principalansvar

1.I propositionen uttalade DepC att principalansvaret för ren förmögenhetsskada vid brott i princip skulle kunna tillämpas om en befattningshavare tillfogar tredje man en sådan skada vid t.ex. bedrägeri.1074 Även hos DepC finner man emellertid uttalanden om att det får anses vara ett mindre praktiskt problem som sällan får aktualitet eftersom det i allmänhet rör sig om utpräglade kontraktsförhållanden och att det i sådana förhållanden redan gällde ett ”oinskränkt principalansvar” även vid ren förmögenhetsskada, eller också kunde den anställde inte anses ha handlat i tjänsten.1075 Särskilt den sistnämnda begränsningen ansågs ha stor praktisk betydelse.1076s. 69

2.Det uppfattades även som uppenbart att lagstiftningen om principalansvaret inte skulle medföra ett mer vidsträckt ansvarsområde för principalen än arbetstagarens personliga skadeståndsansvar.1077 Däremot ansåg DepC att det inte ingav några betänkligheter att låta principalansvaret träffa även situationer då ren förmögenhetsskada orsakades genom brott. Samma skäl för principalansvarets utvidgning ansågs nämligen kunna göras gällande i sådana situationer.1078 Så länge arbetstagaren agerat i tjänsten, skulle sådana skaderisker förbundna med arbetsgivarens verksamhet bäras av denne, oavsett arten av den uppkomna skadan.1079s. 69

3.Vidare uttalade DepC att de problem av ”rättsteknisk art” som kunde uppkomma inte utgjorde skäl nog att avskära principalansvaret.1080 Dessutom anförde DepC att den lösning som föreslagits av kommittén, innefattande en möjlighet till analog tillämpning av principalansvarsreglerna i vissa fall, skulle leda till att frågan ändå måste ”sakligt lösas på samma sätt som om dessa regler varit formellt tillämpliga”.1081 Vidare uttalade DepC följande:s. 69

4.”Från den synpunkten kan det te sig som en praktiskt likgiltig fråga, vilken-s. 69

5.dera lösningen man väljer [dvs. analogi eller direkt tillämpning]. Men det syness. 69

6.önskvärt, att lagstiftaren följer en konsekvent linje. Om man som jag utgår fråns. 69

7.att man vid prövningen av varje skadeståndsanspråk skall ta som utgångspunkt,s. 69

8.att reglerna om utomobligatoriskt skadeståndsansvar är av allmän natur ochs. 69

9.alltså skall tillämpas, i den mån inte avtalsrättsliga regler eller grundsatser ellers. 69

10.i övrigt särskilda föreskrifter i annan lagstiftning medför modifikationer i ena 246s. 69

11.eller andra riktningen, är det mest följdriktigt att ge principalansvarsreglernas. 70

12.samma räckvidd i det nu aktuella hänseendet [dvs. avseende skadetyperna] soms. 70

13.de allmänna reglerna om ansvar för eget vållande. Det medför den fördelen atts. 70

14.man anvisar domstolarna samma metod för lösningen av uppkommande kon-s. 70

15.flikter med andra rättsregler, när reglerna om principalansvar åberopas som närs. 70

16.ett anspråk grundas på culparegeln.”1082s. 70

17.Eventuella rättstekniska svårigheter förknippade med principalansvarets räck-s. 70

18.vidd i avtalsförhållanden skulle alltså inte lösas genom en internt deliktuells. 70

19.avgränsning av principalansvaret till att enbart avse vissa skadetyper (person-s. 70

20.och sakskada). Istället anvisas ”samma metod” för lösningen av konflikter avse-s. 70

21.ende principalansvarets omfattning som vid andra överlappningssituationer.s. 70

22.Frågan blir då vad denna ”metod” kan anses innebära i detta sammanhang, dvs.s. 70

23.i vilken utsträckning principalansvaret influeras av kontraktsförhållandet ochs. 70

24.om avtalsreglerna, framför allt avseende ansvarskretsen, kan få företräde ochs. 70

25.därmed spärrverkan på det deliktuella principalansvaret eller om dessa reglers. 70

26.kan betraktas som alternativa.s. 70

Principalansvaret i 3:1 SkL som lex generalis

1.I den allmänna motiveringen till principalansvaret och dess förhållande tills. 70

2.kontraktsrättsliga regler, anförde DepC att utgångspunkten i detta avseendes. 70

3.bör vara densamma som deliktsrättens förhållande till kontraktsrättens skade-s. 70

4.ståndsregler i övrigt, dvs. att de allmänna bestämmelserna och grundsatsernas. 70

5.om deliktsansvar i princip har generell giltighet. Dessa regler skulle alltså ansess. 70

6.tillämpliga även i avtalsförhållanden mellan parterna, dock bara i den måns. 70

7.andra regler inte motiverar modifikationer i det grundläggande skadestånds-s. 70

8.rättsliga regelsystemet.1083 Vidare uttalade DepC att frågeställningen meds. 70

9.detta synsätt inte i första hand blir hur man ska ”lösa uppkommande problems. 70

10.om konkurrens mellan olika regelkomplex, utan snarare i vilken omfattning ellers. 70

11.i vilka avseenden som avtalsrättsliga regler eller principer resp. speciella ska-s. 70

12.deståndsregler skall medföra att de allmänna utomobligatoriska reglerna skalls. 70

13.modifieras eller frångås”.1084s. 70

14.I specialmotiveringen till principalansvarsbestämmelsen i 3:1 SkL uttalades. 70

15.DepC, angående förhållandet till kontraktsrättsliga regler, att det inte var möj-s. 70

16.ligt att ge något allmängiltigt svar på denna fråga. I stället ansågs att dessa pro-s. 70

17.blem fick lösas i rättstillämpningen, ”med utgångspunkt i den allmänna syn pås. 70

18.förhållandet mellan utomobligatoriska och kontraktsrättsliga regler som gettss. 70

19.uttryck åt tidigare i propositionen och med beaktande av de speciella hänsyns. 70

20.vid olika kontraktstyper som kan antas utgöra den rättspolitiska grunden förs. 70

21.aktuella särbestämmelser”.1085 De uttalanden som därefter görs handlar intes. 70

22.247 egentligen om förhållandet mellan principalansvar enligt 3:1 SkL och kontraktsansvar, utan är av mer allmän karaktär beträffande bl.a. systematiskt inriktade tolkningar av den kontraktsrättsliga lagstiftningen. Det ges visserligen en antydan till en svag presumtion om kontraktsrättsliga reglers företräde i vissa fall men de exempel som nämns har inte någon anknytning till principalansvarsbestämmelsen utan avser t.ex. preskriptionstiden vid brott och ansvarsbegränsningar inom transporträtten.1086s. 70

23.Uppfattningen att principalansvaret i 3:1 SkL även gäller i avtalsförhållanden står inte nödvändigtvis i motsättning till uppfattningen att principalansvaret är mer vidsträckt i avtalsförhållanden än i utomkontraktuella förhållanden. På systematisk nivå kan man beskriva denna uppfattning på två skilda sätt. Principalansvaret kan, å ena sidan, uppfattas som en allmän regel, vars tolkning och tillämpning i ett enskilt fall styrs av den konkreta skadesituationen. Härvid kan olika faktorer, t.ex. ett avtalsförhållande mellan principalen och den skadelidande, medföra att den aktuella skadesituationen har tillräcklig anknytning till den av arbetsgivaren bedrivna verksamheten och arbetstagarens tjänsteutövning att arbetsgivaren ska åläggas ett ansvar för den skadegörande handlingen. Den kontraktuella relationen fungerar som ett ersättningsfrämjande argument inom ramen för tillämpningen av 3:1 SkL.s. 71

24.Ett alternativt synsätt är, å andra sidan, att betrakta principalansvaret som en allmän regel, vilken gäller såväl i som utanför avtalsförhållanden och vars tilllämpning inte påverkas av det föreliggande avtalsförhållandet, men att avtalsrelationen mellan arbetsgivaren och skadelidanden medför en tillämpning av en kontraktsrättslig specialregel om principalansvar. Mot bakgrund av DepC:s uttalanden om att utgångspunkten ska vara att deliktsansvaret ska ha generell giltighet om inte annat följer av t.ex. avtalsrättsliga regler, så kan man anta att detta avspeglar det senare synsättet. Det skulle därmed finnas en allmän regel, respektive olika möjliga specialregler, som kan ”kollidera” med varandra. Som startläge för bedömningen av principalansvaret föreslogs härvid att man tar sin utgångspunkt i den allmänna regeln. Därefter får undersökas om avtalsrättsliga regler medför modifikationer, vilka får företräde framför bestämmelsen i 3:1 SkL genom en tillämpning av ”lex specialis”, vilket alltså skulle återspeglas i utformningen av 1:1 SkL.1087s. 71

25.Det kontraktuella principalansvaret, som alltså kan betraktas som en ”särregel”, motiveras bl.a. av att avtalsparten inte kan slippa undan ansvar genom att delegera prestationens utförande till någon annan. Förutom ansvaret att uppfylla en preciserad avtalsförpliktelse, omfattar kontraktsansvaret ibland även vissa med avtalsförhållandet närliggande skadesituationer.1088 Det ansågs utgöra en huvudregel i kontraktsrätten, avseende såväl arbetstagare som uppdragstagare, före införandet av SkL. Det kan därför framstå som främmande, 248s. 71

26.eller åtminstone onödigt, att vid frågor om ansvarskretsens omfattning i avtals-s. 72

27.förhållanden tillämpa principalansvarsregeln i 3:1 SkL, även om tolkningen avs. 72

28.bestämmelsen sker mot bakgrund av den kontraktuella relationen.s. 72

29.Även i norsk rätt förekommer uppfattningen att det lagstadgade princi-s. 72

30.palansvaret har begränsad betydelse i kontraktsförhållanden, eftersom det dås. 72

31.istället föreligger ett vidsträckt ansvar för kontraktsmedhjälpare.1089 Mot bak-s. 72

32.grund av de olikheter som föreligger avseende ansvarskretsens omfattning, hars. 72

33.också anförts att det inte är ändamålsenligt att använda samma terminologis. 72

34.för ansvaret för olika slags medhjälpare i utomkontraktuella och kontraktuellas. 72

35.relationer.1090 Det har bl.a. sin grund i en negativ inställning till uppfattningens. 72

36.att ansvarsreglerna kan delas in i ”särskilda kontraktsrättsliga regler”, vilkas. 72

37.enbart gäller mellan avtalsparterna, respektive ”allmänna skadeståndsregler”,s. 72

38.vilka får användning utan hänsyn till om det föreligger ett kontraktsförhål-s. 72

39.lande mellan skadevållare och skadelidande.1091 Om man istället betraktass. 72

40.kontrakts- respektive deliktsrättens regler om ansvarskretsen som två separatas. 72

41.regelkomplex, finns det ingen anledning att falla tillbaka på det lagstadgades. 72

42.(deliktsrättsliga) principalansvaret när skadan orsakats av en arbetstagare.s. 72

43.Stödet för denna uppfattning är också att frågan om vilka handlingar som ärs. 72

44.skadeståndsgrundande är olika beroende på om skadan uppkommer i en kon-s. 72

45.traktuell eller utomkontraktuell relation.1092s. 72

Tillämpningen av jämkningsregeln i SkL i avtalsförhållanden

1.I Skadeståndskommitténs utredning (SOU 1964:31) som ligger till grund förs. 72

2.bestämmelsen i 3:1 SkL, berördes som tidigare nämnts förhållandet mellan dets. 72

3.föreslagna principalansvaret och kontraktuella skadeståndsregler. Inlednings-s. 72

4.vis klargjordes att förslaget var utformat med utgångspunkt i utomkontraktu-s. 72

5.ella förhållanden och att motsvarande regler om ansvar för medhjälpare redans. 72

6.gällde i kontraktsförhållanden. Härvid noterades att den utvidgning av prin-s. 72

7.cipalansvaret som lagförslaget skulle innebära, skulle medföra en utjämnings. 72

8.av olikheterna mellan kontraktuellt och deliktuellt skadeståndsansvar, om äns. 72

9.dessa inte skulle utplånas helt.1093 Inom ramen för diskussionen om principal-s. 72

10.ansvarets förhållande till kontraktsansvaret, berörde kommittén främst frågans. 72

11.249 om möjligheten att tillämpa den föreslagna jämkningsregeln i lagens 3 § i kontraktsförhållanden.s. 72

12.Enbart på en punkt i förarbetena till SkL förs en konkret diskussion kring hanteringen av eventuellt överlappande regler, och tillämpningen av deliktsreglerna i avtalsförhållanden. Det avser i vad mån den i 3 § föreslagna jämkningsregeln kan tillämpas även i kontraktsförhållanden.1094 Enligt kommittén skulle en sådan tillämpning inte komma i fråga om ”typiskt kontraktsmässiga förpliktelser åsidosätts och skadeståndsansvar inträder”.1095 Det uttalades dock att det till de typiska avtalsförpliktelserna, dvs. att fullgöra viss prestation, även kan knytas vissa biförpliktelser. Som exempel anges att en hyresvärd t.ex. ansvarar för att hyresgästen eller dennes egendom inte kommer till skada på grund av brister hos fastigheten. Likaså kan en säljare ådra sig ansvar mot en köpare för skada som är att hänföra till s.k. skadebringande egenskaper hos det försålda godset. Ytterligare ett exempel som ges är att en hantverkare som utför reparationsarbeten i en villa är skyldig att tillse att inte han eller hans medhjälpare under arbetet vållar skada.1096 I dessa fall bör det enligt kommittén finnas ett utrymme för jämkning, dvs. när sakskada uppkommer, även om behovet av sådan jämkning inte kan anses vara ofta förekommande.1097 Som skäl härtill anförs att det i sådana fall i regel torde föreligga en ansvarsförsäkring.1098s. 73

13.Vidare uttalades att det vid personskador, som drabbar en kontrahent i ett avtalsförhållande till följd av försummelser av medkontrahentens medhjälpare, ibland kan vara befogat att tillämpa jämkningsmöjligheten om fullt skadestånd blir oskäligt betungande.1099 Skadeståndskommittén uttalade, sammanfattningsvis, att en analog tillämpning av jämkningsregeln borde kunna komma i fråga även i kontraktsförhållanden, när omständigheterna är jämförliga med skadefall som inträffat utan att något avtal ligger i botten, men att en sådan jämkning inte blir aktuell om försummelsen avser huvudförpliktelsen i ett avtal.1100s. 73

14.Några remissinstanser berörde kommitténs uttalanden om jämkningsregelns tillämpning i kontraktsliknande förhållanden, varvid en del remissinstanser ifrågasatte en likformig reglering av jämkningsmöjligheterna i kontraktuella och utomkontraktuella relationer.1101 Propositionens lagförslag innehöll också en särskild jämkningsregel vid principalansvar i 3:6 SkL, vilken var delvis annorlunda utformad jämfört med nuvarande bestämmelse. Förslaget innebar en generell jämkningsregel med en särskild ventil för jämkning 250s. 73

15.med hänsyn till försäkringsförhållandena vid sakskador.1102 Enligt DepC kundes. 74

16.jämkning av skadeståndsskyldigheten främst motiveras med försäkringsmäs-s. 74

17.siga synpunkter.1103 Detta var anledningen till att jämkningsregeln i 3:6 SkL tills. 74

18.sin utformning skiljer sig från övriga jämkningsregler i 6 kap. SkL.s. 74

19.Beträffande jämkningsregelns tillämpning i kontraktsförhållanden, uttalades. 74

20.DepC följande:s. 74

21.”Med den grundsyn på huvudfrågan som jag har gett uttryck åt skall pröv-s. 74

22.ningen av ett jämkningsyrkande i det enskilda fallet gå ut på att undersöka oms. 74

23.de avtalsrättsliga regler och grundsatser som är tillämpliga på ett föreliggandes. 74

24.avtal mellan parterna utesluter eller medför inskränkningar i möjligheterna atts. 74

25.jämka principalansvaret.”1104s. 74

26.Vidare uttalades att ”[n]ågon konkret vägledning kan inte ges för denna bedöm-s. 74

27.ning, som måste ske under hänsynstagande till omständigheterna i varje särskilts. 74

28.fall, men den åtskillnad som kommittén har gjort mellan huvudförpliktelsers. 74

29.och biförpliktelser torde ha visst fog för sig – låt vara att gränsen mellan dessas. 74

30.båda typer av förpliktelser ter sig flytande i åtskilliga avtalsförhållanden”.1105s. 74

31.Jämkningsregeln kunde alltså, principiellt sett, tillämpas även i kontrakts-s. 74

32.förhållanden, men det konkreta tillämpningsresultatet kunde bli beroendes. 74

33.av omständigheterna i det enskilda fallet, antingen utifrån en bedömning avs. 74

34.jämkningsförutsättningarna mot bakgrund av avtalsförhållandet, eller inoms. 74

