Rättsfall

NJA 1989 s. 614

Citera

NJA 1989 s. 614

BibTeX

@misc{nja-1989-s-614,
  author       = {{Högsta domstolen}},
  title        = {{NJA 1989 s. 614}},
  year         = {1989},
  howpublished = {Rättsfall}
}

Öppna i bibliografi

Dom

Hämtar dom…

Omtalad i rättsvetenskapen

23 hänvisningar i 12 artiklar · 23 stycken/fotnoter

Vem bär ansvaret för att kategorisera rättsfakta i dispositiva tvistemål?1 hänvisning

Måns Wigén · SvJT 2024 s. 590–610 · 1 ställe

Larsson har även beträffande officialprincipen formulerat en allmän grundsats, nämligen ”att domstolen ska ha jämförelsevis mycket makt i processen” (Larsson, a.a., s. 577 f.). 1 2 Med dispositiva tvistemål avses mål där parterna fritt kan träffa en förlikning. Frågan om ett mål är dispositivt bestäms av den materiella civilrättsliga regleringen (se Ekelöf, a.a., s. 62). 13 Jag använder begreppet för att uttrycka rättens skyldighet att agera självmant (ex officio) för att jag anser att det tydligt knyter an till den processrättsliga princip — officialprincipen — som dessa regler ger uttryck för. Begreppet förekommer även i litteraturen (se Fitger m.fl., Rättegångsbalken, Juno Version 95, kommentar under I. Om rättegången i tvistemål). 14 För en utförlig beskrivning av begreppets uppkomst hänvisas till Hardenberger, Åberopsbörda i dispositiva tvistemål, Juno Version 1, se särskilt Del II. 15 Hardenberger definierar åberopsbördan som ”den nackdel som drabbar part till följd av ett visst sakförhållande inte åberopats av parten till grund för partens talan” (a.a., s. 56 f.). 16 17 kap. 3 § 2 men rättegångsbalken. 17 Hardenberger talar om föremålet för åberopsbördan (a.a., se särskilt kapitel 7). 18 Beskrivning av hur själva processhandlingen åberopande ska gå till (se Hardenberger, a.a., se särskilt kapitel 8). 19 En stor del av Hardenbergers avhandling behandlar frågan om fördelningen av åberopsbördan (Hardenberger, a.a., se bl.a. kapitel 13). 20 Begreppet bestäms dels genom exempel på vad som avses (frågor om fordrans uppkomst och betalning), dels genom exempel på vad som inte avses (frågor som rör bevisprövning, t.ex. bevisvärdet av en omständighet). Se NJA II 1943 s. 194 f. 2 1 Se bl.a. Ekelöf m.fl., a.a., s. 42 och Fitger m.fl., a.a., kommentar till 16 kap. 2 §. Hardenberger använder definitionen ”faktiska omständigheter vilka parten menar uppfyller ett eller flera rekvisit i en materiell rättsnorm som direkt eller indirekt föreskriver i målet aktuella rättsföljder” (a.a., s. 213). 22 Bevisfakta ska fungera som ett bevis för rättsfaktas existens eller icke-existens. 23 Det är dock svårt att föreställa sig en situation när en part till rättsfakta endast åberopar icke-händelser eller icke-existenser. Det är nog vanligen så att rättsfakta består av dels sådant som har hänt, dels sådant som inte har hänt (men som borde ha hänt). 24 Ett viktigt undantag utgörs av situationen att faktapåståendet har erkänts av motparten. I dessa fall behöver påståendet inte bevisvärderas (35 kap. 3 § rättegångsbalken). 25 Ekelöf m.fl., a.a., s. 52. Även förled och efterled används som synonyma begrepp (se Westberg, a.a., s. 153). 26 Lindell, Civilprocessen, Juno Version 5, s. 122. 27 Lindblom, Processens arkitektur, Vänbok till Torleif Bylund, 2003, s. 174. 28 Westberg, a.a., s. 153 f. 29 Hardenberger lanserar begreppet bifallsförutsättning som utgör en utveckling av bifallsvillkor (se Hardenberger, a.a., s. 47). För egen del anser jag att bifallsvillkor är det mest beskrivande begreppet. Det är kort sagt de villkor som behöver vara uppfyllda för att rätten ska bifalla kärandens yrkande. 30 Hardenberger skriver träffande om ”rättsfaktumpåståendets två delar”, varav en del är partens ”påstående om omständigheternas rättsliga klassificering” (se a.a., s. 246). 31 En stämningsansökan ska innehålla bl.a. ”en utförlig redogörelse för de omständigheter som åberopas till grund för yrkandet” (42 kap. 2 § första stycket 2 rättegångsbalken). Individualiseringskravet har flera syften, bl.a. så att svaranden vet vad han eller hon ska försvara sig emot, men även för rättens prövning av frågor om ändring av talan, litispendens och res judicata (Fitger m.fl., a.a., kommentar under 42 kap. 2 §). 3 2 Hardenberger redogör för flera författares olika synsätt och framhåller själv vikten av att rättsfakta formuleras som faktapåståenden som kan bevisas eller motbevisas (a.a., kapitel 7.4). 33 Hardenberger (a.a., kapitel 7.5). 34 Förhandlingsprincipen eller kontradiktoriska principen. Hardenberger benämner uppbyggnaden som ”RB:s samtalsmodell” (a.a., s. 705 ff.). 35 NJA II 1943 s. 204. 36 Ekelöf m.fl., Rättegång, Femte häftet, Juno Version 9, s. 35 ff. 37 Som tidigare nämnts innebär det att rätten inte behöver bevisvärdera omständigheten (35 kap. 2 § rättegångsbalken). Ett erkännande kan omfatta både faktapåståendet och rättspåståendet och därmed binda rätten att tillämpa rättsfaktumet i enlighet med rekvisitet/bifallsvillkoret i rättsregeln (se bl.a. Ekelöf m.fl., Rättegång, Fjärde häftet, Juno Version 7, s. 70). Se även Westberg, Parts förfoganderätt och domarens rättsanvändning, JT 2011–12 s. 168–183. För egen del är jag tveksam till att parterna ska tillåtas binda rätten vid en rättstillämpning som strider mot gällande rätt, men det måste vara ytterst sällsynt att detta ställs på sin spets. 