1.Parallella ansvarsregler i kontraktskedjor är ett fenomen som kan betraktas soms. 7
2.en konsekvens av en systematisk indelning av olika ansvarsregler och en sepa-s. 7
3.rat utveckling av dessa. Inledningsvis kan det konstateras att detta fenomens. 7
4.inte nödvändigtvis behöver uppfattas som ett problem, i negativ bemärkelse.s. 7
5.Beroende på om och hur parallella ansvarsregler betraktas som ett problem,s. 7
6.kommer själva problemformuleringen att ha en påverkan på de argument soms. 7
7.används till stöd för lösningen av ett konkret fall. Av intresse är därför att inled-s. 7
8.ningsvis redogöra för olika sätt att beskriva problemet med parallella ansvars-s. 7
9.regler eftersom beskrivningen kan medföra att olika argumentativa strukturer,s. 7
10.eller linjer för argumentationen, bedöms vara relevanta för att i enskilda falls. 7
11.avgöra om en skadelidande har rätt till ersättning.s. 7
12.Eftersom denna del av avhandlingen (del III) tar sikte på situationer där fleras. 7
13.parter är inblandade, blir problembilden genast komplex. I det följande har jags. 7
14.därför valt att ge en inledande orientering över problembilden utifrån tre olikas. 7
15.teman.s. 7
16.För det första ger parallella ansvarsregler upphov till en fråga om vilken ellers. 7
17.vilka ansvarsregler som kan tillämpas för att bestämma vilken ersättning, oms. 7
18.någon, som ska utgå för en skada.1303 Det avser samma typ av problematik soms. 7
19.i tvåpartsförhållanden, dvs. en potentiell motstridighet mellan olika regler. Ens. 7
20.delfråga i denna undersökning är om och när ett parallellt föreliggande delikts-s. 7
21.ansvar medför en risk för motsättningar mellan det kontraktuella respektives. 7
22.det deliktuella ansvaret.s. 7
23.För det andra uppkommer i dessa situationer s.k. gäldenärspluralism. Med dets. 7
24.avses att flera gäldenärer på olika grunder kan bli ansvariga gentemot sammas. 7
25.borgenär. För att hantera det problemet, gäller att borgenären inte har rätt tills. 7
26.dubbel ersättning för sin skada. Om flera gäldenärer är ansvariga, leder dets. 7
27.också till att det uppkommer frågor om en slutlig kostnadsfördelning mellans. 7
28.309 gäldenärerna. En fråga är om det förhållandet att någon är skadeståndsskyldig för en skada kan användas som argument för att någon annan inte ska vara skadeståndsskyldig.1304 Det ska dock noteras att svensk rätt i allmänhet, avseende den skadelidandes rätt till ersättning, har en frikostig inställning till flera skadeståndsskyldiga.1305 Huvudregeln i deliktsrätten är att skadeståndsansvaret är solidariskt enligt 6:4 SkL. Så är även fallet i avtalsförhållanden om inte parterna har avtalat om annat. Vissa delfrågor som tar sikte på just gäldenärspluralism behandlas i det följande. Däremot behandlas inte frågor om den inbördes ansvarsfördelningen mellan flera gäldenärer, dvs. regressrätten, i någon större utsträckning.1306s. 7
29.För det tredje kan det vid parallella ansvarsregler uppstå problem som sammanhänger med att det kan finnas flera borgenärer, vilka kan beskrivas inneha ”konkurrerande anspråk” mot samma gäldenär, dvs. en sorts borgenärspluralism.1307 Det är en typ av problem som ställs på sin spets om skadevållaren eller mellanparten försätts i konkurs. Det medför att skadelidanden konkurrerar med konkursgäldenärens borgenärer. Om gäldenären betalar till den ena borgenären, men den andre borgenären går i konkurs, blir frågan om konkursboet är berättigat till någon del av ersättningen.1308 I det följande undersöks inte närmare frågan om hur en skadelidandes krav står sig mot någon eller några andra borgenärers krav mot skadevållaren. Denna sakrättsliga, eller insolvensrättsliga fråga, behandlas inte i den följande framställningen. Däremot kan vissa sakrättsligt influerade argument förekomma även inom ramen för skadebedömningen i vissa situationer, vilket vi kommer att se senare i framställningen.1309 310s. 8
30.I det här kapitlet presenteras den historiska bakgrunden i svensk rätt genoms. 9
31.ett antal exempel på hur man har formulerat en huvudregel kring frågan oms. 9
32.alternativa anspråksvägar i kontraktskedjor. Därefter följer en exemplifierings. 9
33.ur rättspraxis avseende olika hanteringssätt och resultat beträffande deliktsan-s. 9
34.språk mot avtalspartens medkontrahent. Därefter följer ett avsnitt med kom-s. 9
35.parativa utblickar mot nordisk och engelsk rätt, vars syfte är att visa olika möj-s. 9
36.liga lösningar och ge en översikt över skilda utgångspunkter samt perspektiv pås. 9
37.frågan om alternativa anspråksvägar och ansvaret i kontraktskedjor.s. 9
38.I de två efterföljande kapitlen, dvs. kap. 8 och 9, presenteras och diskuterass. 9
39.dessa olika hanteringssätt avseende deliktsanspråk mot avtalspartens medkon-s. 9
40.trahent utifrån två skilda perspektiv, vilka som ovan nämnts betecknas soms. 9
41.delikts- och kontraktsperspektivet.s. 9
Några nedslag i jakten på utgångspunkten
Inledning
1.I det följande görs några historiska, eller rättshistoriska, nedslag avseende upp-s. 9
2.fattningen om förhållandet mellan kontrakts- och deliktsansvar samt frågans. 9
3.om alternativa anspråksvägar vid parallella ansvarsregler. Syftet är att över-s. 9
4.siktligt redogöra för hur förhållandet mellan kontrakts- och deliktsansvar hars. 9
5.uppfattats inom ramen för den situation som här behandlas, dvs. i flerparts-s. 9
6.förhållanden. Föremålet för undersökningen i det följande är framför allt dis-s. 9
7.kussionen i doktrinen. Framställningen har, för att inte onödigt tyngas, kon-s. 9
8.centrerats kring förhållandena från 1900-talets första hälft och till den nutidas. 9
9.skadeståndsrätten, dvs. omkring början av 2000-talet.s. 9
10.Frågan om hur man argumenterar i valrättsfrågan, är ofta en fråga där valet avs. 9
11.utgångspunkt verkar bestämmande för utgången. Så är även fallet i den nutidas. 9
12.diskussionen.1310 En möjlig utgångspunkt är att betrakta deliktsansvaret soms. 9
13.ett allmänt ansvar – vilket gäller för alla oavsett eventuella avtalsförhållanden,s. 9
14.såväl direkta som indirekta, mellan skadevållare och skadelidande. Med ens. 9
15.sådan utgångspunkt blir istället frågan i vilka situationer det finns anlednings. 9
16.att göra undantag från en huvudregel om alternativa anspråksvägar. Genom atts. 9
17.undersöka hur undantagen är konstruerade, kan man således ytterligare befästas. 9
18.den huvudregel som ges genom den valda utgångspunkten. En annan möjligs. 9
19.utgångspunkt är den s.k. avtalssubjektivitetsläran. Frågor om ansvaret i kon-s. 9
20.311 traktskedjor tar då avstamp i att avtalet enbart binder parterna. Härmed aktualiseras emellertid två olika problemkomplex. Det ena avser hur ett anspråk mot avtalspartens avtalspart kan konstrueras. Diskussionen centreras då kring frågor om en eventuell rätt till direktkrav.1311 Det andra avser i vilken utsträckning kontraktsregler begränsar den skadelidandes deliktsanspråk. Det är framför allt det senare problemkomplexet som står i fokus i den följande framställningen.s. 9
21.I äldre svensk rätt finns uttryck för att deliktsansvaret ska uppfattas som ett självständigt krav. I den utsträckning ett agerande medför skadeståndsansvar för såväl en avtalspart som någon utomstående, gäller att ansvaret är parallellt. Några större motsättningar mellan kontrakts- och deliktsregler ansågs inte heller föreligga, vilket antagligen berodde på gränsdragningen mellan rättsområdena. Uppfattningen var i doktrinen att kontraktsansvaret vilade på löftet och främst tog sikte på uppfyllelse av sådana löften. Deliktsansvaret avsåg å andra sidan främst person- och sakskador och innebar ett återställande av en orsakad skada. Det uppfattades inte som problematiskt och anspråksvägarna var därmed alternativa. På grund av gränsdragningen av de olika rättsområdena, dvs. deras tillämpningsområden, ansågs dock ett parallellt ansvar i allmänhet inte förekomma i särskilt stor utsträckning.1312s. 10
Perioden 1950–1971
1.Diskussionen i doktrinen under denna period har inte uppehållit sig i särskilt stor utsträckning vid huruvida en skadelidande i en kontraktskedja kan rikta ett deliktskrav mot sin avtalsparts medkontrahent. Denna fråga uttrycktes av Karlgren som frågan om ”en skadelidande har befogenhet att, där det för honom är gynnsamt, åberopa utomobligatoriska skadeståndsregler i stället för de kontraktsrättsliga”.1313 Härvid framhåller Karlgren att ”utomobligatorisk skadeståndsskyldighet mycket väl kan drabba den som i sitt skadehandlande representerar annan (…) medan åter den kontraktsrättsliga huvudregeln är, att en representant ej ådrager sig personlig skadeståndsskyldighet, även om han förfarit culpöst vid kontraktets fullgörande”.1314 En representant för avtalsparten kan alltså, enligt detta synsätt, åläggas ett deliktsansvar för skador som denne vållar men inte ett kontraktsansvar.s. 10
2.Karlgren diskuterade även förekomsten av parallella ansvarsregler i samband med tillverkares produktansvar.1315 Utgångspunkten skulle enligt Karlgren vara att en skadelidande får välja mot vem skadeståndsanspråket skulle riktas. Där312s. 10
3.till kunde det förekomma situationer då såväl den skadelidande A som denness. 11
4.avtalspart B skulle anses ha rätt till ersättning av en skadevållare C.1316 Beträf-s. 11
5.fande den skadelidandes valrätt uttalade Karlgren följande.s. 11
