Rättsfall
NJA 1993 s. 13
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
NJA 1993 s. 13
BibTeX
@misc{nja-1993-s-13,
author = {{Högsta domstolen}},
title = {{NJA 1993 s. 13}},
year = {1993},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
33 hänvisningar i 17 artiklar · 33 stycken/fotnoter
Litteratur2 hänvisningar
- HD hänvisade vidare till två fall (NJA 1993 s. 13 och NJA 2007 s. 519) där HD tagit ställning till ersättningsanspråk som en fastighetsägare riktat mot den som utan avtal obehörigen nyttjat en lokal. Ersättning har här utgått för det obehöriga nyttjandet motsvarande skälig hyra. Båda fallen har sedermera hävdats grundas på principer om obehörig vinst, även om HD inte uttryckligen i det första fallet uttalade detta. Det kan inflikas att det dock är svårt att hävda att själva etiketteringen ger någon egentlig vägledning för tillämpningen. I det senare fallet uttalade HD också att ersättningsskyldighet i dylika fall uppkommer oberoende av en avtalsförpliktelse och förutsätter inte heller att skadan vållats genom brott.
- Innebär vad som nu sagts därmed att förstahandshyresgästen har att svara för andrahandshyresgästens kvarstannande? Eller kan man i stället hänvisa till att det var fråga om ett uppsåtligt handlande? Med hänsyn till att JB inte innehåller något entydigt besked i dessa frågor var svaret, under alla omständigheter, inte givet. Att situationen som sådan ifrågasatts som varande utomobligatorisk var ytterligare en komplikation. Vad avser den aspekten har Anders Victorin tidigare, framför allt mot bakgrund av att det saknas en uttrycklig skadeståndsskyldighet i JB när inte lägenheten lämnas i tid samt att det med hänsyn till att kontraktet löpt ut inte kan bli fråga om att ge skadestånd med stöd av 12 kap. 42 §, framfört att det ”tycks innebära att man bör återgå till att betrakta rättsförhållandet som utomobligatoriskt”. Det kan tilläggas att uttalandet görs mot bakgrund av det annorlunda förhållande som bedömdes i NJA 1993 s. 13 (obehörigt nyttjande). HD hänvisade även till detta fall. Att en hyresgäst med avseende på ett obehörigt nyttjande är skyldig att utge ersättning för nyttjandet motsvarande skälig hyra berördes alltså av HD i Lägenheten i Jämjö. Inom parentes är det lätt att hävda en sådan ersättning, vilket också påpekades av Victorin, trots allt innebär att fastighetsägare principiellt blir underkompenserad. Detta följer av att liden skada i regel lär uppgå till ett högre belopp än motsvarande sedvanlig hyra. Med hänsyn till denna konsekvens förefaller det som ansvaret trots allt i den situationen och mot bakgrund av nämnt fall får betraktas som mindre strängt.
Rättshandlingsbegreppet: kriterierna1 hänvisning
- I NJA 2007 s. 519 var situationen en annan. Hyresavtalet med hyresvärden upphörde att gälla strax efter konkursutbrottet. Skyldighet att omedelbart avflytta inträdde då för konkursboet, men konkursboet fortsatte att faktiskt nyttja lokalen i ytterligare två månader. HD ansåg att den situationen tedde sig likartad med den som förelåg i NJA 1993 s. 13, där HD slagit fast att den som använder en lokal utan avtalsstöd ska utge ersättning motsvarande skälig hyra för nyttjandet. Utgången i det målet fick enligt HD i 2007 års avgörande antas närmast ha grundats på allmänna förmögenhetsrättsliga principer om obehörig vinst. Mot bakgrund av detta uttalande HD i det enskilda fallet att konkursboet genom att nyttja lokalen efter det att hyresrätten upphört har undandragit hyresvärden möjligheten att själv använda lokalen. Ersättningsskyldighet i ett sådant fall uppkommer oberoende av avtalsförpliktelse och förutsätter inte heller att skadan har vållats genom brott. Detta avgörande är således uppenbarligen grundat på en allmän princip om obehörig vinst.
- Motsvarande fråga aktualiserades i NJA 1993 s. 13. Här hade en underhyresgäst stannat kvar i lokalerna efter det att ett lokalhyresavtal hade upphört och det utan stöd i något avtal med fastighetsägaren. HD konstaterade helt kortfattat att underhyresgästen hade utan stöd i något avtal nyttjat lokalerna och därmed ”ådragit sig skyldighet att ersätta [hyresvärden] motsvarande skälig hyra för lokalerna”. En liknande situation uppkom sedan i NJA 1999 s. 617, där en lokalhyresgäst hade gått i konkurs och konkursboet förklarat att boet inte hade för avsikt att ställa säkerhet för hyresavtalets fullgörande eller att träda in i avtalet. Trots detta drev konkursboet gäldenärens verksamhet vidare i de förhyrda lokalerna. HD kom här fram till att konkursboet inte kunde åläggas betalningsskyldighet för hyra eller däremot svarande skadestånd för den tiden.