38 En rättsinvändning kan göras dels i samband med ett erkännande av de faktiska omständigheterna, dels som en andrahandsinvändning om käranden skulle lyckas bevisa de faktiska omständigheterna. 39 Innebörden av motfakta är att även om käranden förmår bevisa rättsfakta som leder till en tillämpning av bifallsvillkoren i en rättsregel, ska rättsföljden ändå inte inträda för att dessa motfakta föreligger. För motfakta gäller samma krav som för rättsfakta i fråga om vad som ska åberopas och hur åberopandet ska gå till. 40 Ekelöf, Rättegång, Första häftet, Juno Version 9, s. 42. Hardenberger lanserar begreppet ogillandeförutsättning (a.a., s. 49). 41 Med tillämpning av dessa villkor anser svaranden att rätten ska avslå kärandens yrkande. 4 2 Se bl.a. NJA 2019 s. 802 och Hardenberger (a.a., kapitel 8). 43 Begreppet disposition förekommer i bl.a. Fitger m.fl., a.a., kommentar till Om rättegången i tvistemål. Normalt hänförs även parternas yrkanden (och inställning till dessa) till dispositioner. 44 Se nedan om materiell processledning och rättstillämpning. 45 Se NJA 2019 s. 802 och Hardenbergers analys av rättsfallet (SvJT 2020 s. 546). 46 Hardenberger, a.a., kapitel 13. 47 Hardenberger, a.a., Del IV. 48 Med mer traditionella begrepp (rättsgrundande fakta respektive rättshindrande, rättsändrande eller rättsupphävande fakta) och med Hardenbergers begrepp (bifallsförutsättning respektive ogillandeförutsättning). Se Hardenberger, a.a., kapitel 13.3. 49 Hardenberger, a.a., kapitel 13.4. Jag ansluter mig till kritikerna av denna modell. Det är visserligen riktigt att samma part i praktiken normalt bär både åberopsbördan och bevisbördan för samma omständighet. Det är dock inte samma sak som att åberopsbördan bör följa bevisbördan. Utgångspunkten är väl precis tvärtom — bevisbördan bör följa åberopsbördan. Det här följer redan av rättens prövningsordning. Innan rätten kan bevispröva och därvid ta ställning till bevisbördan behöver rätten klarlägga parternas dispositioner och i det skedet ta ställning till åberopsbördan. 50 Kritiken mot modellen som tar sin utgångspunkt i en tolkning av de materiella reglerna tar sikte på problematiken med att en fullständigt specificerad rättsregel (rättighet) skulle innehålla samtliga nödvändiga och tillräckliga rekvisit för rättsföljdens inträde samt utevaron av varje förutsättning som kan hindra, ändra eller upphäva rättsföljden. Därigenom skulle det bli svårt att göra skillnad på sakförhållanden som grundar, hindrar, ändrar och upphäver rättigheter eftersom både förhandenvaron av bifallsvillkoren och utevaron av avslagsvillkoren kan sägas grunda rättigheten. Se mer om kritiken mot förklaringsmodellen i Hardenberger, a.a., kapitel 13.3. 51 En försats i en rättsregel kan inte samtidigt utgöra ett bifallsvillkor och ett avslagsvillkor. 52 Både bifallsvillkor och avslagsvillkor är normalt utformade som att ett visst sakförhållande ska föreligga. I vissa fall är dock villkoren utformade som att ett visst sakförhållande inte ska föreligga. Även i dessa fall går det att analysera om det rör sig om ett bifallsvillkor eller ett avslagsvillkor. Skillnaden blir bara att i dessa fall har någon av parterna fördel av att något faktiskt förhållande inte föreligger. Åberopsbördan kan således avse både existens och icke-existens av en faktisk omständighet (se bl.a. Hardenberger, a.a., not 1102). 53 Se Adam Croon, Jura Novit Curia, 2018, för en utförlig beskrivning av uppkomsten av ”gällande rätt” och dess koppling till principen om jura novit curia. 54 Detta kan beskrivas som ett rättsstatligt legalitetskrav eller som formell rättssäkerhet (se Croon, a.a., s. 60 och 217). 55 Principen om jura novit curia har sitt ursprung i kanonisk rätt och ska ha kommit till uttryck redan i Olaus Petris domarregler från år 1554. 56 ”Ej heller erfordras bevis om vad lag stadgar” (35 kap. 2 § andra stycket rättegångsbalken). 5 7 Westberg har utforskat innebörden av den här sidan av principen och anser att det är tydligt att varken en parts anvisning eller parternas gemensamma instruktion om viss rättstillämpning binder rätten (se Westberg, Parts förfoganderätt och domarens rättsanvändning, JT 2011–12 s. 168–183, särskilt s. 173). 58 Det är omtvistat hur långt denna skyldighet sträcker sig. Se Westberg, Civilrättskipning I, Juno Version 3, s. 369 f. Se även justitierådet Linds tillägg i NJA 1989 s. 614. 59 Min avsikt är inte att lämna en uttömmande lista över rättskällorna och inte heller att göra en rangordning över dem. Jag vill endast lyfta fram den potentiella komplexiteten i arbetet med att hitta rättsregeln och uttolka dess betydelse. 60 Westberg anser att rättens utredningsansvar endast omfattar de rättsregler som kommer ur den offentliga normbildningen. Med detta avser han i första hand lagar och förordningar, men även principer och oskrivna regler som bekräftats i rättspraxis. De rättsregler som kommer ur den privata normbildningen, bl.a. avtal och handelsbruk/sedvana behöver däremot parterna åberopa för att de ska kunna tillämpas av domstolen. (Se Westberg, a.a., s. 361 f.) 61 För en utförlig beskrivning av rättstillämpningens beståndsdelar hänvisas till Strömholm, Rätt, rättskällor och rättstillämpning, 5 uppl., 1996. 