1.Inget allmänt skydd mot kränkningar Uppfattningen att den enskilde bör ha ett rättsligt skydd för sitt privatliv har kommit till uttryck i Europakonventionen och andra internationella fördrag. I svensk rätt skyddas den enskildes privatliv i vissa hänseenden genom regeringsformens bestämmelser om grundläggande fri- och rättigheter. Uppfattningen att den enskilde bör ha tillgång till en fredad sektor kommer dock i svensk rätt till konkret uttryck främst i vanlig lag. Något allmänt rättsligt verkande skydd mot kränkningar av den enskildes integritet ges varken i den svenska grundlagen eller i vanlig lag.s. 452
2.Den personliga integriteten skyddas dels genom materiella bestämmelser om skydd mot vissa handlingar som innebär intrång i den personliga integriteten och dels genom bestämmelser om kompensation vid överträdelser av de materiella bestämmelserna. Åtskilliga av de i brottsbalken angivna brotten mot person syftar helt eller delvis till att värna den enskildes integritet, frid och ära. Samma syfte bär upp skadeståndslagens bestämmelser om ideellt skadestånd.s. 453
3.Frågan om ett visst intrång i en enskilds personliga integritet åtnjuter något skydd i svensk rätt beror alltså inte i första hand på huruvida intrånget har gett upphov till någon kränkning hos den utsatte personen, utan på om den handling som förorsakar intrånget är av sådant slag att den omfattas av exempelvis en straffbestämmelse.s. 453
4.Smygfotografering kan medföra integritetskränkningar av olika slag. I ett handlande där någon utsätts för smygfotografering kan således flera integritetskränkande moment urskiljas. Redan själva fotograferingen eller filmningen i sig kan medföra ett intrång i en annars fredad zon och således utgöra en kränkning av integriteten. Detsamma gäller det faktum att filmningen innebär en anskaffning av privat information, en anskaffning som kan ge upphov till lidande på grund av vetskapen om att bilderna dels kan betraktas av den som tagit dem och dels kan komma att spridas till andra. En tredje form av kränkning kan tänkas uppkomma om bilderna utnyttjas genom att de faktiskt sprids till andra.s. 453
5.Det sagda kan illustreras av ett uppmärksammat fall av smygfotografering där en 15-årig pojke filmades av sina skolkamrater när han onanerade på en av skolans toaletter. Filmningen skedde genom ett hål i toalettens tak utan att pojken märkte det. Filmen redigerades sedan på så sätt att musik och text lades till. I texten angavs bl.a. pojkens namn. Under rubriken Västeråsrunkaren lades filmen sedan ut på Internet.s. 453
6.Att det som den 15-årige pojken utsatts för har inneburit en kränkning av hans personliga integritet är uppenbart. Redan det faktum att pojken filmades på en toalett, där man rimligen bör kunna räkna med att få vara i fred, innebar ett intrång i hans integritet. Det faktum att filmningen dessutom innebar att hans kamrater fick tillgång till information som pojken själv borde få bestämma över, innebar att han utsattes för ytterligare kränkning i form av bl.a. oro. Att filmen sedan spreds vidare innebar att pojken utsattes för ett allvarligt integritetsintrång, närmast i form av ett olovligt — och kränkande — utnyttjande av hans bild.s. 453
7.De olika momenten utgör i sig olika former av kränkningar. De två första, dvs. filmningen och den därmed sammanhängande informationsanskaffningen kan sägas utgöra ett angrepp mot den filmade personens frid, dvs. den enskildes rätt att få vara ifred och att hålla sitt privatliv okänt för andra. Spridningen av bilden däremot utgör snarast ett angrepp mot personens ära, dvs. en kränkning av den enskildes anseende eller självkänsla.s. 453
8.Det är alltså uppenbart att smygfotografering i många fall medför allvarliga kränkningar av enskildas personliga integritet. Den svenska lagstiftningen innehåller emellertid inte något generellt förbud mot filmning eller fotografering utan samtycke av en enskild person. Huvudregeln är tvärtom att fotografering får ske även mot den fotograferades vilja. Bestämmelser som i någon mån begränsar den generella rätten att fritt fotografera och filma finns i lagen (1988:150) om allmän kameraövervakning, lagen (1995:1506) om hemlig kameraövervakning och i lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål. Exempelvis kan den som sätter upp en videokamera utan att genom tydlig skyltning upplysa om att kameraövervakning sker, dömas till böter eller fängelse i ett år (3 och 26 §§ lagen (1988:150) om allmän kameraövervakning). De nu nämnda lagarna reglerar i vissa avseenden användningen av fasta filmkameror men berör över huvud taget inte handmanövrerade kameror. Även personuppgiftslagen (1998:204) kan i viss utsträckning begränsa hanteringen av digitala bilder som tagits upp med kamera. I rättstillämpningen synes emellertid de nu nämnda lagarna inte i nämnvärd omfattning ha utnyttjats för att beivra.s. 454
