Rättsfall

NJA 1991 s. 720

Rättskälldiskussion

Citera

NJA 1991 s. 720

BibTeX

@misc{nja-1991-s-720,
  author       = {{Högsta domstolen}},
  title        = {{NJA 1991 s. 720}},
  year         = {1991},
  howpublished = {Rättsfall}
}

Öppna i bibliografi

Dom

Hämtar dom…

Omtalad i rättsvetenskapen

17 hänvisningar i 9 artiklar · 17 stycken/fotnoter

Svensk rättspraxis: skadestånd utom kontraktsförhållanden 2019–20211 hänvisning

Bertil Bengtsson · SvJT 2022 s. 1045–1055 · 1 ställe

NJA 1991 s. 720, NJA 1997 s.460, NJA 2001 s. 368; motsatt utgång i NJA 1997 s. 648.fotnot 7 · s. 1049

Grannelagsrättsligt skadeståndsansvar1 hänvisning

Jonas Du Rietz · SvJT 2018 s. 674–694 · 1 ställe

I NJA 1991 s. 720 ansåg Högsta domstolen att övervägande skäl talade för att en innehavare av fjärrvärmeanläggning bör bära ett strikt skadeståndsansvar för skador som orsakas av utsläpp från anläggningen. Verksamheten kunde förvisso inte betraktas som farlig men då det låg i sakens natur att risk för brott i rörsystemet och därav följande utsläpp av hett vatten aldrig helt kan undvikas, ansåg Högsta domstolen att situationen hade viss likhet med miljöskador. Med hänsyn till den utveckling som har skett på det grannelags- och miljöskaderättsliga området ansåg Högsta domstolen det följdriktigt att tillämpa ett strängt skadeståndsansvar, särskilt som det skulle stimulera till att öka anläggningarnas säkerhet. Från rättsteknisk synpunkt ansågs strikt ansvar vara att föredra framför att ställa upp särskilda aktsamhetskrav. Av vikt för utgången i målet var även att skador av aktuellt slag vanligen drabbar någon som direkt eller indirekt står i ett kontraktsförhållande till den som driver anläggningen.Kan ansvaret vara strikt? · p. 8 · s. 681