6 2 42 kap. 8 § andra stycket rättegångsbalken. 63 43 kap. 4 § andra stycket rättegångsbalken. 64 NJA II 1943 s. 538 f. 65 Prop. 1971:45 s. 102. 66 SOU 1982:26 s. 101–137. 67 Prop. 1986/87:89 s. 103–110. Departementschefen uttalade bl.a. följande. ”Alltför detaljerade uttalanden kan verka förstelnande på förfarandet och därför gå i motsatt riktning mot den huvudsakliga avsikten med översynen av RB, nämligen att skapa en processordning som medger ett ökat hänsynstagande till förhållandena i det enskilda målet.” 6 8 Se ovan om civilprocessens funktion. 69 Rättegångsutredningen uttalade att processrättens uppgift i princip är att tillhandahålla ett förfarande som gör det möjligt att tvångsvis realisera den materiella rätten (SOU 1982:26 s. 113). 70 SOU 1982:26 s. 111. I propositionen uttalade sig inte departementschefen uttryckligen om syftet med den materiella processledningen, men framhöll den som en viktig förutsättning för en effektiv process (prop. 1986/87:89 s. 105). Ekelöf beskriver den materiella processledningens syften som att dels skydda okunniga parter från rättsförlust, dels säkerställa koncentrationen av huvudförhandlingen (Ekelöf m.fl., Rättegång. Femte häftet, Juno Version 9, s. 57 f.). 71 SOU 1982:26 s. 121 och prop. 1986/87:89 s. 106. 72 Prop. 1986/87:89 s. 105. 73 SOU 1982:26 s. 121. 74 Prop. 1986/87:89 s. 106. 75 SOU 1982:26 s. 124 f. Lindell gör skillnad mellan att parten utelämnat antingen ett helt rättsfaktum eller ett moment i ett rättsfaktum och förespråkar processledning endast i den sistnämnda situationen (Lindell, a.a., s. 363). 7 6 SOU 1982:26 s. 126. 77 Se bl.a. Westberg, a.a., s. 369 och Fitger m.fl., a.a., kommentaren till 17 kap. 3 §. 78 Prop. 1986/87:89 s. 107 och SOU 1982:26 s. 121 f. 79 Westberg, a.a., s. 354. 80 Westberg, a.a., s. 355 ff. 81 Det är också vanligt att begreppen klassificering eller kvalificering används (se Hardenberger, a.a., kapitel 7.6). 82 Nordh, Processens ram i tvistemål, Juno Version 4, s. 56. 83 Lindell, a.a., s. 139. Lindell hänvisar till Westbergs artikel, se nästa not. 84 Westberg, Parts förfoganderätt och domarens rättsanvändning, JT 2011–12 s. 168–183 (s. 171). 8 5 Prop. 1983/84:78 s. 33 och prop. 1999/00:26 s. 70. 86 42 kap. 15 § och 15 a § rättegångsbalken. 87 43 kap. 10 § rättegångsbalken. 88 50 kap. 25 § rättegångsbalken. 89 55 kap. 13 § rättegångsbalken. 90 43 kap. 10 §, 50 kap. 25 § och 55 kap. 13 § rättegångsbalken. 91 42 kap. 15 § rättegångsbalken. 92 42 kap. 15 a § rättegångsbalken. 93 Lindell, a.a., s. 322 ff. 94 Welamsson m.fl., Processen i hovrätt och Högsta domstolen, Juno Version 6, s. 80. 9 5 Lindell, a.a., s. 322 ff. 96 Lindell, a.a., s. 325. 97 Se avsnittet ovan om Åberopsbördan. 9 8 Käranden ska på samma sätt ange sina sakinvändningar mot svarandens motfakta. 99 Det är vanligt att avslagsvillkoret inte finns i samma lagbestämmelse som bifallsvillkoren. Ibland finns avslagsvillkoret inte i samma lag som bifallsvillkoren och emellanåt framgår det endast genom uttolkning av rättspraxis. 100 I praktiken är det vanliga att motparten i första hand förnekar och i andra hand åberopar motfakta. Inte heller sällan lämnas också en rättsinvändning däremellan. 1 01 Punkterna 17 och 18 i rättsfallet. 102 Punkten 20 i rättsfallet. 103 Punkterna 7–9 i rättsfallet. 1 04 Ekelöf m.fl., Rättegång, Fjärde häftet, Juno Version 7, s. 82 f. 105 De allra flesta domare inleder sin rättsutredning i ett tidigt skede av handläggningen. Det är nog däremot mycket ovanligt att domare slutför rättsutredningen före överläggning och domskrivning, t.ex. genom att ha en färdigskriven text om rättsliga utgångspunkter. Om målet ska avgöras av flera ledamöter är normalt endast referenten ordentligt insatt i rättsfrågorna under handläggningen. 106 Samma problem uppstår om parterna anför stora mängder faktiska omständigheter eftersom dessa potentiellt kan ha någon anknytning till tillämpliga rättsregler (dvs. utgöra rättsfakta eller motfakta). 107 43 kap. 14 § rättegångsbalken. 1 08 Mitt fortsatta resonemang bygger på att rättens ledamöter var ense med referenten när det gäller rättens innehåll. Den slutsatsen kan man inte säkert dra av att referenten valde att göra ett tillägg. 109 Punkten 4 i rättsfallet. 1 10 Detsamma gäller naturligtvis motfakta. 1 11 Ett alternativ vore att införa en hög grad av specialisering av domarna så att kunskapen om rättens innehåll på det sättet finns hos domaren redan från början. Det kan nog också vara motiverat när det gäller handläggning av stora och komplicerade dispositiva tvistemål. Det finns dock problem med specialisering av domare som jag inte ska fördjupa mig i här. 112 Detsamma gäller påståenden om motfakta. 113 I stil med att påståendet är orimligt/osant på grund av det ena eller det andra. 114 T.ex. att påståendet om rättsfakta är rättsligt irrelevant, dvs. någon form av rättsinvändning. 115 42 kap. 16 § rättegångsbalken.fotnot 11 · s. 591