6.”Såvitt enligt framställningen här ovan den skadelidande har på grund av godsetss. 11
7.beskaffenhet ersättningsanspråk både mot säljaren och mot tillverkaren, ägers. 11
8.han givetvis enligt sitt val föra talan mot endera eller mot båda, med yrkandes. 11
9.om solidariskt förpliktande. Och regressrätt bör kunna utövas av säljaren gent-s. 11
10.emot tillverkaren. En konsekvens av det självständiga tillverkaransvaret måstes. 11
11.väl också principiellt bli, att köparen genom att vända sig direkt mot tillverka-s. 11
12.ren kan i förekommande fall undgå att beröras av sådana omständigheter, soms. 11
13.enligt köplagen må hindra honom att göra felansvar mot säljaren gällande, t.ex.s. 11
14.försummelse att reagera mot fel som han vid företagen undersökning av godsets. 11
15.bort märka eller att iakttaga lagens reklamationsbestämmelser.”1317s. 11
16.Tillverkare och säljare ansågs alltså ha ett parallellt och solidariskt ansvar vids. 11
17.produktskador, vilket medförde en valrätt för den skadelidande. Tillverka-s. 11
18.rens ansvar skulle emellertid vara självständigt, med följden att ansvaret intes. 11
19.begränsades av ansvarsförutsättningarna i KöpL. Just denna fråga uppmärk-s. 11
20.sammades emellertid särskilt av Karlgren:s. 11
21.”Det är emellertid ett spörsmål för sig, om icke jämväl tillverkaransvaret börs. 11
22.underkastas vissa motsvarande begränsningar. Att tillverkaren svarar självstän-s. 11
23.digt, oberoende av kontraktsrelationen mellan säljaren och köparen, behöver jus. 11
24.icke innebära, att ej hänsyn liknande dem som motivera inskränkning av ansva-s. 11
25.ret i den kontraktsrättsliga relationen skulle kunna tagas även här. Att några lag-s. 11
26.regler, som hänföra sig till tillverkaransvaret, ej ha meddelats, behöver knappasts. 11
27.vara avgörande. Befinnes det, att med tillgodoseende av tillverkaransvarets syftes. 11
28.är förenligt, att de köprättsliga reglerna i det ena eller andra hänseendet tagas tills. 11
29.ledning och efterföljd, bör detta ske.”1318s. 11
30.Även om utgångspunkten alltså kan förstås som att tillverkarens deliktsan-s. 11
31.svar principiellt skulle betraktas som självständigt och oberoende av säljarenss. 11
32.köprättsliga ansvar, skulle emellertid en inskränkning av kontraktsansvarets. 11
33.kunna medföra en motsvarande begränsning av tillverkaransvaret. Några när-s. 11
34.mare anvisningar om hanteringssättet ger inte Karlgren. Man skulle kunnas. 11
35.tänka sig en analog tillämpning av köprättsliga regler avseende tillverkarenss. 11
36.deliktsansvar, t.ex. avseende undersökningen av godset.s. 11
37.Motsvarande uppfattning om att det rent principiellt inte föreligger någots. 11
38.hinder mot att en skadelidande kräver ersättning från avtalspartens medkon-s. 11
39.trahent på deliktuell grund framgår även – om än indirekt – hos Knut Rodhe.s. 11
40.Det baseras på uttalanden om att avtalsparten har ett garantiansvar avseendes. 11
41.tredje mans ”utomobligatoriska skadeståndsskyldighet”.1319 Rodhe uppmärk-s. 11
42.sammade dock frågan om eventuella begränsningar av skadevållarens ansvars. 11
43.313 men uttalade härvid att befrielse från ansvar ”nog är sällsynt”.1320 Rodhe anförde vidare att i vissa situationer kan gäldenärens förpliktelse gå ut på vård av person eller egendom, och medhjälparen kan då vålla sakskada eller personskada. Medhjälparens vållande kunde då ”vara sådant att han oavsett kontraktsförhållandet ådrager sig skadeståndsskyldighet gentemot borgenären, samtidigt som hans vållande tillräknas gäldenären i kontraktsförhållandet”.1321 Det innebär alltså att parallella ansvarsregler ansågs kunna föreligga, och en valrätt för skadelidanden, betraktades som närmast självklar.s. 11
44.En delvis annorlunda inställning till alternativa anspråksvägar framträder hos Grönfors. En möjlig förklaring härtill är att Grönfors influerades av de transporträttsliga lösningarna på detta område, vilket kommer att behandlas nedan.1322 I transporträtten, vilket typiskt sett reglerar flerpartsförhållanden, har denna fråga varit särskilt uppmärksammad. Detta i samband med att det i transporträtten finns såväl tvingande regelverk som omfattande begränsningsregler avseende skadestånd. Även i transporträtten har det principiellt sett betraktats som att det inte finns någonting som hindrar ett deliktsansvar. En annan fråga är hur man ska konstruera ett ansvar i den utomkontraktuella relationen.1323 Grönfors, som i och för sig inte ställer sig avvisande till direktkravsrätt, har också uttalat att transporträttsliga ”specialregler” går före allmänna skadeståndsregler i stor utsträckning, t.ex. avseende preskriptionsbestämmelser.1324 Utgångspunkten kan härvid beskrivas som att parallella ansvarsregler kunde förekomma men att ansvaret i kontraktuella respektive utomkontraktuella relationer skulle bestämmas på ett enhetligt sätt, dvs. mot bakgrund av de transporträttsliga reglernas utformning.s. 12
Efter skadeståndslagens införande 1972
Införandet av SkL 1972
1.I samband med skadeståndslagens införande gjordes inga närmare överväganden kring hanteringen av parallella ansvarsregler. I förarbetena till SkL uttalades visserligen att inte bara avtalsförhållanden kan föranleda avvikelser från SkL:s bestämmelser, utan även att regler och grundsatser av sådant slag ”kan ha en sådan verkan också i situationer där något avtal inte föreligger men som uppvisar kontraktsliknande drag”.1325 Uttalandet indikerar lagstiftarens inställ314s. 12
2.ning till frågan. Denna skilde sig emellertid inte märkbart från inställningens. 13
3.till överlappande ansvarsregler, dvs. tillämpningen av SkL och förhållandet tills. 13
4.annan lagstiftning reglerades i 1:1 SkL genom en möjlig tillämpning av lex spe-s. 13
5.cialis.1326s. 13
Uttalanden i doktrinen
1.Frågan om förhållandet mellan kontrakts- och deliktsansvar i kontraktskedjors. 13
2.har under senare tid varit föremål för diskussion i den rättsliga litteraturen.s. 13
3.Beträffande vad som ska anses utgöra utgångspunkten, har Bengtsson vid etts. 13
4.flertal tillfällen uttryckt att det närmast är en självklarhet att den skadelidandes. 13
5.kan välja att göra gällande ett deliktsanspråk mot skadevållaren även om ska-s. 13
6.delidanden har möjligheten att rikta ett kontraktskrav mot sin avtalspart.1327s. 13
7.Även under senare tid har Bengtsson gett uttryck för hur huvudregeln ska för-s. 13
8.stås. Beträffande förhållandet mellan kontrakts- och deliktansvar har han bl.a.s. 13
9.uttalat följande:s. 13
10.”En annan omstridd princip om förhållandet till kontraktsrätten har numeras. 13
11.blivit något mindre komplicerad. Det gäller möjligheterna för en skadelidandes. 13
12.att på utomobligatorisk grund kräva skadestånd av en medkontrahents medkon-s. 13
13.trahent – alltså mot ett bakre led i en kontraktskedja. Enligt allmänna principers. 13
14.borde detta vara möjligt, om inte den skadelidande genom avtal med det främres. 13
15.ledet får anses ha avstått från sådan talan. I NJA 2007 s. 758 antogs på grunds. 13
16.av ett sådant resonemang en beställare vara förhindrad att kräva ersättning förs. 13
17.sakskada av en underentreprenör; denne kunde göra gällande en ansvarsbegräns-s. 13
18.ning i entreprenadavtalet, som alltså skulle påverka det utomobligatoriska för-s. 13
19.hållandet till underentreprenören. Räckvidden av detta uttalande var dock oklars. 13
20.och väckte en del diskussion […] Genom uttalanden i NJA 2014 s. 760 har emel-s. 13
21.lertid klargjorts att 2007 års fall avsåg en undantagssituation; huvudregeln är atts. 13
22.den skadelidande direkt kan kräva ersättning av det bakre ledet enligt SkL. Härs. 13
23.var det alltså det äldre avgörandet som ställde till problem, vilka numera rättatss. 13
24.till med ett obiter dictum.”1328s. 13
25.I detta avseende är det tydligt att Bengtsson företräder uppfattningen atts. 13
26.huvudregeln är att anspråksvägarna är alternativa. Även i kommentaren tills. 13
27.SkL, som Bengtsson är medförfattare till, beskrivs att det som huvudregel ärs. 13
28.möjligt att kräva avtalspartens medkontrahent på deliktuell grund, men att dets. 13
29.förekommer undantag.1329s. 13
30.Frågan om förhållandet till ”tredje man” behandlas även av Rodhe i Handboks. 13
31.i Sakrätt (1985).1330 Framställningen är främst inriktad på tredjemansfrågornas. 13
32.utifrån ett sakrättsligt perspektiv men även en borgenärs rätt till krav ”direkt”s. 13
33.315 mot tredje man behandlas.1331 Härvid uttalar Rodhe vid ett flertal tillfällen att anspråk mot tredje man kan riktas på deliktuell grund.1332 Rodhe anför dock att eftersom skyldigheten att ersätta rena förmögenhetsskador är begränsad i deliktsrätten medför det emellertid att tredje mans skadegörande beteende sällan är skadeståndsgrundande, t.ex. avseende tredje mans medverkan till gäldenärens kontraktsbrott.1333s. 13
34.I doktrinen finns det emellertid även en del uttryck för ett annat perspektiv. En av företrädarna för ett sådant synsätt var Hellner. Hellner diskuterade förekomsten av deliktsanspråk i samband med s.k. linked contracts eller sammanflätade avtal.1334 Sammanflätade avtal beskrivs som ett faktiskt fenomen som uppkommer i olika situationer där två eller fler avtal är sammanlänkade.1335 Sammanflätade avtal diskuteras av Hellner utifrån tre skilda problemområden. Dessa avsåg 1) harmonisering av kontrakten i olika led, 2) möjligheten att upprätta en kontraktuell relation med någon annan än den direkte avtalsparten (dvs. någon som befinner sig ”längre bak” i kedjan), och 3) vilka principer som gäller om det uppkommer tvist i anledning av avtalen.1336s. 14
