Citat i kontext

Stycket

Fotnot 267

Inom ramen för den fria culpabedömningen kan även rättspraxis användas som argumentativt stöd för att utmejsla särskilda handlingsnormer. Vad som åstadkoms genom HD:s ställnings- taganden i en fri culpabedömning är också att de fastslår en handlingsnorm – specifik för de konkreta omständigheterna i fallet – vilket gör att senare bedömningar av samma typsituation kan avgöras mot bakgrund av den av HD fastslagna handlingsnormen. T.ex. kan NJA 1993 s. 149 (Golfmålet) anses ge uttryck för vilka konkreta försiktighetsmått en golfare ska iaktta till säkerställande av säkra utslag. När den fria culpabedömningen s.a.s. ”stelnar” till en mer konkret handlingsnorm fungerar den som vägledande för framtida fall avseende vilka moment som ska tillmätas betydelse i en avvägning avseende vem som ska bära risken för en skada. Ska- desituationerna kan dock i enskilda fall vara av så olika karaktär att det är svårt att få tillräcklig ledning från rättspraxis, jfr Agell, Anders (1962). Samtycke och risktagande, s. 73.

Inom ramen för den fria culpabedömningen kan även rättspraxis användas som argumentativt stöd för att utmejsla särskilda handlingsnormer. Vad som åstadkoms genom HD:s ställnings- taganden i en fri culpabedömning är också att de fastslår en handlingsnorm – specifik för de konkreta omständigheterna i fallet – vilket gör att senare bedömningar av samma typsituation kan avgöras mot bakgrund av den av HD fastslagna handlingsnormen. T.ex. kan NJA 1993 s. 149 (Golfmålet) anses ge uttryck för vilka konkreta försiktighetsmått en golfare ska iaktta till säkerställande av säkra utslag. När den fria culpabedömningen s.a.s. ”stelnar” till en mer konkret handlingsnorm fungerar den som vägledande för framtida fall avseende vilka moment som ska tillmätas betydelse i en avvägning avseende vem som ska bära risken för en skada. Ska- desituationerna kan dock i enskilda fall vara av så olika karaktär att det är svårt att få tillräcklig ledning från rättspraxis, jfr Agell, Anders (1962). Samtycke och risktagande, s. 73.s. 19