Alternativa anspråksvägar i skadeståndsrätten - om förhållandet mellan kontrakts- och deliktsansvar i avtalsförhållanden och kontraktskedjor2 hänvisningar

Stina Bratt · 2023, s. 1–2003 · 2 ställen

Kan parterna åberopa nytt material efter huvudförhandlingens avslutande?1 hänvisning

Simon Göransson · SvJT 2022 s. 175–192 · 1 ställe

Se t.ex. prop. 1931:80 s. 40, SOU 1938:44 s. 22 och Gärde m.fl. s. 565. Jfr Ekelöf V s. 14. Se även Lindblom, P. H., Civilprocessens grundprinciper de lege ferenda, SvJT 2000 s. 130 som menar att Gärde m.fl. och Ekelöf använder olika definitioner. 1 1 Se t.ex. SOU 1938:44 s. 22, Lindell 2021 s. 155, Ekelöf IV s. 27–28, Ekelöf V s. 11–12 och RH 2013:8. Jfr NJA II 1943 s. 203. 12 Jfr RH 2013:8, Ekelöf IV s. 27–28 och Lindell 2007 s. 171–172. 13 Lindell 2007 s. 171. 14 Jfr prop. 1986/87:89 s. 83. 15 Lindell 2007 s. 171. 16 Jfr Lindblom, P. H., Civilprocessens grundprinciper de lege ferenda, SvJT 2000 s. 136, Lindell 2021 s. 155–156 och prop. 1986/87:89 s. 83. 17 Jfr Lindell 2007 s. 171–172 och 180–181. 18 Jfr Lindblom, P. H., Civilprocessens grundprinciper de lege ferenda, SvJT 2000, s. 141–142 och min artikel Göransson, S., Bedrägeri medelst tingsrätt?, SvJT 2021 s. 287 not 53. Delvis a.m. Lindell 2007 s. 178 som menar att den kontradiktoriska principen inte främjar intresset av ett materiellt riktigt avgörande. 1 9 Se vidare Ekelöf V s. 15. 20 Lindell 2021 s. 125–126 och 156. 21 Det rör sig om ett processekonomiskt motiverat undantag från kontradiktionsprincipen (jfr Ekelöf IV s. 58 och Lindell 2007 s. 57) som även har vissa positiva effekter för intresset av ett materiellt riktigt avgörande genom att det inte finns risk för att någon part glömmer bort att införa relevanta allmänt kända fakta i processen (jfr Ekelöf IV s. 58 och Lindell 2007 s. 172–173 som bara nämner den processekonomiska effekten). En annan sak är att notoriska fakta även kan ha faktiskt förekommit vid huvudförhandlingen (jfr NJA II 1943 s. 203 och Lindell 2007 s. 26). 22 Se t.ex. Ekelöf V s. 53 för en beskrivning av principen jura novit curia som reglerar denna fråga. Boman, R., Om åberopande och åberopsbörda i dispositiva tvistemål, P.A. Norstedt & Söners Förlag 1964, s. 59, noterar ett undantag från principen. 23 Se härom Gentele, O., Inställd huvudförhandling — Vad utgör nya viktiga skäl i 43:2 RB?, JT 2017–18 s. 283–284, särskilt not 28. Jfr Lindell, B., Processuell preklusion. Av nya omständigheter eller bevis rörande saken, Norstedts Juridik 1993, s. 292–301 (Lindell 1993) som argumenterar för att rättslig kvalifikation men inte rättslig argumentation bör kunna prekluderas. En annan sak är att rätten ibland bör bedriva materiell processledning när den överväger att tillämpa en rättsregel som inte har förekommit vid huvudförhandlingen (jfr t.ex. NJA 1999 s. 629, Heuman, L., Bör rätten bedriva processledning innan den tillämpar en icke åberopad rättsregel?, JT 1992–93 s. 921–922, Lindell 2007 s. 53–55, NJA 1993 s. 13 och Linds tillägg i NJA 1989 s. 614). 2 4 HD:s beslut den 15 oktober 2019 i mål nr Ö 1184-19 kan möjligen tolkas som att domstolen går längre än så och menar att rätten alltid måste ta del av parternas inlagor oavsett om de kan föranleda någon åtgärd eller inte. 25 Rättegångskostnader ersätts bara om de har varit skäligen påkallade för att ta tillvara partens rätt, se 18 kap. 8 § RB. 26 Jfr Lindell 1993 s. 389–391. 27 Jag förbigår frågan hur ”får” ska tolkas eftersom det redan av kompletteringsreglernas förled framgår att de är fakultativa. Av förarbetena och praxis framgår vidare tydligt att det avgörande är domstolens uppfattning om den eventuella kompletteringens nödvändighet (jfr NJA 2005 s. 864 och prop. 1986/87:89 s. 226). 