Hundra år av gemenskap1 hänvisning

Mårten Schultz · SvJT 2016 s. 905–916 · 1 ställe

Den lagstiftning som närmast föregick skadeståndslagen var 1864 års Strafflag, vars sjätte kapitel innehöll skadeståndsregler med brott som utgångspunkt. Strafflagens skadeståndsregler användes även efter att lagen efterträtts av Brottsbalken, fram till skadeståndslagens införande 1973. 1 0 Stig Jägerskiöld, Om culpa-ansvaret under 1600- och 1700-talen, i Rättshistoriska studier tillägnade Gösta Hasselberg, Stockholm 1977, s. 145 ff. Det kan härvid noteras att Jägerskiöld är särskilt kritisk mot Jan Hellners redogörelse, 11 Stig Jägerskiöld, Om culpa-ansvaret under 1600- och 1700-talen, i Rättshistoriska studier tillägnade Gösta Hasselberg, Stockholm 1977, s. 158. Nils Alexandersson har å sin sida framhållit att ”culpa levissima” var ett uttryck som förr användes för att beteckna handlingar som i och för sig var oaktsamma, men som var så lindrigt oaktsamma de enbart i undantagsfall borde föranleda skadeståndsansvar, men samtidigt framhållit att denna tolkning enligt ”nyare pandektvetenskap” (en disciplin som sällan blir föremål för behandling på dessa sidor i vår tid) visade sig vara en missuppfattning, se Nils Alexandersson, Recension av Hjalmar Karlgren: Skadeståndsläran, SvJT 1944 s. 535. Begreppet culpa levissima var för övrigt ett av trätoämnena i debatten mellan Vilhelm Lundstedt och C.G. Björling som jag strax nedan återkommer till. 12 Det går naturligtvis att invända mot karakteristiken av skadeståndslagen som en omfattande kodifikation — lejonparten av skadeståndsrättens grundbultar hamnade utanför lagstiftningen. Det finns således med undantag för definitionen av ren förmögenhetsskada inga skadedefinitioner i lagen och de fundamentala rekvisiten för ansvar nämns i vissa delar över huvud taget inte. Det saknas således helt vägledning i lagtexten för hur man ska betrakta orsaks- och adekvanskraven och åtskilliga allmängiltiga principer (som skadebegränsningsplikten och compensatio lucri cum damno) hamnade också utanför lagstiftningen. 13 Under senare år är det främst i trafikskadesammanhang uttrycket förekommit, se t.ex. Ds 2006:12, Trafikförsäkringsfrågor m.m., s. 52 och, för ett exempel från praxis, NJA 1985 s. 309 (om trafikskadelagens jämkningsregel i fall av sammanstötning mellan bil och cyklist). 14 Terminologin kan vara förvirrande. En vanligt förekommande fråga bland studenter är om det finns någon skillnad mellan strikt ansvar och rent strikt ansvar. Ett svar kan utgå från Jan Hellners definition att rent strikt ansvar är ansvar oberoende av någons vållande, Jan Hellner och Marcus Radetzki, Skadeståndsrätt, 9 uppl., Stockholm 2014, s. 162. Det särskiljer rent strikt ansvar från framför allt principalansvaret som fordrar vållande, men som i en mening också kan betraktas som ett strikt ansvar (men inte rent strikt) eftersom arbetsgivaren ansvarar utan egen förskyllan. 