35.Beträffande relationen till någon annan än den direkte avtalsparten, ger Hellner en beskrivning av två olika modeller för att reglera ansvarsförhållandena. Den första modellen betecknas som ett kedjesystem (eller ”contract chain”), vilket innebär att en kontraktuell relation enbart föreligger mellan avtalsparterna.1337 Den som vill kräva avtalspartens medkontrahent måste därför göra det genom att först kräva sin avtalspart, som därefter i sin tur vidareför ett eventuellt anspråk till sin medkontrahent. Detta är utgångspunkten i svensk rätt, även om det förekommer undantag.1338 Den andra modellen betecknas som ett avtalsnät (eller ”contract net”) och avser situationer då avtalsparten kan kräva någon som denne inte har en direkt kontraktsrelation med.1339 Därefter följer ett antal exempel på situationer då det föreligger s.k. avtalsnät, vilket alltså kan betraktas som undantagssituationer.1340s. 14
36.Beträffande ansvarsförhållandena i sammanflätade avtal diskuterar Hellner även möjligheten att göra gällande deliktsansvar i den utomkontraktuella relationen. Härvid gör Hellner jämförelser med engelsk rätt, varvid han konstaterar att en vanlig uppfattning är att anspråk enligt tort inte är lämpliga för 316s. 14
37.att skydda kontraktsintressen.1341Beträffande svensk rätt, menar Hellner atts. 15
38.situationen regleras på ett annat sätt än i engelsk rätt men att slutresultatets. 15
39.kan bli likadant.1342s. 15
40.Hellner hänvisar här för det första till skadebegreppen, dvs. indelningen is. 15
41.person- och sakskada samt ren förmögenhetsskada.1343 Bland de förra nämnss. 15
42.också särskilt produktskador, och då rättsfallet NJA 1986 s. 712 (Hamnkra-s. 15
43.nen), där ansvar uppkom i en kontraktskedja.1344 Därefter behandlas dens. 15
44.restriktiva inställningen till ren förmögenhetsskada, jämte senare tids för-s. 15
45.ändringar genom NJA 1987 s. 692 (Kone).1345 För det andra, nämns begräns-s. 15
46.ningar avseende ersättningen för tredjemansskada, varvid Hellner hänvisar tills. 15
47.kabelbrottsfallen.1346 Hellner tar även upp mellanmansrättsliga regler, innebä-s. 15
48.rande begränsningar för avtalsparter att göra gällande krav mot tredje män ochs. 15
49.hänvisar här till 56 § 1 st. ÄkommL.1347 Bestämmelsen i 56 § 1 st. ÄKommLs. 15
50.anger att avtalsparten inte kan vända sig direkt mot kommittenten, och ansess. 15
51.i allmänhet ge ett uttryck för avtalssubjektivitetsläran.1348 Därefter drar Hell-s. 15
52.ner slutsatsen att det kombinerade resultatet av kontrakts- och deliktsreglers. 15
53.medför att anspråk inte kan göras gällande gentemot avtalspartens medkontra-s. 15
54.hent.1349 Hellner anför vidare att om kontraktsansvaret är begränsat, vilket ärs. 15
55.vanligt i transporträtten, så kan skadelidanden inte kringgå denna begränsnings. 15
56.genom ett deliktsanspråk.1350s. 15
57.Slutsatserna baseras på principer i deliktsrätten och kontraktsrätten. Utifråns. 15
58.dessa normer – som inte heller är utan undantag – inducerar Hellner fram etts. 15
59.resultat som innebär att det i praktiken är mycket svårt för en skadelidande is. 15
60.en kontraktskedja att rikta ett krav mot avtalspartens medkontrahent, oavsetts. 15
61.ansvarsgrunden. Hellners slutsats baseras inte på ett principiellt ställningsta-s. 15
62.317 gande, dvs. en principiell utgångspunkt, utan härleds från de avgränsningsnormer som finns inom såväl kontrakts- som deliktsrätten. Eftersom ansvaret avgränsas inom ramen för respektive regelverk, så blir resultatet att tredje man inte kan kräva avtalspartens medkontrahent. Övergången från den deskriptiva utsagan i resultathänseende till en normativ slutsats – konstaterandet av en huvudregel – sker nästan obemärkt. Att det de facto är svårt att göra gällande deliktsanspråk mot avtalspartens medkontrahent kan dock enligt min mening inte ge svar på frågan om ett sådant anspråk bör tillåtas.s. 15
63.Hellners diskussion kan emellertid också anses ge uttryck för ett förhållningssätt som innebär att en mängd olika argument kan ha betydelse för att avgöra konkreta tillämpningsfrågor, och att den praktiska effekten av en viss lösning ska vara styrande. Därmed kan den konkreta rättstillämpningsfrågan hanteras genom inom ramen för mer pragmatiska argumentationslinjer. Detta funktionella synsätt, där bl.a. framhävandet av att en tillämpning av deliktsregler i kontraktskedjor riskerar att innebära ett kringgående av avtalets reglering, förekommer även på annat håll i litteraturen.1351 Det handlar alltså om att frågan betraktas utifrån ett visst perspektiv, och att perspektivvalet har betydelse för det hanteringssätt som används.s. 16
En kronologi över central rättspraxis
Inledning
1.Rättskällematerialet är ganska sparsamt beträffande deliktsanspråk mot avtalsparts medkontrahent. Frågan har inte uttryckligen behandlats mer än i ett fåtal fall. Resultaten på ytplanet, dvs. frågan om tillåtlighet av deliktsanspråk, varierar i rättspraxis. Därtill varierar de hanteringssätt som framträder i prejudikaten. I det följande presenteras ett antal rättsfall från HD som tar sikte på deliktsansvar i kontraktskedjor, vilka behandlas i kronologisk ordning. En anledning till att dessa rättsfall genomgås samlat är att flera av dem är centrala för förståelsen av de analyser som görs längre fram i avhandlingen.s. 16
NJA 1949 s. 289 (Rävskinnen)
1.I NJA 1949 s. 289 (Rävskinnen) ansågs en avtalad ansvarsbegränsning mellan avsändaren A och postverket B tillämplig i förhållandet mellan avsändaren och rederiet C. Numera regleras situationen av transporträttsliga konventioner, vilket medför att enhetliga regler gäller för ansvaret hos avtalsparten och för avtalspartens medkontrahent.1352 318s. 16
2.I NJA 1949 s. 289 skulle ett antal paket med rävskinn transporteras från Sveriges. 17
3.till Uruguay. Enligt följesedeln skulle paketen avlämnas i Argentina, för vidares. 17
4.transport till Uruguay. Rederiet som ombesörjde transporten avlämnade docks. 17
5.paketen direkt i Uruguay, där de inte kunde hämtas ut. Paketen blev liggandes. 17
6.ett tag innan de skickades tillbaka till Sverige. När de kom tillbaka till Sveriges. 17
7.upptäcktes att ett antal rävskinn stulits. Avsändaren fick ersättning av sin avtals-s. 17
8.part, Postverket, för de stulna rävskinnen upp till ansvarsbegränsningsbeloppets. 17
9.i postreglementet. Avsändaren begärde därefter ersättning av rederiet för sak-s. 17
10.skada avseende den del som inte ersatts av Postverket.s. 17
11.HD:s majoritet (4 JustR) uttalade att ytterligare ersättning, utöver postver-s. 17
12.kets maximiersättning, inte kunde tillerkännas säljaren och ogillade käromå-s. 17
13.let. Detta eftersom skadan uppkommit medan paketen hade omhändertagitss. 17
14.för befordran av postverket, att postverkets ansvarighet för sådan skada vars. 17
15.begränsad och att det inte visats något förhållande som medförde att ytterli-s. 17
16.gare ersättning kunde tillerkännas avsändaren.s. 17
17.Ett JustR (Ekberg) var skiljaktig beträffande motiveringen. Han uttalade atts. 17
18.bolaget genom avtalet med postverket åtagit sig att befordra paketen och att,s. 17
19.med vissa undantag, ansvara för paketen. (Strikt ansvar). Bolaget hade även enligts. 17
20.kontraktet en skyldighet att ersätta postverket för vad verket kunde komma atts. 17
21.utge till avsändaren. Det förhållandet ansågs inte kunna grunda skadeståndsan-s. 17
22.svar för bolaget i förhållande till säljaren såsom avsändare. Han uttalade ävens. 17
23.att bestämmelsen i 8 § SjöL (1891 års sjölag) innebär att bolaget även gentemots. 17
24.avsändaren kan bli ansvarig på grund av fel eller försummelse i tjänsten av farty-s. 17
25.gets befäl eller besättning även om skadan hade orsakats av att paketen felaktigts. 17
26.avlämnats i Montevideo. Men det förhållandet kunde inte, ”särskilt i beaktandes. 17
27.därav att å de adresslappar varmed paketen försetts Montevideo såsom adressorts. 17
28.utan anvisning om att befordran borde ske över Buenos Aires”, läggas fartygsbe-s. 17
29.fälet till last som tjänstefel i nämnda lagrum.s. 17
30.Resultatet blev alltså att samma ansvarsbegränsning tillämpas oavsett ansva-s. 17
31.rets rättsliga grund. I doktrinen har t.ex. Grönfors har uttalat att domen, närs. 17
32.den kom, inte uppfattades som ett principavgörande, utan snarare som ”etts. 17
33.kuriosum, kanske också som en vag rekommendation att inte vid sidan oms. 17
34.begränsningsregeln [i postreglementet] tillåta ett på allmänna skadestånds-s. 17
35.regler grundat ansvar med full ersättning”.1353 Grönfors konstaterar därefters. 17
36.att rättsfallet senare kommit att tolkas som att summamässiga begränsningars. 17
37.i transporträtten är exklusiva oavsett ansvarets grund.1354 Denna tolkning hars. 17
38.fortsatt stöd.1355 Rättsfallet tolkades i NJA 2007 s. 758 (Ballofixen) som att dets. 17
39.innebar att ansvarsbegränsningar mellan A-B även kan tillämpas mellan A-C,s. 17
40.åtminstone i transportförhållanden.1356s. 17
41.319s. 17
NJA 1986 s. 712 (Hamnkranen)
