1.En tredje och i sammanhanget kanske något oväntad kategori av fall när ren förmögenhetsskada kan ersättas utanför det lagreglerade området utgörs av principen om culpa in contrahendo. Culpa in contrahendo är, sin etikett till trots, inte ett kontraktuellt ansvar. Ansvaret aktualiseras i och för sig framför allt efter misslyckade avtalsförhandlingar. Uttryck som prekontraktuellt ansvar eller kvasikontraktuellt ansvar kan därför tyckas passande.Men principens viktigaste funktion är att reglera situationer där avtalsrättsliga normer inte ger något stöd för skadestånd eftersom det inte finns något avtal.s. 826
2.Principen om culpa in contrahendo innebär i all korthet att vårdslöshet i samband med avtalsförhandlingar kan medföra skadeståndsansvar. Diskussionen kring principen har främst gällt situationer där inget avtal kommit till stånd. Det finns ett antal rättsfall där principen aktualiserats i rättstillämpningen, men inte sällan med resultatet att skadestånd på denna grund inte ansetts kunna föreligga (se för exempel på det senare NJA 1978 s. 147 och NJA 1990 s. 745).s. 827
3.Culpa in contrahendo kan utgöra en ansvarsgrund även för situationer där ett avtal faktiskt har kommit till stånd, för händelser som inträffade innan avtalsslutet. Det är då fråga om ett utomobligatoriskt ansvar eftersom ansvarsgrunden inträffade innan det fanns ett avtal mellan parterna, oavsett att det fanns en önskan hos parterna eller någon av dem att ingå avtal. Denna distinktion är kanske mest av akademiskt intresse. Mer intressant är hur man bör se på rättsföljden.s. 827
4.För det fall ersättning utgår enligt principen om culpa in contrahendo anses skadeståndsberäkningen i allmänhet ske utifrån avtalsrättsliga riktlinjer. Närmare bestämt så anses ansvaret enligt principen endast omfatta det negativa intresset. Som stöd för detta kan tas t.ex. rättsfallet NJA 1963 s. 105 (som väl är det mest kända culpa in contrahendo-avgörandet i svensk rätt). Den rena förmögenhetsskadan består i dessa fall närmast av att kostnader blivit onyttiggjorda genom det ansvarsgrundande agerandet.s. 827
5.Det finns å andra sidan situationer där HD tycks ha utgått från att skadestånd i vissa fall kan beräknas enligt det positiva intresset även när ansvarsgrunden är culpa i samband med avtalsförhandlingar. I NJA 1989 s. 614 uttalade HD följande: ”Enligt allmänna kontraktsrättsliga grundsatser är den förpliktade normalt skyldig att utge skadestånd beräknat efter det positiva kontraktsintresset när det redan vid avtalets ingående förelåg hinder mot fullföljande av avtalet, under förutsättning att den förpliktade visat försumlighet genom att inte pröva sina möjligheter att fullfölja avtalet.” Det här är ett intressant men svårtolkat uttalande. Om försumligheten är av särskilt allvarligt slag kan dessa ansvarsfrågor inordnas i den tidigare kategorin, kvalificerat otillbörligt handlande. Här finns det således överlappande ansvarsgrundsnormer men det torde i dessa situationer inte finnas några avgörande hinder mot att full ersättning ska kunna utgå enligt det synsätt HD givit uttryck för. För de mindre kvalificerade fallen får man falla tillbaka på culpa in contrahendo och denna princips generella betydelse, med den begränsning till det negativa intresset som denna normalt innefattar.s. 827
6.Culpa in contrahendo-kategorin har inte samma allmänna betydelse som de två ovan beskrivna fallen. Den utgör en distinkt ansvarskategori med en (någorlunda) väl utmejslad struktur och en särskild innebörd för rättsföljden men kan samtidigt i detta sammanhang betraktas som en mellankategori, om inte annat som en kategori som lever sitt liv mellan kontraktsrätten och skadeståndsrätten.s. 828