1 5 Det finns i och för sig åtskilliga exempel på att rent strikt ansvar införts genom Högsta domstolens rättsbildande verksamhet. Militära aktiviteter har således ansetts omfattade av ett rent strikt ansvar i ett antal avgöranden från 1900-talets första hälft, se NJA 1928 s. 316, NJA 1946 s. 734 I och II samt NJA 1946 s. 758 I och II. Se om utvecklingen t.ex. Kurt Grönfors, Om trafikskadeansvar utanför kontraktsförhållanden, Stockholm 1952, s. 290 f och s. 301. I NJA 1983 s. 836 prövades relationen mellan det lagstadgade luftfartsansvaret och det strikta ansvaret som utvecklats genom de nyss nämnda prejudikaten. I ett antal senare fall har HD vidare funnit att skador orsakade genom utsläpp från vissa former av vatten- och avloppssystem, NJA 1991 s. 720, NJA 1997 s. 468 och NJA 2001 s. 368. Jmf. å andra sidan NJA 1997 s. 684 (ej strikt ansvar för dammägare efter översvämningsskador som uppkommit till följd av kraftig nederbörd). Se vidare Håkan Andersson, Strikt ansvar — olika problemformuleringar och argumentationssätt, i Festskrift till Peter Lødrup, Oslo 2002, s. 49 ff. 16 Hellners och Radetzkis lärobok ger en god överblick över de olika lagstiftningarna, Jan Hellner och Marcus Radetzki, Skadeståndsrätt, 9 uppl., Stockholm 2014, kap. 10. Se även Filip Bladini, Trafikskador och arbetsskador — ett reformförslag utifrån läran om ekonomisk prevention, SvJT 1994 s. 633 ff., för perspektiv på utvecklingen. 17 Ivar Strahl, Några kritiska anmärkningar om den svenska skadeståndsrätten, SvJT 1947 s. 82. 18 Culpaansvaret, som står i centrum för förevarande betraktelse, har betydelse även i straffrätten. Om det tidigare fanns fog att beklaga sig över att straffrätten inte ägnat culpafrågan lika mycket intresse som skadeståndsrätten (se Per-Edwin Wallén, recension av Gillis Erenius Oaktsamhet. Studier i straffrätt, SvJT 1974 s. 697) så kan det konstateras att det i modern tid publicerats två avhandlingar på oaktsamhetstemat i straffrätten: Gillis Erenius, Oaktsamhet, Stockholm 1971 och Andreas Anderberg, Straffbar oaktsamhet, Uppsala 2015. I SvJT har ämnet tagits upp ur ett straffvärdesperspektiv av Nils Jareborg, Uppsåt och klander, SvJT 1988 s. 722 och rörande frivilligt risktagande Johan Boucht, Om straffrättslig oaktsamhetsbedömning vid frivillig verksamhet med förhöjd risk, SvJT 2013 s. 985. 1 9 Ur SvJT kan nämnas Vilhelm Lundstedt, Kan härskande tolkning av 24 § köplagen anses riktig?, SvJT 1921 s. 325 (som sitt namn till trots ägnas primärt åt allmänna culpafrågor), vilken bemöttes, om än ur mer praktiska perspektiv, av C. G. Björling i Har gängse tolkning av 24 § köplagen visats vara oriktig?, SvJT 1923 s. 281 ff. och Gustaf Carlsson, Olyckshändelse och omöjlighet i 24 § köplagen, SvJT 1922 s. 361. Se vidare Vilhelm Lundstedt, Fiktion eller fakta i juridiken, SvJT 1924 s. 241 och C.G. Björling, Rättsvetenskaplig forskning — eller enbart sanningsförkunnelse, SvJT 1924 s. 425. Utanför SvJT diskuterar Lundstedt culpabegreppet bl.a. i sin serie av Grundlinjer, särskilt i den första delen, Vilhelm Lundstedt, Grundlinjer i skadeståndsrätten 1: Culpa-regeln, Uppsala 1935. 20 Henry Ussing, Erstatningsrettens udvickling i nutiden, særlig om spørgsmaalet om ansvaret bør inskrænkes, SvJT 1937 s. 115 ff. 21 Se härom Håkan Andersson, Ansvarsproblem i skadeståndsrätten, Uppsala 2013, s. 47 ff. 22 Jan Hellner, Culpabegreppet inom skadeståndsrätten, SvJT 1953 s. 609 ff. 23 Se t.ex. Jan Hellner, Skadeståndsrättens reformering, SvJT 1967 s. 673 ff., Erland Conradi, Skadeståndsrätten och verkligheten, SvJT 1969 s. 316, Bertil Bengtsson, Nyheter i skadeståndslagstiftningen, SvJT 1976 s. 593, densamme, Om skadestånd för lidande vid myndighetsutövning, SvJT 1977 s. 141. Strahls SOU från 1950 brukar allmänt betraktas som startpunkten för denna diskussion, Förberedande utredning angående lagstiftning på skadeståndsrättens område av Ivar Strahl (SOU 1950: 16) 24 Sålunda beskrivs regeln i 2 kap. 1 § som culparegeln i bestämd form av Bertil Bengtsson, i Bertil Bengtsson m.fl., Allehanda om skadestånd i avtalsförhållanden, 2 uppl., Stockholm 2013, 1.3. 