Närliggande

1.Jag har inte uppmärksammat att termen ”genomsyn” används av HD. Gäverth har hänvisat till NJA 1981 s. 562 för att understödja att genomsyn förekommer i civilprocesser. Han utvecklar inte närmare vad som bekräftar att genomsyn tillämpades i detta mål och framhåller att han inte heller har gjort någon studie av HD-fall vad gäller genomsyn.[^1428] Jan Ramberg har tidigare hänvisat till samma mål för att påvisa att det förekommer en genomsynsprincip i civilrätten. Denna princip innebär enligt Ramberg att HD ser till det reella syftet med rättshandlingen och inte bara till det formella. Vad som bekräftar att det reella syftet förhåller sig på visst sätt utvecklar han inte närmare.[^1429] I målet hade AB A på avbetalning sålt inventarier till AB B. I avtalet ingick också att AB A skulle ansvara för inredning och installationer hos AB B. Som säkerhet för AB A:s fordran hade det i avtalet tagits in ett återtagandeförbehåll med avseende på de överlåtna inventarierna. AB B hamnade på obestånd och överlät då, med AB A:s godkännande, hela rörelsen till AB C. För detta erlade AB C ett visst kontantbelopp till AB B, samt tog över AB B:s resterande betalningsansvar gentemot AB A. Frågan var om detta innebar att AB A hade gynnats på de andra konkursborgenärernas bekostnad och om konkursboet genom återvinning kunde kräva AB A på skillnaden mellan dennes fordran och värdet på inventarierna. HD anförde i domskälen att AB B:s rättshandling med AB C reellt sett inneburit att AB B förfogat över en tillgång i rörelsen för att befria sig från sin skuld till AB A. Till den del AB A:s fordran översteg värdet på inventarierna ansågs AB A därför ha fått betalt för en oprioriterad fordran. I motsvarande mån ansågs konkursboets ekonomiska ställning ha försvagats. Med anledning av beloppets storlek anförde HD att rättshandlingen dessutom var otillbörlig enligt 4:5 KonkL. AB A antogs ha känt till detta, liksom att AB B varit på obestånd. HD framförde också att det faktiska och ekonomiska resultat som hade uppnåtts genom transaktionerna lika gärna hade kunnat uppnås genom att AB B sålt rörelsen till AB A på villkor att AB B skulle friges från den återstående 378 skulden. En sådan rättshandling hade enligt HD varit klart återvinningsbar. Till den del AB A:s fordran översteg värdet på inventarierna ansågs därför återvinning kunna ske från AB A. I domskälen förekommer inte termen ”genomsyn”, men däremot talas det om vad rättshandlingarna ”reellt sett innebar”. Det är inte helt klart vad HD enligt Ramberg och Gäverth kan tänkas ha sett igenom. Möjligen rör det sig om det förhållandet att AB A inte gynnades direkt av AB B. Detta antyds av HD:s argument att återvinning hade kunnat ske om AB B på samma villkor hade sålt rörelsen till AB A istället för till AB C. Det är svårt att ur denna dom uttyda några allmänna riktlinjer för när genomsyn kan ske. Bedömningen av vad rättshandlingarna reellt sett innebar framstår som nära knuten till just den rättsfråga som prövades. Exempelvis följer det inte av domen att det skulle röra sig om två separata upplåtelser i Avverkningsmålet eller att det skulle röra sig om en avyttring i Omstruktureringsmålet. Hesser och Hessler har i förarbetena till den tidigare skatteflyktslagen hänvisat till NJA 1947 s. 647 och NJA 1975 s. 45 för att påvisa att det i civilrättslig praxis finns utrymme att vidta genomsyn av juridiska former som inte motsvarar deras verkliga eller egentliga innebörd.[^1430] I det förstnämnda målet ansågs ägarna till ett aktiebolag personligen ansvara för ett skadestånd på grund av bristande underhåll av en damm. HD använder inte själv termen ”genomsyn” i detta mål, utan anger bara de omständigheter på vilka domslutet om det personliga ansvaret skulle grundas. I det senare målet lade HD vikt vid att ett aktiebolag drev sin verksamhet uteslutande i ett systerbolags intresse, samt hade alltför otillräckliga medel för att driva verksamheten självständigt. HD anförde att systerbolaget därför skulle ses som den egentlige rörelseidkaren, eller i vart fall som så delaktig att detta bolag inte kunde undgå betalningsansvar gentemot verksamhetens fordringsägare. Vad som står klart från dessa avgöranden är att HD inte bara har tagit fasta på vilket subjekt som enligt ingångna avtal skulle svara för en viss skuld, utan att också andra omständigheter ansetts vara relevanta för att avgöra vem som ska ansvara för i målen uppkomna skulder. Det handlade i dessa mål inte om att kvalificera förekommande avtal och rättshandlingar