1.I NJA 1986 s. 712 (Hamnkranen) hade ett hamnbolag köpt en hamnkran som var utrustad med en s.k. överlastindikator. Överlastindikatorn var bristfällig, vilket fick till följd att hamnkranen välte och skador uppkom på kranen. Bristfälligheten bestod i att en omkopplare i överlastindikatorn medförde kortslutning. Köparen väckte talan mot tillverkaren av överlastindikatorn och yrkade ersättning för skadorna på kranen. HD uttalade att överlastindikatorn utgjorde en sådan väsentlig säkerhetsanordning att ett fel i dess funktion inneburit en betydande risk för både personskada och omfattande sakskada. Tillverkaren ansågs därmed ansvarig för försummelser i kontrollen av överlastindikatorn, oavsett om en sådan kontroll ankommit på tillverkaren själv eller dennes underleverantörer. Ansvaret kunde också enligt HD göras gällande utan hinder av att indikatorn utgjort en del av den skadade kranen, dvs. köpeföremålet.s. 18
2.I rättsfallet bedöms ett flertal olika ansvarsfrågor. För det första avser det ett särskilt ansvar för sådana väsentliga säkerhetsanordningar, vilket medför en särskild culpabedömning. Tillverkaren ålades ett ansvar för kontrollen av delar av överlastindikatorn, vilket även medförde ett ansvar för underleverantörers vårdslösa ageranden. I jämförelse med huvudregeln i deliktsrätten, förekom alltså en utdvidgad ansvarskrets. En annan aspekt, och för denna framställning mer intressanta, är att tillverkarens ansvar omfattade även skador på själva kranen, dvs. det typiskt kontraktuella ansvaret. Denna fråga utvecklades av JustR Bertil Bengtsson i ett tillägg till domen.s. 18
3.Bengtsson anförde i sitt tillägg i NJA 1986 s. 712 att det beträffande en leverantörs produktansvar inte skulle spela någon roll för avgränsningen av ersättningsskyldigheten att ansvar eventuellt kunde göras gällande på kontraktsrättslig grund mot någon annan svarande. Angående relevansen av att skadelidanden alternativt hade kunnat kräva ersättning av sin avtalspart för den deliktuella ansvarsbedömningen, uttalade Bengtsson följande:s. 18
4.”Vad först angår bolagets ansvar för egen och anställdas oaktsamhet enligt ska-s. 18
5.deståndslagen finns det dock knappast något stöd i svensk rätt för att man vids. 18
6.produktskador som den aktuella skulle göra undantag från lagens regler oms. 18
7.ersättningsskyldighet för sakskada av den anledningen, att skadeståndskravs. 18
8.eventuellt skulle kunna göras gällande på kontraktsrättslig grund mot någons. 18
9.annan svarande. Jfr Hellner, Skadeståndsrätt, 4 uppl 1985 s 255 med hänsvis-s. 18
10.ningar; se också om en i viss mån liknande fråga 33 § 3 st konsumenttjänstlagens. 18
11.och härom NJA II 1985 s 461 f.) Det är också svårt att finna några vägande skäls. 18
12.för ett sådant undantag; här liksom i andra produktskadefall framstår det som ens. 18
13.både naturlig och lämplig lösning att talan kan föras direkt mot tillverkaren avs. 18
14.en defekt produkt.” Bengtsson hänvisade här till bl.a. regleringen i 33 § 3 st. KtjL, som anger att tredje man kan bli skadeståndsskyldig för vilseledande uppgifter eller underlåtenhet att lämna säkerhetsinformation, vilket medfört att tjänsten är att anse som felaktig. Denna skadeståndsskyldighet omfattar även ersättning för skada på själva föremålet för tjänsten. Uttalandena i tillägget avser alltså om frågan 320s. 18
15.om alternativa anspråksvägar, dvs. att det kan föreligga parallella ansvarsreglers. 19
16.i kontraktskedjor, vilket alltså ska tillåtas. Därutöver uttalade Bengtsson atts. 19
17.tillverkarens ansvar inte borde vara uteslutet ens när det tillverkade utgör ens. 19
18.ingrediens i den vara som skadas och inte heller när skadan drabbat själva pro-s. 19
19.dukten på grund av ett fel i denna.1357s. 19
20.Ett deliktsanspråk ansågs kunna göras gällande utan hinder av ansvarsbe-s. 19
21.gränsningar. Skadelidanden (köparen) ansågs ha en valrätt mellan ett delikts-s. 19
22.ansvar mot avtalspartens medkontrahent (tillverkaren) eller mot avtalspartens. 19
23.(säljaren).s. 19
NJA 2001 s. 711 (Bankvalvet)
1.I rättsfallet NJA 2001 s. 711 (Bankvalvet) aktualiserades frågan om deliktsan-s. 19
2.språk i en kontraktskedja inom ramen för en regresstvist mellan en banks för-s. 19
3.säkringsbolag och ett av banken anlitat bevakningsföretag. Omständigheternas. 19
4.i målet var följande. Banken B hade utsatts för inbrott, vilket bl.a. resulterat is. 19
5.att ett flertal bankkunder A hade blivit bestulna på egendom som förvaradess. 19
6.i bankfacken. Stölden hade möjliggjorts på grund av undermålig bevakning.s. 19
7.Bevakningen utfördes av bevakningsföretag C, vilket anlitats av banken. Ban-s. 19
8.kens försäkringsbolag X ersatte banken B för egna skador och för ersättnings. 19
9.till bankkunderna A. Försäkringsbolaget riktade därefter anspråk mot bevak-s. 19
10.ningsföretaget C och gjorde gällande att försäkringsbolaget dels övertagit ban-s. 19
11.kens rätt till ersättning av bevakningsföretaget, dels övertagit bankkundernass. 19
12.rätt till ersättning av banken och bevakningsföretaget. Försäkringsbolagetss. 19
13.talan avsåg alltså ett regressanspråk.s. 19
14.HD ansåg att försäkringsbolaget inte kunde göra gällande ett regressanspråks. 19
15.mot bevakningsföretaget avseende ersättningen till bankkunderna. HD utta-s. 19
16.lade att den förmögenhetsskada som banken lidit inte täcktes av den aktuellas. 19
17.företagsförsäkringen, varför ersättning inte kunde utgå på den grunden.1358s. 19
18.Även om bankkunderna hade kunnat vända sig till banken och få skadestånd,s. 19
19.så kunde försäkringsbolaget inte heller basera sitt regressanspråk på ett över-s. 19
20.tagande av bankkundernas rätt till ersättning av banken eftersom banken vars. 19
21.försäkringstagare.1359 Beträffande bankkundernas rätt till ersättning av bevak-s. 19
22.321 ningsföretaget uttalade HD att något avtalsförhållande inte förelåg mellan kunderna och bevakningsföretaget, varför ersättning inte kunde utgå på kontraktuell grund. Inte heller var omständigheterna sådana att deliktsansvar uppkommit för bevakningsföretaget gentemot kunderna.s. 19
23.Försäkringsbolaget gjorde alltså gällande två separata rättsliga grunder till stöd för sitt regresskrav. Beträffande den första grunden, dvs. om inträde i bankens rätt till skadestånd av bevakningsföretaget, kan man anta att om det istället hade varit banken B som väckt skadeståndstalan mot bevakningsföretaget C, alternativt överlåtit sin fodran till försäkringsbolaget, så hade talan bifallits. I den försäkringsrättsliga kontexten, omvandlas alltså skadeståndsfrågan till en fråga om regress. Det medför att anspråksvägen i detta fall begränsades mot bakgrund av att den som gjorde gällande anspråket var försäkringsbolaget.s. 20
24.Beträffande den andra grunden, dvs. bankkundernas rätt till ersättning av bevakningsföretaget, kan följande anmärkas. Bankkunderna A hade kunnat rikta ett anspråk mot banken B grundat på avtalsförhållandet. Försäkringsbolaget kunde dock enligt HD inte rikta ett regresskrav mot banken, eftersom banken var försäkringstagare. Att banken eventuellt hade kunnat få ersättning om banken själv riktat anspråk mot bevakningsföretaget påverkade inte detta, eftersom frågan i målet var om försäkringsbolagets regressrätt. Beträffande bankkundernas deliktsanspråk mot bevakningsföretaget, ger HD:s uttalande uttryck för att någon relevant ansvarsgrund inte förelåg.1360s. 20
25.En konsekvens av HD:s dom är att den slutliga kostnadsfördelningen, genom försäkringsgivarens regressrätt, inte avspeglar den kostnadsfördelning som hade förekommit om skadelidanden (eller skadelidandena) själva hade riktat sitt krav mot skadevållaren.1361 Rättsfallet innebär inte att ett deliktsanspråk från bankfackskunderna A mot bevakningsföretaget C skulle vara uteslutet på grund av att banken B samtidigt hade ett kontraktsansvar gentemot bankkunderna. Däremot innebar det att försäkringsbolaget, som i praktiken hade utbetalt ersättning för att täcka bankens kontraktsansvar, inte hade rätt till regress mot bevakningsföretaget.1362s. 20
NJA 2007 s. 758 (Ballofixen)
1.I NJA 2007 s. 758 (Ballofixen) ansågs en beställare A i en generalentreprenad inte kunna göra gällande ett deliktsanspråk mot en underentreprenör C. 322s. 20
2.Beställaren var en bostadsrättsförening som anlitat en generalentreprenör förs. 21
3.att utföra stambyte på fastigheten. Generalentreprenören hade i sin tur anli-s. 21
4.tat en underentreprenör för att utföra VVS-arbeten. På grund av en felaktigts. 21
5.inmonterad rörkoppling, en s.k. ballofixventil, uppkom skador på beställarenss. 21
6.egendom. Det var ostridigt att skadorna hade orsakats genom underentrepre-s. 21
7.nörens vårdslöshet. I samtliga avtalsled tillämpades standardavtalet AB 92.s. 21
8.HD avgjorde frågan om det kunde anses föreligga alternativa anspråksvägars. 21
9.efter en sammanvägd bedömning av ett flertal olika argument. Bl.a. baserass. 21
10.bedömningen på en analys av riskfördelningen i avtalet mellan beställaren ochs. 21
11.entreprenören. HD uttalade därvid:s. 21
12.”När det som i målet är fråga om en generalentreprenad, hade entreprenörens. 21
13.kunnat utföra allt arbete själv. Om han hade valt att göra det, hade beställarens. 21
14.varit bunden av ansvarsbegränsningarna i 5:14 vid inträffade sakskador. Ansvars-s. 21
15.begränsningarna gäller till förmån för entreprenören också när denne ansvarars. 21
16.för en underentreprenörs vårdslöshet. Beställaren kan därmed sägas ha accepte-s. 21
17.rat ansvarsbegränsningarna, oavsett om entreprenören utför arbetet själv ellers. 21