35.ramen för en bedömning av om avtalsförhållandet skulle anses utesluta ens. 74

36.sådan tillämpning.1106s. 74

Modifikationer av principalansvaret i avtalsförhållanden

1.Om man nu utgår ifrån att 3:1 SkL kan göras gällande i avtalsförhållanden, ävens. 74

2.i situationer då ett deliktsrättsligt ansvar är aktuellt, återstår frågan om kon-s. 74

3.traktsförhållandet kan påverka tillämpningen av 3:1 SkL avseende en delik-s. 74

4.tuell ansvarsgrund. I propositionen uttalar nämligen DepC att avtalsrättsligas. 74

5.regler eller grundsatser kan medföra ”modifikationer” av principalansvaret.s. 74

6.Denna fråga är framför allt inriktad på om bedömningen av huruvida en ska-s. 74

7.deståndsgrundande handling kan anses ha ägt rum ”i tjänsten” påverkas av ens. 74

8.avtalsrelation mellan principalen och skadelidanden.s. 74

9.I skadeståndskommitténs betänkande uttalas t.ex. att ansvar under ”vissas. 74

10.förhållanden torde […] kunna inträda för stöld eller annan liknande brotts-s. 74

11.251 lig handling som arbetstagaren begår under eller i anslutning till arbetet. Då arbetstagaren direkt på grund av tjänsten fått särskilda möjligheter att föröva ett tillgreppsbrott, t.ex. vid reparationsarbeten i en villa, synes sålunda i allmänhet befogat att låta arbetsgivaren svara för skadan”.1107 Om alltså ”tillfället gör tjuven”, så skulle även sådana omständigheter som har sin grund i ett avtal, inte utesluta en tillämpning av 3:1 SkL. Den med avtalsförhållandet förbundna möjligheten att föröva ett tillgreppsbrott utgör snarare ett argument för åläggande av ett principalansvar för arbetstagarens brottsliga agerande, även om brottet inte nödvändigtvis uppfattas som ett avtalsbrott som medför ett ansvar på kontraktsrättslig grund.1108s. 74

12.Exempel på modifikationer av principalansvarets tillämpning i avtalsförhållanden framgår även av rättspraxis. I NJA 2000 s. 380 angav HD att bedömningen kan bli strängare mot principalen om denne står i avtalsförhållande till den skadelidande.1109 Det synes innebära att även i situationer då den anställdes ansvar grundas på 2:2 SkL (skadeståndsskyldighet vid brott), så påverkar avtalsrelationen mellan principalen och den skadelidande bedömningen av själva principalansvaret. Att arbetstagarens agerande är brottsligt, t.ex. uppsåtlig misshandel eller skadegörelse på egendom, påverkar inte tillämpligheten av principalansvaret generellt. Den särskilda relation som uppkommer genom avtalet skapar en viss skyldighet att skydda den skadelidande mot skaderisken, som en form av omsorgsplikt.1110 Denna omsorgsplikt tar sig olika uttryck, dels genom avtalsregler, dels genom att vissa straffrättsliga regler specifikt avser avtalsrelationer (och förtroendeskapande relationer) av olika slag.s. 75

13.Ett avtalsförhållande kan även ha betydelse för frågan om vem av avtalsparterna som ska betraktas som arbetsgivare enligt 3:1 SkL. I rättsfallet NJA 1992 s. 21 (Den inhyrda svetsaren), hade ett företag A som drev en stenkrossningsanläggning inhyrt en svetsare från svetsningsföretaget B för att under en begränsad tid utföra vissa reparationsarbeten. I samband med arbetets utförande uppstod brandskada på företaget A:s anläggning, på grund av den inhyrda svetsarens vållande. Svetsningsföretaget, som var svetsarens arbetsgivare, ansågs bära principalansvar för skadan enligt 3:1 SkL. Trots att det i detta fall alltså avsåg en kontraktuell relation, där svetsaren kunde betraktas som en medhjälpare till svetsningsföretaget B vid uppfyllelse av avtalsförpliktelsen, dvs. svetsningsarbetena, baserade HD sin bedömning på principalansvarsregleringen i 3:1 SkL. 252s. 75

14.I både TR och HovR:n ansågs det vara avgörande att den anställde svetsarens. 76

15.inte kunde anses ha rent faktiskt inlemmats i företaget A:s verksamhet på etts. 76

16.sätt som gjorde att denne utåt framstod som jämställd med företagets A:s egnas. 76

17.anställda. Att arbetstagaren utåt sett ska ha framstått som anställd hos en visss. 76

18.uppdragsgivare för att denne åläggas ett principalansvar framgår av förarbetenas. 76

19.till SkL.1111 HD anförde emellertid att uttalandena i förarbetena närmast togs. 76

20.sikte på situationer då inhyrda arbetstagare vållar tredje man skada och att ens. 76

21.motsvarande bedömning inte skulle göras i ett fall då skada vållas den ena avs. 76

22.parterna i kontraktsförhållandet.s. 76

23.Därefter anförde HD att utgångspunkten i stället skulle vara svetsföretagets. 76

24.B:s kontraktsrättsliga förpliktelse att för en begränsad tid tillhandahålla ens. 76

25.”kvalificerad yrkesman som haft att utföra avsedda arbetsuppgifter på ett fack-s. 76

26.mannamässigt sätt”. Vidare anförde HD att den arbetsledande funktionen hoss. 76

27.skadelidanden kunnat inskränkas till att löpande anvisa olika arbetsuppgifter,s. 76

28.samt att det av utredningen framgick att de anvisade uppgifterna legat inoms. 76

29.ramen för avtalet med svetsföretaget och omfattats av den anställdes kompe-s. 76

30.tens.1112s. 76

31.HD:s skäl visar alltså att tolkningen av principalansvarsbestämmelsen avse-s. 76

32.ende vem som är att betrakta som arbetsgivare influeras av att den skadelidandes. 76

33.står i en kontraktuell relation med den presumtivt ansvarige principalen.1113s. 76

34.Något tal om en ”särregel” för kontraktuella relationer förekommer inte, utans. 76

35.det avser en tillämpning av 3:1 SkL i avtalsförhållanden. Man skulle emellertids. 76

36.kunna tänka sig att svetsningsföretaget hade haft ett ansvar även på kontrak-s. 76

37.tuell grund, eftersom det sannolikt kan antas föreligga en biförpliktelse atts. 76

38.inte genom svetsningen orsaka uppdragsgivaren skada. Uppdragstagaren, dvs.s. 76

39.svetsningsföretaget, hade då ansvarat för sin medhjälpares, dvs. svetsarens, vål-s. 76

40.lande. I så fall kan likabehandlingshänsyn möjligen också anföras förklaring tills. 76

41.den aktuella principalansvarsbedömningen.s. 76

42.Sammanfattningsvis visar nämnda rättsfall att avtalsförhållandet har bety-s. 76

43.delse inte enbart för frågan om 3:1 SkL är tillämplig, utan även för resulta-s. 76

44.tet vid en tillämpning av 3:1 SkL. Konsekvensen av detta är, märkligt nog, ens. 76

45.blandning av de två synsätt som beskrivits ovan. Det innebär att principalan-s. 76

46.svaret, som ett allmänt ansvar, är beroende av det sammanhang där ansvarets. 76

47.görs gällande, varvid avtalsrelationen beaktas i den deliktuella skadeståndsbe-s. 76

48.dömningen. Samtidigt ger emellertid 1:1 SkL uttryck för att det beträffandes. 76

49.särregler i principalansvarshänseende dock kan finnas avtalsrättsliga reglers. 76

50.som ska tillerkännas företräde (eller spärrverkan) framför 3:1 SkL. Frågan oms. 76

51.253 avtalsreglernas spärrverkan i detta avseende avgörs emellertid inte av 1:1 SkL utan förutsätter att exklusiviteten följer av den avtalsregel som i ett enskilt fall överlappar 3:1 SkL. En sådan överlappningssituation ska behandlas i det följande avsnittet, nämligen ansvaret för obehörig fullmäktigs orsakande av skada.s. 76

Obehörig fullmäktigs orsakande av skada

Inledning

1.En fråga som är av särskilt intresse är om en avtalspart B kan bli skadeståndsskyldig i situationer då en anställd C agerar utanför sin behörighet och därvid orsakar en skada för avtalsparten A. Frågan är inte begränsad till i vilken utsträckning avtalsparten kan bli skadeståndsskyldig för skador som uppkommer på grund av den bristande behörigheten, dvs. det s.k. falsus procurator-ansvaret.1114 Frågan är egentligen inte heller begränsad till situationer i avtalsförhållanden, utan gäller generellt vid överskridande av fullmakt av någon som är att betrakta som arbetstagare enligt 3:1 SkL.1115 En anställd kan t.ex. ingå ett avtal med tredje man utan att ha behörighet till det, varvid inget avtal uppkommer och relationen mellan skadelidande och principal skulle därmed definieras som utomkontraktuell.1116 Man kan också tänka sig att frågan uppkommer inom ramen för ett avtalsförhållande, vilket i sig medför frågan om hur den kontraktuella obundenheten (dvs. kontraktuell ansvarsfrihet för principalen) förhåller sig till principalansvaret i 3:1 SkL.1117 Frågan diskuterades i viss mån i förarbetena till SkL.1118 Den har även i viss mån diskuterats i doktrinen.1119 Härvid har diskussionen präglats av olika uppfattningar avseende såväl förekomsten av en överlappning mellan fullmaktsregler och principalansvaret i 3:1 SkL, som vilka hanteringssätt som kan användas i denna situation. 254s. 77

Fullmaktsreglerna

1.En fullmakt innebär att en person (fullmäktige) har rättslig kompetens atts. 78

2.binda någon annan (huvudmannen) vid en rättshandling. Rättshandlingens. 78

3.företas därmed i annans namn och för annans räkning. En fullmakt kan enligts. 78

4.svensk rätt uppkomma på flera olika sätt och ha olika innehåll. En fullmakt kans. 78

5.vara såväl skriftlig som muntlig och kan grundas på huvudmannens agerandes. 78

6.gentemot tredje man. En vanlig typ av fullmakt är ställningsfullmakt, vilkens. 78

7.regleras i 10 § 2 st. AvtL. I 10 § 1 st. AvtL anges att den som gett fullmakt åts. 78

8.någon att ingå ett avtal eller företa rättshandlingar blir bunden av rättshand-s. 78

9.lingen i förhållande till tredje man. Detta gäller under förutsättning att full-s. 78

10.mäktigen agerar inom fullmaktens gränser. Om fullmäktigen överskrider sins. 78

11.behörighet, blir huvudmannen inte bunden av rättshandlingen.1120s. 78

12.Fullmaktsreglerna respektive principalansvaret kan förklaras utifrån att des. 78

13.tar sikte på att reglera två skilda fenomen. Fullmaktsreglerna klargör omfatt-s. 78

14.ningen av huvudmannens bundenhet till vissa dispositioner, medan principal-s. 78

15.ansvaret bygger på ett tillräknande av annans ansvar eller agerande.1121 Full-s. 78

16.maktsreglerna avser med andra ord en kompetens att binda någon annan till ens. 78

17.rättshandling vilket medför en förändring av rättsläget, medan principalansva-s. 78

18.ret utgör en avvikelse från grundsatsen om rättssubjektivitet.1122 Principalan-s. 78

19.svarsregeln i 3:1 SkL innebär inte att principalen blir bunden av t.ex. avtal soms. 78

20.ingås av arbetstagaren, dvs. det medför inte något ansvar utöver vad som redans. 78

21.hade gällt om principalen hade utfört handlingen själv.s. 78

Fullmaktsreglernas förhållande till principalansvaret

1.Som angetts ovan byggde Skadeståndskommitténs lagförslag på att principalan-s. 78

2.svaret skulle begränsas till skadetyperna person- och sakskada. Som arguments. 78

3.för den avgränsningen anförde kommittén bl.a. svåröverskådliga konsekven-s. 78

4.ser av närmast rättssystematisk karaktär, vilket ansågs kräva särskilda övervä-s. 78

5.ganden beträffande förhållandet till bl.a. reglerna om ställningsfullmakt.1123s. 78

6.255 Beträffande den allmänna inställningen avseende principalansvarets förhållande till kontraktsrättsliga regler nämns inte fullmaktsreglerna särskilt.1124s. 78

7.Skadeståndskommitténs förslag om principalansvar och dess förhållande till kontraktsrättsliga regler berördes av några remissinstanser.1125 I propositionen nämns bl.a. att Justitiekanslern i sitt remissvar yttrat sig kring just förhållandet mellan principalansvaret och reglerna om ställningsfullmakt. Justitiekanslern ansåg det nödvändigt att klargöra om ansvaret mot kontraktspart i dessa fall alltjämt skulle begränsas av reglerna om ställningsfullmakt eller om förslagets regler om principalansvar tillämpas istället.1126 Som tidigare nämnts ansåg DepC att dessa komplikationer inte var tillräckliga för att begränsa principalansvaret till enbart vissa skadetyper. DepC ansåg att frågan bara utgjorde ett exempel på att det större problemkomplexet, dvs. förhållandet mellan ”utomobligatoriska” skadeståndsregler och avtalsrättsliga regler, kan medföra komplikationer som inte kan lösas inom ramen för en allmän lagstiftning om ”utomobligatoriskt” ansvar.1127s. 79

8.Även i specialmotiveringen till 3:1 SkL uttalade DepC att förhållandet till kontraktsrättsliga regler får lösas i rättstillämpningen med utgångspunkt i den allmänna syn på ”förhållandet mellan utomobligatoriska och kontraktsrättsliga regler” som DepC gett uttryck för tidigare och ”med beaktande av de speciella hänsyn som vid olika kontraktstyper kan antas utgöra den rättspolitiska grunden för aktuella särbestämmelser”.1128 Några särskilda överväganden beträffande förhållandet till fullmaktsrättsliga regler gjordes inte heller av DepC.s. 79

9.Frågan om arbetsgivaren kan bli ansvarig enligt reglerna om principalansvar har i viss utsträckning diskuterats i doktrinen. Exempelvis har Hellner uttryckt att behörighetsreglerna skulle urholkas om huvudmannen kunde bli ersättningsskyldig ”på omvägen via skadeståndsskyldighet för representantens vårdslösa handlande”.1129 Liknande argumentation förekommer även hos Tiberg, som har gett uttryck för att principalansvar inte skulle föreligga i dessa fall. Tiberg hänvisar till 18:2 och 18:3 HB och anger att om någon vårdslöshet inte ligger huvudmannen till last, så är det tveksamt om principalansvar skulle anses föreligga.1130 Detta eftersom det kan vara svårt för huvudmannen att förhindra att en person ingår avtal i hans namn utan att ha behörighet till detta och att tredje man har större förutsättningar att skydda sig genom att kräva att den påstådde mellanmannen styrker sin behörighet.1131 256s. 79

10.Argument om parternas möjligheter att på förhand upptäcka ett behörig-s. 80

11.hetsöverskridande förekommer även hos Gomard, som har uttalat att ett skäls. 80

12.till att principalansvar inte ska anses gälla vid behörighetsöverskridande är atts. 80

13.medkontrahenten har lättare att kontrollera att fullmaktshavaren agerar inoms. 80

14.ramen för sin behörighet än vad fullmaktsgivaren har att kontrollera att behö-s. 80

15.righeten inte överskrids.1132 Den som lättast kan förebygga skadan ska alltsås. 80

16.enligt detta synsätt bära risken för skadan.s. 80

17.Liknande argument förekommer inom ramen för den interna avgränsningens. 80

18.av principalansvaret i norsk rätt.1133 I skadeserstatningsloven § 2-1 undantass. 80

19.uttryckligen skador som beror på att arbetstagaren agerar utanför vad som ärs. 80

20.”rimelig år regne med”. Inom ramen för bedömningen av om handlingen kans. 80

21.anses ”upåregnelig” görs en helhetsvärdering av vem som är närmast att bäras. 80

22.risken för att skada uppkommer. Härvid tas hänsyn tas till arbetsgivarens res-s. 80

23.pektive skadelidandens möjligheter till kontroll.1134 Även i svensk rätt gäller ens. 80

24.yttersta gräns för principalansvaret, vid s.k. abnormhandlingar, vilket innebärs. 80

25.att det krävs att det är en fråga om en risk som framstår som i någon mån beräk-s. 80

26.nelig och inte helt onormal för verksamheten i fråga.1135 I svensk rätt bedömss. 80

27.denna fråga emellertid inom ramen för tolkningen av rekvisitet ”i tjänsten”.1136s. 80

28.Inte heller i norsk rätt är frågan om principalansvar vid obehörig fullmäktigs. 80

29.löst direkt genom lagstiftningen. Inte heller behandlas frågan särskilt ingåendes. 80

30.i förarbetena till skadeserstatningsloven. Beträffande den allmänna inställ-s. 80

31.ningen till anspråksalternativitet ger emellertid även förarbetena uttryck förs. 80

32.att lagstiftaren här förutsatte att de kontraktsrättsliga reglerna skulle ansess. 80