under någon särskild 379 etikett. Det är svårt att se att dessa fall skulle ge någon större ledning för skattemålen ovan. HD har själv hänvisat till dessa mål i NJA 2014 s. 877. I detta mål uttalade HD att det finns flera olika grunder för ansvarsgenombrott. Det kan grunda sig på att verksamheten egentligen bedrivits av aktieägaren själv (som exempel hänvisar HD till NJA 1975 s. 45). Det kan också grunda sig på allmänna skadeståndsrättsliga regler (som exempel hänvisar HD till NJA 1947 s. 647). I NJA 2014 s. 877 uppgavs att ett aktiebolag nyligen hade förlorat en rättsprocess. Motparten gjorde gällande att aktieägarna skulle svara personligen för motpartens rättegångskostnader. HD framhöll att friheten från personligt ansvar utgör en hörnpelare i aktiebolagsrätten och att försiktighet bör iakttas innan den åsidosätts. Utrymme för att åsidosätta den borde enligt HD emellertid vara större när det gäller ett ansvar mot så kallade ofrivilliga borgenärer. En borgenär som frivilligt träder i förbindelse med ett aktiebolag (genom till exempel avtal) har typiskt sett haft möjlighet att utvärdera bolaget på förhand och ta ställning till de risker som avtalet medför. Detsamma gäller inte en ofrivillig borgenär (till exempel den som får ett anspråk på skadestånd mot bolaget). Därefter uttalade HD att huruvida aktieägarnas frihet från personligt ansvar i ett sådant fall ska åsidosättas ankommer på vilken slags fordran det rör sig om och ändamålet med den regel som fordringen grundar sig på. I förevarande fall hade aktiebolaget, enligt HD:s mening, bildats enbart i syfte att driva rättsprocessen. Dessutom hade bolaget enbart försetts med medel som täckte de egna ombudskostnaderna. Enligt HD hade arrangemanget uteslutande tillskapats för att kringgå RB:s regler om ansvaret för rättegångskostnader. På grund av detta hölls aktieägarna personligt ansvariga. Det som HD kan sägas ha sett igenom i detta mål är det begränsade personliga ansvaret. Någon kvalificeringsfråga uppställde inte HD (exempelvis diskuterade inte HD huruvida det var fråga om ett aktiebolag eller inte). I relation till Avverknings-, Omstrukturerings-, Fastighets- och Flygplansleasingmålet kan HD:s avgörande i NJA 2014 s. 877 på sin höjd ge metodologisk ledning för när genomsyn kan ske. Såvitt gäller metoden kan noteras att HFD uttalade att försiktighet ska iakttas innan det begränsade personliga ansvaret åsidosätts eftersom detta utgör en hörnpelare i aktiebolagsrätten. Av detta följer inte att stor restriktivitet 380 alltid ska iakttas innan ett avtal omkvalificeras.[^1431] När det gäller HD:s metodologiska tillvägagångssätt i NJA 2014 s. 877 kan också noteras att HD lade vikt vid ändamålet bakom den regel som fordringen grundade sig på. I sin slutsats uttalar också HD att arrangemanget uteslutande tillskapats för att kringgå vissa regler i RB. Det kan frågas om inte följsamhet gentemot denna metod i skatterätten borde innebära att tillämpningen av genomsyn blir beroende av vilka ändamål som ligger bakom de skatteregler som är föremål för tillämpning. I så fall står det emellertid klart att den civilrättsliga bedömningen inte är fristående och prejudiciell i förhållande till den skatterättsliga. Hultqvist har med stöd av NJA 1986 s. 205 hävdat att de enskilda inte ens i dispositiva tvistemål helt disponerar över de civilrättsliga instituten.[^1432] Det ska noteras att Hultqvist inte hänvisar till detta mål för att visa att ett specifikt skatterättsligt avgörande vilar på en civilrättslig kvalificering. Tvärtom hänvisar han till det för att visa att det inte alltid är så enkelt att lägga ”den civilrättsliga innebörden” till grund för den skatterättsliga kvalifikationen. I målet hade säljaren av en fastighet väckt talan mot köparen om att dels försäljningen skulle återgå, dels att köparens beviljade lagfart skulle undanröjas. Som grund för detta anförde säljaren att avtalet var ogiltigt på grund av köparens bristande betalning. Köparen hade medgett käromålet. Enligt HD saknade emellertid säljarens ogiltighetstalan helt rättslig grund. Vidare framhöll HD att även om utgångspunkten i ett dispositivt mål är att domstolen ska döma i enlighet med ett medgivande gäller inte detta undantagslöst. Ett mål kan nämligen även innehålla indispositiva moment, särskilt om hänsyn till tredje man eller allmänna intressen gör sig gällande. Talan om återgång var enligt HD i detta fall en maskerad återförsäljning i syfte att undkomma skyldigheten att söka lagfart. Dessutom skulle det kunna vara ett sätt att undkomma stämpelskattskyldigheten och att försämra en eventuell pant-, nyttjandeoch servitutsrättsinnehavares ställning. Svarandens medgivande skulle därför inte läggas till grund för ett bifall av käromålet. Det är svårt att med ledning av detta mål avgöra huruvida de kvalificeringar som HFD gjorde i Avverknings-, Omstrukturerings-, Fastighets- och Flygplansleasing 381 målen överensstämmer med hur sakförhållandena hade kvalificerats i civilrätten. Termen ”genomsyn” har i övrigt framförallt förekommit i gåvoskattemål och har då åberopats av underrätter, av tvistande parter eller av referenten i HD.