9.Vid åtskilliga tillfällen har frågan om i vilken utsträckning brottsbalkens straffbestämmelser förmår att ge ett skydd mot smygfotografering och spridning eller annat utnyttjande av smygtagna bilder, varit föremål för prövning av domstol. De straffbestämmelser som då främst har varit aktuella är förtal enligt 5 kap. 1 § BrB och ofredande enligt 4 kap. 7 § BrB. Det straffrättsliga skyddet enligt förtalsbestämmelsen Enligt 5 kap. 1 § BrB döms för förtal den som utpekar någon som brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt eller lämnar uppgift som är ägnad att utsätta denne för andras missaktning. Straffbarhet för förtal förutsätter att det är fråga om uttalanden som innebär att någon lämnar en uppgift till annan. Det ska vara frågan om en uppgift som förmedlar ett sakinnehåll och inte enbart värdeomdömen. När ett värdeomdöme anspelar på en preciserad verklig uppgift anses det dock utgöra lämnande av en uppgift. För att ett förtalsbrott ska föreligga måste gärningsmannen lämna sina uppgifter till någon annan än den som angrips. Brottet är att anse som fullbordat så snart uppgiften har kommit till tredje mans kännedom. Det krävs vidare att uppgiften verkligen är nedsättande och att den är ägnad att utsätta den beskyllde för andras missaktning. Uppgiften ska genom sitt innehåll vara ägnad att hos mottagaren framkalla en föreställning om att den utpekade är på ett visst sätt, har viss egenskap eller har utfört en gärning eller betett sig på ett sätt som t.ex. är brottsligt eller klandervärt. Det räcker således inte med att den utpekade själv upplever sig kränkt, för straffbarhet krävs även att andra människors uppfattning om personen i fråga riskerar att förändras i negativ riktning på grund av uppgifterna. Det påstått klandervärda beteendet måste vara av någorlunda allvarlig beskaffenhet. Det är emellertid tillräckligt att uppgiften betraktas som nedsättande i den särskilda krets som den angripne tillhör, även om uppgiften inte uppfattas så i samhället i övrigt.s. 454
10.Ett rättsfall som tidigt ställde frågan om den straffrättsliga bedömningen av smygfotografering på sin spets är det s.k. videomålet (NJA 1992 s. 594). I målet hade en man filmat när han hade samlag med en kvinna, utan att hon var medveten om filmningen. Mannen hade senare utan kvinnans medgivande och vetskap visat filmen för ett antal personer. Han åtalades för grovt förtal. I sina domskäl konstaterade Högsta domstolen att det i svensk rätt inte finns något generellt förbud mot att filma en enskild person eller mot att visa en sådan film för andra trots att ett sådant förfarande i vissa fall kan vara djupt integritetskränkande för den berörda personen. Högsta Domstolen konstaterade vidare att man, frånsett vissa speciella situationer, är hänvisad till det skydd som straffbestämmelserna om ärekränkning kan erbjuda. En första fråga i målet var om visandet av filmen kunde anses innebära att en uppgift hade lämnats, vilket krävs för straffbarhet enligt förtalsbestämmelsen. Högsta domstolen menade att den som visar en enskild person på film får anses lämna de uppgifter om personen som filmen förmedlar. I detta fall var uppgiften att kvinnan haft samlag med den tilltalade mannen och hur samlaget genomfördes. Denna uppgift kunde enligt Högsta domstolens inte anses nedsättande. Däremot ansåg Högsta domstolen att den som såg filmen lätt kunde få det felaktiga intrycket att kvinnan kände till att samlaget filmades och att slutsatsen då låg nära till hands att hon inte hade något emot att filmen visades för andra. Den bild av kvinnan som filmen sålunda förmedlade måste enligt Högsta domstolen anses nedsättande för henne och antas leda till andras missaktning. Mannen dömdes för grovt förtal.s. 455
