Christine Lindeblad, Brottsskadelagen, Stockholm 2012, kommentar till 9 § 2 st. En faktor som därvid inte sällan tillmäts betydelse är att brottsoffret anses ha ägnat sig åt kriminella aktiviteter. Jämkningsregeln skall härvid ses i ett kriminalpolitiskt sammanhang, sägs det. Till skillnad från skadeståndsrätten intar brottsskadelagen, som den tolkats av Brottsoffermyndigheten, en restriktiv syn på brottslingars rättigheter som brottsoffer: Skadas någon i samband med utövandet av ett brott utgår sällan brottsskadeersättning. (Jmf. för skadeståndsrättens allmänna inställning Mårten Schultz, Brottslingar förtjänar inte skadeståndsrättens skydd, SvJT 2007, s. 477.) Härvid har doc k Brottsoffermyndigheten i sin praxis jämkat ersättningen inte bara när brottsoffret skadats i samband med direkt utövande av en brottslig handling, utan också utifrån tämligen tunt grundade antaganden om att skadan har en koppling till en tidigare brottslighet. Denna praxis antas vara i linje med den nuvarande lagstiftningens intentioner men det vore önskvärt med en belysning i ett kommande lagstiftningsarbete. Min uppfattning är att det finns anledning att kräva mer tydligt samband med en brottslighet för att jämkning skall ske på grundval av brottsoffrets kriminalitet. Högsta domstolen formulerade nyligen saken välfunnet i ett fall där frågan var om ersättning för kränkning enligt lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder skulle sänkas med anledning av att den frihetsberövade — som ostridigt i och för sig var berättigad till ersättning — tidigare avtjänat flera långa fängelsestraff. Högsta domstolen fann att någon sänkning inte skulle ske och skrev: ”Ur det rättighetsperspektiv som i allt högre grad har kommit att prägla synen på rättsordningen, bl.a. inom skadeståndsrätten, är den givna utgångspunkten att allas frihet värderas lika.” Högsta domstolens dom den 20 juni 2012, i T 3322-11, st. 11. 34 Se SOU 2012:26, kap. 10. 35 Jmf. Mårten Schultz, Nya argumentationslinjer i förmögenhetsrätten: Rättighetsargument, SvJT 2011, s. 989.fotnot 10 · s. 595

Svensk rättspraxis1 hänvisning

Petter Asp · SvJT 2010 s. 902–999 · 1 ställe

Att med hjälp av dold kamerautrustning i hemlighet spela in ljudoch bildupptagningar av bl.a. sexuellt umgänge mellan två andra personer ansågs i NJA 2008 s. 946 inte utgöra ofredande också om de personer som filmats i efterhand fått information om inspelningarna. HD gick igenom tidigare överväganden å lagstiftarens sida (och hänvisade härvid naturligtvis till förslagen i SOU 2008:3), tidigare rättspraxis (framför allt förtalsdomen i NJA 1992 s. 594) och kravet på skydd av privat- och familjelivet enligt regeringsformen och Europakonventionen. HD konstaterade vidare att det under vissa förutsättningar kan finnas förutsättningar att döma för förtal om bilderna sprids. När det gällde ansvaret för ofredande menade HD att filmningen i sig inte kan anses utgöra ett ofredande eftersom den inte uppfattats av de filmade. Med hänsyn till att det finns skäl att, av legalitetshänsyn, undvika tolkningar som framstår som pressade ansågs vidare att inte heller kunde anses ha förövats ofredande genom ett samlat beteende som fullbordades genom att de filmade fick kännedom om inspelningen. Det behöver, också om HD:s avgörande framstår som rimligt utifrån gällande lagstiftning, inte sägas att det finns goda skäl att förstärka skyddet för privat- och familjelivet i denna del. 4.1.3 Ärekränkning (5 kap.) En person som i samband med att han greps som misstänkt för förgripelse och våldsamt motstånd — varvid det uppstod visst handgemäng — kallade polismännen för ”grisar” och ”svin” ansågs i NJA 2004 s. 331 inte ha gjort sig skyldig till förolämpning. Enligt HD kan dessa ord visserligen användas för att smäda och då också föranleda ansvar för förolämpning, men i det aktuella fallet ansågs den tilltalade ha använt dem mer för att ge uttryck för egen ilska och fysisk smärta än i syfte att smäda. Med anledning av detta ansågs polismännens ”ärekänsla” inte kunna ha blivit sårad på det sätt som förutsätts enligt 5 kap. 3 § brottsbalken.Straffrättens speciella del · p. 31 · s. 937

Integritetsskyddet vid smygfotografering1 hänvisning

Märit Bergendahl · SvJT 2009 s. 452–467 · 1 ställe

Ett rättsfall som tidigt ställde frågan om den straffrättsliga bedömningen av smygfotografering på sin spets är det s.k. videomålet (NJA 1992 s. 594). I målet hade en man filmat när han hade samlag med en kvinna, utan att hon var medveten om filmningen. Mannen hade senare utan kvinnans medgivande och vetskap visat filmen för ett antal personer. Han åtalades för grovt förtal. I sina domskäl konstaterade Högsta domstolen att det i svensk rätt inte finns något generellt förbud mot att filma en enskild person eller mot att visa en sådan film för andra trots att ett sådant förfarande i vissa fall kan vara djupt integritetskränkande för den berörda personen. Högsta Domstolen konstaterade vidare att man, frånsett vissa speciella situationer, är hänvisad till det skydd som straffbestämmelserna om ärekränkning kan erbjuda. En första fråga i målet var om visandet av filmen kunde anses innebära att en uppgift hade lämnats, vilket krävs för straffbarhet enligt förtalsbestämmelsen. Högsta domstolen menade att den som visar en enskild person på film får anses lämna de uppgifter om personen som filmen förmedlar. I detta fall var uppgiften att kvinnan haft samlag med den tilltalade mannen och hur samlaget genomfördes. Denna uppgift kunde enligt Högsta domstolens inte anses nedsättande. Däremot ansåg Högsta domstolen att den som såg filmen lätt kunde få det felaktiga intrycket att kvinnan kände till att samlaget filmades och att slutsatsen då låg nära till hands att hon inte hade något emot att filmen visades för andra. Den bild av kvinnan som filmen sålunda förmedlade måste enligt Högsta domstolen anses nedsättande för henne och antas leda till andras missaktning. Mannen dömdes för grovt förtal.Skyddet i svensk rätt idag · p. 10 · s. 455

Skadestånd och Europakonventionen för de mänskliga rättigheterna1 hänvisning

Iain Cameron* · SvJT 2006 s. 553–588 · 1 ställe

Se NJA 1992 s. 594.fotnot 115 · s. 581