18.om han gör det genom en underentreprenör. Det ligger dessutom i entreprenö-s. 21
19.rens intresse att hans ansvarsbegränsningar gäller också till förmån för under-s. 21
20.entreprenörer, eftersom detta typiskt sett sänker det pris som underentrepre-s. 21
21.nörerna begär.”s. 21
22.HD uttalade därefter att underentreprenörens ansvarsbegränsningar i förhål-s. 21
23.lande till entreprenören däremot är något som ”principiellt inte binder bestäl-s. 21
24.laren”.s. 21
25.Hanteringssättet för att lösa alternativitetsfrågan kan därmed beskrivas soms. 21
26.att HD har intolkat en viss mening i standardavtalet, nämligen att avtalet ficks. 21
27.en begränsande effekt på möjligheten att göra gällande ett deliktsanspråk.s. 21
28.Avtalssubjektivitetsproblemet kunde också lösas tolkningsvägen, genom atts. 21
29.argumenten utgick från vad beställaren ansågs ha ”accepterat”, inte bara mots. 21
30.sin avtalspart, entreprenören, utan även avseende underentreprenören. Soms. 21
31.skäl anfördes också att detta även skulle ligga i entreprenörens intresse, efter-s. 21
32.som det skulle sänka underentreprenörens pris. Det första argumentet baserass. 21
33.på ett slags samtycke från beställarens sida, avseende bundenheten till en avta-s. 21
34.lad ansvarsbegränsning. Det andra argumentet kan uppfattas som rättsekono-s. 21
35.miskt eftersom det innebär att hänsyn tas till ekonomiska antaganden om hurs. 21
36.parterna agerar vid en viss riskfördelning.1363s. 21
37.HD framhöll också att möjligheten att kräva underentreprenören främst hars. 21
38.betydelse om entreprenören är insolvent. Om krav inte kan riktas mot under-s. 21
39.entreprenören, riskerar beställaren att enbart få en mindre del av sitt krav till-s. 21
40.godosett i entreprenörens konkurs. Denna potentiella nackdel med att nekas. 21
41.beställaren ett krav mot underentreprenören föranledde inget direkt motargu-s. 21
42.ment från HD:s sida, men var uppenbarligen inte tillräckligt för att beställarens. 21
43.skulle kunna rikta krav mot underentreprenören i den aktuella situationen.s. 21
44.323s. 21
45.En hänvisning till AB 92 mellan en beställare och en entreprenör, dvs. A-B, medför att beställaren inte har rätt till ersättning av underentreprenören på deliktuell grund. Undantag från detta gäller, enligt vad HD uttalade i målet, om underentreprenören åsidosatt en särskild säkerhetsförpliktelse med beställaren som skyddsobjekt, eller om underentreprenören handlat uppsåtligen eller grovt vårdslöst, varvid ansvarsbegränsningarna i AB 92 inte gäller.s. 22
46.Upprinnelsen till rättsfallet NJA 2007 s. 758 (Ballofixen) var en mycket uppmärksammad hovrättsdom, den s.k. Bravidadomen.1364 Ett vattenläckage hade uppstått på grund av en av underentreprenören installerad rörkoppling, vilket ledde till skador på beställarens egendom. Det var ostridigt att underentreprenören förfarit vårdslöst. Underentreprenören invände att beställaren inte kunde kräva underentreprenören på deliktuell grund. I det fallet ansågs avtalade ansvarsbegränsningar i avtalet mellan skadelidande och mellanparten (AB 72) gälla till förmån för mellanpartens avtalspart. Slutsatsen baserades på att skadelidanden ansågs ha insikt om att samma begränsning fanns i avtalet mellan entreprenören och underentreprenören.s. 22
47.HovR uttalade: ”AB 72 innehåller detaljerade regler om skyldighet för part atts. 22
48.utge ersättning till motparten för skada i olika situationer. Bl.a. regleras skyldig-s. 22
49.heten att ersätta följdskador på annat än entreprenaden, t.ex. vattenskador tills. 22
50.följd av vårdslöshet vid rörarbeten i byggnad som är föremål för ombyggnad. ABs. 22
51.72 reglerar endast förhållandet mellan parterna, dvs. i förevarande fall mellans. 22
52.beställaren och generalentreprenören och något uttryckligt förbud mot att krävas. 22
53.ett utomobligatoriskt skadestånd av en underentreprenör finns inte. Med hänsyns. 22
54.till bestämmelsernas syfte och innehåll finns det dock anledning att utgå ifråns. 22
55.att byggherren, när han ingår avtalet om generalentreprenad, är införstådd meds. 22
56.att han inte har en alternativ rätt till skadestånd av underentreprenören annats. 22
57.än möjligen när denne orsakat skadan uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet.” Hovrättens dom skapade en betydande osäkerhet om rättsläget beträffande deliktsanspråk i entreprenadförhållanden.1365 Framför allt ansåg försäkringsbolagen att domen var otillfredsställande, och detta av flera skäl. Det förekom nämligen ofta att försäkringsgivare, som ersatt en byggherre för skador på egendom, vände sig direkt mot den underentreprenör som orsakat skadan och krävde denne på deliktuell grund. Mot bakgrund av det, bestämde sig två försäkringsbolag för att invänta ett ärende där omständigheterna var liknande dem i Bravida-målet, dvs. att ”rigga” ett mål beträffande rättsfrågan, och få saken prövad av HD.1366s. 22
58.Efter NJA 2007 s. 758 tilltog en omfattande diskussion. Dels om rättsfallets innebörd och prejudikatets räckvidd, dels mer allmänt om hur frågan om krav mot avtalspartens medkontrahent borde lösas.1367 Det råder viss enighet om 324s. 22
59.att rättsfallet innebär att förekomsten av något av byggbranschens standardav-s. 23
60.tal i en kontraktskedja påverkar tillämpligheten av deliktsregler.1368 Däremots. 23
61.anses rättsfallet inte ha någon direkt inverkan på avtal utanför AB-avtalen.1369s. 23
62.I NJA 2014 s. 760 (Cargo Center) klargjorde HD att den rättsregel som till-s. 23
63.lämpades i NJA 2007 s. 758, enbart är tillämplig i entreprenadförhållanden, närs. 23
64.AB-bestämmelserna är tillämpliga.s. 23
65.I doktrinen har uttalats att systematiken i AB 92, och då närmast ansvarsbe-s. 23
66.gränsningen 5:14, hade betydelse för beställarens möjlighet att kräva under-s. 23
67.entreprenören på deliktuell grund.1370 Det är inte helt klarlagt om HD ansågs. 23
68.att underentreprenörens deliktsansvar var helt uteslutet eller om detta möjli-s. 23
69.gen skulle anses utgöra ett beloppsbegränsat ansvar, dvs. med tillämpning avs. 23
70.begränsningsbestämmelsen i 5:14. Förmodligen ska rättsfallet uppfattas på sås. 23
71.vis att beställarens möjlighet till deliktsanspråk helt utesluts.1371 Mot en sådans. 23
72.tolkning av rättsfallet kan hävdas att HD i och för sig argumenterar för atts. 23
73.avtalade ansvarsbegränsningar mellan beställaren och entreprenören ska upp-s. 23
74.rätthållas, även om kravet riktas mot underentreprenören. HD:s argumenta-s. 23
75.tion kan alltså ge stöd för tolkningen att underentreprenören har åtminstones. 23
76.ett visst, om än beloppsbegränsat, deliktsansvar gentemot beställaren. Kring-s. 23
77.gåendet av ansvarsbegränsningen utgör dock enligt min mening enbart ett,s. 23
78.av flera, argument för slutsatsen att underentreprenörens deliktsansvar skulles. 23
79.exkluderas.s. 23
80.Samtidigt har det ifrågasatts varför HD egentligen fäste särskild vikt vid etts. 23
81.kringgående ansvarsbegränsningen i 5:14 AB 92. I det aktuella fallet var delikts-s. 23
82.anspråket mot underentreprenören inte föranlett av ansvarsbegränsningen is. 23
83.5:14, utan av att beställaren inte hade framfört sitt krav mot entreprenören is. 23
84.rätt tid.1372 Att det faktiskt förhöll sig så att anspråket mot underentreprenörens. 23
85.föranleddes av att beställaren inte reklamerat i tid mot entreprenören, fram-s. 23
86.går emellertid inte av vare sig HD:s dom eller av parternas i referatet angivnas. 23
87.omständigheter till stöd för talan.s. 23
88.En annan tolkningsfråga är om det har betydelse att AB gäller i samtliga led,s. 23
89.eller om kontraktskedjans spärrverkan förutsätter att det är likadana standard-s. 23
90.avtal eller villkor i samtliga avtalsled. Rättsfallet har tolkats som att kontrakt-s. 23
91.325 skedjan har spärrverkan för den deliktuella anspråksvägen enbart i situationer där det är fråga om ”kopplade avtal”.1373 Frågan om vad som utgör ett kopplat avtal har bl.a. varit föremål för bedömning i en skiljedom, där skiljedomaren definierat det som ”ett avtal där part accepterat att motparten delegerar sin prestationsskyldighet till en underentreprenör/underleverantör på samma villkor”.1374s. 23
92.Omständigheterna i skiljedomen var följande. Fyra maskiner skulle transporte-s. 24
93.ras från Sverige till olika länder i Asien. Under transporten uppstod skador pås. 24
94.godset när reservdelar som varit lastade högre upp ramlade ner på maskinerna.s. 24
95.Det försäkringsbolag som meddelat varuförsäkring för avsändaren A betalades. 24
96.ut ersättning till avsändaren. Avsändaren hade anlitat en speditör B för bort-s. 24
97.fraktningen. Speditören hade i sin tur anlitat olika transportföretag för befrakt-s. 24
98.ningen. Till slut hade hamnterminalen C packat och stuvat godset som skulles. 24
99.transporteras till sjöss mellan Göteborg och Hamburg. Försäkringsbolaget ochs. 24
100.speditören krävde ersättning av hamnterminalen enligt allmänna skadestånds-s. 24
101.rättsliga regler, dvs. på deliktuell grund. Försäkringsbolaget hade inträtt i avsän-s. 24
102.darens rätt genom subrogation. Mellan avsändaren och speditören fanns etts. 24
103.avtal. Det fanns även avtal mellan speditören och hamnterminalen. Detta avtals. 24
104.innehöll ansvarsbegränsningsbelopp om SDR 50 000. Motsvarande villkor fannss. 24
105.inte i avsändare och speditören. Istället fanns en bestämmelse om korttidspre-s. 24