2 8 Prop. 1986/87:89 s. 225. 29 Dvs. 43 kap. 11 § och 46 kap. 11 § RB. 3 0 Jfr t.ex. prop. 1931:80 s. 39–40, SOU 1938:44 s. 22 och Ekelöf V s. 11–13. 31 Jfr Lindell 2007 s. 171. 32 Nämnda sätt att bruka ordet kan antagligen skönjas i ett stort antal underrättsdomar som behandlar sakfrågor. I domskäl förekommer exempelvis lokutionen ”av utredningen framgår”. 33 NJA 2019 s. 327 p. 10–11. Jfr även NJA 2005 s. 864. 34 Jfr Bernitz, U., Carlsson, M., Heuman, L., Leijonhufvud, M., Magnusson Sjöberg, C., Seipel, P., Warnling Conradson, W., och Vogel, H.-H., Finna rätt. Juristens källmaterial och arbetsmetoder, 15 uppl., Norstedts Juridik 2020, s. 176 och Lehrberg, B., Praktisk juridisk metod, 13 uppl., Iusté 2021, s. 187. 35 Prop. 1986/87:89 s. 225. 3 6 Se HD:s beslut p. 20 samt avsnitt 4.2 nedan. 37 Se HD:s beslut p. 11 jämförd m. p. 5–6. Detta fall bör dock tolkas försiktigt då HD endast prövade en jävsfråga. 38 Jfr NJA 2005 s. 864. 39 Se vidare avsnitt 3.6 nedan. 4 0 NJA 2019 s. 327 p. 11. 41 NJA 2019 s. 327 p. 11. Ett konkret exempel hittas hos hovrätten i NJA 2009 s. 72. 42 Jfr t.ex. 6 kap. 19 § FB och 1 § lagen (1991:2041) om särskild personutredning i brottmål, m.m. En annan sak är att utredningsansvaret i brottmål avseende skuldfrågan sällan aktualiseras (Lindblom, P. H., Processens arkitektur. Jakten på det slutliga bevistemat i ett funkishus med flera våningar, i: Vänbok till Torleif Bylund, Andersson, T., och Lindell, B. (red.), Iustus 2003, s. 192. Jfr SOU 2019:38 s. 91 och 120). 4 3 Se t.ex. HD:s beslut den 9 juni 2021 i mål nr Ö 2283-20 p. 9 och Sjösten, M., Vårdnad, boende och umgänge samt verkställigheten av sådana avgöranden och överenskommelser, 5 uppl., Norstedts Juridik 2020, s. 264–274 och 276–279. 44 Prop. 1986/87:89 s. 237. 45 Jfr NJA 2005 s. 864. 46 Prop. 1986/87:89 s. 225. Se även avsnitt 3.3 ovan. 47 Se även NJA 2018 s. 1062 p. 18. 4 8 Jfr NJA 2005 s. 864. 49 Observera att det sagda innebär att det inte krävs något grovt rättegångsfel. Grovt rättegångsfel är inte detsamma som ett rättegångsfel som inverkar på målets utgång (jfr 59 kap. 1 § 1 st. 4 p. RB, samt 50 kap. 28 § RB). Avgörande för om ett rättegångsfel är grovt är istället hur viktigt det generellt sett är för att upprätthålla rättskipningens ändamål att domstolen i det konkreta fallet följer den överträdda regeln (Fitger m.fl., kommentaren till 59 kap. 1 § RB. Jfr dock NJA II 1943 s. 741 där Processlagberedningen inte verkar fästa större avseende vid skillnaden. Notera att Fitger m.fl., kommentaren till 59 kap. 1 § RB, konstaterar att man i praxis ofta presumerar att ett grovt rättegångsfel har inverkat på utgången av ett mål). 50 Fallet kommenteras av hovrätten i NJA 2005 s. 864. HD avgjorde frågan med stöd av 46 kap. 17 § RB och uttalade sig därför inte om parts rätt att åberopa ny bevisning. 51 NJA 1951 s. 322 och NJA 1979 s. 237 (särskilt JustR Perssons tillägg). I NJA 1951 s. 732 kunde dock det nya yrkandet inte beaktas trots att HD:s beslut inte hade lämnats ut för expediering när yrkandet inkom, även om beslutet hade fattats tidigare; en praxis som HD avvek från i NJA 1986 Not C 146 som rörde motsvarande fråga i hovrätt (se även NJA 2005 s. 167). Av NJA 1986 s. 94 framgår också att praxisen även gäller i sak och inte bara för rättegångskostnader. I NJA 2005 s. 167 beskriver HD praxisen som gällande ”skriftlig handläggning vid domstol”. Klart är att praxisen gäller HD och hovrätt (jfr NJA 1981 Not C 33 och 1986 Not C 146). Huruvida den även gäller för tingsrätt saknar relevans för denna artikel. 