33.gå längre än de deliktsrättsliga, så att t.ex. regler om arbetsgivaransvaret intes. 80

34.ansågs ha någon praktisk betydelse i kontraktsförhållanden.1137 På samma sätts. 80

35.257 som i den svenska principalansvarsregleringen, finns uttalanden i förarbetena till den norska skadeserstatningsloven att arbetsgivaren regelmässigt har ett ansvar enligt avtal eller allmänna obligationsrättsliga regler som går längre än deliktsreglerna.1138s. 80

36.Bestämmelsen i skadeserstatningsloven om förhållandet till kontraktsanvaret, vilket ursprungligen reglerades i § 3-2 (numera § 5-5) kan därmed anses ha haft en dubbel funktion. Den skulle både visa lagens tvåspåriga system för ansvar som följde av kontrakt, och samtidigt markera att lagen inte skulle medföra jämkning av ansvaret i kontrakt.1139 Detta har föranlett Hagstrøm att dra slutsatsen att även om utgångspunkten i skadeserstatningsloven är att lagreglerna kan användas såväl i som utanför avtalsförhållanden, så ger förarbetena inte något stöd för att fullmaktsreglerna ska kompletteras med ett mer vidsträckt principalansvar på deliktsrättslig grund.1140s. 81

37.Eftersom något allmänt principalansvar inte förelåg vid införandet av AvtL, finns inte heller i motiven till den lagen några uttalanden om förhållandet mellan fullmaktsreglerna och arbetsgivaransvaret. Inte heller tog man upp fullmaktsreglernas förhållande till principalansvaret vid införandet av den norska respektive danska avtalslagen.1141 Även om systeminriktade argument har en bärighet vid diskussionen om alternativa anspråksvägar, uppkommer här frågan varför just fullmaktsreglerna ska få företräde framför principalansvarsreglerna. Till stöd för ett motsatt synsätt kan t.ex. hävdas att principalansvaret i 3:1 SkL tillkommit senare än AvtL (jfr lex posterior).s. 81

38.I norsk doktrin har man traditionellt sett räknat med att ett principalansvar inte kan aktualiseras vid överskridande av fullmakt.1142 Här har uppfattningen antingen grundat sig i att ett sådant ansvar kan anses principiellt sett uteslutet, eller att det i vart fall är en opraktisk situation eftersom ansvarsförutsättningarna i § 2-1 skadeserstatningsloven normalt sett inte är uppfyllda.1143 Numera varierar dock uppfattningarna. Till stöd för motsatt uppfattning har t.ex. hävdats att deliktsrättsliga och kontraktsrättsliga regler är självständiga i förhållande till varandra, vilket medför att inskränkningar av skadeserstat258s. 81

39.ningslovens tillämpningsområde ”krever en særlig begrunnelse”.1144 Eftersoms. 82

40.något tydligt ställningstagande inte finns i vare sig förarbeten eller i doktrinen,s. 82

41.skulle ”reelle hensyn” tala för att ett principalansvar kan aktualiseras även is. 82

42.situationer då fullmaktsreglerna hade medfört obundenhet för huvudmannen.s. 82

43.Möjligheten att göra gällande ett principalansvar skulle snarare göra det enk-s. 82

44.lare att utforma mellanlösningar, vilket det också finns ett tydligt behov av.s. 82

45.Därför skulle det inte anses vara principiellt uteslutet att ålägga arbetsgivarens. 82

46.ett principalansvar.1145s. 82

47.Enligt Hagstrøm kan två huvudargument anföras mot att tillämpa arbets-s. 82

48.givaransvar vid fullmaktsöverskridande: ”At avtalelovens fullmaktskapittels. 82

49.dermed vil bli uthulet og tape en viktig funksjon, samt at fullmaktsreglenes. 82

50.reflekterer en rimelig risikofordeling som det ikke er grunn til å forskyve veds. 82

51.bruk av skadeserstatningslovens § 2-1.”1146 Hagstrøm själv tycks vara av upp-s. 82

52.fattningen att det inte finns tillräckligt stöd för att en skadelidande kan krävas. 82

53.ersättning enligt principalansvaret vid fullmaktsöverskridande.1147s. 82

54.Frågan handlar ofta om valet av en utgångspunkt, vilken blir styrande förs. 82

55.argumentationens uppbyggnad, snarare än om en generell lösning som skas. 82

56.passa för alla situationer. Exempelvis anger Hellner att även om huvudmannens. 82

57.i allmänhet inte skulle bli ersättningsskyldig ”på omvägen” via skadestånds-s. 82

58.skyldighet för representantens vårdslösa handlande, så skulle skadestånds-s. 82

59.ansvar kunna bli aktuellt i undantagsfall. Som exempel ges att en obehörigs. 82

60.företrädare genom förfalskning har bedragit medkontrahenten, vilket enligts. 82

61.Hellner torde medföra skadeståndsskyldighet enligt allmänna regler om prin-s. 82

62.cipalansvar.1148 Trots att Hellners uttalanden om att de fullmaktsrättsliga reg-s. 82

63.lerna skulle urholkas vid åläggande av principalansvar kan tyckas innebära etts. 82

64.kategoriskt nekande av ersättning, så är det alltså inte fråga om något annat äns. 82

65.ett val av en utgångspunkt, eller en huvudregel med undantag.s. 82

66.I svensk doktrin finns även företrädare för uppfattningen att principalan-s. 82

67.svaret kan tillämpas också vid behörighetsöverskridanden.1149 Ett argument,s. 82

68.som framförs av Lindskog, för att ett principalansvar borde kunna göras gäl-s. 82

69.259 lande även i dessa fall, är att om lagstiftaren avsett att ett sådant alternativt anspråk inte varit möjligt, så borde det framgå tydligt, t.o.m. direkt av lagtexten.1150 Mot detta resonemang kan dock invändas att det finns en mängd olika begränsningar av rätten till skadestånd som inte framgår av SkL. Inte minst innebär dess karaktär av ramlagstiftning att ett krav på tydligt uttryck i lagtexten avseende inskränkningar i skadeståndsansvaret framstår som främmande. I en konkret skadeståndsbedömning tas hänsyn till ett flertal normer som inte anges uttryckligen i SkL och inte heller framgår av annan lagstiftning, t.ex. kravet på skyddat intresse.s. 82

70.Resonemanget kan således kritiseras utifrån de deliktsrättsliga reglernas utformning och uppbyggnad på rättens ytplan, men även på en mer principiell nivå. Påståendet lämnar nämligen inte något utrymme för en närmare avvägning av argumenten för, respektive mot, ett i ansvar i ett enskilt fall, vilket motiven i övrigt ger ett tydligt uttryck för. Det kan finnas argument hämtade från t.ex. fullmaktsrätten som stödjer en sådan spärrverkan samtidigt som det kan föreligga ersättningsfrämjande argument som stödjer ett principalansvar enligt 3:1 SkL trots att skadan orsakats av en obehörig fullmäktige. Lindskog uttalar även att principalansvarsspåret borde vara öppet i samtliga typfall. Han ser inte att det kan finnas begränsningar utifrån vare sig skadeståndsrättsliga regler eller fullmaktsrättsliga regler.1151 Framför allt ska alltså rättsverkningarna av fullmaktsreglerna inte styra rättsverkningarna av helt andra regler. Ett sådant synsätt kan uppfattas som att det alltid skulle föreligga ett principalansvar utan hänsyn tagen till den fullmäktiges behörighetsöverskridande. Lindskogs uttalanden kan emellertid också förstås som att en utgångspunkt om att det kan föreligga överlappande ansvarsregler inte alltid innebär en rätt till ersättning av principalen.1152s. 83

71.Angående argumentet om en eventuell ”urholkning” av fullmaktsrätten, tar Lindskog upp som exempel den situationen att en sköterska utan behörighet 260s. 83

72.skriver ut en patient, vilket medför att patienten skadas.1153 Det utgör enligts. 84

73.Lindskog ett exempel på fall där ”obehörighet” orsakar skadan. Men vad soms. 84

74.avses i allmänhet i diskussionen om en eventuell urholkning av fullmaktsreg-s. 84

75.lerna är att obehörigheten ska ha ett sådant samband med skadan, att självas. 84

76.skadan består i avtalsobundenhet. Lindskogs exempel, som handlar om per-s. 84

77.sonskada, för tanken till att det rättvisa hade varit om principalansvar gällde,s. 84

78.eftersom det verkar helt orimligt att obehörigheten ska vara ansvarsbefriandes. 84

79.för arbetsgivaren. Lindskogs exempel handlar dock om en skadesituation utans. 84

80.samband med obehörigheten; det är inte huvudmannens obundenhet i sig soms. 84

81.orsakar skadan utan sköterskans agerande, dvs. utskrivningen. Om sköterskans. 84

82.hade varit behörig eller inte spelar ingen roll. Samma sak uppstår vid en obehö-s. 84

83.rig fullmäktigs bedrägeri mot utomstående, inte heller i dessa fall är det obun-s. 84

84.denheten hos huvudmannen som är själva ”skadan”.s. 84

85.Antagligen förhåller det sig så att tvistande parter i praktiken sällan argu-s. 84

86.menterar för ett principalansvar som alternativ rättslig grund för skadestånds-s. 84

87.krav i situationer då fullmaktsfrågor aktualiseras. Det kan utgöra en förkla-s. 84

88.ring till att den här diskuterade frågan inte varit föremål för bedömning i HD.s. 84

89.Huruvida det kan tas till intäkt för att något principalansvar inte kan bli till-s. 84

90.lämpligt får här lämnas öppet.1154s. 84

91.Sammanfattningsvis handlar argumenten vid fråga om fullmaktsreglernass. 84

92.företräde framför principalansvaret om dels systematiska faktorer, innebä-s. 84

93.rande en konflikt mellan olika tillämpningsresultat, dels en värdering av dessas. 84

94.olika resultat vilket kan leda till slutsatsen att fullmaktsreglerna ska ha före-s. 84

95.träde framför principalansvaret genom spärrverkan. Ett annat sätt att hanteras. 84

96.frågan är att argumentera utifrån att ett principalansvar inte ska anses föreliggas. 84

97.mot bakgrund av parternas möjligheter att förebygga skadan, dvs. en helhets-s. 84

98.värdering avseende placeringen av risken i ett konkret fall. De bakomliggandes. 84

99.argumenten får därmed betydelse för det hanteringssätt som väljs.s. 84

Obehörighet som tolkningsfaktor avseende uttrycket ”i tjänsten”

1.Principalansvar föreligger enbart om arbetstagaren har agerat ”i tjänsten”.1155s. 84

2.Ett tänkbart sätt att hantera frågan om alternativa anspråksvägar i den situa-s. 84

3.tionen att en obehörig fullmäktig orsakar skada är därför att beakta obehörig-s. 84

4.heten i samband med tolkningen av detta rekvisit. Det skulle innebära att dens. 84

5.som agerar utom ramen för sin behörighet även anses ha agerat utom tjänsten.s. 84

6.261 Man skulle också, omvänt, kunna tänka sig att behörighet föreligger för arbetstagaren att företräda huvudmannen i och för sig, utan att denne uppträder ”i tjänsten” avseende den aktuella skadegörande handlingen.s. 84

7.Det finns exempel ur rättspraxis från tiden före införandet av 3:1 SkL på att frågor om arbetsgivares ansvar avgjorts utifrån fullmaktsregler. I sådana fall innebar ageranden inom ramen för behörigheten en bundenhet för huvudmannen på avtalsrättslig grund. Vid ageranden utanför ramen för arbetstagarens behörighet uppkom inte något principalansvar (eftersom något kontraktsförhållande inte uppkommit).1156 När ett principalansvar för arbetstagare enbart förelåg i kontraktsförhållanden, så kunde konstruktionen av ansvaret baseras på att arbetstagaren hade agerat med fullmakt och därmed bundit arbetsgivaren till utförandet av ett visst uppdrag, för att på så vis åstadkomma ett principalansvar.1157 Eftersom det numera inte är nödvändigt att konstruera ett avtalsförhållande mellan principalen och skadelidanden för att ett principalansvar ska föreligga, kan man fråga sig vilken relevans, om någon, arbetstagarens överskridande av t.ex. en ställningsfullmakt har för det deliktuella principalansvaret.s. 85

8.Om agerandet sker inom ramen för arbetstagarens ställningsfullmakt, anses agerandet antagligen ha skett i tjänsten.1158 Men även om agerandet skett utanför ställningsfullmakten så kan principalansvar föreligga, eftersom fullmakt inte är en nödvändig förutsättning för principalansvar.s. 85

9.En jämförelse kan göras med HD:s bedömning i rättsfallet NJA 2000 s. 380. En biträdande jurist vid en advokatbyrå hade biträtt en av byråns klienter och i samband därmed förskingrat medel som klienten inbetalat till klientmedelskontot. För att dölja förskingringen upptog juristen, i klientens namn men utan dennes vetskap eller uppdrag, ett lån hos en kreditgivare för att kunna erlägga betalning avseende den bostadsrätt som klienten skulle köpa. Frågan i målet var om kreditgivaren kunde kräva skadestånd av advokatbyrån enligt reglerna i 3:1 SkL. Principalansvar ansågs inte föreligga. I det aktuella fallet fanns det inget avtal mellan advokatbyrån och den skadelidande kreditgivaren. Juristen hade agerat utanför den behörighet som följde av såväl juristens ställningsfullmakt, som den fullmakt som klienten utställt till advokatbyråns advokater och jurister. För att erhålla lånet av kreditgivaren hade juristen nämligen förfalskat en fullmakt. Det fanns inte heller någon behörighet för juristen att ingå avtal 262s. 85

10.med kreditgivaren från vare sig advokatbyrån eller klienten. I det avseendets. 86

11.hade obehörigheten således inte betydelse i relationen mellan advokatbyråns. 86

12.och juristen, utan mellan advokatbyråns klient och arbetstagaren.s. 86

13.Principalen, dvs. advokatbyrån, argumenterade inte utifrån att bristandes. 86

14.ställningsfullmakt hos juristen skulle leda till att principalansvaret i 3:1 SkLs. 86

15.inte skulle anses tillämpligt. Skadan orsakades nämligen av att juristen hades. 86

16.förfalskat en fullmakt utställd av klienten, vilket medförde att en kreditgivares. 86

17.lidit skada i och med klientens obundenhet. Det var alltså inte juristens age-s. 86

18.rande utanför sin ställningsfullmakt, dvs. med advokatbyrån som huvudman,s. 86

19.som hade medfört skadan. Det kan utgöra en förklaring till varför frågan oms. 86

20.fullmaktsrättslig obundenhet inte var relevant i målet.s. 86

21.Om emellertid en arbetstagare ingår ett kreditavtal för arbetsgivarens räk-s. 86

22.ning, är det inte uteslutet att tolkningen av uttrycket ”i tjänsten” influeras avs. 86

23.bedömningen i fullmaktsfrågan. Ett sådant hanteringssätt utgör en interns. 86

24.avgränsning av principalansvaret i 3:1 SkL. Genom att låta fullmaktsförhållan-s. 86

25.det mellan arbetsgivaren och arbetstagaren styra bedömningen av principalan-s. 86

26.svarets tillämpning, så kan den fullmaktsrättsliga riskfördelningen därigenoms. 86

27.”smitta av sig” i deliktsreglernas tillämpning. Det är emellertid inte samma saks. 86

28.som att låta behörighetsreglerna ha spärrverkan framför principalansvarsreg-s. 86

29.lerna.1159s. 86

Skadans art och det skadegörande beteendets karaktär

1.Beroende på skadans art och det skadegörande beteendets karaktär varierars. 86

2.bedömningen av om skadan kan anses ha skett ”i tjänsten”. Även i dessa avse-s. 86

3.enden kan man tänka sig att behörigheten hos arbetstagaren kan få betydelses. 86

4.för principalansvarets tillämpning och därmed frågan om det föreligger alter-s. 86

5.nativa anspråksvägar.s. 86

6.En första fråga handlar om utrymmet för att ålägga ett principalansvar beträf-s. 86

7.fande inträffade sak- eller personskador. I det äldre rättsfallet NJA 1949 s. 46s. 86

8.(Nattvaktmästaren) hade en nattvaktmästare på ett hotell åtagit sig att köras. 86

9.en hotellgästs bil och därvid orsakat skada på bilen. Hotellet ansågs inte ska-s. 86

10.deståndsansvarigt eftersom nattvaktmästarens åtagande föll utanför denness. 86

11.behörighet. Enligt nuvarande regler i 3:1 SkL skulle hotellet antagligen ansvaras. 86

12.gentemot den skadelidande, eftersom agerandet kan anses ha skett i tjäns-s. 86

13.ten.1160 Ett annat synsätt är att betrakta det som att arbetstagarens bristandes. 86

14.behörighet inte har något direkt samband med den orsakade skadan. Skadans. 86

15.har orsakats av arbetstagarens faktiska handlande och frågan om denne varits. 86