106.skription. Skiljedomaren uttalade att avtalsförhållandena i detta fall reglerades av skilda standardavtal, och därmed olika villkor i de olika avtalsleden. Därmed fanns inte den koppling mellan avtalen som krävdes för att försäkringsbolaget skulle vara förhindrat att framställa krav direkt mot skadevållaren. Ett deliktsanspråk ansågs därför tillåtet.s. 24
107.En annan uppfattning av domen är att det enbart är beställarens avtal med entreprenören som är av relevans för avtalets spärrverkan.1375 Förekomsten av kopplade avtal ska enligt denna uppfattning inte betraktas som ett nödvändigt rekvisit, utan som en omständighet som kan beaktas vid bedömningen av avtalets spärrverkan. Om man därtill tolkar rättsfallet NJA 2007 s. 758 som att det enbart avser entreprenadförhållanden träffar undantaget inte andra skadesituationer än sådana där AB är utgör del av avtalsinnehållet i den skadelidandes avtal.1376s. 24
108.HD uttalade sig om ett antal undantag till avtalets spärrverkan. I entreprenadförhållanden, när AB är inkorporerat i båda led, uppkommer frågan vad som krävs för att en särskild säkerhetsförpliktelse ska anses åsidosatt, eller för att det ska föreligga grov vårdslöshet eller uppsåt. Det första undantaget (sär326s. 24
109.skild säkerhetsförpliktelse) kan tillämpas om det finns brister i en väsentligs. 25
110.säkerhetsanordning har inneburit en betydande risk för både personskada ochs. 25
111.omfattande sakskada. Härvid hänvisade HD till NJA 1986 s. 712, där tillver-s. 25
112.karen av överlastindikatorn (som inte hade ett avtal med skadelidande) vars. 25
113.ansvarig även för fel i tillverkningen som berodde på dennes medhjälpare.s. 25
114.Ansvaret var av karaktären ”non-delegable duty”. Det avsåg alltså inte att mar-s. 25
115.kera en skillnad i synsätt avseende skador som uppkommer i kontraktskedjor,s. 25
116.dvs. huruvida anspråksvägarna var alternativa eller inte, utan att klargöra atts. 25
117.deliktsansvaret ibland även kan omfatta ett ansvar för självständiga uppdrags-s. 25
118.tagare. Undantagets räckvidd är därför osäker.1377s. 25
119.Det andra undantaget, dvs. uppsåt eller grov vårdslöshet, hänvisar till ansvars-s. 25
120.begränsningen i 5:14 AB 92.1378 Det innebär att ansvarsbegränsningen intes. 25
121.kan tillämpas vid uppsåt och grov vårdslöshet. Innebörden av dessa begrepps. 25
122.är antagligen överensstämmande med hur de uppfattas i entreprenadrätten is. 25
123.övrigt.1379 Det framgår emellertid inte uttryckligen av HD:s dom om uttryckets. 25
124.avser en kontraktuell eller deliktuell culpabedömning. Även om bedömningens. 25
125.är kontraktuell, är det osäkert om avtalsrelationen i något led är av betydelses. 25
126.för culpabedömningen.1380s. 25
NJA 2014 s. 760 (Cargo Center)
1.I NJA 2014 s. 760 (Cargo Center) uttalade HD att ett deliktsanspråk mots. 25
2.avtalspartens medkontrahent som utgångspunkt är möjligt om inte annats. 25
3.följer av avtal eller särskilda rättsregler. Omständigheterna i målet var följande.s. 25
4.En avsändare A tillverkade och sålde ett läkemedel, som skulle transporterass. 25
5.till mottagare i olika länder. Avsändaren gav i uppdrag till en speditör B atts. 25
6.ombesörja transporterna. Parterna avtalade om att NSAB 85 skulle tillämpass. 25
7.på uppdraget. För hanteringen av godset vid terminalerna på Arlanda flygplatss. 25
8.anlitade speditören i sin tur godshanteringsföretagen C1 och C2 (gemensamts. 25
9.C). Även i det avtalsförhållandet gällde NSAB 85. Under en viss period stalss. 25
10.läkemedel av anställda hos godshanteringsföretaget C. Stölderna skedde i sam-s. 25
11.327 band med arbetet. Avsändarens försäkringsbolag, som ersatt skadan, riktade då ett anspråk mot godshanteringsföretaget C.s. 25
12.HD anförde att existensen av ett avtal mellan parterna i en skadeståndstvist kan föranleda avvikelser från SkL:s bestämmelser, antingen omedelbart på grund av avtalets innehåll eller till följd av särskilda rättsregler eller rättsgrundsatser som gäller för den aktuella avtalstypen.1381 Om en part i det främre ledet (dvs. A) råkat ut för en sakskada, kan denne på ”utomobligatorisk skadeståndsrättslig grund” vända sig direkt mot det bakre led som vårdslöst har orsakat skadan, om inte annat följer av en särskild rättsregel eller föranleds av avtal.1382s. 26
13.HD uttalade vidare att speditören B i det aktuella fallet hade ett förmedlaransvar och inte ett fraktföraransvar. Det fick till följd att speditören inte ansvarade för tredje mans åtgärder eller underlåtenhet avseende den förmedlade tjänsten.1383 Eftersom B såsom speditör ingick avtal i eget namn men syftet var att tjänsten skulle tillgodogöras av A, ansågs uppdraget utgöra en särskild form av kommission.1384 Därefter uttalade HD att det vid kommission föreligger ett avtal mellan kommissionären och tredje man, medan kommittenten står utanför detta avtal. En kommittent kan emellertid ta i anspråk en rättighet som följer av kommissionärens avtal med tredje man och om så är fallet ska i princip kommittenten inte mot tredje mannen komma i bättre position än vad kommissionären skulle ha gjort.1385 Därmed skulle frågan om en kommittents rätt till ersättning av tredje man, dvs. deliktsanspråket, avgöras som om det var kommittenten (avsändaren) och inte kommissionären (speditören) som ingått avtalet. HD tolkade därefter en bestämmelse om korttidspreskription i avtalet (NSAB85) mellan speditören och godshanteringsföretaget. Den bestämmelsen ansågs tillämplig även på anspråk som vilade på deliktuell grund.1386 Det fick till följd att avsändaren A:s deliktsanspråk mot godshanteringsföretaget C var preskriberat.s. 26
14.Rättsfallet väcker många frågor1387 och det finns anledning att återkomma till och vidareutveckla analysen på annat håll i denna framställning.1388 Några enstaka huvudpunkter ska dock lyftas fram redan nu. Inledningsvis kan nämnas distinktionen mellan avhandlingens två olika huvudfrågor, dvs. överlappande respektive parallella ansvarsregler. Avseende parallella ansvarsregler konstaterade HD, otvetydigt, att utgångspunkten är att anspråksvägarna är alternativa. Härvid tog HD tydligt avstånd från NJA 2007 s. 758 (Ballofixen), genom kon328s. 26
15.staterandet att det fallet avsåg en undantagssituation – prejudikatets räckvidds. 27
16.begränsades till att avse fall då AB-avtalen är inkorporerade i varje led.1389 HDs. 27
17.konstaterade att förhållandet mellan avsändaren och speditören utgjorde ens. 27
18.särskild form av kommission och tillämpade en kommissionsrättslig grundsats,s. 27
19.vilket kan betecknas som en slags obligationsrättslig kommission.1390s. 27
20.Klassificeringen av avtalet mellan avsändare och speditör som ett kommis-s. 27
21.sionsförhållande innebar att avsändaren (kommittenten) skulle inträda i spe-s. 27
22.ditörens/kommissionärens ”rättsliga position”1391 i förhållande till tredje mans. 27
23.(transportören). De kommissionsrättsliga grundsatserna kopplades sammans. 27
24.med bestämmelsen i 1:1 SkL, vilken anger att SkL tillämpas om inte annats. 27
25.”är särskilt föreskrivet eller föranledes av avtal”.1392 Den kommissionsrättsligas. 27
26.regeln fick i det konkreta fallet konsekvensen att avsändaren (kommittenten)s. 27
27.inte skulle försättas i bättre läge än speditören (kommissionären), genom atts. 27
28.rikta ett deliktsanspråk mot godshanteringsföretaget. Det medförde att frågans. 27
29.om alternativa anspråksvägar i flerledsförhållandet skulle avgöras enligt sammas. 27
30.metod som i inter partes-situationen.1393s. 27
31.Beträffande frågan om överlappande ansvarsregler måste rättsfallet ansess. 27
32.innebära att utgångspunkten är att den skadelidande även kan rikta ett delikt-s. 27
33.skrav mot sin egen avtalspart.1394 Denna uppfattning stöds också av att HDs. 27
34.avgjorde frågan om tillgången till ett deliktsanspråk genom avtalstolkning.s. 27
35.Avtalsvillkoret om korttidspreskription i 29 § NSAB 85 ansågs tillämpligt pås. 27
36.deliktsanspråket eftersom det ansågs framgå ”indirekt” av 4 § NSAB 85 att etts. 27
37.deliktsanspråk av aktuellt slag omfattades av avtalet.1395 Om utgångspunktens. 27
38.hade varit den motsatta, hade avtalstolkning inte varit nödvändigt.s. 27
39.Att avsändaren (kommittenten) försätts i samma rättsliga position soms. 27
40.mellanparten (kommissionären), medför inte nödvändigtvis att samtligas. 27
41.avtalsvillkor är tillämpliga på deliktsanspråket. I detta fall prövades enbarts. 27
42.tillämpligheten av en bestämmelse om korttidspreskription i avtalet mellans. 27
43.kommissionären och skadevållaren. Det är därmed inte säkert hur andras. 27
44.avtalsvillkor skulle tolkas i motsvarande situation. I den nuvarande standard-s. 27
45.329 avtalsregleringen i speditionsförhållanden, NSAB 2015, är speditörens ansvar annorlunda utformat och parallella ansvarsregler regleras numera uttryckligen. Speditören är som huvudregel ansvarig för sina kontraktsmedhjälpare men undantag förekommer vid förmedling.1396 Ansvaret är dock, oavsett grunderna för uppdragsgivarens krav mot speditören eller annan part, begränsat till vad som framgår av bestämmelserna i avtalet.1397s. 27
46.Det finns visst stöd i doktrinen för att spedition, där speditören har ett förmedlaransvar, ska uppfattas som en särskild typ av kommission.1398 Däremot har den rättsliga grundsats som HD fastslog i målet inte tidigare diskuterats som ett möjligt undantag från alternativa anspråksvägar. Vilka närmare ändamålsskäl som uppbär denna regel framgår inte av HD:s domskäl. Istället finner man i Lindskogs tillägg skäl som underbygger valet av lösning.1399s. 28