- I NJA 2007 s. 519 (se avsnitt 1.5.2) var problemet delvis ett annat än i NJA 1999 s. 617 och som nu regleras i 12 kap. 31 § JB. Här hade ett konkursbo fortsatt att använda en hyreslokal efter det att konkursgäldenärens hyresavtal upphört att gälla. När ett hyresavtal upphör inträder en skyldighet att omedelbart avflytta. Enligt HD var situationen likartad den i NJA 1993 s. 13, där som sagts HD fann att den som använde en lokal utan avtalsstöd skulle utge ersättning motsvarande skälig hyra för nyttjandet. I 2007 års avgörande anges att utgången ”får antas närmast ha grundats på allmänna förmögenhetsrättsliga principer om obehörig vinst”. HD angav också att konkursboets agerande hade medfört att hyresvärden betagits möjligheten att själv använda lokalen och att ersättningsskyldighet i ett sådant fall uppkommer ”oberoende av avtalsförpliktelse” och inte heller ”förutsätter … att skadan har vållats genom brott”. 4.6.2 Nyttjande i familjerättsliga sammanhang I de nyssnämnda avgörandena var det fråga om nyttjarens ersättningsskyldighet när denne nyttjat en bostadslägenhet, en lokal eller mark utan laglig grund. En närliggande fråga om eventuell ersättningsskyldighet uppkommer om en part vid äktenskapsskillnad eller upplösning av ett samboförhållande får rätt att under en tid begagna parternas gemensamma bostad. Den frågan var föremål för prövning redan i NJA 1968 s. 197. Här hade det i en dom om hemskillnad mellan makar meddelats ett förordnande om att hustrun skulle ha rätt att sitta kvar i hemmet intill dess bodelning skedde och frågan var om hon skulle vara ersättningsskyldig för nyttjanderätten.
Fordrans uppkomst inom insolvensrätten4 hänvisningar
- Som nämndes ovan under avsnitt 15.6 har Håstad inte bara anfört konkursrättsliga skäl till stöd för förfogandeprincipen. Han har också menat att konkursboet bör bli bundet som vilket annat rättssubjekt som helst, då boet tillägnar sig varor som det inte har beställt. I sammanhanget hänvisar han bland annat till NJA 1993 s 13. I det fallet hade en underhyresgäst fortsatt att nyttja en lokal, trots att avtalet hade upphört. Högsta domstolen fann att underhyresgästens faktiska nyttjande utgjorde grund för att hyresgästen skulle bli förpliktad att utge ersättning till fastighetsägaren, en ersättning som motsvarade skälig hyra för lokalerna.
- I NJA 2007 s 519 prövades om ett konkursbo skulle bli förpliktat i en situation som liknade den i 1993 års fall. I 2007 års fall hade ett hyresavtal upphört strax efter konkursutbrottet i vilket konkursgäldenären hade varit hyrestagare. Högsta domstolen konstaterade att upphörandet av avtalet innebar en skyldighet för konkursboet att omedelbart flytta från lokalen. Boet kom dock att nyttja lokalen under två månader efter konkursutbrottet. Högsta domstolen jämförde denna situation med den som förelåg i just NJA 1993 s 13.[^1124] Domstolen framhöll också följande:
- I sin tolkning och systematisering av rättskällematerialet har Håstad tagit utgångspunkt i att om ett annat rättssubjekt än ett konkursbo tillägnar sig en icke beställd prestation så blir det i princip skyldigt att erlägga ett förväntat vederlag eller värdeersättning (det gör han med hänvisning till NJA 1946 s 122 och NJA 1993 s 13). Han noterar att det även återspeglas i 63 § köplagen om konkursboet förfogar över varan. Håstad påpekar dock att (vad som här benämns) förfogandeprincipen inte har tillämpats vid annat än köp gällande konkursboets tillägnelse och att i rättspraxis har i stället principen om den väsentliga grunden varit avgörande, vilket inneburit att fordran har uppkommit genom avtalet. (Han hänvisar till NJA 1966 s 241, NJA 1979 s 253 och NJA 1981 s 801.) Håstad betonar också att Högsta domstolen har hållit fast vid att inte tilllämpa förfogandeprincipen i NJA 1999 s 617 och NJA 2005 s 510, även om principen har införts med några variationer gällande lokalhyresavtal och anställningsavtal.[^1164]
Perspektiv på prejudikat: En empirisk undersökning av tingsrätternas bruk av Högsta domstolens rättspraxis i tvistemål4 hänvisningar
- NJA 1984 s. 501, NJA 1991 s. 481, NJA 2005 s. 462 samt NJA 1993 s. 13.