52 17 kap. 2 § 2 st., 17 kap. 12 § 1 st., 30 kap. 2 § 2 st. och 30 kap. 10 § 1 st. RB. 53 Se t.ex. RH 2000:91 i vilket hovrätten uttalade att ”det genom praxis [är] klarlagt att rätten ända fram till dess att ett avgörande expedieras kan beakta ny utredning som åberopas av part, låt vara att det sedan handläggningen avslutats krävs särskilda omständigheter (jfr NJA 1986 s. 94)”. Jfr AD 1993:91. 54 Jfr prop. 1986/87:89 s. 226 där ett liknande synsätt möjligen antyds. 5 5 Jfr HD:s beslut p. 18. 56 HD:s beslut p. 18. 57 HD undviker att ta ställning till frågan i NJA 2005 s. 864. 5 8 Prop. 1986/87:89 s. 226. 59 Fitger, P., Sörbom, M., Eriksson, T., Hall, P., Palmkvist, R., och Renfors, C., Rättegångsbalken m.m., JUNO version 84, uppdaterad t.o.m. 2018-04-01 [hämtad 2021-07-22], https://juno.nj.se, kommentaren till 43 kap. 14 § RB. Versionen motsvarar supplement 84 i den tryckta upplagan. 60 Möjligen är det ingen nackdel med avgöranden som endast konstaterar vad som redan gäller, jfr Mellqvist, M., Enskilt anspråk i och efter en brottmålsrättegång, JT 2019–20 s. 927. Det är dock beklagligt att det här sker med en motivering som inte är helt övertygande, även om fallet främst tog sikte på en annan fråga. 61 NJA 2018 s. 1062 p. 20. 6 2 Jfr RH 2000:91, som dock i övrigt antagligen är mestadels överspelat av NJA 2018 s. 1062. Jfr Ekelöf, P. O., och Edelstam, H., Rättsmedlen, 12 uppl., Iustus 2008, s. 86 (Ekelöf & Edelstam). 63 Se prop. 2004/05:131 s. 231. 6 4 Detta kan dock komma att förändras i mål om brott som hör under allmänt åtal, se SOU 2019:38 s. 48 och 444. I betänkandet föreslås att domstolen inte längre ska kunna hämta in bevisning i skuldfrågan på egen hand. Genomförs betänkandets förslag kommer det att behöva omvärderas i vilken mån NJA 2005 s. 864 fortfarande är vägledande för tillämpningen av 46 kap. 17 § RB. Antagligen kommer tillämpningen i högre grad att likna tillämpningen av 43 kap. 14 § RB i dispositiva tvistemål. 65 Ekelöf & Edelstam s. 87–88. 66 Jfr RH 2000:91. 67 Jfr restriktiviteten enligt NJA 2018 s. 1062. 6 8 Återförvisning pga. rättegångsfel i lägre instans (t.ex. 50 kap. 28 och 29 §§, 51 kap. 28 och 29 §§ samt 55 kap. 15 § 2 st. RB) har i praktiken redan behandlats ovan. 69 Jfr Welamson, L., och Munck, J., Processen i hovrätt och Högsta domstolen. Rättegång VI, 5 uppl., Wolters Kluwer 2016, s. 120–121 (Welamson & Munck) och NJA 1989 s. 646. HD:s uttalande i NJA 1989 s. 646 är formulerat som en allmän regel vilken gäller även för hovrätten som överinstans. En annan sak är att en hovrätt inte hade kunnat återförvisat det mål som var aktuellt i fallet. 70 Cederberg, C., Återförvisning av mål och ärenden utan att det förekommit rättegångsfel — hovrätternas tillämpning av instansordningens princip, SvJT 2019 s. 922–923. 71 Se och jfr prop. 2004/05:131 s. 171–172. 72 Cederberg a.a. s. 924. Jfr Welamson & Munck s. 121. 73 Jfr Göransson, S., Domstolarnas skyndsamhetskrav i ett ansträngt budgetläge, JT 2020–21, s. 292–293, där jag utvecklar min syn på frågan. 7 4 En ännu snävare konception kan skapas genom att utgå från reglerna om resning. För egen del ställer jag mig tveksam till ett sådant alternativ då ändamålen med resning skiljer sig alltför mycket från omedelbarhetsprincipens dito (se och jfr t.ex. Ekelöf & Edelstam s. 175–178, 185 och 188–189 samt Welamson & Munck s. 192–193). 75 Observera att jag inte behandlar åberopanden som sker för att möjliggöra partsinträde eller intervention.fotnot 10 · s. 176