47.Rättsfallet har inte såvitt känt haft något större inflytande i underinstanserna avseende tillämpningen av den kommissionsrättsliga grundsatsen. Däremot har rättsfallet åberopats till stöd för att anspråksvägarna är alternativa.1400s. 28
Komparativ utblick
Inledning
1.I följande komparativa utblick behandlas förekomsten av alternativa anspråksvägar i övriga nordiska länder och i engelsk rätt. Som redan inledningsvis angetts i denna framställning, är undersökningen av ansvaret i kontraktskedjor primärt inriktad på hur ett potentiellt deliktsansvar i den utomkontraktuella relationen hanteras när det samtidigt föreligger ett kontraktsansvar för någon annan person. Här görs även vissa utblickar mot andra rättsregler eller rättsfigurer vilka kan ligga till grund för ansvar i den utomkontraktuella relationen, t.ex. direktkrav och tredjemansavtal, vilket sammanhänger med att frågan om förhållandet mellan kontrakts- och deliktsansvar ofta behandlas inom ramen för diskussioner om avtals verkningar mot andra än avtalsparterna. I det följande behandlas alltså i viss utsträckning även ansvarets utformning i den utomkontraktuella relationen, dvs. i förhållandet mellan en skadelidande A och avtalspartens medkontrahent C (”skadevållaren”). I viss mån följer därför framställningen i denna del vad man kan kalla för ett mer funktionellt inriktat förhållningssätt avseende anspråksalternativen, även om huvudspåret är det parallella ansvaret såsom det framträder ur ett systematiskt perspektiv.1401 330s. 28
Norsk rätt
1.Utgångspunkten i norsk rätt är att det kan föreligga parallella ansvarsregler ochs. 29
2.att den skadelidande har valrätt. Den som uppsåtligt eller genom oaktsamhets. 29
3.har orsakat annan en skada, är ansvarig enligt culparegeln och förhållandet atts. 29
4.skadan orsakats under kontraktsuppfyllelse medför inte att ansvaret mot tredjes. 29
5.man påverkas.1402 Ett avtalsbrott är emellertid inte i sig ansvarsgrundande gent-s. 29
6.emot tredje man enligt deliktsregler.1403s. 29
7.I norsk rätt har man varit mer benägen än i svensk rätt att genom lagstiftnings. 29
8.tillerkänna tredje man en direktkravsrätt.1404 Bakgrunden är den rättsutveck-s. 29
9.ling som skett i rättspraxis, vilken sedan kommit att befästas i lagstiftning-s. 29
10.en.1405 Senare har ytterligare utveckling skett i praxis avseende direktkravs-s. 29
11.rätt för såväl konsumenter som kommersiella parter.1406 Därtill förekommers. 29
12.i viss utsträckning avtalad direktkravsrätt i t.ex. entreprenadförhållanden.1407s. 29
13.Härvid har frågan om möjligheten till direktkrav diskuterats oberoende avs. 29
14.ansvarsgrundens rättsliga klassificering, dvs. ett direktkrav kan baseras på etts. 29
15.deliktsansvar.1408s. 29
16.I rättsfallet Rt 1976 s. 1117 (Siesta), där en direktkravsrätt ansågs föreligga,s. 29
17.uttalade Høyesterett att ansvar också hade kunnat göras gällande på delikts-s. 29
18.rättslig grund. Frågan om anspråksvägarnas alternativitet har varit föremål förs. 29
19.bedömning i senare tids rättspraxis.1409 I denna rättsutveckling har de s.k. Bori-s. 29
20.domarna varit centrala.1410 I dessa domar klargörs att en skadelidande kan väljas. 29
21.att rikta ett deliktsanspråk mot en skadevållare, även om det är möjligt att göras. 29
22.gällande ett direktkrav mot skadevållaren. Anspråksvägarna är alltså alterna-s. 29
23.tiva vid såväl överlappande som parallella ansvarsregler. Frågan om alternativas. 29
24.anspråksvägar har emellertid bytt fokus till att avse förhållandet mellan direkt-s. 29
25.331 krav och deliktsansvar i kontraktskedjor, vilket kan uppfattas som en variant av överlappande ansvarsregler. Denna fråga diskuteras vidare nedan.1411s. 29
Dansk rätt
1.Utgångspunkten i dansk rätt är att den skadelidande har rätt att välja mellan att kräva sin avtalspart enligt kontraktsregler eller avtalspartens medkontrahent enligt deliktsregler. Eftersom avtalspartens medkontrahent har ett deliktsansvar, kan detta ansvar som huvudregel inte påverkas av kontraktsrättsliga regler eller avtalade begränsningar.1412s. 30
2.I dansk rätt har parallella ansvarsregler diskuterats inom ramen för frågan om rätten till direktkrav. Till skillnad från norsk rätt, finns inga allmänna direktkravsregler i t.ex. köprätten. Dansk rätt liknar alltså i detta avseende svensk rätt. Det finns emellertid en omfattande rättspraxis och diskussion i doktrinen om möjligheten att göra gällande direktkrav.1413 Ett direktkrav kan baseras på deliktsansvar, enligt ”retsbrudssynspunktet”.1414s. 30
3.Diskussionerna om direktkrav, baserat på olika ansvarsregler, har framför allt avsett ersättning för rena förmögenhetsskador. I dansk rätt finns inte någon spärregel motsvarande 2:2 SkL, vilket innebär att det ersättningsgilla området avseende rena förmögenhetsskador potentiellt sett är större än i svensk rätt.1415 Det medför också att området för parallella ansvarsregler är mer vidsträckt än i svensk rätt.s. 30
4.Genom att direktkrav definieras som ett krav direkt mot avtalspartens medkontrahent oavsett vilken den rättsliga grunden är för ansvaret, infogas frågan om förhållandet mellan kontrakts- och deliktsansvar i direktkravsdiskussionen. Vid ett sådant funktionellt synsätt kan frågan om ansvarsgrundens klassificering i viss mån betraktas som irrelevant för besvarandet av frågan om det överhuvudtaget finns en direktkravsrätt.1416 Intrycket förstärks också av att danska Højesteret i ett flertal rättsfall om direktkrav inte uttryckligen angett på vilken rättslig grund direktkravsrätt förelegat och där åsikterna om direktkravets systematiska placering går isär.1417 332s. 30
Finsk rätt
1.I finsk rätt kan det föreligga alternativa anspråksvägar även i kontraktsked-s. 31
2.jor.1418 Även i finsk doktrin har förhållandet mellan kontrakts- och deliktsan-s. 31
3.svar diskuterats inom ramen för frågan om det föreligger en direktkravsrätt.1419s. 31
4.I finsk rätt finns viss lagstiftning om direktkrav, framför allt i konsumentför-s. 31
5.hållanden.1420 I doktrinen har man ställt sig avvisande till uppfattningen atts. 31
6.direktkrav ska betraktas som en mellanform, eller en blandning, av kontrakts-s. 31
7.och deliktsansvar. Det hindrar emellertid inte att ett deliktsanspråk kan görass. 31
8.gällande i situationer då avtalspartens också har gjort sig skyldig till ett kon-s. 31
9.traktsbrott.1421 I finsk rätt har alternativa anspråksvägar i kontraktskedjor dis-s. 31
10.kuterats i doktrinen mot bakgrund av bl.a. reglerna om produktansvar.1422s. 31
Engelsk rätt
Anspråksvägar i kontraktskedjan
1.I engelsk rätt finns inte någon generell möjlighet till direktkrav i kontrakts-s. 31
2.kedjor. Därtill har man i engelsk rätt historiskt sett också varit obenägna atts. 31
3.utveckla gynnande tredjemansavtal, dvs. avtal till skydd för tredje man.1423 Dens. 31
4.skadelidande får istället, i den mån det är möjligt, göra gällande ett anspråks. 31
5.grundat på tort gentemot sin avtalsparts medkontrahent. Om det föreliggers. 31
6.parallella ansvarsregler i en kontraktskedja, är anspråksvägarna alternativa.s. 31
7.I engelsk rätt har, på grund av kontraktsrättens strikta upprätthållande avs. 31
8.privity-doktrinen, möjligheten till tort claims i kontraktskedjor varit föremåls. 31
9.333 för diskussion under en lång tid.1424 Så är även fallet eftersom privity-doktrinen, sägs det, har varit av betydelse för utvecklingen av tort of negligence. Av rättshistoriskt intresse är bl.a. rättsfallet Winterbottom v Wright (1842).1425s. 31
10.En kusk hade drabbats av personskada när en postvagn gick sönder. Kuskens. 32
11.(Winterbottom) stämde den som anlitats av posten för att hålla vagnarna i gotts. 32
12.skick (Wright). Domstolen ansåg att avtalet mellan posten och uppdragstaga-s. 32
13.ren innebar att några skyldigheter inte kunde uppkomma enligt tort. Det förelågs. 32
14.alltså ingen duty of care gentemot kusken. En duty of care skulle enbart kunnas. 32
15.uppkomma gentemot avtalsparten. Eftersom Winterbottom och Wright intes. 32
16.var parter i samma avtal hade Winterbottom inte rätt till ersättning av Wright.s. 32
17.I rättsfallet uttrycktes den tidigare uppfattningen att det inte kunde föreliggas. 32
18.oaktsamhet (”negligence”) med mindre än att ett agerande utgjorde ett avtals-s. 32
19.brott. Av detta ansågs även följa att avtalet var en nödvändig förutsättning för atts. 32
20.det skulle uppkomma en aktsamhetsplikt (duty of care). Rättsfallet har tolkats som ett exempel på the privity of contract fallacy, vilket innebär att skadelidanden inte kan göra gällande ett anspråk enligt tort-regler om skadelidanden inte har något avtalsförhållande med skadevållaren.1426 En alternativ förklaring är att avgörandet istället baserades på en motvilja till concurrent liability.1427 Senare kom emellertid skadeståndsansvaret i engelsk rätt att utvecklas genom en mer allmän aktsamhetsplikt inom ramen för tort of negligence, framför allt från rättsfallet Donoghue v Stevenson.1428 Anspråk enligt 334s. 32
21.tort i en kontraktskedja uttrycks ofta i engelsk rätt som undantag från privity-s. 33
22.doktrinen.1429s. 33
Närmare om ansvarsgrunderna