2 5 Se Hjalmar Karlgren, Den allmänna skadeståndsläran, SvJT 1938 s. 369 och Jan Hellner, Culpabegreppet inom skadeståndsrätten, SvJT 1953 s. 614 ff. 26 Det finns åtskilliga argument för att inte använda sig av bonus pater-formeln i oaktsamhetssammanhang. Till att börja med ger den inte någon hjälp med praktiska problem. Värre är att den riskerar att förvirra snarare än att hjälpa bedömaren i de fall där den påstådda skadevållaren inte är en man med barn: Vilken vägledning ger jämförelsen med en familjefar vid bedömningen av om en dansös varit oaktsam? (Jmf. Jan Hellner och Marcus Radetzki, Skadeståndsrätt, 9 uppl., Stockholm 2014, s. 123.) Eller ett barn? (Se Ivar Strahl, Om barns skadeståndsskyldighet, SvJT 1971 s. 30.) I senare årgångar av SvJT har bonus pater familias-figuren mest dragits fram som en symbol för ett föråldrat, patriarkalt (jmf. Ole Lando, Om han, hon eller den, SvJT 2014 s. 676, n. 6) eller närmast fånigt resonemang (en ”seriefigur”, enligt Mikael Mellqvist, Myter och dygder inom juridiken, SvJT 2004 s. 827, n. 36; ”en viktig argumentationsmodell för femtio år sedan, men är nu mest ett talesätt, ömt vårdat i studenthumorn”, Robert Påhlsson, Om värderingars roll i rättstillämpningen, SvJT 2006 s. 267.) Eller med Håkan Anderssons ord, ett ”fantasifoster”, Håkan Andersson, Ansvarsproblem i skadeståndsrätten, Uppsala 2013, s. 64 f. (med mycket sorgfälliga referenser i n. 109 och 110). 2 7 Se om denna tendens, Mårten Schultz, Några frågor i kommersiell skadeståndsrätt, SvJT 2013 s. 1020 ff. 28 111 F.2d 611 (2d Cir. 1940). En annan formulering av dessa kriterier som ofta används är United States v. Carroll Towing Co., 159 F.2d 169 (2d Cir. 1947). Modellen är introducerad i svensk rätt genom Hellners lärobok, i sin senaste form i Jan Hellner och Markus Radetzki, Skadeståndsrätt, 9 uppl., Stockholm 2014, s. 127 f. 29 Se t.ex. Richard Posner, Economic Analysis of Law, 5 uppl., New York 1998, 6 kap. 30 Det uttrycks dock på litet olika sätt i olika fall. Ett avgörande är NJA 1981 s. 683, där käranden hade snubblat på en trappsten, som under ett vägarbete kommit att skjuta upp ovanför den övriga marknivån, och skadat sig. Svarande var det bolag som utfört vägarbetet. Den grundläggande frågan var om det kunde anses vårdslöst av bolaget att inte förebygga de risker som den uppstickande gatstenen medförde för fotgängare. HD:s bedömning följer tydligt de riktlinjer som Handformuleringen ställer upp. Riskerna för olycksfall beaktades och konstaterades inte vara obetydliga, och de potentiella skadornas omfattning värderades och befanns inte vara särskilt omfattande. Vidare diskuterades möjligheterna för bolaget att förekomma risken och domstolen konstaterade — med beaktande av att bolaget ”hade fog för att inte bedöma olycksfallsriskerna som särskilt