Lundaskolan och rättskällorna1 hänvisning

David Dryselius · JT 2022 s. 35–61 · 1 ställe

Ett exempel på detta är Den objektivt omöjliga efterlevandepensionen NJA 1989 s. 614, som bland annat diskuteras av Votinius, S., Omtag för det oförutsedda – en modern syn på avtal ingångna under felaktiga förutsättningar, i Axhamn, J., Nyström, B., och Svensson, O. (red.), Ändrade förhållanden, s. 127 f., 2022.fotnot 36 · s. 44

Störningar och tidsförlängning - en entreprenadrättslig studie3 hänvisningar

Marcus Utterström · 2022, s. 1–1936 · 3 ställen

Avtalsviten - effekter och rättsverkningar2 hänvisningar

David Dryselius · 2019, s. 2–352 · 2 ställen

Skadestånd för ren förmögenhetsskada utan lagstöd1 hänvisning

Mårten Schultz · SvJT 2017 s. 820–829 · 1 ställe

Det finns å andra sidan situationer där HD tycks ha utgått från att skadestånd i vissa fall kan beräknas enligt det positiva intresset även när ansvarsgrunden är culpa i samband med avtalsförhandlingar. I NJA 1989 s. 614 uttalade HD följande: ”Enligt allmänna kontraktsrättsliga grundsatser är den förpliktade normalt skyldig att utge skadestånd beräknat efter det positiva kontraktsintresset när det redan vid avtalets ingående förelåg hinder mot fullföljande av avtalet, under förutsättning att den förpliktade visat försumlighet genom att inte pröva sina möjligheter att fullfölja avtalet.” Det här är ett intressant men svårtolkat uttalande. Om försumligheten är av särskilt allvarligt slag kan dessa ansvarsfrågor inordnas i den tidigare kategorin, kvalificerat otillbörligt handlande. Här finns det således överlappande ansvarsgrundsnormer men det torde i dessa situationer inte finnas några avgörande hinder mot att full ersättning ska kunna utgå enligt det synsätt HD givit uttryck för. För de mindre kvalificerade fallen får man falla tillbaka på culpa in contrahendo och denna princips generella betydelse, med den begränsning till det negativa intresset som denna normalt innefattar.Vårdslöshet vid avtalsförhandlingar · p. 5 · s. 827

