Prop. 1973:129 s. 126 och prop. 1981/82:71 s. 66, se även exempelvis AD 2014 nr 41. AD har ända sedan 30-talet vid bedömningar av uppsägningar där kollektiv- avtalet innehåller ett krav på saklig grund vid uppsägning upprätthållit principen att sjukdom i sig inte är saklig grund för uppsägning, SOU 1973:7 Trygghet i anställ- ningen, s. 103. Jfr även AD 1939 nr 69 och AD 1954 nr 35. I AD 1939 nr 69 sägs att sjukdom inte kan utgöra grund för avsked om inte sjukdomen är obotlig eller att arbetstagarens svaghet eller ömtålighet leder till att denne ofta drabbas av sjukdomar och hälsotillståndet är sådant att arbetstagaren inte kan sägas ha de fysiska kvalifika- tioner som är nödvändiga för arbetet.
Hänvisas från p. 9 (s. 2097)
9.När en arbetstagare sägs upp på grund av personliga skäl så ska en bedömning av arbetsgivarens agerande före skiljandet från anställningen göras. Då det finns långtgående krav på att arbetsgivaren ska vidta åtgärder för att en anställd ska kunna beredas fortsatt sysselsättning hos arbetsgivaren kan frågan om kraven har uppfyllts ingå som en del av denna bedömning. Detta aktualiseras framför allt i samband med att arbetstagare har sagts upp på grund av sjukdom. Sjukdom eller liknande förhållanden som ålder eller nedsatt arbetsförmåga utgör i normalfallet inte saklig grund för uppsägning. I förarbetena framhålls att sjukdom som regel inte bör leda till uppsägning utan i stället till att arbetsgivaren vidtar åtgärder för att underlätta arbetet för arbetstagaren, såsom anpassning av arbetet eller omplacering till ett mindre krävande arbete. Det är enbart om nedsättningen är varaktig och så väsentlig att arbetstagaren inte kan utföra något arbete av betydelse för arbetsgivaren som nedsättningen utgör saklig grund för uppsägning.s. 2097