allvarliga” och också hade ”skäl räkna med att ett eventuellt olycksfall[…] inte skulle medföra några mer omfattande skadeverkningar” — att kostnaderna för sådan arrangemang skulle vara jämförelsevis tids- och arbetskrävande. Vårdslöshet ansågs således inte föreligga. I NJA 1993 s. 149, vilket gällde skadestånd till följd av en felslagen golfboll vid golfspel, vägdes risken med slaget mot ”kostnaden” för att undvika risken (i princip ett förlorat slag), samt skadevållarens insikt om riskerna. Se om culpabedömningen i det senare fallet Jan Rebane & Mårten Schultz, Om skadestånd vid golfspel, i: Artikelsamling 2002, Svensk IdrottsJuridisk Förening, Farsta 2002. Se även angående spörsmålet skadevållarens möjlighet att inse riskerna, Bertil Bengtsson, Om skadestånd vid sport, lek och sällskapsliv, Stockholm 1962, s. 22. 3 1 Anders Agell, Kantstenar, plåtbitar, hästboxar och dylikt — om riskbedömningar enligt culparegeln, Festskrift till Nordensson, Stockholm 1999, s. 1 ff. 32 I den rättsfilosofiska diskussionen talar man ibland om ”moral luck”, att skadevållaren kan ha tur eller otur, så till vida att ett riskbeteende kan utvecklas till en skada eller inte beroende på hur orsakskedjorna alldeles utan skadevållarens inverkan faller ut. Denna invändning har dock inte någon relevans i bedömningen av själva ansvaret, som bör göras utifrån ett ex ante-perspektiv. 33 HD:s resonemang kring den skadelidandes eget ansvar får nog delvis anses överspelat, eftersom efter rättsfallet skadeståndslagen ändrats på så sätt att medvållande vid personskada enbart i undantagsfall kan medföra ansvarsbegränsning för en skadevållare. (6 kap. 2 §.) Synpunkterna kring ansvar för risktagande som kan leda till personskada framstår fortfarande som relevanta däremot. 34 Facitresonemang används bl.a. vid bedömningen under 6 § patientskadelagen. 35 I detta fall tycks det ha legat golfspelaren i fatet att han var en rutinerad golfspelare vid insiktsbedömningen, men måhända skulle man istället kunna göra en direkt motsatt bedömning: Den omständigheten att spelaren var rutinerad innebar en minskad risk för skada eftersom i allmänhet riskerna för en felträff kan antas vara lägre för skickliga spelare. Se Jan Rebane och Mårten Schultz, Om skadestånd vid golfspel, i: Artikelsamling 2002, Svensk IdrottsJuridisk Förening, Farsta 2002. Se även angående spörsmålet skadevållarens möjlighet att inse riskerna, Bertil Bengtsson, Om skadestånd vid sport, lek och sällskapsliv, Stockholm 1962, s. 22. 36 Presumtionsansvaret förknippas främst med kontraktuella situationer där någon har annans egendom i sin besittning med vårdplikt men kan aktualiseras även i utomkontraktuella sammanhang. Jakob Heidbrink har i SvJT behandlat presumtionsansvar i några olika situationer, se Omhändertagande av annans egendom — ett avtalsgrundande rättsfaktum?, SvJT 2008 s. 57 ff. och Det allmännas vårdplikt vid custodia, SvJT 2010 s. 321 ff. 37 Jan Hellner och Marcus Radetzki, Skadeståndsrätt, 9 uppl., Stockholm 2014, kap. 9. 3 8 Se Mårten Schultz, Föräldrars ansvar för barns brott, SvJT 2010 s. 195. 39 Se vidare Mårten Schultz, Några frågor i kommersiell skadeståndsrätt, SvJT 2013 s. 1027 ff. och ds. Skadeståndsrättens framtid, Svensk Juristtidning 100 år, s. 115 f.fotnot 9 · s. 907