Svensk rättspraxis Förmögenhetsrätt 1978–20044 hänvisningar

Johnny Herre · SvJT 2005 s. 550–760 · 4 ställen

Den avtalsgrundade lojalitetsplikten - en allmän rättsprincip5 hänvisningar

Anders Holm · 2004, s. 1–1499 · 5 ställen

Oskälighet och 36 § avtalslagen1 hänvisning

Andreas Norlén · 2004, s. 2–405 · 1 ställe

överensstämmer med en sund och naturlig uppfattning om vad som är rätt och billigt, icke skälig; särskilt (i synnerhet om krav, pris, vinst, straff och dylikt): som går för långt eller är alltför högt tilltagen”.[^1264] Den sistnämnda delen av definitionen (efter ”särskilt”) tar sikte på ekvivalensfrågan, balansen mellan till exempel parternas prestationer i ett avtalsförhållande. Ekvivalensen får betraktas som en objektiv måttstock, men vid beaktandet av vad som är ”rätt och billigt”, kan rimligen även parternas subjektiva förväntningar på avtalet tas med i bedömningen. I denna avhandling diskuteras flera dygder och principer som kan motivera varför det är ”rätt” att ta hänsyn till sådana förväntningar, bland annat viljeprincipen (viljan att ingå avtalet baserades inte på fullständig information, eftersom en felaktig förväntning förelåg). Också språkligt sett torde det alltså finnas utrymme för tillämpning av generalklausulen vid ”subjektiv oskälighet”. Mot en extensiv tillämpning av 36 § AvtL talar att HD i några fall rörande felaktiga förutsättningar har valt att tillämpa förutsättningsläran i stället för generalklausulen. Inte heller detta kan dock betraktas som en avgörande invändning mot att tillämpa 36 § AvtL även på fall, där det enda som gör avtalsvillkoret angripbart är en felaktig förutsättning, när det är möjligt att anföra visst förarbetsstöd och språkligt stöd för en sådan tillämpning. von Post konstaterar att även om HD i NJA 1985 s 178 fann det ligga närmast till hands att tillämpa förutsättningsläran, så sade domstolen inte att det inte hade varit möjligt att tillämpa 36 § AvtL.[^1265] (Däremot, noterar jag, anförde HD uttryckligen att 30 och 33 §§ AvtL inte var tillämpliga på fallet.) Valet av rättsgrund kan för övrigt påverkas av vilken rättsföljd som eftersträvas. I NJA 1985 s 178 konstaterar HD att det ligger närmast till hands att först pröva om ogiltighet föreligger enligt förutsättningsläran, när det ”…görs gällande att avtalet som sådant är ogiltigt på grund av felaktiga förutsättningar vid avtalets ingående”. Om något annat än avtalets ogiltighet hade yrkats, är det således tänkbart att prövningen hade skett på annan grund, även om orsaken till att avtalet angreps hade varit densamma.[^1266] I NJA 1989 s 614 framhåller HD att inte vilka civilrättsliga rättsverkningar som helst kan åstadkommas med tillämpning av förutsättningsläran, medan domstolarna vid tillämpning av 36 § avtalslagen är friare att välja den lösning som i det enskilda fallet ter sig mest praktisk.[^1267] Det sagda innebär, menar jag, att i många fall skulle såväl 36 § avtalslagen som förutsättningsläran kunna tillämpas, i synnerhet (med tanke på det ovan nämnda förarbetesuttalandet) om den felaktiga förutsättningen förorsakats av315 · p. 1 · s. 184

Lagen om skiljeförfarande - en kommentar1 hänvisning

Thorsten Cars · 2001, s. 3–2089 · 1 ställe

Principen ”jura novit curia”. Se Prop s 146, där det också framhålls att förhållandet kan vara ett annat i en tvist mellan utländska parter, samt Nordenson, JT 1993-94 s 216 f och Calissendorff s 146 ff. Calissendorff ifrågasätter om skiljemän i kommersiella mål mellan företag överhuvudtaget bör ges rätt att tillämpa regeln ”jura novit curia”. Han rekommen derar skiljemännen i sådana mål att redan i inledningsskedet av förfarandet tillfråga parter na om de önskar att avgörandet skall baseras enbart på av dem åberopade grunder, omständigheter och rättsregler eller att skiljenämnden - om den finner att andra grunder, omständigheter eller rättsregler kan vara av betydelse - skall meddela parterna detta. Jfr NJA 1989 s 614. Se även Jarvin, Proceedings s 53.fotnot 634 · s. 399

Anm. av Claes-Robert von Post, Studier kring 36 § avtalslagen med inriktning på rent kommersiella förhållanden1 hänvisning

Lars Gorton · SvJT 2000 s. 751–760 · 1 ställe

Författaren för, som nämnts, i knutna till denna särskilda kap. 13 ett resonemang om rela-roll/funktion? Var återfinns de tionen mellan förutsättningsläran regler som kan aktualiseras? Vilka och 36 § AvtL, där han bl.a. be-kontraktsformulär finns? Hur har handlar de diskuterade rättsfallen där de aktualiserade spörsmålen NJA 1985 s. 178, NJA 1989 s. 614 lösts? och NJA 1996 s. 410. Han belyser därvid samspelet mellan dessa.Uppläggning och avgränsning som på olika sätt behandlar 36 § · p. 12 · s. 756