11.I det ovan nämnda fallet med den 15-årige pojken som filmades på en toalett dömde såväl tingsrätt som hovrätt de tilltalade för grovt förtal. Hovrätten konstaterade att det är uppenbart integritetskränkande att smygtitta på och än mer att filma en person på en låst toalett men att denna kränkning inte är straffbar som förtal. Hovrätten hänvisade till Högsta domstolens uttalande i det ovan nämnda videomålet och konstaterade att det genom den aktuella filmen hade lämnats uppgift om att den 15-årige pojken hade onanerat på en toalett. Enligt hovrätten torde bakom Högsta domstolens bedömning i videomålet ligga en uppfattning om att uppgifter om sådana sexuella handlingar som får anses normala inte är ägnade att utsätta en person för andras missaktning. Hovrätten menade att motsvarande resonemang skulle kunna föras i detta fall. En uppgift om en person som onanerar borde således inte vara nedsättande för vederbörande. Hovrätten påpekar emellertid därefter att bedömningen ska göras utifrån den berördes utgångspunkt och att avgörande för bedömningen därmed ofta blir värderingar där den berörde umgås och verkar. Hovrätten konstaterade att filmen med målsäganden gjordes när han var 15 år gammal och att den torde ha spridits främst bland andra ungdomar. Hovrätten ansåg att det var uppenbart att filmen i denna miljö varit ägnad att utsätta målsäganden för andras missaktning och faktiskt också gjorde det, varför de objektiva förutsättningarna för förtal var uppfyllda.s. 455
12.De nu nämnda rättsfallen rör främst den straffrättsliga bedömningen av spridningen av en smygtagen film och den kränkning av den utsattes ära som därvid har skett. Det är således klart att ett sådant förfarande kan bedömas som förtal. Som domstolarna konstaterade kan emellertid själva filmningen i sig inte anses utgöra förtal. Om någon spridning av smygtagna bilder inte har skett, erbjuder därför förtalsbestämmelsen inget skydd mot den integritetskränkning som smygfotograferingen medför. Det straffrättsliga skyddet i övrigt Enligt 4 kap. 7 § BrB döms för ofredande den som handgripligen antastar eller genom skottlossning, stenkastning, oljud eller annat hänsynslöst beteende ofredar någon annan.s. 456
13.Under detta straffstadgande faller flera olika former av fridskränkningar. Det straffbara området begränsas emellertid av att bestämmelsen är subsidiär i förhållande till andra straffbestämmelser såsom exempelvis hemfridsbrott, förolämpning eller sexuelltofredande. Den form av ofredande som är av intresse i detta sammanhang är den som följer av det andra ledet i bestämmelsen — annat hänsynslöst beteende. Utmärkande för ett sådant beteende är att det utgör en enligt vanlig värdering kännbar fridskränkning och dessutom kan sägas vara uttryck för hänsynslöshet. Kravet på fridskränkning innebär att den utsatte verkligen har blivit störd och att det hänsynslösa beteendet har uppfattats av den angripne när detta företogs. Under det straffbara området faller här exempelvis upprepade telefonpåringningar eller liknande trakasserier liksom framkallande av oväsen utanför någons bostad.s. 456
14.I rättsfallet NJA 1996 s. 418 hade en man åtalats för sexuellt utnyttjande alternativt sexuellt ofredande av en sovande kvinna. Enligt gärningsbeskrivningen hade han filmat när han sexuellt berörde den sovande kvinnan samtidigt som han onanerade samt därefter använt filmen som onaniobjekt. I sina domskäl uttalade Högsta domstolen att det inte finns något generellt förbud mot att utan samtycke fotografera en enskild person och att det därför skulle bortses från dessa handlingar vid den straffrättsliga bedömningen av mannens förfarande. Mot den bakgrunden kom Högsta domstolen (majoriteten) fram till att den åtalade gärningen inte innefattad sexuellt utnyttjande eller sexuellt ofredande.s. 456
15.I åtskilliga av de fall som varit föremål för prövning i domstol har en kamera placerats så att gärningsmannen kunnat filma, företrädesvis kvinnor, på ställen där man bör kunna räkna med att få vara ifred, såsom i provrum, på toaletter, i badrum och omklädningsrum. I ett sådant fall hade en hyresvärd utan tillåtelse berett sig tillgång till en ung kvinnlig hyresgästs lägenhet och i en ventil i badrummet installerat en videokamera som han riktat mot badkaret och som gjort det möjligt för honom att observera kvinnan. Mannen åtalades för sexuellt ofredande och hemfridsbrott. Såväl tingsrätt som hovrätt dömde mannen endast för hemfridsbrott bestående i att han, i samband med installationen av utrustningen, utan lov befunnit sig i kvinnans lägenhet.s. 457
16.I ett liknande fall hade en man placerat en kamera i tvättkorgen i badrummet, dold under klädesplagg. Han hade riktat den mot den del av badrummet där man normalt klär av sig och startat videoinspelning när hans 14-åriga styvdotter skulle klä av sig och duscha. Flickan upptäckte kameran på grund av det surrande ljudet och hennes mamma såg sedan till att filmen förstördes innan någon hunnit titta på den. Styvpappan åtalades för ofredande och fälldes för detta i tingsrätten. Svea hovrätt konstaterade i sina domskäl att den situation som personen avsåg att filma var uppenbart integritetskänslig och att det var frågan om en allvarlig kränkning då flickan endast var fjorton år gammal och dessutom mannens styvdotter. Hovrätten konstaterade att det trots detta inte gick att dra annan slutsats av Högsta domstolens praxis än att det i sig inte är brottsligt att filma en person utan vederbörandes vetskap och att något straffrättsligt ansvar för filmningen således inte kunde komma i fråga.s. 457
