Oskälighet och 36 § avtalslagen6 hänvisningar
- Även avtal utanför förmögenhetsrättens område (jfr avtalslagens fullständiga namn) gäller ofta ekonomiska mellanhavanden, t ex familjerättsliga avtal om bodelning och underhållsbidrag, även om det självfallet också finns exempel på motsatsen. 36 § avtalslagen anses vara tillämplig även på familjerättsliga avtal (se t ex NJA 1982 s 230 angående jämkning av ett preliminärt bodelningsavtal, där 36 § AvtL visserligen inte tillämpades, men där HD sade att grunderna för paragrafen hade kunnat tillämpas; jfr von Post, a a, s 159, 258, 312). Överenskommelser inom privatlivets ram angående middagsbjudningar etc anses inte utgöra avtal i avtalsrättens mening. En viktig anledning till det torde vara att prestationernas värde inte kan mätas i ekonomiska termer och att rättsordningen skyddar människors plånböcker, men inte (annat än när det gäller förtal, förolämpning och än värre övergrepp) deras känslor.
- En annan aspekt, på frågan om den rättsliga relevansen hos en avtalsparts motiv att företa en viss handling, gäller vilka krav man bör och rättsligt kan ställa på att uttryckliga, rationella motiv att företa en viss rättshandling skall föreligga, för att rättshandlingen skall åtnjuta rättsordningens stöd. Om ett oförmånligt avtal föreligger, bör avsaknad av ett rationellt motiv hos den förfördelade parten att ingå ett avtal på dåliga villkor anses vara en omständighet, som talar för jämkning av avtalet? Den här frågan diskuteras närmare i avsnittet om fallet med den prisvärda skärgårdstomten. Här skall endast noteras att HD i NJA 1982 s 230 säger att det ”[i] målet inte förebragts något förhållande som föranleder till antagande, att Sigrid R haft rimlig anledning att godtaga en för henne så oförmånlig delning av boet”. Detta får anses tala för att frågeställningen är relevant.
- tillämpningen av 36 § avtalslagen. I rättsfallet NJA 1982 s 613[^1191] prövades skäligheten hos ett avtalsvillkor om förverkande av erlagd handpenning, för den händelse en fastighetsaffär inte blev av. HD nedsatte det förverkade beloppet med hänvisning till att säljaren hade haft mycket bråttom med att få ett avtal till stånd: ”Det får antagas, att det var denna brådska som föranledde Marianne R att underteckna kontraktet, innan hon fått veta om hon skulle erhålla erforderligt banklån”. Säljaren stressade alltså köparen, som därigenom förhastade sig, när hon ingick avtalet. Viljeprincipens skydd för den fria och fullt ut informerade viljan kan anföras till stöd för utgången. Befinner man sig under stark stress, kan förmågan till rationellt tänkande minska.[^1192] Det sagda kan även illustreras med NJA 1982 s 230[^1193], som gällde ogiltigförklaring eller jämkning av ett preliminärt bodelningsavtal. HD tillämpade visserligen 11 kap 16 § giftermålsbalken, men angav att också grunderna för 36 § avtalslagen hade kunnat tillämpas. Avtalet jämkades med hänvisning till att makans undertecknande av det för henne oförmånliga bodelningsavtalet varit ett ”…mindre välbetänkt handlande i en pressande situation inför förestående skilsmässa”. Det är svårt att se att det skulle finnas skäl att rättsligt skilja mellan olika kategorier av ”omdömesnedsättande” sinnesstämningar. Den rättsliga relevansen bör rimligen vara densamma, oavsett om det handlar om rättsfallens stress respektive press inför en skilsmässa eller om ilska, oro, sorg eller annan upprördhet. Så länge sinnesstämningen gör att förmågan att göra ett välövervägt ställningstagande är reducerad, bör den tillmätas relevans.