16.263 behörig att binda arbetsgivaren avtalsrättsligt är utan betydelse.1161 Detsamma gäller för om arbetstagaren orsakar en ren förmögenhetsskada för den skadelidande, såväl vid oaktsamt beteende som vid brott. Det sagda är dock begränsat till skadesituationer där oaktsamhet i och för sig är tillräckligt för ansvar, dvs. i tillits- och kvalificerade otillbörlighetssituationer. Någon ”konflikt” mellan behörighetsreglerna och reglerna om principalansvar behöver inte föreligga i dessa fall enbart mot bakgrund av att det rör sig om rena förmögenhetsskador.1162 Att den inträffade skadan anses utgöra en viss skadetyp ska alltså inte vara av betydelse.s. 86

17.Frågan har inte prövats i svensk rätt och även den allmänna inställningen till ren förmögenhetsskada i utomkontraktuella situationer talar emot att tillerkänna skadelidanden en rätt till skadestånd mot arbetsgivaren.1163 Det baseras emellertid snarare på utformningen av deliktsansvaret vid ren förmögenhetsskada, dvs. en intern avgränsning, än på att fullmaktsreglerna uppfattas som exklusiva när obehörigheten medför skada. Möjligen kan man argumentera för att arbetstagares kvalificerat otillbörliga agerande, vilket hade gett upphov till ett deliktsansvar för ren förmögenhetsskada, inte ska anses ha skett i tjänsten.s. 87

18.Inte heller frågan om huruvida brottsligt beteende ska uteslutas från principalansvaret, t.ex. i situationer då arbetstagaren har förfalskat en fullmakt och utgett sig för att företräda sin arbetsgivare, kan avgöras uteslutande med tilllämpning av fullmaktsregler. Även om behörighetsöverskridandet i dessa fall framstår som uppenbart, krävs en sammanvägd bedömning av vad som i det konkreta fallet kan anses utgöra en lämplig riskfördelning mot bakgrund av den av arbetsgivaren bedrivna verksamheten och parternas inbördes kontrollmöjligheter.s. 87

19.Omständigheten att agerandet skett utanför arbetstagarens behörighet, kan vidare hävdas ha betydelse för frågan om alternativa anspråksvägar enbart om själva skadan består i huvudmannens obundenhet.1164 Ofta handlar det då om att obundenheten medför en ren förmögenhetsskada för den skadelidande, t.ex. om en anställd har lämnat ett för lågt anbud vilket inte är bindande för huvudmannen. Skadan utgörs då av att tredje man måste betala ett högre pris för att få huvudmannen att gå med på avtalet eller för att ingå ett motsvarande avtal med någon annan.1165 I dessa fall kan det hävdas att det uppstår en ”verklig konflikt” mellan å ena sidan fullmaktsreglerna som leder till obundenhet för 264s. 87

20.principalen, och å andra sidan reglerna om principalansvar. I sådana situationers. 88

21.skulle behörighetsreglerna inte fylla någon funktion för huvudmannen om etts. 88

22.principalansvar kan ”ta vid efter det att ett behörighetsöverskridande skett”.1166s. 88

23.Mot ett sådant synsätt kan dock hävdas att resultatet inte är detsamma, efter-s. 88

24.som fullmakt leder till avtalsbundenhet för principalen medan principalan-s. 88

25.svaret enbart medför skadeståndsskyldighet. Enbart i den utsträckning rätts-s. 88

26.följderna kan uppfattas som likvärdiga uppkommer således en konflikt mellans. 88

27.reglerna. Det kan härvid anföras att huvudmannens avtalsbundenhet kan upp-s. 88

28.fattas som en strängare rättsföljd än skyldigheten att betala skadestånd. Samti-s. 88

29.digt innebär också skadeståndspåföljden att huvudmannen kan tvingas ersättas. 88

30.tredje man utan att erhålla en motprestation från denne.s. 88

31.I ett finskt rättsfall har dock frågan om principalansvar vid överskridandes. 88

32.av fullmakt aktualiserats. I finsk rätt gäller att principalansvar enligt 3:1 FiSkLs. 88

33.inte tillämpas i kontraktsförhållanden. I stället gäller ett kontraktuellt princi-s. 88

34.palansvar.1167 Fastän det i finsk rätt rör sig om ett kontraktuellt principalansvar,s. 88

35.är obehörigheten inte av relevans för principalansvaret ens i dessa fall. I dets. 88

36.finska rättsfallet HD 1990:26 (Handelsträdgården) hade en person tecknat ens. 88

37.företagsförsäkring avseende sin handelsträdgård.1168 När försäkringen teckna-s. 88

38.des hade försäkringsbolagets agent, som var anställd i bolaget, gett försäkrings-s. 88

39.tagaren felaktig information om tolkningen av de allmänna villkoren i försäk-s. 88

40.ringsavtalet. Agenten hade uppgett att avtalet skulle täcka skador orsakade avs. 88

41.att värmesystemet inte fungerade och skador på grund av överdriven kyla ellers. 88

42.värme, vilket inte stämde. Sådana skador ersattes enbart om försäkringen inne-s. 88

43.höll särskilda villkor. Den felaktiga tolkningen fick till följd att någon försäk-s. 88

44.ring inte tecknades avseende det senare inträffade försäkringsfallet. Finska HDs. 88

45.ansåg att den anställdes felaktiga tolkning av de allmänna försäkringsvillkorens. 88

46.fick till följd att försäkringstagaren drabbades av en förlust motsvarande dens. 88

47.uteblivna försäkringsersättningen. Försäkringsbolaget såsom arbetsgivare ochs. 88

48.försäkringsagenten ålades att ersätta försäkringstagarens skada till ett belopps. 88

49.som motsvarade den uteblivna försäkringsersättningen.s. 88

50.I det nyss nämnda rättsfallet klargörs inte om försäkringsbolagets ansvars. 88

51.grundas på en tillämpning av kontraktuellt principalansvar, eller om det skas. 88

52.betraktas som en utomkontraktuell situation. I rättsfallsreferatet framgår, avs. 88

53.hovrättens domskäl, att försäkringsbolaget hade vägrat ersätta skadan och atts. 88

54.HD genom en dom ett par år tidigare hade ogillat försäkringstagarens yrkandes. 88

55.om ersättning enligt försäkringsavtalet, eftersom bolaget inte var skyldigt atts. 88

56.ersätta skadan enligt avtalsvillkoren och inte heller godkänt den anställdes age-s. 88

57.rande. Det förelåg ett behörighetsöverskridande. I och med att försäkringstaga-s. 88

58.ren hade nekats en rätt till ersättning enligt försäkringsavtalet, tyder mycket pås. 88

59.265 att anspråket kan anses vara baserat på ett deliktsansvar. Det stöds även av att HD motiverade rätten till ersättning med att det fanns synnerliga skäl enligt 5:1 FiSkL, vilket avser ersättning för ren förmögenhetsskada. Försäkringsbolaget ansågs solidariskt ansvarig med den anställde, vars ansvar var begränsat till det som inte återkrävts från försäkringsbolaget.1169 Rättsfallet tyder på att deliktsansvaret, och även principalansvaret, kan tillämpas utan hinder av att arbetstagaren agerat utanför sin behörighet. Trots att principalen är kontraktuellt obunden, så kan principalen alltså ändå bli skadeståndsskyldig för den förlust som orsakas av obundenheten.s. 88

60.I en konkret skadesituation kan det anses vara ett rimligt resultat att arbetsgivaren ansvarar för anställdas agerande även i dessa fall, eftersom arbetsgivaren har större möjligheter att genom interna instruktioner och kontroller förhindra att skadan uppkommer. Varför skulle arbetsgivaren gå helt fri, när skadan är en följd av den drivna verksamheten? I det finska rättsfallet avsåg den anställdes feltolkning avtalsvillkor vilka i och för sig hade kunnat ingå i försäkringsavtalet, även om det krävde att dessa avtalats särskilt och mot en högre premie. För mer långsökta villkor, eller om en feltolkning avser en typ av försäkring som försäkringsbolaget inte alls tillhandahåller, så borde skadesituationen falla utanför försäkringsbolagets principalansvar.s. 89

61.Även i norsk rättspraxis finns exempel på att principalansvaret i skadeserstatningsloven § 2-1 kan användas även om arbetstagaren har agerat utanför sin behörighet. I Rt 1992 s. 1642 (Gamvik) hade en kommun avgett en garantiförklaring, undertecknad av kommunordföranden. Garantiförklaringen ansågs ogiltig på grund av bristande behörighet hos ordföranden. En bank hade lånat ut ett belopp till en gäldenär. Gäldenären gick senare i konkurs och banken gjorde garantikravet gällande. Høyesterett ansåg att kommunen blev ansvarig för ordförandens handlingar enligt principalansvaret i skadeserstatningsloven § 2-1. Kommunen fick därmed betala halva garantisumman som skadestånd till banken. Grunden för ansvaret var att banken hade förlitat sig på att garantin var giltig och ordföranden ansågs inte ha agerat utanför vad som kunde anses rimligt att räkna med för arbetsgivaren, kommunen. Inte heller ansågs ett skadeståndsansvar innebära ett kringgående (”en omgåelse”) av de rättsregler som gäller beträffande kommunala organs myndighetsutövning, dvs. de behörighetsregler som i det aktuella fallet medförde att garantin inte var bindande för kommunen. Vidare uttalades att skadeståndsreglerna ska betraktas som självständiga.1170 Skadeståndet jämkades till halva beloppet på grund av den skadelidande bankens medvållande.s. 89

62.Hagstrøm har i sin tolkning av domen fäst stort avseende vid att situationen avsåg ett offentligrättsligt förhållande, där en kommunordförande avgett en 266s. 89

63.garanti på kommunens vägnar.1171 Till skillnad från vad som är fallet i privat-s. 90

64.rättsliga regler, finns det inte några särskilda offentligrättsliga legitimations-s. 90

65.regler som skulle kunna skydda godtroende medkontrahenter, inte ens när situ-s. 90

66.ationen har en privaträttslig karaktär. Behovet att skydda godtroende parters. 90

67.förefaller därmed desto större.1172s. 90

68.Mot bakgrund av den norska domen anför Hagstrøm att den skadelidandes. 90

69.emellertid i privaträttsliga förhållanden är tillräckligt skyddad genom full-s. 90

70.maktsreglerna.1173 En tillämpning av dessa, vilket skulle utesluta en använd-s. 90

71.ning av deliktsansvaret, skulle därmed anses utgöra en rimlig riskfördelnings. 90

72.mellan parterna. Därmed skulle man också kunna tänka sig att förändringars. 90

73.i fullmaktsreglerna, varvid en godtroende skadelidande i större utsträcknings. 90

74.skyddas genom att huvudmannens bundenhet s.a.s. utsträcks, medför att möj-s. 90

75.ligheten att rättsligt argumentera för en rätt till skadestånd enligt principal-s. 90

76.ansvaret åtminstone skulle sakna praktisk betydelse.1174 Av betydelse är emel-s. 90

77.lertid vilka uppgifter som det är befogat för tredje man att fästa tillit till ochs. 90

78.från vem dessa uppgifter härrör. Om uppgifterna har tillräcklig tydlig kopplings. 90

79.till huvudmannen, t.ex. att denne i sin delegationsordning eller utfärdade full-s. 90

80.makter varit otydlig, borde det inte gå ut över den skadelidande. Några skäl atts. 90

81.göra gällande principalansvaret borde då inte föreligga. Avser det emellertids. 90

82.uppgifter som härrör från arbetstagaren skulle ansvaret i stället kunna betrak-s. 90

83.tas som ett principalansvar.s. 90

84.Det norska fallet skiljer sig från det ovan behandlade finska försäkringsrätts-s. 90

85.liga fallet HD 1990:26 (Handelsträdgården). Där var det inte arbetstagarenss. 90

86.uppgifter om sin egen behörighet som utgjorde tillitsföremålet utan uppgif-s. 90

87.ter som föranledde försäkringstagaren att inte teckna ytterligare försäkring.s. 90

88.Vad som orsakade ”skadan” var därmed inte arbetstagarens felaktiga uppgifters. 90

89.som sin behörighet, utan uppgifter som föranledde att arbetsgivaren inte blevs. 90

90.ansvarig på annan grund, nämligen avseende innehållet i försäkringens omfatt-s. 90

91.ningsvillkor. Det finns alltså i detta avseende en betydande skillnad i jämförelses. 90

92.med den norska domen, även om obehörigheten visserligen ”orsakat” skadan is. 90

93.bägge fall.s. 90

Särskilt om falsus procurator-ansvar enligt 25 § AvtL

1.En särskild fråga är om arbetsgivarens ansvar enligt 3:1 SkL kan grundas på ens. 90

2.obehörig fullmäktigs strikta ansvar enligt 25 § AvtL. Enligt 25 § AvtL har ens. 90

3.obehörig fullmäktig ett strikt ansvar gentemot tredje man, om tredje man liders. 90

4.267 en skada på grund av huvudmannens obundenhet av ett avtal eller en rättshandling.1175 Ett argument för att undanta principalansvaret från dessa fall, är att det är själva obundenheten som har orsakat skadan för tredje man. Att ålägga huvudmannen ett skadeståndsansvar vid fullmäktigens obehörighet, skulle då direkt stå i strid mot fullmaktsregeln.1176s. 90

5.I 3:1 SkL p. 1–3 anges vilken typ av ansvarsgrunder som principalen ansvarar för. Bestämmelsen ska visserligen inte tolkas e contrario, vilket innebär att även rena förmögenhetsskador som orsakas utan samband med brottslig handling, kan ligga till grund för ett principalansvar. Om frågan betraktas utifrån perspektivet att det handlar om att utsträcka principalansvaret till att även avse arbetstagarens ansvar enligt 25 § AvtL, så skulle antagligen den motstridighet som uppkommer mellan huvudmannens obundenhet enligt fullmaktsreglerna och ett eventuellt principalansvar kunna anföras som argument för att ett sådant principalansvar inte skulle föreligga. I motiven till SkL anges inte heller uttryckligen hur man ska betrakta den föreliggande situationen och förhållandet till principalansvaret. Beträffande frågan om möjligheterna att tillämpa 4:1 SkL vid fullmäktiges behörighetsöverskridande, anfördes emellertid i förarbetena att det skulle vara uteslutet på grund av 1:1 SkL.1177s. 91

6.Även om 25 § AvtL utesluter en tillämpning av 4:1 SkL, så innebär det inte nödvändigtvis att arbetsgivaren går helt fri från ansvar enligt 3:1 SkL. Ansvaret kan vara solidariskt mellan arbetsgivaren enligt 3:1 SkL och arbetstagaren enligt 25 § AvtL, se 6:4 SkL. Det medför att arbetstagaren i vart fall inte skyddas genom bestämmelsen i 4:1 SkL, utan att fördelningen av det inbördes ansvaret mellan arbetsgivare och arbetstagare sker enligt allmänna principer för fördelning av internt kostnadsansvar mellan solidariskt ansvariga.1178 Den slutliga ansvarsfördelningen kan därmed innebära att arbetstagaren ska bära kostnaden för skadan. Å andra sidan kan hävdas att ett av de grundläggande skälen till införandet av principalansvaret var arbetstagarens bristande förmåga att själv bära kostnaden för skador.1179 Som ett argument mot att tillåta ett solidariskt ansvar för arbetsgivare och arbetstagare, kan därför anföras att det i praktiken skulle bli fråga om kostnader för vilka arbetsgivaren, som ekonomiskt starkare 268s. 91

7.part, av nödvändighet kommer att bli ensam bärare av. Det skulle i så fall talas. 92

8.för att ansvaret inte heller ska vara primärt solidariskt utan att det – om arbets-s. 92

9.givaren alls ska svara – ska vara delat.s. 92

10.En närliggande fråga är också om ett principalansvar vid överskridande avs. 92

11.fullmakt, medför att den skadelidande kan kräva principalen enligt det posi-s. 92

12.tiva eller negativa kontraktsintresset.1180 Exempelvis har Gomard i denna frågas. 92

13.uttalat att ersättning för det positiva kontraktsintresset inte kan bli aktuellt:s. 92

14.”Da udgangspunktet er, at kontrakten ikke er bindende for den angivne fuld-s. 92

15.magtsgiver (arbejdsgiveren), kan et erstatningsansvar, der vil stille medkontra-s. 92

16.henten, som om aftalen var opfyldt, ikke komme på tale. Aftalens ugyldigheds. 92

17.i forhold til den angivne fuldmagtsgiver må både fritage denne for at præsteres. 92

18.opfyldelse in natura og for at betale opfyldelsesinteresse. Et eventuelt ansvars. 92

19.efter DL 3-19-2 er begrænset til det tab, der er påført medkontrahenten veds. 92

20.kontraheringen, d.v.s. den negative interesse.”1181s. 92

21.Frågan om skadeståndets omfattning ska inte behandlas vidare här. I sam-s. 92

22.manhanget kan dock konstateras att Gomard till stöd för slutsatsen atts. 92

23.ersättning i vart fall inte ska uppgå till det positiva kontraktsintresset anförs. 92