17.Även andra domstolsavgöranden som rör smygfilmning har uppmärksammats i pressen. Under hösten 2008 förekom exempelvis uppgifter om att en man hade smygfilmat hundratals kvinnor vid besök på offentliga toaletter. I mannens filmsamling fanns bilder på ett trettiotal kvinnor. Mannen åtalades för sexuellt ofredande i ett särskilt fall där den filmade kvinnan hade upptäckt den påslagna filmkameran inne på cafétoaletten. Stockholms tingsrätt fann att den filmade kvinnan hade utsatts för en integritetskränkning men att gärningen inte var straffbar som sexuellt ofredande.s. 457
18.Högsta domstolen har nyligen avgjort ett mål där frågan om det straffrättsliga ansvaret för smygfotografering utförligt analyseras. I målet hade en man, sedan hans sambo hade avslutat deras förhållande, installerat kameror och mikrofoner i den tidigare gemensamma bostaden för att kunna övervaka den tidigare flickvännen och hennes nye pojkvän. Inspelningen pågick under flera veckor och omfattade bl.a. flera intima situationer. Mannen skickade sedan via e-post såväl bild- som ljudinspelningar till kvinnans bekanta tillsammans med kränkande uttalanden om henne. Målsägandena i målet hade inte varit medvetna om filmningen när den pågick men fick kännedom om den genom att andra informerade dem om inspelningarna. Mannen dömdes både i tingsrätten och i hovrätten för olovlig avlyssning (4 kap. 9 a § BrB) och förtal.s. 458
19.När det gällde åtalet för ofredande, som enligt gärningsbeskrivningen utgjordes av smygfilmningen, friades mannen av tingsrätten men fälldes av hovrätten (majoriteten). Hovrätten, som konstaterade att den påstådda gärningen innebar en osedvanligt grov kränkning av den personliga integriteten, uttalade att ett generellt förbud mot fotografering och filmning utan samtycke inte finns i svensk rätt men menade att detta inte kan innebära att alla gärningar som innefattar filmning är straffria. Hovrätten beaktade att målsägandena först i efterhand fått vetskap om filmningen och att det normalt bör finnas ett tidsmässigt samband i förfaranden som innebär ofredande. Enligt hovrätten kunde emellertid även den som först i efterhand erfar att han eller hon har blivit antastad anses ha blivit utsatt för ett ofredande. Mannen dömdes därför också för detta brott.s. 458
20.Högsta domstolen slog fast att filmningen i sig inte kunde utgöra ett ofredande och att den inte heller kunde utgöra ett led i ett ofredande som i övrigt bestod i att informationen om inspelningarna förmedlades till målsägandena. Högsta domstolen konstaterade att bestämmelsen om ofredande genom hänsynslöst beteende är mycket vag och lämnar utrymme för många tolkningar, men att rättstillämparen, inte minst av legalitetshänsyn, bör avstå från tolkningar som framstår som pressade. Högsta domstolen avslutade med att i sina domskäl konstatera att goda skäl kan anföras för att ett förfarande av det slag som var föremål för Högsta domstolens bedömning i målet borde vara straffbara men att det får anses ankomma på lagstiftaren att ta ställning till om en sådan kriminalisering bör införas och i så fall till hur den bör utformas. Skadestånd vid smygfotografering I fall där en handling som medfört en kränkning av den personliga integriteten inte är straffbelagd, är en skadeståndstalan i särskild ordning det enda rättsmedlet som står till buds för den enskilde som utsatts för kränkningen. I svensk rätt återfinns de mer generella bestämmelserna om rätt till skadestånd i skadeståndslagen(1972:207). Därutöver finns bestämmelser om rätt till skadestånd i vissa situationer i andra lagar, bl.a. i personuppgiftslagen. Rätten till kränkningsersättning, s.k. ideellt skadestånd, är enligt svensk rätt mer begränsad än rätt till ersättning vid andra skador, främst genom att det endast är fall där skadan uppstått genom brottsligt angrepp av visst slag som ersätts (2 kap. 3 § skadeståndslagen). Även kravet på att en kränkning måste vara allvarlig och de särskilda reglerna som gäller i fråga om en skadeståndstalan som riktas mot det allmänna innebär att möjligheterna till ideellt skadestånd generellt sett är relativt begränsade enligt svensk rätt. Möjligheten att få skadestånd i fall då kränkningen enbart består av i princip fullt laglig smygfotografering måste bedömas som i det närmaste obefintlig.s. 458