Föräldrars ansvar för barns brott2 hänvisningar

Mårten Schultz · SvJT 2010 s. 195–206 · 2 ställen

Svensk rättspraxis: Skadestånd utom kontraktsförhållanden 2007–20091 hänvisning

Bertil Bengtsson · SvJT 2010 s. 753–770 · 1 ställe

1.3. Strikt ansvar; miljöskada. Både allmänna principer om farlighetsansvar och de speciella reglerna om miljöskadestånd i 32 kap. miljöbalken åberopades av den skadelidande i NJA 2007 s. 663. I en fabrik som tillverkade glas med hjälp av en gasoldriven ugn läckte på grund av olyckliga omständigheter gasolen ut och sjönk ned i källaren, där den antändes; branden medförde en explosion som skadade inte bara fabriksbyggnaden utan också en del försäkrade byggnader i närheten. Försäkringsbolaget krävde regressvis fabriksföretaget. Här blev flera tänkbara regler om strikt ansvar aktuella. Om skadan kunde ses som en miljöskada kunde eventuellt 32 kap. 3 § miljöbalken åberopas; lagrummet talar ju om ”annan liknande störning”, sedan en rad typer av störningar uppräknats — förorening, buller, skakning m.m. Man kunde också sätta i fråga en tillämpning av 32 kap. 4 § — skada genom annan verksamhet än sprängning som medför särskild fara för explosion. Slutligen kunde man, om inte 32 kap. miljöbalken var tillämplig, tänka sig ett strikt ansvar på grund av allmänna, icke lagfästa regler om farlig verksamhet. Ingen av dessa ansvarsregler befanns dock tillämplig. Brand som sprider sig anses inte som ”annan liknande störning”, verksamheten innebar ingen typisk explosionsfara, och den var inte heller så farlig att man kunde ålägga strikt ansvar utan stöd av lag. — Att inte miljöbalken ansetts tillämplig kanske inte är så överraskande, men man kan i varje fall tycka att HD visat påtaglig försiktighet när det gällt att konstatera strikt ansvar utan lagstöd. Verksamheten visade ju sig ingalunda som ofarlig, och dessutom kan erinras om att domstolen tidigare infört ett strikt ansvar för utströmmande vatten till följd av rörbrott utan att någon farlighet behövde åberopas (se NJA 1991 s. 720, där HD inte ansåg verksamheten vara farlig i vanlig mening, och senare NJA 2001 s. 368).Förutsättningar för ansvar · p. 9 · s. 757

Direktkrav vid ansvarsförsäkring enligt den nya försäkringsavtalslagen1 hänvisning

Svante O. Johansson, Jessika Van Der Sluijs · SvJT 2006 s. 72–90 · 1 ställe

NJA 1991 s. 720.fotnot 5 · s. 74

Skadestånd utom kontraktsförhållanden 1997–20001 hänvisning

Bertil Bengtsson · SvJT 2002 s. 33–51 · 1 ställe

I NJA 1997 s. 468 ansågs en kommun bära strikt ansvar för en skada genom rörbrott på en ledning ingående i kommunens renvattenanläggning. Enligt HD saknades anledning att bedöma skador orsakade av utsläpp från en sådan anläggning på annat sätt än domstolen i NJA 1991 s. 720 gjort beträffande en fjärrvärmeanläggning. HD påpekade att också huvudmannens skadeståndsskyldighet mot abonnenter enligt 29 § lagen (1970:244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar var oberoende av vållande.Förutsättningar för ansvar · p. 5 · s. 36

Miljöskadeansvar - en skadeståndsrättslig studie med särkild hänsyn till ansvarsmotiv, miljöskadebegreppet och ersättning för skada på miljön8 hänvisningar

Björn Sandvik · 2002, s. 1–2008 · 8 ställen

Miljöbalkens återverkningar1 hänvisning

Bertil Bengtsson · 2001, s. 1–232 · 1 ställe

Traditionellt gäller ansvar av detta slag för staten vid särskilt omfattande eller farliga militärövningar; möjligen kan man utvidga området för denna princip i situationer då övningarna innebär ett hot mot miljön. Verksam hetens miljöfarlighet skulle alltså likställas med annan farlighet. Vad angår övriga typer av skadefall, har HD i NJA 1991 s. 720, om också med någon möda, kommit fram till ett ansvar oberoende av vållande för fjärrvärmean läggning där vattenskador uppkommit till följd av rörbrott. Här har bl.a. åberopats att verksamheten visserligen inte kunde betraktas som farlig men ändå kunde medföra allvarliga skador; vidare framhölls likheten med stör ningar som föll under miljöskadereglerna.103 När nu MB särskilt inskärpt betydelsen av hälso- och miljörisker, kunde det verka närliggande att låta detta påverka också bedömningen av andra verksamheter där sådana risker aktualiseras utan att de faller under 32 kap. Detta kunde t.ex. få betydelse när produkter skadar skogen på en fastighet; produktansvarslagen avser ju bara skada på konsumentegendom, men i fall som det angivna kan man argumentera för att samma strikta ansvar borde gälla utan lagstöd. Kanske kan man resonera på samma sätt också vid skada på andra viktiga naturre surser.Miljöbalken och skadeståndet · p. 587 · s. 173