- Se t.ex. NJA 2007 s. 519 och NJA 2013 s. 725. För en diskussion kring huruvida HD i senare rättspraxis anser sig ha etablerat principen om obehörig vinst i NJA 1993 s. 13 se Peter Hultgren & Jan Leidö, ”Reasoning Outside the Box”, i Örjan Edström m.fl. (red), Jubileumsskrift till juridiska institutionen 40 år, Umeå universitet, Umeå 2017, s. 143–167, på s. 164.
- Vad har då dessa, närmast unika, mål gemensamt, som gör att de hänvisas till av såväl högsta som lägsta instans? Denna fråga är svår att besvara, då det framstår som fyra förhållandevis disparata mål. Tre av de fyra målen anknyter till frågor om försäkringsersättning eller skadestånd, men behandlar förhållandevis olika situationer. Medan NJA 1984 s. 501 rör ersättning med anledning av motorfordonsförsäkring, behandlar NJA 1993 s. 13 ersättning för utnyttjande av lokal och obehörig vinst och NJA 2005 s. 462 skadestånd från staten med anledning av långsam handläggning av brottmål. Det fjärde målet, NJA 1991 s. 481, rör fel i tjänst och reparation av båtmotor. Inget av målen är avgjort i plenum, tre av dem är enhälliga och ett av dem har tillägg för egen del.
Varumärket som kontraktsföremål3 hänvisningar
- Prop. 1993/94:122 s. 49 f. Möjligen skulle ersättningen i detta fall kunna liknas vid principen om obehörig vinst, vars ställning i svensk förmögenhetsrätt emellertid är mycket tveksam. Högsta domstolen har i NJA 1993 s. 13 (obehörigt nyttjande av lokal) och NJA 2007 s. 519 (Oceanterminalen) slagit fast att nyttjande av en lokal utan stöd i något avtal, eller efter det att avtalet upphört, medför ersättningsskyldighet motsvarande skälig hyra. Om obehörig vinst som allmän förmögenhetsrättslig princip, se Hellner & Radetzki , Skadeståndsrätt s. 420 samt Munukka, Är obehörig vinst en svensk rättsprin- cip?
- Jfr NJA 1987 s. 388 (olovligt brukande av hyrbil) där brukande av en hyrd bil efter hyresavtalets utgång innebar ett olovligt brukande enligt 10 kap. 7 § brottsbalken. Se även NJA 1993 s. 13 (obehörigt nyttjande av lokal) angående att en underhyresgästs obe- höriga nyttjande av en lokal, utan stöd i avtal med fastighetsägaren, efter det att hyres- avtalet mellan fastighetsägaren och hyresgästen upphört ansågs grunda ersättningsskyl- dighet för underhyresgästen motsvarande skälig hyra för lokalerna. En liknande situation uppkom även i NJA 2007 s. 519 (Oceanterminalen) där ersättningsskyldighet ålades ett konkursbo, en massafordran, som nyttjat en lokal efter att hyresvärden sagt upp hyres- avtalet.
- rörelseöverlåtelse) 89, 141, 160 NJA 1992 s. 439 (Sko City) 18, 48, 253 f., 256, 258, 296, 308 NJA 1993 s. 13 (obehörigt nyttjande av lokal) 198, 209 NJA 1993 s. 188 (Gillette) 332 NJA 1993 s. 222 (cession av rätt till försäkringsersättning) 156 NJA 1994 s. 74 (smultron) 189 NJA 1994 s. 85 (ändring i sophantering) 89 NJA 1995 s. 164 (stickad tunika) 189 NJA 1996 s. 598 (fuktskador i husbil) 125 NJA 1997 s. 109 (Partyman) 208, 210 ff., 230, 235, 301, 311, 314 NJA 1999 s. 71 (Mediambulans) 295 NJA 2001 s. 265 (Spotlight) 135, 213 NJA 2003 s. 555 (Checkpoint) 336 NJA 2004 s. 167 (vederlagsfri upplåtelse av jakträtt) 255, 297 NJA 2004 s. 288 (uppsägning av vederlagsfri upplåtelse
Obehörig vinst-motiveringar2 hänvisningar
- Se främst NJA 1993 s. 13, särskilt i ljuset av NJA 2007 s. 519 och NJA 2009 N 40. Obehörig vinst-principen har sedan länge ett auktoritativt stöd i HD. I ett nu gammalt avgörande från 1925 utgick ersättning enligt en allmän obehörig vinstprincip vilket fortfarande har intresse eftersom Högsta domstolen i det fallet dömde i plenum, NJA 1925 s. 184.