24.att utgångspunkten är att kontraktet inte är bindande för fullmaktsgivarens. 92

25.(principalen).1182 Systematiska skäl skulle därmed tala mot att arbetsgivarens. 92

26.enligt andra regler åläggs ett ansvar som fullt ut svarar mot vad denne enligts. 92

27.fullmaktsreglerna inte är skyldig att erlägga. Det anförda antyder också att ävens. 92

28.om anspråksvägarna betraktas som alternativa är effekten av ett deliktsanspråks. 92

29.i rättsföljdshänseende inte helt likvärdig ett kontraktsanspråk. Det kan möj-s. 92

30.ligtvis också ses som ett sätt att mildra konsekvenserna av en ”kollision” mellans. 92

31.reglerna eller reglernas motstridiga resultat.s. 92

32.Om principalansvar hade förelegat avseende ansvarsgrunden i 25 § AvtL, sås. 92

33.hade arbetsgivaren trots den riskfördelning som föreskrivs i fullmaktsreglerna,s. 92

34.behövt ansvara för behörighetsöverskridanden. Om i stället principalansvars. 92

35.inte föreligger vid arbetstagarens ansvarsgrundande agerande enligt 25 § AvtL,s. 92

36.så innebär det emellertid inte att skadelidanden står risken för arbetstagarenss. 92

37.behörighetsöverskridande fullt ut, utan denne är skyddad mot förlust på grunds. 92

38.av behörighetsöverskridandet genom möjligheten att utan hinder av 4:1 SkLs. 92

39.rikta anspråk mot arbetstagaren. Som ovan nämnts anses nämligen 4:1 SkL intes. 92

40.tillämplig i dessa fall.1183s. 92

41.En särskild fråga är om det förhållandet att arbetstagarens ansvar då intes. 92

42.begränsas av kravet på synnerliga skäl i 4:1 SkL, kan uppfattas som ett stöd förs. 92

43.att arbetsgivaren inte ska bli ansvarig enligt 3:1 SkL. Principalansvaret i 3:1 SkLs. 92

44.kan i kombination med arbetstagarens begränsade ansvar enligt 4:1 SkL upp-s. 92

45.fattas som en fördelning av ansvaret mellan arbetsgivare och arbetstagare gent-s. 92

46.emot en skadelidande. Det kan därför hävdas att den tematik som här berörtss. 92

47.269 inte egentligen avser en ersättningsfråga, dvs. där tillämpningsresultatet i ett enskilt fall blir ersättning eller icke-ersättning.1184 I stället handlar det om en ansvarsfördelningsfråga, dvs. avseende på vilket rättssubjekt – arbetsgivare eller arbetstagare – som kostnaden ska ligga.s. 92

48.Arbetsgivaren kan dock bli skadeståndsskyldig även i skadesituationer där någon enskild arbetstagare inte kan utpekas som ansvarig. Att arbetsgivaren anses vara lämplig kostnadsbärare utifrån synpunkten att det då blir enklare för den skadelidande att i praktiken erhålla ersättning, förtar inte denna karaktär av ansvarsfördelande reglering. Om det föreligger en rätt till ersättning av arbetstagaren/fullmäktigen, kan frågan därmed inriktas på om arbetsgivaren/ huvudmannen också ska bli ersättningsskyldig. Det talar för att principalansvarets tillämpning (ersättningsfrågan), även i avtalsrelationer, ska betraktas mot bakgrund av frågan om vem som lämpligen bör stå kostnaden för skadan (ansvarsfördelningsfrågan).s. 93

49.Om huvudmannen skulle bli strikt ansvarig för fullmäktigens beteende, kan som ovan nämnts hävdas att det skulle undergräva den fullmaktsrättsliga riskfördelningen genom att tredje man skulle kunna kräva huvudmannen.1185 Vad som avses är alltså att det skulle föreligga en konflikt mellan olika tillämpningsresultat. Samtidigt får inte bortses ifrån att reglerna tar sikte på att fördela olika risker. Beträffande fullmaktsreglerna innebär agerande utanför behörigheten att huvudmannen slipper bli avtalsmässigt bunden. Principalansvaret tar emellertid enbart sikte på rättsföljden skadestånd. Att principalen blir obunden till ett avtal behöver inte nödvändigtvis stå i motsättning till att principalen, trots sin obundenhet, åläggs ett skadeståndsansvar enligt en annan regel. Om det är tillräckligt för att resultatet ska betraktas som motstridigt beror på den enskilda skadesituationen. Då kan argument som inriktas på sambandet mellan den aktuella skadesituationen, inbegripet såväl den skadegörande handlingen som skadans art, och behörighetsreglernas riskfördelning tala för att systeminriktade hänsyn ska medföra fullmaktsreglernas spärrverkan.s. 93

Uppdragsgivares ansvar

Inledning

1.I svensk rätt är principalansvaret enligt 3:1 SkL begränsat till skador som orsakas av arbetstagare och därmed likställda personer.1186 Principalansvaret omfattar alltså inte skador som vållas av en uppdragstagare.1187 I kontraktsrätten är huvudregeln emellertid den motsatta genom förekomsten av ett utbrett kon270s. 93

2.traktsmedhjälparansvar. Eftersom kontraktsrätten och deliktsrätten i dettas. 94

3.avseende skiljer sig åt kan hävdas att ansvarskretsens utformning beror pås. 94

4.ansvarets klassificering. En fråga som man kan ställa sig är därför hur gränsens. 94

5.mellan kontrakts- och deliktsansvaret uppfattas beträffande skador som vållass. 94

6.av en uppdragstagare. Därtill är frågan hur man argumenterar för regelvalets. 94

7.beträffande ansvarskretsen.s. 94

8.Eftersom det i allmänhet inte föreligger något ansvar för anlitade uppdrags-s. 94

9.tagare enligt deliktsregler, är det svårt att konstruera en situation då ett delikts-s. 94

10.ansvar skulle framstå som ”bättre” för den skadelidande avtalsparten. Iställets. 94

11.handlar det om avtalspartens ansvar i situationer då tredje man hade kunnat blis. 94

12.ansvarig (t.ex. en utökning av kontraktsansvaret) eller ett ”allmänt” ansvar förs. 94

13.självständig uppdragstagare, dvs. som en sorts undantag från den deliktsrätts-s. 94

14.liga huvudregeln. En särskild fråga handlar därför om i vilka situationer mans. 94

15.skulle kunna tänka sig ett ansvar för avtalsparten, baserat på deliktsregler, förs. 94

16.dess medhjälpare. Den typ av undantagssituation som undersöks här avser s.k.s. 94

17.non-delegable duties och frågan om det då finns en möjlighet att göra gällandes. 94

18.ett deliktsansvar mot avtalsparten.s. 94

Kontraktsansvar för tredje mans delikt?

1.Vad gäller ansvarets klassificering och gränsdragningen mellan kontrakts- ochs. 94

2.deliktsansvar finns exempel på att skadegörande beteenden som typiskt setts. 94

3.omfattas av uppdragstagarens deliktsansvar även kan ge upphov till ett kon-s. 94

4.traktsansvar för avtalsparten.s. 94

5.I snäv mening avser kontraktsmedhjälparansvaret enbart ett ansvar för upp-s. 94

6.dragstagares agerande, till den del detta utgör ett avtalsbrott mellan den ska-s. 94

7.delidande och uppdragsgivaren, vilket berättigar till skadestånd som kontrakts-s. 94

8.rättslig påföljd.1188 I äldre svensk rättspraxis finns emellertid exempel på att etts. 94

9.kontraktsmedhjälparansvar har ansetts föreligga, trots att den skadegörandes. 94

10.handlingen svårligen kan anses bestått i ett avtalsbrott.1189 Vad som åsyftas ärs. 94

11.alltså situationer då avtalsparten ansetts ha ett ansvar för skadevållande av ens. 94

12.kontraktsmedhjälpare, utan att den skadegörande handlingen nödvändigtviss. 94

13.medför brott mot någon tydligt definierad avtalsförpliktelse.s. 94

14.Ett sätt att förklara avtalspartens ansvar för medhjälparens agerande i dessas. 94

15.situationer är att definiera den skadegörande handlingen som ett åsidosättandes. 94

16.av en biförpliktelse. En sådan åtskillnad framgår bl.a. av Rodhes framställnings. 94

17.Obligationsrätt.1190 Biförpliktelsen innebär att avtalsparten ”svarar för att ens. 94

18.271 av honom vid uppfyllelsen anlitad medhjälpare ersätter person- eller sakskada, som denne i samband med uppfyllelsen vållat borgenären”.1191 En anledning till att en avtalspart åläggs ansvar är då ”att man icke litar på tredje mans betalningsförmåga och därför vill ge borgenären förmånen att få ytterligare en person att hålla sig till”.1192 Även i propositionen till SkL finns uttryck för att det kontraktuella principalansvaret, vid tidpunkten för SkL:s införande, omfattade även åsidosättanden av biförpliktelser i avtalet. Med ”biförpliktelse” avses enligt propositionen ett åliggande som inte har kommit till uttryck i ett öppet åtagande men som likväl anses föreligga vid sidan av huvudförpliktelsen i avtalet, t.ex. en säljares skyldighet att tillse att köparen inte skadas i samband med leveransens fullgörande.1193s. 94

19.Detta sätt att spjälka upp olika ansvarskretsfrågor till att avse avtalspartens ansvar för dels medhjälparens deliktsansvar (person- och sakskador), dels medhjälparens kontraktsstridiga agerande (baserat på löftet), bidrar till att upprätthålla en föreställning om en skillnad mellan ansvarsformerna delikt och kontrakt. Samtidigt medför det att avtalspartens eget ansvar, genom att det är baserat på en biförpliktelse i avtalsförhållandet, inryms i ett bredare kontraktsansvar.s. 95

20.Det går i och för sig att ifrågasätta om biförpliktelsen i avtalsförhållandet verkligen ska uppfattas som ett kontraktsansvar. Eftersom det avser en form av garantiansvar för tredje mans prestation, kan hävdas att ansvaret borde klassificeras utifrån tredje mans huvudförpliktelse (delikt) och inte avtalspartens (kontrakt).1194 Huvudpoängen är dock att den systematiska indelningen i avtalets huvud- och biförpliktelser bidrar med en förklaring till de situationer då just avtalsparten ansvarar vid sidan om skadevållaren.s. 95

21.Kontraktsansvarets omfattning beträffande vad som typiskt sett kan uppfattas som ett skadegörande beteende som samtidigt ger upphov till ett deliktsansvar för tredje man innebär emellertid inte att det då föreligger överlappande ansvarsregler. Däremot kan kontrakts- och deliktsansvar föreligga parallellt och frågan är om den skadelidande avtalsparten kan rikta anspråk mot sin avtalspart, dvs. uppdragsgivaren, och tredje man, dvs. uppdragstagaren. Frågan om betydelsen av att avtalspartens förpliktelse är av viss typ för frågan om 272s. 95

22.alternativa anspråksvägar vid överlappande ansvarsregler har behandlats is. 96

23.avsnitt 6.2.3.s. 96

Non-delegable duties i avtalsförhållanden

1.Om en viss skada eller skadesituation avgränsats från avtalspartens kontrakts-s. 96

2.ansvar, uppkommer frågan om avtalsparten kan ha ett deliktsansvar för skadors. 96

3.som orsakats av avtalspartens medhjälpare. Eftersom deliktsansvaret typiskts. 96

4.sett är begränsat beträffande ansvaret för uppdragstagare, kommer överlap-s. 96

5.pande ansvarsregler inte att förekomma i särskilt stor utsträckning. Ett delikts-s. 96

6.ansvar kan emellertid föreligga vid s.k. non-delegable duties.1195 Man kan intes. 96

7.utesluta att det kan föreligga ett ansvar enligt non-delegable duties enbart pås. 96

8.grund av att skadan har uppkommit inom ramen för ett avtalsförhållande, ävens. 96

9.om den skadelidande hade haft en möjlighet att kräva ersättning av sin avtals-s. 96

10.part på kontraktuell grund.s. 96

11.I samband med införandet av SkL diskuterades uppdragsgivares ansvar förs. 96

12.uppdragstagare. Skadeståndskommitténs lagförslag hade innehållit en regels. 96

13.om att det i vissa situationer skulle föreligga en s.k. non-delegable duty för vissas. 96

14.personkategorier. Förslaget innebar att den som enligt lag eller författnings. 96

15.ålagts att i viss egenskap vidta åtgärder för att förhindra person- eller sakskador,s. 96

16.skulle bli ansvarig för åtgärdens fullgörande även om denne anlitade en upp-s. 96

17.dragstagare.1196 Förslaget mötte kritik från ett antal remissinstanser och koms. 96

18.inte att genomföras.1197 DepC ansåg sig inte kunna biträda kommitténs förslag,s. 96

19.eftersom det skulle innebära en ”skadeståndsrättslig nyskapelse”.1198 Ett sådants. 96

20.ansvar för medhjälpare ansågs också vara av begränsad praktisk betydelse.1199s. 96

21.Ytterligare argument mot att införa en sådan regel var att regeln kan bli svårtil-s. 96

22.lämpad genom att avgränsningen av dess tillämpningsområde inte har skett pås. 96

23.ett entydigt sätt. Det gäller både beträffande frågan om vilka förpliktelser soms. 96

24.omfattas och vilka skadefall som kan utlösa ett sådant vidsträckt principalan-s. 96

25.svar för uppdragsgivaren.1200 Ytterligare skäl var att inte heller övriga nordiskas. 96

26.länder hade infört en sådan regel i lagstiftningen. Därtill framhölls att det docks. 96

27.inte fanns hinder mot att domstolarna i rättstillämpningen vidareutvecklades. 96

28.grundsatser om ett utökat principalansvar om det ansågs sakligt och rättspoli-s. 96

29.tiskt motiverat.1201s. 96

30.273s. 96

31.I det äldre rättsfallet NJA 1940 s. 550 (Frisörsalongen) ansågs ansvar för självständig medhjälpare inte föreligga. En kund i en frisersalong tillfogades personskada när en marmorskiva i väggen lossnade. Salongsinnehavaren ansågs inte skadeståndsskyldig då denne inte själv varit vållande till skadan. Rättsfallet kan antingen betraktas som ett exempel på att ansvar enligt kontraktsegler hade krävt ett tydligare samband med avtalets huvudförpliktelse (att klippa håret), vilket skulle utesluta ett ansvar för vårdslöst orsakade personskador i övrigt.1202 Det kan också ses som ett exempel på att det i deliktsrätten inte finns något ansvar för självständiga medhjälpare. Tillämpningsresultatet i ersättningsfrågan, dvs. icke-ersättning, avviker inte rent principiellt från vad som uppfattas som huvudregler i såväl kontrakts- som deliktsrätten. Samtidigt förefaller, enligt mitt förmenande, tillämpningsresultatet inte helt rimligt mot bakgrund av att en näringsidkare typiskt sett har större möjligheter att kontrollera säkerheten i den lokal där denne bedriver sin verksamhet. Att det dessutom var fråga om en personskada, vilket i allmänhet ställer höga krav på aktsamhet hos potentiella skadevållare, kan också anföras som argument för att ersättning borde ha utgått. Det kan också mot bakgrund av senare rättspraxis, bl.a. NJA 1986 s. 712 (Hamnkranen), hävdas att deliktsansvaret för vållande av en medhjälpare utökas mot bakgrund av den aktuella skaderisken.1203 Att tillämpningsresultatet kan ifrågasättas innebär dock inte att det är självklart att ett deliktsansvar ska ligga till grund för en rätt till ersättning i motsvarande skadesituationer. Samma argument kan också göras gällande till stöd för ett kontraktsansvar. Det innebär inte heller nödvändigtvis att den skadelidande har en valrätt i avtalsförhållanden.s. 97

32.Enligt norsk rätt, där den skadelidande som huvudregel kan välja anspråksväg, föreligger en valrätt även om avtalspartens deliktsansvar baseras på ett ansvar för en självständig medhjälpare.1204 Så anses även vara fallet i dansk rätt, även om huvudregeln i deliktsrätten är att ett ansvar för självständiga uppdragstagare inte föreligger.1205 I svensk rätt talar möjligen rättsfallet NJA 1940 s. 550 (Frisörsalongen) för att ett deliktsansvar för självständig medhjälpares handlingar svårligen kan konstrueras i ett avtalsförhållande. Om ett sådant deliktsansvar kan anses föreligga skulle det emellertid ligga i linje med såväl dansk som norsk rätt att anspråksvägarna är alternativa. 274s. 97

Slutsatser

1.I det föregående har frågan om alternativa anspråksvägar i avtalsförhållan-s. 98

2.den behandlats utifrån temat ansvarskrets. Framställningen har inriktats pås. 98

3.i vilken utsträckning en skadelidande avtalspart kan rikta deliktsanspråk mots. 98

4.sin avtalspart, om anspråket baseras på att skadan orsakats av t.ex. en anställds. 98

