Stycket

48.I sin tolkning och systematisering av rättskällematerialet har Håstad tagit utgångspunkt i att om ett annat rättssubjekt än ett konkursbo tillägnar sig en icke beställd prestation så blir det i princip skyldigt att erlägga ett förväntat vederlag eller värdeersättning (det gör han med hänvisning till NJA 1946 s 122 och NJA 1993 s 13). Han noterar att det även återspeglas i 63 § köplagen om konkursboet förfogar över varan. Håstad påpekar dock att (vad som här benämns) förfogandeprincipen inte har tillämpats vid annat än köp gällande konkursboets tillägnelse och att i rättspraxis har i stället principen om den väsentliga grunden varit avgörande, vilket inneburit att fordran har uppkommit genom avtalet. (Han hänvisar till NJA 1966 s 241, NJA 1979 s 253 och NJA 1981 s 801.) Håstad betonar också att Högsta domstolen har hållit fast vid att inte tilllämpa förfogandeprincipen i NJA 1999 s 617 och NJA 2005 s 510, även om principen har införts med några variationer gällande lokalhyresavtal och anställningsavtal.[^1164]s. 1992