- I NJA 2007 s. 519 hade ett konkursbo använt en hyreslokal efter det att konkursgäldenärens avtal slutat att gälla. Frågan var om massaansvar motsvarande kostnaden för hyra förelåg (vilket det gjorde). I domen uttalades: ”Situationen ter sig därmed likartad den som förelåg i rättsfallet NJA 1993 s. 13. I det rättsfallet slog HD fast att den som använde en lokal utan avtalsstöd skulle utge ersättning motsvarande skälig hyra för nyttjandet. Utgången får antas närmast ha grundats på allmänna förmögenhetsrättsliga principer om obehörig vinst.” (Min kursivering.) Här talar alltså HD om obehörig vinst-principen i pluralisform.
Svensk rättspraxis1 hänvisning
Ren ekonomisk skada2 hänvisningar
- I vissa fall, såsom vid användning av en hyreslokal utan avtal, är det inte uteslutet att en ersättning kan styras längs andra tänkbara argumenteringslinjer, exempelvis med hjälp av om obehörig vinst. Argumentering med hjälp av läran om obehörig vinst har blivit vanligare i HD:s praxis. Se t.ex. HD 1999:128, HD 2005:60, HD 2007:14, HD 2008:47, HD 2008:83, HD 2009:11, HD 2010:66. Se för svensk rätts del t.ex. NJA 1993 s. 13 och NJA 2007 s. 519. Se även Kaisto, DL 1997 s. 229 f.
- NJA 1993 s. 13 s. 174
Nya argumentationslinjer i förmögenhetsrätten2 hänvisningar
- Det betyder inte att obehörig vinst-motiveringen kräver att alla misstagsbetalningar skall gå åter. Den flexibla inställning som praxis intagit till condictio indebiti, som innebär att misstagsbetalningar under vissa omständigheter inte medför rätt till återkravsrätt (t.ex. om mottagaren i god tro inrättat sig efter betalningen), motsägs inte av att återkravsrätten motiveras med obehörig vinst-argument. Vinstargumentet skall inte betraktas som en rigid regel som kräver en viss rättsföljd i dessa fall, utan som en lösare princip som tillhandahåller ett slags normativt riktmärke. Vinstprincipen i Högsta domstolen Den största frågan för svensk rätt är om det kan sägas att det finns en allmän obehörig vinst-norm i svensk rätt, en allmän rättsprincip om obehörig vinst. Många svenska jurister skulle nog anta att det inte finns någon sådan allmän rättsprincip. Av senare HD-praxis får emellertid anses stå fullständigt klart att en sådan rättsprincip hör till gällande rätt. Två fall om ersättning för nyttande av fast egendom I NJA 1993 s. 13 hade en fastighetsägare begärt skadestånd från en underhyresgäst som kvarstannat i en lokal, efter att avtalet mellan fastighetsägaren och avtalsparten sagts upp. Något avtal mellan fastighetsägaren och underhyresgästen fanns således inte. Fastighetsägaren hävdade att kvarstannandet var brottsligt och att skadestånd skulle utgå enligt regeln i skadeståndslagen 2 kap. 4 § (numer 2 kap. 2 §) om ersättning för ren förmögenhetsskada vid brottslig gärning. Högsta domstolen fann att inget brott kunde läggas svaranden till last. Emellertid prövade domstolen anspråket under en annan ”rättsregel”. Genom att svaranden hade nyttjat fastighetens lokaler utan stöd i avtal uppstod, fastslog HD, en skyldighet att ersätta fastighetsägaren motsvarande skälig hyra. Fallet har tolkats som liggandes nära ersättning för obehörig vinst.
- I NJA 2007 s. 519 hade ett konkursbo använt en hyreslokal efter det att konkursgäldenärens avtal slutat att gälla. Frågan var om massaansvar motsvarande kostnaden för hyra förelåg (vilket det gjorde). Detta senare fall är intressant för förevarande avseende eftersom HD i domen fick anledning att uttala sig om vad som egentligen var den rättsliga grunden i 1993 års fall. I 2007 års dom uttalades: ”Situationen [i konkursfallet] ter sig därmed likartad den som förelåg i rättsfallet NJA 1993 s. 13. I det rättsfallet slog HD fast att den som använde en lokal utan avtalsstöd skulle utge ersättning motsvarande skälig hyra för nyttjandet. Utgången får antas närmast ha grundats på allmänna förmögenhetsrättsliga principer om obehörig vinst.”