5.eller uppdragstagare hos avtalsparten. Härvid har frågor om utsträckningens. 98

6.av arbetsgivaransvaret enligt 3:1 SkL behandlats. Som framkommit kan prin-s. 98

7.cipalansvarsregleringen, även om den betraktas som en allmän skadestånds-s. 98

8.rättslig regel, medföra en tillämpning av andra bestämmelser i SkL, t.ex. oms. 98

9.jämkning av skadeståndsansvar, som ett alternativ till kontraktsrättsliga regler.s. 98

10.I andra sammanhang märks emellertid att principalansvaret i 3:1 SkL modi-s. 98

11.fieras vid tillämpningen i avtalsförhållanden även om det uppfattas som etts. 98

12.deliktsansvar, t.ex. om ansvarsgrunden är brott enligt 2:2 SkL.s. 98

13.Vidare har frågan om principalansvarets förhållande till fullmaktsreglernas. 98

14.behandlats särskilt, vilket i praktiken är en viktig fråga såväl i avtalsförhål-s. 98

15.landen som i prekontraktuella situationer. I detta sammanhang har det kon-s. 98

16.staterats att fullmaktsreglerna inte har företräde framför principalansvaret is. 98

17.egenskap av särreglering, men att den fullmäktiges, dvs. arbetstagarens, obe-s. 98

18.hörighet kan utgöra en tolkningsfaktor vid bedömningen av om denne agerats. 98

19.”i tjänsten” enligt 3:1 SkL. I såväl norsk som finsk rätt finns exempel på atts. 98

20.obehörighet inte utgjort ett hinder för åläggande av principalansvar.s. 98

21.Om ansvaret grundas på t.ex. oaktsamt orsakande av person- eller sakskada,s. 98

22.så finns det utrymme för att använda principalansvarsbestämmelsen i 3:1 SkLs. 98

23.gentemot avtalsparten även om arbetstagaren i ett enskilt fall har agerat utan-s. 98

24.för sin behörighet.s. 98

25.Att arbetstagaren begått ett brott innebär inte att principalansvar nekas,s. 98

26.snarare kan det vara så att avtalsrelationen mellan huvudmannen och skadeli-s. 98

27.danden ger ett ökat stöd för principalansvar i de situationer då den anställdess. 98

28.agerande är brottsligt, mot bakgrund av en särskilda förtroendeställning soms. 98

29.huvudmannen får gentemot tredje man. Däremot kan de förhållanden som ärs. 98

30.av relevans för frågan om arbetstagaren agerat utom ramarna för sin behörig-s. 98

31.het, även beaktas vid bedömningen av om arbetstagaren agerat i tjänsten enligts. 98

32.3:1 SkL.s. 98

33.I den utsträckning den aktuella skadesituationen avser ersättning för en för-s. 98

34.lust som är en följd av den av principalen drivna verksamheten, förefaller dets. 98

35.som för långtgående att principiellt begränsa ett principalansvar enbart mots. 98

36.bakgrund av den anställdes behörighetsöverskridande.s. 98

37.Beträffande ansvaret för uppdragstagare är den deliktsrättsliga huvudregelns. 98

38.den motsatta, dvs. ett sådant ansvar förekommer som utgångspunkt inte. Dets. 98

39.finns istället en viss möjlighet till ett kontraktsansvar avseende tredje manss. 98

40.skadegörande beteende, men detta styrs uteslutande av den kontraktsrättsligas. 98

41.regleringen. I situationer där det förekommer s.k. non-delegable duties kan dessas. 98

42.275 antagligen även göras gällande i avtalsförhållanden, dvs. anspråksvägarna är alternativa.s. 98

Skadesituationens karaktär – ansvarsgrunden

Inledning

1.I det följande behandlas skadesituationens karaktär och ansvarsgrundens betydelse för frågan om alternativa anspråksvägar. Med skadesituation avses beskaffenheten hos den situation där ett skadeståndsgrundande beteende, dvs. ansvarsgrunden, förekommer. Framställningen behandlar vissa aspekter avseende culparegelns tillämpning i avtalsförhållanden. I det följande undersöks även bl.a. produktansvar och ansvaret för felaktig information samt skadestånd på grund av brottsligt beteende. Dessutom behandlas frågan om ansvarsnivåns betydelse för om anspråksvägarna är alternativa.s. 99

2.Att skadesituationen påverkas av att det finns en avtalsrelation mellan parterna framstår ofta som självklart. Det kan också, om culparegeln betraktas som en allmän regel, i vissa skadesituationer vara poänglöst att försöka klassificera ansvaret i ett enskilt fall som kontrakts- eller deliktsansvar. Vid en undersökning av rättskällematerialet framgår också att det ofta inte heller anges vilken rättslig klassificering en viss ansvarsgrund har. Culparegeln kan därmed uppfattas som en visserligen enhetlig avvägningsnorm men dess tillämpning kommer att vara beroende av den enskilda skadesituationens karaktär. Att därvid bortse från den kontraktuella relationen mellan parterna framstår som främmande. Klassificeringen får då enbart betydelse för tillämpligheten av andra rättsregler, vilka kan begränsa eller utöka skadeståndsansvaret. Däremot förekommer i dessa situationer att ansvarsgrunden har nära samband med utformningen av andra regler, t.ex. avseende ansvarets omfattning. I sådana situationer kan klassificeringen av ansvaret vara av betydelse – gränsområden belyses därmed i viss mån i det följande.s. 99

Culparegeln i avtalsförhållanden

Olika ansvarsregler eller olika ansvarsbedömningar?

1.En särskild fråga är i vilken utsträckning culparegelns tillämplighet varierar beroende på om det föreligger ett avtalsförhållande mellan parterna.1206 Culparegeln kan beteckna såväl ansvarsregeln i 2:1 SkL som principen att skadeståndsansvar som huvudregel förutsätter culpa, vilket är utgångspunkten även i kontraktsrätten.1207 Beroende på vilket systematiskt betraktelsesätt man anlägger, kommer denna beskrivning av culparegeln antingen att öppna upp för en 276s. 99

2.potentiellt överlappande ansvarsregel (2:1 SkL), eller att eventuellt medföra ens. 100

3.modifikation av culpabegreppets innebörd inom ramen för den culpabedöm-s. 100

4.ning som sker mot bakgrund av omständigheterna i en konkret skadesituation.s. 100

5.Om det förstnämnda synsättet väljs, kan ett problem avseende alternativas. 100

6.anspråksvägar konstrueras utifrån i vilken utsträckning det är möjligt för ens. 100

7.skadelidande att, vid sidan om avtalet, göra gällande ett deliktsansvar grundats. 100

8.på 2:1 SkL. Valet av synsätt har betydelse om culparegeln uppfattas som ens. 100

9.absolut regel, vilket innebär att hänsyn inte tas till partsspecifika omständig-s. 100

10.heter. Om utgångspunkten är att culparegeln i 2:1 SkL har generell giltighets. 100

11.och alltså är absolut, innebär det att en avtalspart, istället för avtalsbrott, kans. 100

12.göra gällande att motparten av oaktsamhet har orsakat en person- eller sak-s. 100

13.skada, vilket kan medföra skadeståndsskyldighet. Skadeståndsbedömningens. 100

14.ska enligt detta synsätt avgöras oberoende av om det finns ett avtalsförhållandes. 100

15.eller inte mellan parterna, även om avtalsförpliktelsernas karaktär medför atts. 100

16.en sådan överlappning kan uppkomma i olika utsträckning.1208 Culpabedöm-s. 100

17.ningen ska därmed ske på ett enhetligt sätt.1209s. 100

18.Inom ramen för culpabedömningen sker visserligen en differentiering uti-s. 100

19.från skadetyperna person- och sakskada, men denna åtskillnad avseende olikas. 100

20.skaderisker sker abstrakt, dvs. utan hänsyn tagen till den skada, eller skadetyp,s. 100

21.som faktiskt uppkommit i ett visst fall. Däremot kan det också föreligga vissas. 100

22.undantag från en tillämpning av culparegeln, t.ex. genom kontraktsrättsligas. 100

23.regler, vilka som betraktas som lex specialis.1210 Culpabedömningens variatio-s. 100

24.ner i dessa undantagssituationer avgörs då inte genom en modifiering av dens. 100

25.allmänna culparegeln, utan särskilt för de kontraktstyper som är aktuella. Där-s. 100

26.till kan skadeståndsansvaret begränsas genom andra deliktsrättsliga regler, t.ex.s. 100

27.skyddsändamålsläran.1211s. 100

28.Det kan dock noteras att eftersom olika risktyper, dvs. ”typiska skaderisker”s. 100

29.är faktorer som beaktas i culpabedömningen, så kommer argumenten om vilkas. 100

30.risker som är aktuella i ett visst fall att vara åtminstone delvis styrande för resul-s. 100

31.tatet av en culpabedömning. Den abstrakta culparegeln behöver fyllas meds. 100

32.innehåll från den konkreta situation som är uppe till bedömning.1212 Beträf-s. 100

33.fande avtalsförhållanden kan man då tänka sig att de risker som typiskt sett ärs. 100

34.277 förknippade med det aktuella avtalet skulle påverka denna bedömning. Modifikationer av culparegelns tillämpning kan med detta synsätt bero på förhållandet mellan parterna.1213 Om hänsyn tas till själva relationen mellan parterna så blir tillämpningsresultatet nämligen detsamma oavsett om ansvarsgrunden klassificeras som kontrakt eller delikt. Det som är styrande för culpabedömningen blir då relationen, och inte klassificeringen.s. 100

Förhållanden på skadelidandens sida

1.En närliggande fråga som ofta uppkommer i samband med culpabedömningen i avtalsförhållanden, är i vilken utsträckning förhållanden på skadelidandens sida beaktas inom ramen för culpabedömningen. Detta hanteras ibland som en fråga om samtycke och risktagande, eller en accept av en viss skaderisk.1214 Frågan om samtycke till skadan, eller åtminstone en förhöjd acceptans av en viss skaderisk, kan verka ersättningshindrande i skadeståndsbedömningens olika steg. Det kan uppfattas som en ansvarsfrihetsgrund, dvs. en omständighet som befriar den skadeståndsskyldige från ansvar. Samtyckesfrågan behandlades särskilt i samband med diskussioner i äldre rätt om rättsstridighet, varvid det ofta uttalades att accept av risk kunde medföra att ett agerande som annars hade betraktats som rättsstridigt, på grund av samtycket, istället kunde betraktas som rättsenligt.1215 När den skadeståndsrättsliga ansvarsbedömningen utvecklades bort från begreppet rättsstridighet, behövde man hitta andra rättsliga tekniker för att hantera frågan om samtycke till skadan. Det skulle då kunna ske inom ramen för culpabedömningen. Därtill kan samtycke, eller accept av risk, uppfattas som en jämkningsgrund. Det innebär att samtycket beaktas som en omständighet inom ramen för en prövning av om den skadelidande varit medvållande till skadan.1216s. 101

2.Därtill har en diskussion förts om samtycke, eller riskacceptans, utgör en ansvarsfrihetsgrund specifikt knuten till avtalsförhållandet.1217 Det kan också anses stämma överens med uppfattningen i kontraktsrätten att avtalsförpliktelser inte omfattar förekomsten av omständigheter vilka den skadelidande känt till vid avtalsingåendet.1218 Även om avtalsförhållandet inte medför en direkt tillämpning av kontraktsrättsliga regler, så medför relationen mellan parterna att det uppkommer vissa förväntningar avseende motpartens uppfyl278s. 101

3.lelse av avtalet samt en insikt i möjliga skaderisker förknippade med avtaletss. 102

4.utförande oberoende av om motparten begår ett avtalsbrott eller inte. Oms. 102

5.culpabedömningen utgår ifrån en avvägning av fördelningen av en risk meds. 102

6.beaktande av hur även motparten betett sig eller kunde förmodas bete sig, kans. 102

7.bedömningen alltså sägas vara relationell, i meningen att den även tar hänsyns. 102

8.till även skadelidandesidan.s. 102

Informationsansvar i avtalsförhållanden

1.Ansvaret för den som tillhandahåller information inom ramen för sin rådgi-s. 102

2.vande verksamhet kan betraktas som en typ av professionsansvar och uppkom-s. 102

3.mer vanligtvis inom avtalsförhållanden. Ett rådgivningsavtal kan också upp-s. 102

4.fattas som en särskild avtalstyp.1219 Information som lämnas i samband meds. 102

5.avtalsingående eller under avtalstiden kan vara skadeståndsgrundande enligts. 102

6.kontraktsrättsliga regler. Felaktig eller vilseledande information också kans. 102

7.medföra ett deliktsansvar, vilket då kan baseras på att det föreligger en kvalifi-s. 102

8.cerad tillitssituation, dvs. ett tillitsansvar.1220 Fråga kan därmed uppkomma oms. 102

9.en skadelidande avtalspart kan göra gällande ett deliktsrättsligt informations-s. 102

10.ansvar gentemot sin avtalspart.1221s. 102

11.Det lagreglerade ansvaret för vissa professionsutövare, t.ex. fastighetsmäk-s. 102

12.lare, innehåller både kontrakts- och deliktsansvar och syftet är i allmänhet atts. 102

13.ansvaret ska gälla mot olika skadelidande oberoende av om relationen till ska-s. 102

14.devållaren är kontraktuell eller utomkontraktuell. I det avseendet har skade-s. 102

15.ståndsreglerna genomgått en betydande ”konvergens”, dvs. det uppfattas som is. 102

16.stort sett liknande ansvarsregler oavsett om det finns ett avtalsförhållande ellers. 102

17.inte.s. 102

18.Det är också svårt att ange hur man ska avgränsa fall av råd i kontraktsförhål-s. 102

19.landen, vilka ger upphov till ett kontraktuellt felansvar, från ansvar för skade-s. 102

20.bringande egenskaper i gods och ansvar för ren konsultverksamhet. Ansvarets. 102

21.förefaller dock i samtliga av dessa situationer kunna uppfattas som olika falls. 102

22.279 av tillitsansvar grundat på oaktsamhet, i den mån ansvaret inte är strängare.1222 Även i avtalsförhållanden kan alltså resultatet i den konkreta skadesituationen bli detsamma oberoende av om anspråket baseras på kontrakts- eller deliktsansvar.s. 102

23.Att den skadelidande avtalsparten skulle kunna göra gällande ett tillitsansvar mot sin avtalspart kan därför förefalla som en opraktisk situation och det framstår ofta som enklare för den skadelidande att göra gällande ett kontraktsansvar. Om de felaktiga upplysningarna kan kvalificeras som svikliga eller i strid mot tro och heder, betraktas avtalet som ogiltigt enligt 30 och 33 §§. Köpare kan då välja att istället betrakta avtalet som giltigt och göra gällande ansvar för fel.1223s. 103

24.En jämförelse kan också göras med engelsk rätt. Det engelska rättsfallet Henderson v Merrett avsåg just möjligheten att göra gällande anspråk enligt tort i samband med rådgivning, vilket baserades på informationsansvar för rena förmögenhetsskador.1224 Anspråksvägarna ansågs alltså alternativa, vilket också får antas vara fallet i svensk rätt. Frågan om den skadelidande i ett konkret fall har rätt till ersättning, beror emellertid på en bedömning av den aktuella tillitssituationen. Inom ramen för en sådan bedömning tas hänsyn till i vilken utsträckning omständigheterna medfört att den skadelidande kan anses ha haft en befogad faktisk tillit till lämnade uppgifter, vilket antagligen medför att parternas relation leder till en betydande enhetlighet i bedömningen av om tilliten ska anses ansvarsgrundande för avtalsparten. Resultatet skulle därmed kunna bli detsamma oaktat vilken ansvarsregel som anspråket baseras på.1225s. 103

Produktansvar – löfte eller delikt?