1.Den engelska deliktsrätten, med en mängd olika torts innebär att olika ansvars-s. 33
2.grunder kan göras gällande att uppnå ett skydd för skadelidanden, även is. 33
3.kontrakts kedjor. Förutom dessa särskilda, snävt avgränsade, torts kan en rätts. 33
4.till skadestånd föreligga enligt den allmänna– och kanske den praktiskt mests. 33
5.betydelsefulla – skadeståndsregeln, nämligen tort of negligence. Ett ansvar före-s. 33
6.ligger om skadevållaren har åsidosatt en duty of care, vilket kan beskrivas soms. 33
7.en aktsamhetsplikt som uppkommer inom ramen för en viss skadesituation.s. 33
8.Vid person- och sakskador, anses den som på ett oaktsamt sätt orsakar sådanas. 33
9.skador i allmänhet ha brutit mot en duty of care.s. 33
10.Vid pure economic loss, är ansvarsförutsättningarna förhållandevis snävare.s. 33
11.Om det finns en avtalskontext i bakgrunden, så hindrar inte det att duty of cares. 33
12.uppkommer.1430 I vissa sammanhang, gör avtalen att det etableras proximitys. 33
13.mellan skadelidande och skadevållare.1431 Det är dock vanligare att det tas tills. 33
14.intäkt för att parterna är ”at arms length” och alltså inte i sådan proximity atts. 33
15.det skulle vara fair, just and reasonable att en duty of care in tort uppkommer.1432s. 33
16.Ett särskilt omtalat rättsfall i engelsk rätt är Junior Books v Veitchi (1983).1433s. 33
17.Junior Books var beställare i en entreprenad och stämde en av underentreprenö-s. 33
18.rerna, golvläggningsfirman Veitchi, som hade lagt ett fabriksgolv på ett felaktigts. 33
19.sätt, vilket medförde att det uppkom sprickor i golvet. Det orsakade skada pås. 33
20.grund av att golvet måste läggas om. Skadan var (till största delen) ”ren förmö-s. 33
21.genhetsskada”. Beställaren ansågs ha rätt till ersättning av underentreprenören.s. 33
22.I Junior Books uttalade Lord Roskill att målet inte kunde avgöras genom en pås. 33
23.förhand bestämd uppdelning mellan tort och contract, utan istället genom atts. 33
24.först fastställa relevanta principer för att avgöra skadeståndsfrågan.1434 Fallets. 33
25.avgjordes genom the neighbour principle, och stor vikt fästes vid hur starks. 33
26.anknytning det var mellan underentreprenören och beställaren. Underentre-s. 33
27.prenörens specialkunskaper och insikt om att ett dåligt arbete skulle drabbas. 33
28.335 beställaren, medförde att det etablerats ”a special relationship” mellan beställaren och underentreprenören. Därmed hade en aktsamhetsplikt (a duty of care) uppkommit för underentreprenören, vilket berättigade beställaren till ersättning för kostnaden att reparera felet. I Junior Books-målet verkade man i engelsk rätt bredda principerna om ersättning för pure economic loss enligt tort of negligence. Sedan den s.k. Murphy-domen har dock möjligheten till ersättning för sådana typer av ekonomiska skador minskat.1435s. 33
29.Genom att avgränsa ansvarsförutsättningarna utifrån den aktuella kontraktskedjan, förekommer i betydande utsträckning en intern avgränsning av vad som är ersättningsgillt enligt tort of negligence. De faktorer som tillmäts betydelse i engelsk rätt, är i allmänhet förekomsten av duty of care och proximity, alltså sådana frågor eller ansvarsförutsättningar som förekommer i tort.1436s. 34
Tort-anspråk i kontraktskedjor efter Henderson v Merrett (1995)
1.Genom rättsfallet Junior Books från 1983 ansågs frågan det kunde föreligga ett ansvar enligt tort, vilket berättigade till ersättning för pure economic loss, ha fått sin lösning. Även om det medförde ett ansvar enligt tort som löpte parallellt med kontraktsansvaret, så hade anspråksalternativiteten vid ekonomiska skador inte uttryckligen diskuterats i rättsfallet.s. 34
2.Rättsfallet Henderson v Merrett är därför belysande inte enbart för förhållandet mellan avtalsparterna, utan även för frågan om det är möjligt att kräva ersättning från en gäldenär i det bakre avtalsledet.1437s. 34
3.Efter Henderson v Merrett var frågan alltså besvarad; det är möjligt att rikta en tort-anspråk mot bakre ledet i en kontraktskedja, även om skadan är ren förmögenhetsskada. Trots detta förefaller det bakvänt att använda Henderson v Merrett som stöd för att skadelidanden kan rikta ett anspråk i tort mot bakre led. Den rättsgrundsatsen slås nämligen inte fast i Henderson v Merrett, utan utgör själva utgångspunkten i domen, såvitt avser att det rent principiellt kan föreligga en ”duty of care” gentemot någon annan än avtalsparten. Istället får man i dessa sammanhang koncentrera sig på andra rättsfall där frågan om ansvaret enligt tort har behandlats. Rättsfallet Henderson v Merrett ger inte heller svar på frågan om avtalsvillkor i något eller båda leden kan begränsa ett sådant tortanspråk, även om den ger en klar indikation om att avtalsvillkor påverkar även krav som baseras på tort i avtalsförhållanden. 336s. 34
4.I engelsk rätt har diskuterats om skadevållare kan göra gällande ansvarsbe-s. 35
5.gränsande avtalsvillkor baserade på ett avtal som denne inte själv är del i. Etts. 35
6.flertal olika principer har föreslagits i doktrinen.1438 Dessa principer, som alltsås. 35
7.kan betraktas som undantag från privity-doktrinen, anses genom införandets. 35
8.av CRTP år 1999 inte längre ha samma praktiska betydelse. Eftersom tredje-s. 35
9.mansavtal enligt CRTP förutsätter parternas frivilliga tillerkännande av tred-s. 35
10.jemansrättigheter, kan de tidigare undantagen dock aktualiseras i vissa situa-s. 35
11.tioner. Det är också osäkert om ett anspråk baserat på tort kan vara föremål förs. 35
12.kontraktsrättsliga regler, t.ex. regler om remoteness. I vart fall gäller att regler oms. 35
13.limitation inte tillämpas vid tort claims (dessa tillämpas inte ens vid överlap-s. 35
14.pande ansvarsregler, dvs. inter partes). 1439s. 35
15.I doktrinen finns flera uttalanden av innebörden att det hade varit mer lämp-s. 35
16.ligt att utveckla undantag från privity än att tillåta ett ”kringgående” av privitys. 35
17.genom tort-anspråk.1440 Trots doktrinens uppfattning i frågan har engelsk rätts. 35
18.inte utvecklats mot fler direktkrav.s. 35
Sammanfattande slutsatser
1.I det föregående har utvecklingslinjen avseende alternativa anspråksvägar is. 35
2.svensk rätt belysts utifrån doktrin och rättspraxis. Det kan sammanfattnings-s. 35
3.vis konstateras att frågan om alternativa anspråksvägar inte har uppmärksam-s. 35
4.mats i särskilt stor utsträckning under tidigt 1900-tal men att uppfattningens. 35
5.har varit att alternativa anspråksvägar kan förekomma. Det kan ses mot bak-s. 35
6.grund av utformningen av ansvarsreglerna, framför allt innebärande att paral-s. 35
7.lella ansvarsregler inte ansågs föreligga i någon särskilt stor utsträckning. Efters. 35
8.tillkomsten av SkL år 1972 har diskussioner om parallella ansvarsregler ökat,s. 35
9.vilket bl.a. kommit till uttryck inom ramen för frågan om deliktsanspråk is. 35
10.kontraktskedjor kan betraktas som ett undantag från avtalssubjektivitetsläran.s. 35
11.Förhållandet mellan kontrakts- och deliktsansvar kan med ett sådant synsätts. 35
12.uppkomma inom ramen för diskussioner om direktkrav eller direktansvar.s. 35
13.I samtliga av de utländska rättsordningar som undersökts i det föregåendes. 35
14.kan en skada ge upphov till ansvar för flera personer samtidigt, även om dets. 35
15.337 medför både kontrakts- och deliktsansvar. Det förhållandet att den skadelidande kan göra gällande ett ansvar gentemot sin avtalspart utgör alltså inte ett hinder mot att en utomstående skadevållare också ansvarar enligt deliktsegler. Resultaten i enskilda fall, dvs. i skadeståndsbedömningen, i situationer då det föreligger parallella ansvarsregler varierar emellertid. Dessutom varierar de rättsliga hanteringssätten. Även av den komparativa undersökningen framgår att frågan om parallella ansvarsregler kan betraktas som en delfråga avseende olika sätt att argumentera för en rätt till ersättning av någon annan än avtalsparten, dvs. som en fråga om direktkrav.s. 35
16.En möjlig utgångspunkt är härvid att deliktsanspråk är självständiga krav, eftersom de inte härleds från någon annans avtal och att de inte heller begränsas av den avtalsmässiga regleringen i avtalskedjans enskilda led. Rättssystematiskt ”måste” ansvaret också förankras i deliktsrätten, eftersom det inte finns någon avtalsrelation mellan skadevållare och skadelidande. Systematiseringen skapar då svårigheter avseende möjligheten att använda avtalsmässiga regler i ett utomkontraktuellt förhållande, för att konstruera ett kontraktsansvar eller eventuellt begränsa användningen av deliktsreglerna. Eventuella influenser från kontraktsrätten i en utomkontraktuell relation kan då betraktas som undantagsregler.s. 36
17.Av det föregående framgår emellertid också att hanteringssätten avseende sådana deliktsanspråk i betydande utsträckning är varierande. Därtill varierar resultaten, dvs. avseende frågan om det föreligger en valrätt för den skadelidande i en konkret skadesituation. Det medför att det finns betydande svårigheter i att konkret redogöra för gällande rätt i termer av huvudregler och undantag. Avseende den fortsatta framställningen har det därför ansetts mer framkomligt att undersöka vilka hanteringssätt som förekommer i olika typsituationer och hur dessa påverkar frågan om alternativa anspråksvägar. Dessa hanteringssätt beror ytterst på valet av perspektiv, dvs. från vilken utgångspunkt man betraktar frågan. 338s. 36