[^1433] Termen har använts av HD i ett häktningsmål, men inte för att analysera det som inträffat utan för att beskriva att SKV tillämpat genomsyn i ett skatteärende som låg till grund för häktningsmålet.[^1434] I övrigt har termen förekommit i vissa tillägg och skiljaktiga meningar från olika justitieråd i HD.[^1435] Från civilrättslitteraturen märks att Ramberg i en lärobok på temat avtalsrätt tidigare framhållit att ett avtals form inte behöver överensstämma med dess egentliga syfte. Han uttryckte att en viss avtalsform kan ha valts för att kringgå ett visst regelverk. Utrymme finns då att med stöd av det han benämnde ”genomsynsprincipen” se igenom det formella för att finna det reella.[^1436] Uttalandet återfinns i flera upplagor av Rambergs bok,[^1437] men togs bort från och med 7:e upplagan 2007.[^1438] Gäverth har hänvisat till Rambergs tidigare uttalande för att stödja sitt påstående om att när termen ”genomsyn” används i civilrätten handlar det ofta om att bedöma enstaka rättshandlingar som har fått en oriktig benämning. Gäverth utvecklar inte närmare vad detta innebär, utan förklarar tvärtom att han avgränsar bort denna typ av genomsynsfall. Istället fokuserar han på situationer då skatterättslig genomsyn har tillämpats genom att den sammantagna ekonomiska innebörden av flera rättshandlingar har bedömts.[^1439] Eftersom bedömningen av den sammantagna innebörden av flera rättshandlingar enligt Gäverth även kan vara civilrättslig[^1440] uppstår emellertid en fråga om vad som skiljer en sådan 382 civilrättslig bedömning åt från en ekonomisk. Detta framgår inte klart av Gäverths studie. Hultqvist har hänvisat till samma uttalande av Ramberg för att påvisa att det i civilrätten förekommer en doktrin om simulerade och dissimulerade rättshandlingar. Denna doktrin innebär enligt Hultqvist att det avgörande vid avtalstolkning är vad parterna avsett att uppnå sinsemellan och inte vad de manifesterat utåt.[^1441] Han visar dock inte att HFD med användning av denna doktrin i något enskilt fall har kvalificerat de inträffade händelseförloppen under samma etiketter som i civilrätten.[^1442] Däremot framhåller han rent generellt att en bedömning av en kedja av transaktioner får göras från fall till fall.[^1443] Något som kan antas ligga förhållandevis nära genomsyn är det som brukar kallas ”principen om rättsmissbruk”. Lennander har förklarat ”rättsmissbruk” som det förhållandet att någon åstadkommer ett klandervärt rättsläge och därefter åberopar detta till sin egen förmån. Principen om rättsmissbruk handlar om att någon inte ska kunna dra nytta av sitt oredliga agerande.[^1444] Enligt henne förekommer en sådan princip i tysk rätt. Däremot förekommer inte något rättsinstitut i Sverige som uttryckligen benämns ”rättsmissbruk”.[^1445] Enligt både Lennander och Jori Munukka är idén om rättsmissbruk emellertid närvarande i svensk civilrätt, även om det inte alltid syns.[^1446] Möjligen är det så att den funktionalistiska traditionen gör det obehövligt med en uttrycklig rättsmissbruksprincip. Enligt Jens Evald har de idéer som principen rättsmissbruk bygger på varit vägledande för rättstillämpningen genom historien.[^1447] Munukka framhåller att den nordiska rätten i så hög grad präglats av ändamålstänkande att det knappt finns skäl att tro att rättigheter kan missbrukas. 383 Sådana kringgåendeförsök kan enligt honom hanteras genom ordinär avtalstolkning.[^1448] Enligt Lennander har principen om rättsmissbruk i stor utsträckning också införlivats genom lagstiftning, till exempel i form av AvtL:ens ogiltighetsregler.[^1449] Vidare framhåller hon att genom denna lagoch praxisutveckling har principen om rättsmissbruk förlorat sin självständiga betydelse.[^1450] Uttrycket ”rättsmissbruk” förekommer i stort sett inte i HD:s praxis. Det enda målet där uttrycket förekommer i HD:s domskäl är mig veterligen NJA 2002 s. 244.[^1451] I målet uttalade HD följande:s. 494