Inledning

1.En produktskada definieras i motiven till KöpL som skador på annat än den sålda varan som beror på skadebringande egenskaper hos den försålda varan.1226 Uttrycket produktansvar används här för att beteckna ansvaret för produktskador. Produktansvaret i avtalsförhållanden utlöser olika gränsdragningsfrågor, beroende på vilket perspektiv som anläggs. En fråga handlar om köprättens avgränsning av s.k. produktskador, vilket i svensk rätt medför att ansvar typiskt 280s. 103

2.sett baseras på delikt.1227 En annan fråga tar sikte på om det kan föreligga etts. 104

3.mer strängt ansvar än culpa, eftersom ansvaret huvudsakligen får antas varas. 104

4.baserat på 2:1 SkL.1228 Dessutom gäller att säljaren enligt deliktsregler soms. 104

5.huvudregel enbart svarar för eget vållande.1229s. 104

6.Härvid kan emellertid redan nu konstateras att produktansvar i avtalsförhål-s. 104

7.landen svårligen kan beskrivas som ett egentligt överlappningsfenomen, mots. 104

8.bakgrund av att produktskador som skadetyp avgränsas från kontraktsrätten.s. 104

9.Det förekommer därmed inte en redundans av ansvarsregler som träffar sammas. 104

10.skadesituation, utan problemet är snarare vilket tillämpningsresultat soms. 104

11.följer av att produktskador klassificeras som deliktsrättsliga. De olika gräns-s. 104

12.dragningsproblem som uppkommer beträffande produktansvarets utformnings. 104

13.handlar snarare om huruvida ett produktansvar överhuvudtaget föreligger i etts. 104

14.konkret fall och hur ansvarsgrunden i så fall kan konstrueras och klassificerass. 104

15.i ett avtalsförhållande. I det följande diskuteras betydelsen av att produktan-s. 104

16.svaret följer en viss strängare ansvarsnivå för frågan om ansvarets klassificering,s. 104

17.även om det alltså mot bakgrund av det nyss sagda ligger utanför avhandlingenss. 104

18.huvudsakliga frågeställning.s. 104

Garantiansvar vid produktskador

1.Ett sätt att överbrygga köprättens avgränsning av produktskador som skade-s. 104

2.typ men samtidigt skärpa ansvarsnivån för produktskador – culparegeln gällers. 104

3.annars – är att basera ansvaret för produktskador på att skadevållaren har garan-s. 104

4.terat viss egenskap, eller frånvaron av viss egenskap, hos en produkt.1230 I rätts-s. 104

5.praxis finns exempel på att produktansvar har ansetts föreligga på grund avs. 104

6.en utfästelse eller en underförstådd garanti.1231 Ett sådant rättsfall är NJA 2001s. 104

7.s. 309 (Zinkoljan). I NJA 2001 s. 309 (Zinkoljan) hade ett godstransportföre-s. 104

8.tag beställt smörjolja till sina dieseldrivna tåglok. Oljan skulle enligt avtalets. 104

9.mellan köparen och säljaren vara zinkfri. Oljan som levererades innehöll docks. 104

10.zink, vilket orsakade skador på köparens lokmotorer. HD ansåg att det måste has. 104

11.281 stått klart för säljaren att köparen ville ha olja som inte innehöll zink, eftersom just zinken skulle kunna skada motorernas silverlegering och att säljaren åtagit sig att leverera just en sådan olja. Därigenom ansågs säljaren ha ådragit sig ett ansvar för skada på motorerna som kunde uppstod när zinkhaltig olja levererades. Säljaren ansågs därför skadeståndsskyldig för skadan på motorerna.s. 104

12.Ansvar på grund av en garanti förutsätter att säljaren har lämnat vissa uppgifter som produkten, t.ex. att den kan användas på ett visst sätt eller att den uppfyller vissa särskilda krav som köparen ställer. På ett ytligt plan är steget inte långt till ett strikt ansvar. Ett garantiansvar avser nämligen ett ansvar utan krav på culpa, men det kräver någon annan omständighet som argument för ersättningsskyldighet, dvs. en utfästelse av något slag.1232s. 105

13.Ofta uttrycks detta sätt att resonera som att HD har ”fingerat” en garanti, dvs. att det i själva verket inte förelåg en garanti eller en utfästelse, utan att skälen för att ålägga ett produktansvar behövt ett rättfärdigande. Fiktionen bygger på att det alltså inte är en egentlig garanti, utan ett rättfärdigande som egentligen baseras på andra överväganden.1233 Det avser inte positiva uppgifter om varans egenskaper, utan baseras på vad som i sammanhanget betraktas som ”underförstått”.s. 105

14.Beträffande ansvarsnivån så kan man alltså betrakta produktansvaret som en ”mellanform”, det handlar om ibland vårdslöst handlande i strid med allmänna normer om produktsäkerhet, dvs. det typiska deliktsansvaret. Ibland förekommer också ett strängare ansvar på grund av utfästelse eller en s.k. fingerad garanti, vilket betraktas som ett kontraktsliknande ansvar.s. 105

15.Härvid uppkommer ofrånkomligen ett klassificeringsproblem. Eftersom produktskador undantas från köprättsliga regler, kan hävdas att inte heller ett garantiansvar kan anses innebära att produktskadan ska betraktas som köprättsligt reglerad. Köparen kan alltså inte grunda sitt ersättningskrav på säljarens särskilda utfästelse enligt 40 § 3 st. KöpL, utan får göra gällande allmänna avtalsrättsliga regler till stöd för att köpavtalet ska tolkas som att säljaren har utfäst att ersätta produktskadan.1234 Beträffande de avtalstyper där produktskador inte uttryckligen är undantagna den kontraktsrättsliga regleringen, finns inte något hinder mot att låta avtalsbrottet i sig, dvs. den felaktiga varan, utgöra 282s. 105

16.ansvarsgrund vid skador på annat än den sålda varan, dvs. innebärande att ävens. 106

17.produktskador omfattas av det kontraktsrättsliga ansvaret. Även i dessa fall hars. 106

18.emellertid anförts att produktansvar som grundas på garanti kan ses som ens. 106

19.särskild ansvarstyp.1235s. 106

20.Man kan också ställa sig frågan vilken typ av ansvarsproblem som HDs. 106

21.löste i NJA 2001 s. 309 (Zinkoljan) genom konstaterandet att det förelåg etts. 106

22.garantiansvar. HD uttalade sig generellt om bl.a. ansvarsnivån och ansvarets. 106

23.för kontraktsmedhjälpare. Härvid uttalade HD att det anses utgöra en allmäns. 106

24.skadeståndsrättslig princip att varje tillverknings- och försäljningsled svarars. 106

25.för försummelse endast i det egna ledet.1236 Klart är att utgångspunkten förs. 106

26.bedömningen har varit att frågan om ansvaret för en produktskada avgörs uti-s. 106

27.från ett deliktsrättsligt perspektiv, nämligen genom konstaterandet att ingets. 106

28.kontraktsmedhjälparansvar föreligger. Zinkoljefallet kan därmed sägas besvaras. 106

29.frågan om ansvarsnivån och möjligheten att – beträffande garantier – ansvaras. 106

30.för kontraktsmedhjälpare.s. 106

31.Frågan är om den i rättsfallet aktuella ansvarsnivån ska uppfattas som etts. 106

32.kontraktsrättsligt, eller ”garantirättsligt”, ansvar eller om det strängare ansva-s. 106

33.ret kan uppfattas som ett deliktsansvar även mellan parterna.1237 Här kan emel-s. 106

34.lertid konstateras att valet av ansvarsnivå inte behöver vara avgörande för oms. 106

35.ansvaret i ett avtalsförhållande även beträffande andra frågor, t.ex. ansvaretss. 106

36.omfattning i tiden, ska hänföras till den deliktuella eller kontraktuella sfären.s. 106

37.Därtill är det osäkert hur det köprättsliga ansvaret förhåller sig till det ”garan-s. 106

38.tirättsliga” ansvaret.s. 106

39.Enligt HD:s domskäl i NJA 2001 s. 309 (Zinkoljan) var det fråga om fel i dens. 106

40.levererade varan, eftersom den olja som levererats avvek från den beställnings. 106

41.som köparen hade gjort. Att det var fråga om fel i varan, skulle kunna tolkass. 106

42.som att HD uppfattade ansvaret såsom vilande på köprättsliga regleringen. Dets. 106

43.behöver emellertid inte vara så att en förutsättning för ansvaret är att varans. 106

44.anses felaktig, om man anser att det garantirättsliga åtagandet är någonting fri-s. 106

45.stående från det köprättsliga felansvaret. Samtidigt kan man fråga sig om intes. 106

46.utfästelser om en varas egenskaper, vilket påverkar köparens förväntningar oms. 106

47.varans beskaffenhet, borde betraktas som ett köprättsligt fel. Att utfästelsens. 106

48.(det garantirättsliga) kan medföra ett strängare ansvar, behöver inte innebäras. 106

49.att samtliga köprättsliga regler om t.ex. reklamation ska uteslutas.s. 106

50.Syftet med att undanta produktskador från KöpL, såvitt avser ansvarsnivåns. 106

51.kontrolla nsvar, var nämligen att inte den ansvarsutvidgande regleringen (i rela-s. 106

52.tion till deliktsrätten) skulle bli för betungande för säljaren.1238 Om emellertids. 106

53.dennes ansvar baseras på en särskild utfästelse, underförstådd eller inte, förefal-s. 106

54.ler det också rimligt att motsvarande ansvarsbegränsande faktorer, även om des. 106

55.283 hämtas från den köprättsliga regleringen, kan åberopas av denne. Lösningen, genom en klassificering av ansvaret som köprättsligt, trots bestämmelsen i 67 § KöpL, skulle då baseras på att de köprättsliga reglerna tillhandahåller en välbalanserad reglering som tar hänsyn till båda parters intresse.s. 106

Tillverkaransvar i avtalsförhållanden

1.Ansvaret för produktskador har historiskt sett utvecklats mot bakgrund av att detta är ett tillverkaransvar (eller ”producentansvar”), dvs. att de omständigheter som har med produktens framställning (tillverkning) att göra kommer i förgrunden vid ansvarsbedömningen.1239 Produktansvaret avser, med ett sådant synsätt, ett ansvar för skadebringande produkter med hänsyn till deras farlighet, eller att själva produkten medför en ökad risk för skada. Vad vårdslösheten närmare består i kan emellertid variera, det är inte nödvändigt att t.ex. en säljare eller tillverkare har varit försumlig vid själva handhavandet av varan, t.ex. vid monteringen av en elektrisk apparat.s. 107

2.Däremot förekommer uppfattningen i doktrinen att det är osäkert om säljaren, förutom vid culpa enligt 2:1 SkL och garanti-resonemang, kan ha ett strikt ansvar med stöd av allmänna skadeståndsrättsliga grundsatser.1240 Vid en culpabedömning enligt 2:1 SkL kan emellertid hänsyn tas till en mängd olika faktorer. Dessa avser t.ex. oaktsamhet genom fel vid tillverkning eller i material, försummelse att undersöka godset före leverans till köparen, försummelse att lämna upplysningar om sådant som säljaren kände eller borde känna till eller underlåtenhet att meddela särskilda omständigheter som kan orsaka skada.1241 Dessutom förekommer särskilda föreskrifter om vad som ska iakttas vid försäljning av giftiga ämnen, sprängämnen eller maskiner som kan vara farliga för den som använder dem kan inverka på aktsamhetskravet. Därtill kan underlåtenhet att följa ålägganden och förbud enligt PSL också utgöra vållande.1242 Det förefaller alltså som att det inte nödvändigtvis är fråga om ett mer ”lindrigt” ansvar enbart av den anledningen att deliktsrätten (2:1 SkL) tillämpas, utan tvärtom kan det föreligga tämligen högt ställda krav på ett presumtivt ansvarssubjekt, t.ex. en säljare eller tillverkare för att denne ska undvika ansvar.s. 107

3.Den skadebringande produktens farlighet sätt i relation till risken för skada och vilken typ av skada som kan inträffa. Detta är faktorer som påverkar bedömningen av ansvarsnivån. I rättspraxis har kravet på oaktsamhet satts lågt, dvs. ett strängt synsätt har utvecklats beträffande ansvaret för produktskador, särskilt beträffande personskador eller risken för personskador. 284s. 107

4.Beträffande förhållandet mellan PAL och 2:1 SkL, gäller att dessa kan åberopass. 108

5.alternativt. Frågan om tillämpligheten av PAL och 2:1 SkL har prövats i NJAs. 108

6.2018 s. 475 (Dricksvattnet). I relationen mellan köpare och säljare skulle ävens. 108

7.detta gälla, dvs. de deliktuella ansvarsreglerna är alternativa. Se ARN, avgörandes. 108

8.2001-11-16, änr 2001-3330. En person hade köpt en leksakspistol med knall-s. 108

9.skott till sin sexårige son. När sonen lekte med pistolen fick han brännskador pås. 108

10.ena handen sedan knallskotten exploderat i sonens byxficka. ARN ansåg att säl-s. 108

11.jaren kunde bli skadeståndsskyldig vid sidan om PAL, enligt 2:1 SkL. Oaktsam-s. 108

12.het kan bestå i bristande undersökning av produkten eller t.ex. instruktioner oms. 108

13.produktens användning. I ärendet hade säljaren gjort sig skyldig till oaktsamhets. 108

14.genom att inte särskilt uppmärksamma köparen på risken med produkten ellers. 108

15.lämna instruktioner eller varningstexter på svenska. Som tidigare nämnts kans. 108

16.dock noteras att PAL enligt EU-domstolens praxis är exklusivt tillämplig inoms. 108

17.sitt tillämpningsområde.1243 Antagligen innebär det att inte heller kontrakts-s. 108

18.rättsliga regler kan användas istället för PAL (om det föreligger samma ansvars-s. 108

19.förutsättningar).s. 108

20.I doktrinen förekommer uppfattningen att produktansvaret i relationens. 108

21.mellan köpare och säljare, även om det inte är kontraktuellt, åtminstone bordes. 108

22.vara strängare på grund av avtalsförhållandet.1244 Härvid kan t.ex. nämnas situ-s. 108

23.ationen att en säljare underlåtit att undersöka varan före leverans till köpa-s. 108

24.ren. Ett ansvar för säljaren skulle då kunna baseras på en bristande kontrollplikts. 108

25.avseende varans skadebringande egenskaper. Det innebär att bedömningens. 108

26.av culpaansvaret sker relationellt, dvs. att även utan en ”garantifiktion” finnss. 108

27.anledning att uppställa strängare aktsamhetskrav för en säljare. Härvid upp-s. 108

28.kommer också frågan om ansvaret i så fall ska anses följa kontraktsregler, dvs.s. 108

29.det även är möjligt för skadevållaren att göra gällande t.ex. kontraktsrättsligas. 108

30.reklamationsregler.s. 108

31.Att ansvarsnivån ska uppfattas som strängare, kan beaktas inom ramen förs. 108

32.bedömningen av tillämpligheten av t.ex. en reklamationsregel – utifrån ens. 108

33.systematisk tolkning av reklamationsregelns syfte i relation till andra reglers. 108

34.– men så behöver inte vara fallet. Ett argument till stöd för att ett strängares. 108

35.ansvar för produktskador inte ska bli föremål för kontraktsmässiga begräns-s. 108

36.ningar, t.ex. reklamationsregler, är att det borde föreligga enhetlighet avseendes. 108

37.såväl säljares som tillverkares produktansvar, om säljaren har åsidosatt sådanas. 108

38.plikter som även hade gjort tillverkaren ansvarig enligt deliktsregler. Att sälja-s. 108

39.ren har ett avtal med köparen borde enligt ett sådant synsätt inte uppfattas soms. 108

40.en generell ansvarsfrihetsgrund avseende situationer då produktskador inträf-s. 108

41.far, om tillverkaren hade haft ett motsvarande ansvar.s. 108

42.Sammanfattningsvis kan konstateras att det s.k. tillverkaransvaret tar siktes. 108

43.på ett förhållandevis strängt ansvar för tillverkare av varor med skadebringandes. 108

44.egenskaper. Avtalsparterna kan emellertid också göra gällande dessa strängas. 108

45.aktsamhetskrav och ansvaret är, mot bakgrund av KöpL:s utformning, baserats. 108

46.på ett deliktsansvar. Att ett sådant produktansvar kan uppkomma för avtals-s. 108

47.285 parter medför alltså inte nödvändigtvis överlappningar i förhållande till kontraktsansvaret, eftersom produktskadornas klassificering motverkar överlappningen. Däremot kan man även i dessa situationer fråga sig om en tillämpning av ett mer strängt ansvar ska medföra att motparten kan göra gällande kontraktsrättsliga begränsningsregler. Det kontraktuella tillämpningsresultatet, dvs. icke-ersättning vid produktskador, kan därför ”smitta av sig” även inom ramen för argumentationen inom det till fält som till synes uteslutande regleras av deliktsrätten.s. 108

Det skadegörande beteendets art

Inledning

1.Det finns vissa uttryck i rättskällorna för att en yttersta gräns för avtalets eventuella exklusivitet går vid brottsligt agerande.1245 Om det är fråga om en ren förmögenhetsskada på grund av brott, kan 2:2 SkL tillämpas som grund för skadeståndsskyldighet även i avtalsförhållanden.1246 Betydelsen av avtalspartens brottsliga agerande aktualiserar en mängd olika rättstillämpningsfrågor. Här ska enbart de civilrättsliga frågorna behandlas men temat är av betydelse även för mer processrättsligt inriktade frågeställningar.1247s. 109

Är ett brott alltid ett avtalsbrott?

1.Inledningsvis kan konstateras att ett brott inte alltid utgör ett avtalsbrott. Ett brottsligt beteende kan således falla utanför avtalsförhållandets reglering. Exempel härpå är om en bostadshyrestagare är inblandad i en bilolycka med sin hyresvärd eller om en köpare förtalar sin säljare, vilket i vissa fall skulle kunna 286s. 109

2.berättiga till hävning av avtalet.1248 I det första exemplet finns inget kontrakts-s. 110

3.brott, och i det andra exemplet skulle kontraktsbrottet inte medföra en rätt tills. 110

4.skadestånd.1249 Frågor om regelkonflikter, i snävare mening, skulle alltså enligts. 110

5.detta synsätt bara komma i fråga när en viss handling ger upphov till skade-s. 110

6.ståndsansvar enligt båda rättsområdena.1250 Lösningen skulle då bli att kon-s. 110

7.traktsansvaret avgränsas, antingen genom att ett kontraktsbrott inte anses has. 110

8.skett eller att det inte medför en rätt till skadestånd. En sådan intern avgräns-s. 110

9.ning av kontraktsansvaret kan tolkas på olika sätt beträffande möjligheten atts. 110

10.då använda deliktsregler. Om en kontraktsrättslig påföljdsregel inte syftar tills. 110

11.att reglera en uppkommen skada, finns generellt sett inga hinder för att all-s. 110

12.männa – deliktuella – skadeståndsregler används till stöd för skadestånd.1251s. 110

13.Att ett brottsligt beteende inte utgör ett avtalsbrott, innebär alltså inte atts. 110

14.en avtalspart är nekad rätt till ersättning. Deliktsrätten har i dessa situationers. 110

15.en tydligt utfyllande verkan, dvs. ersättning kan utges på deliktsrättslig grund.s. 110

16.En jämförelse kan härvid göras med de situationer där den aktuella skadety-s. 110

17.pen inte ersätts i enligt kontraktsregler. Kontraktsregelns avgränsning ska dås. 110

18.inte uppfattas som ett resultat om icke-ersättning, vilket får genomslag ävens. 110

19.beträffande den deliktuella grunden (här ”brott”). Vid brottsligt beteende hars. 110

20.deliktsreglerna en motsvarande utfyllande karaktär; eftersom ersättning intes. 110

21.medges enligt kontraktet kan man använda deliktsregler för att uppnå etts. 110

22.annat (”positivt”) resultat i ersättningsfrågan.s. 110

23.I vilka situationer brottet, dvs. det straffbelagda beteendet, är att anse soms. 110

24.ett avtalsbrott är inte helt klarlagt. Vissa brottsliga beteenden kan medföra etts. 110

25.avtals ogiltighet, t.ex. ocker och svek. Härvid finns det alltså en överlappnings. 110

26.mellan det straffbara området och ogiltighetsreglerna. Brottsligt beteende soms. 110

27.sker inom ramen för avtalsingående, t.ex. bedrägeri, utgör ett avtalsbrott i dens. 110

28.utsträckning bedrägeriet medför att avtalsparten inte uppfyller sina avtalsför-s. 110

29.pliktelser. Mer långsökta – i meningen från de centrala avtalsförpliktelsernas. 110

30.avlägsna – brott skulle kunna anses relevanta, om sådana brott skadar förtro-s. 110

31.endet för avtalsparten. Om en av avtalsparterna begår ett brott, kan det inne-s. 110

32.bära en förtroendeskada vilket leder till en rätt att göra gällande kontraktuellas. 110

33.påföljder, t.ex. hävning.1252 Även mer avlägsna brott kan medföra en sådan för-s. 110

34.troendeskada att det utgör ett avtalsbrott vilket berättigar till hävning.1253 San-s. 110

35.nolikt föreligger även en rätt till skadestånd i dessa situationer.s. 110

36.287s. 110

Överlappande ansvarsregler vid brott

1.Om man i ett enskilt fall kan konstatera att ett brottsligt beteende även utgör ett avtalsbrott, är frågan om kontraktuella eller deliktuella ersättningsregler ska tillämpas. Huruvida avtalsförhållandet i sådana fall medför ett exkluderande av deliktuella skadeståndsnormer handlar alltså om avtalets exklusivitet i dessa fall. Ett exempel är hur olika ansvarsbegränsningar avseende avtalsbrottet påverkas av att agerandet är brottsligt och ett annat exempel är hur tidsgränser för ansvaret påverkas. Frågan är alltså om det finns någon norm som säger att man inte kan begränsa sitt ansvar för brottsligt beteende, antingen genom avtalsrättsliga regler som medför att ansvarsbegränsningar åsidosätts vid brott eller att brottsligt beteende genombryter avtalets eventuella exklusivitet. Brottets ersättningsfrämjande effekt kan alltså betraktas som en slags ”omvänd spärregel”.s. 111

2.Huruvida man klassificerar en sådan norm som avtalsrättslig eller deliktsrättslig kan hävdas spela mindre roll eftersom tillämpningsresultatet troligtvis blir likartat. Brottet får nämligen en ersättningsfrämjande effekt. Utfallet i en konkret ersättningsfråga kan dock bli olika beroende på om brottet aktualiserar en tillämpning av en kontrakts- eller deliktsregel. T.ex. skulle en prövning enligt 36 § AvtL kunna bli aktuellt om brottet ska betraktas inom ramen för den avtalsrättsliga regleringen. Denna bestämmelse innebär en avvägning av en mängd olika omständigheter, vilka ska beaktas vid bedömningen av t.ex. en ansvarsbegränsning.1254 I ett visst fall skulle därmed en ansvarsbegränsning kunna göras gällande trots det brottsliga agerandet. Om brottet medför att deliktsregler ska tillämpas, så kan det emellertid noteras att kvalificeringen av agerandet som brottsligt inte innebär att skadestånd alltid ska utgå. Det finns även sådana specifikt (brotts)skadeståndsrättsliga avgränsningar som också ska beaktas, t.ex. skyddsändamålsläran.s. 111

Brott – en omvänd spärregel?

1.I svensk rätt kontraktsrätt finns det ingen generell genombrottsregel om skadevållaren agerat grovt vårdslöst eller med uppsåt.1255 Med det menas att det inte finns någon rättslig princip som innebär att uppsåtligen eller av vårdslöshet tillfogade skador gör att ansvarsfriskrivningar eller andra ansvarsbegränsande regler och avtalsvillkor åsidosätts.1256 Däremot finns ett antal undantag 288s. 111

2.i den kontraktsrättsliga lagstiftningen innebärande att ansvarsbegränsningars. 112

3.genombryts vid sådant agerande.1257s. 112

4.Om sådana ansvarsbegränsande regler genombryts vid grov vårdslöshet ellers. 112

5.uppsåt, omfattar genombrottsregeln även brottsligt agerande. Det medför atts. 112

6.den kontraktsrättsliga regleringen i vissa fall innehåller sätt att hantera brotts-s. 112

7.ligt beteende, så att det brottsliga beteendet kan sägas ha ersättningsfrämjandes. 112

8.verkan inom ramen för den kontraktsrättsliga lagstiftningen. Det finns ävens. 112

9.ett antal undantag från ansvarsbegränsningar vid grov vårdslöshet enligt etts. 112

10.flertal standardavtal.1258 Det medför att resultatet blir detsamma oberoendes. 112

11.av om skadelidanden gör gällande ett kontrakts- eller deliktsansvar.1259 Ävens. 112

12.i dessa fall kan man anta att om det skadeståndsgrundande beteendet i en visss. 112

13.situation är brottsligt, så medför det att motsvarande undantag från eventuellas. 112

14.ansvarsbegränsningar kan göras.s. 112

15.Ett avtalsvillkor kan i vissa fall även omfatta ett deliktsanspråk.1260 Ett avtals-s. 112

16.villkor om korttidspreskription som träffar ett deliktsanspråk, är inte hellers. 112

17.nödvändigtvis oskäligt även om kravet grundas på uppsåt eller grov vårdslöshet.s. 112

18.I NJA 2000 s. 462 skulle en flygpassagerare resa från Stockholm till Köpenhamn.s. 112

19.Strax efter starten havererade flygplanet. Passageraren väckte skadeståndstalans. 112

20.mot flygbolaget och yrkade att flygbolaget skulle förpliktas betala ca 1,3 miljoners. 112

21.kr avseende den skada han drabbats av på grund av haveriet. Flygpassagerarens. 112

22.gjorde gällande att flygbolaget var skadeståndsskyldigt på allmän skadestånds-s. 112

23.rättslig grund. I de allmänna befordringsvillkoren angavs att rätt till skadestånds. 112

24.var underkastat en preskriptionsfrist om två år. Flygbolaget bestred talan ochs. 112

25.gjorde gällande att anspråket var preskriberat, i första hand på grund av avta-s. 112

26.let, i andra hand på grund av preskriptionsbestämmelsen i 9:29 luftfartslagens. 112

27.(1957:297). HD uttalade att avtalsvillkoret om tvåårspreskription omfattades. 112

28.anspråk oavsett på vilken grund anspråket gjordes gällande. Det ansågs intes. 112

29.heller oskäligt enligt 36 § AvtL att avtalad preskriptionstid om två år gällde ävens. 112

30.om anspråket grundades på uppsåt eller grov vårdslöshet. HD konstaterade atts. 112

31.ordalydelsen i avtalet medförde att även anspråk på annan grund omfattades.s. 112

32.Eftersom en sådan tolkning inte stod i strid med de lagregler som gällde för dets. 112

33.aktuella avtalet, var avtalsvillkoret inte oskäligt.s. 112

34.En jämförelse kan göras med teorin om efficient breach. Denna teori ger en för-s. 112

35.klaring till att uppsåt – eller vårdslöshet – inte spelar någon roll för rätten tills. 112

36.skadestånd i engelsk kontraktsrätt. Teorin baseras på att det kan vara mer sam-s. 112

37.hällsekonomiskt effektivt att en part begår ett avtalsbrott, så länge som partens. 112

38.själv efter avtalsbrottet – och efter att denne betalat eventuell ersättning tills. 112

39.289 motparten – får en bättre förmögenhetsställning.1261 Om emellertid det brottsliga beteendet skulle medföra att skadelidande avtalspart får mer i ersättning än vad denne annars hade fått, minskar emellertid effekten av efficient breachteorin.s. 112

40.En särskild fråga är emellertid om just brottsligt beteende kan medföra ett åsidosättande av avtalade ansvarsbegränsningar, t.ex. friskrivningar eller tidsgränser för ansvaret. Frågan är alltså om det, vid sidan av de s.k. genombrottsregler som förekommer vid uppsåt och grov oaktsamhet, kan anses finnas en särskild genombrottsnorm som tar sikte på just brottsligt beteende. Brottsligt förfarande skulle i så fall kunna uppfattas som en ”omvänd spärregel”, innebärande att avtalade eller kontraktsrättsliga ansvarsregler åsidosätts.1262s. 113

41.Det finns viss lagstiftning som ger stöd åt slutsatsen att olika ansvarsbegränsningar – i vid mening – kan åsidosättas om skadevållaren har gjort sig skyldig till just brottsligt agerande. Det förekommer exempelvis i associationsrättslig lagstiftning. I 29:12 ABL anges att styrelsen har rätt att väcka skadeståndstalan grundad på brott även om ansvarsfrihet har beviljats eller om tiden för talans väckande har löpt ut. Ett rättsfall som talar för att brottsligt agerande kan betraktas som en ”omvänd spärregel” är NJA 1998 s. 390 (Diamantfallet). Fallet avsåg tillämpligheten av en ansvarsbegränsning enligt Postverkets, numera upphävda, kungörelse (1966:120) angående postverkets ansvarighet för försändelser och medel, när talan grundas på brott. Enligt det fallet ansågs Postverket inte kunna göra gällande ansvarsbegränsningen när talan grundades på anställdas brottsliga agerande. Däremot tillmättes inte brottsligt agerande hos anställda någon betydelse i rättsfallet NJA 2014 s. 760 (Cargo Center). Frågan om det brottsliga agerandets ersättningsfrämjande effekt är därmed tämligen osäker.s. 113

42.Om ett brottsligt beteende har en generellt ersättningsfrämjande effekt, så innebär det emellertid inte att frågan om skadestånd på grund av brott enbart ska behandlas enligt deliktsrättsliga regler. Parternas uttryckliga reglering av skadeståndsskyldigheten ska enligt 1:1 SkL gälla framför den deliktsregler. Bestämmelsen i 1:1 SkL innebär vidare att SkL inte ska uppfattas som en exklusiv reglering av parternas skadeståndsansvar, t.ex. beträffande skadestånd för ren förmögenhetsskada vid brott enligt 2:2 SkL.s. 113

43.På rättspolitisk nivå kan det naturligtvis finnas goda argument för att inte upprätthålla avtal som innebär att en avtalspart friskriver sig från skador på grund av brott. Det finns även ett flertal sätt att kontrollera vad som i såväl ett parts- som samhällsperspektiv framstår som orimliga effekter av att ena parten beter sig brottsligt.1263 Ett sådant, mycket grundläggande, exempel är ogiltighetsreglerna i AvtL. Ett annat exempel är principen pactum turpe. Denna prin290s. 113

44.cip avser osedliga avtal och kan sägas ta sikte på sådana avtal vars effekter, oms. 114

45.de upprätthålls, skulle främja omoraliska och icke önskvärda beteenden. Atts. 114

46.rättsordningen inte ska tillhandahålla ett skydd för sådana omoraliska avtal ärs. 114

47.tämligen uppenbart. Användningen av pactum turpe kompliceras emellertid avs. 114

48.att det medför en moralisk värdering av avtalsförhållandets verkningar, vilkets. 114

49.försvårar den praktiska hanteringen. Det gäller såväl avseende dess effekters. 114

50.beträffande avtalets ogiltighet, som ytterligare möjligheten att i domstol avvisas. 114

51.en talan som avser fullgörandet av ett osedligt avtal.s. 114

52.Om ett brottsligt beteende i avtalsförhållanden medför tillämpning av ens. 114

53.”omvänd spärregel” innebär det inte nödvändigtvis att samtliga skadegörandes. 114

54.brott alltid ska ersättas. Brottsligt beteende hos skadevållaren medför intes. 114

55.alltid en rätt till skadestånd för den som lidit skada på grund av brottet. Skade-s. 114

56.ståndsskyldighet på grund av brott begränsas genom den s.k. skyddsändamåls-s. 114

57.läran, vilket innebär att brottsligt beteende är skadeståndsgrundande enbarts. 114

58.om brottsstadgandet syftar till ett skydda den skadelidandes intresse.1264 Frågans. 114

59.om just avtalsparten har ett skydd mot motpartens brottslighet, får antas beros. 114

60.på syftet med den aktuella lagstiftning som straffrättsligt sanktionerar bete-s. 114

61.endet. Det avgörande för om brottet är ersättningsfrämjande blir i så fall oms. 114

62.straffstadgandet syftar till att skydda personer som har ett avtalsförhållande tills. 114

63.skadevållaren eller inte. Det innebär att skadestånd p.g.a. brottet syftar till atts. 114

64.skydda de personer som har fått sina intressen kränkta, som inte kan skydda sigs. 114

65.genom avtal. Om straffstadgandet helt sammanfaller med kriminaliseringenss. 114

66.skyddssyfte så innebär det, enligt detta synsätt, att kontraktsreglerna ska till-s. 114

67.lämpas även vid brottsligt handlande.s. 114

68.Ett annat tänkbart sätt att hantera brottsligt agerande inom ramen förs. 114

69.avtalsförhållanden, är att låta kontraktsregeln ha företräde om syftet med kri-s. 114

70.minaliseringen helt sammanfaller med kontraktsreglerna.1265 Det skulle alltsås. 114

71.innebära en sorts avgränsning mot bakgrund av kriminaliseringens skyddsän-s. 114

72.damål. Tillämpningen skulle dock baseras snarare på att kontraktsregeln hars. 114

73.företräde framför kriminaliseringens skyddsändamål, än att skyddsändamålets. 114

74.inte skulle avse skadelidande avtalsparter.s. 114

75.Det finns ett flertal straffbud som syftar till att skydda parter som befin-s. 114

76.ner sig i ett avtalsförhållande, t.ex. en uppdragstagares förskingring av huvud-s. 114

77.mannens egendom.1266 Det straffrättsliga ansvaret bygger i stor utsträckning pås. 114

78.den förtroendeposition som uppdragstagaren erhållit genom avtalet med upp-s. 114

79.dragsgivaren. Syftet med kriminaliseringen är att skydda uppdragsgivare soms. 114

80.överlåtit viss egendom till en uppdragstagare från att uppdragstagaren otillbör-s. 114

81.ligen utnyttjar egendomen eller frånhänder sig den. Man kan alltså uttryckas. 114

82.det som att kriminaliseringen syftar till att skydda avtalsintresset, men atts. 114

83.291 detta sker genom andra medel (straff) än i civilrätten. Problemet med synsättet att kriminaliseringens syfte ska vara utslagsgivande är också att det är svårt att hitta enbart ett skyddssyfte bakom ett straffstadgande. Det kan nämligen syfta till att skydda den skadelidandes förmögenhet samtidigt som andra intressen också kan göra anspråk på att vara lagens skyddsintresse, t.ex. olika samhälleliga intressen.1267s. 114

Avtalsförhållandets ersättningsfrämjande effekt vid brottsligt