1.Hur konkursboet ådrar sig upphovsrättsliga förpliktelser, som härrör från konkursgäldenärens avtal, har prövats av Högsta domstolen i NJA 1966 s 241 och NJA 2005 s 510. Rättsfallen har varit omdiskuterade i doktrinen. Framför allt har frågan gällt om boet blir ansvarigt om det sålt sådana varor som har befunnits i konkursgäldenärens besittning, då varorna har varit belastade med upphovsrätter. I rättsfallen har (konkurs)gäldenären haft förlagsavtal med upphovsmän. I förlagsavtalen har upphovsmännen upplåtit bland annat spridningsrätten till (konkurs)gäldenären.[^1085] (Konkurs)gäldenären har på så vis haft en rätt att sälja exemplar (utan att begå upphovsrättsintrång). Frågan har aktualiserats om boet kan sälja sådana exemplar av verket utan att bli ansvarigt för upphovsrättsliga förpliktelser gentemot upphovsmännen. Avgörandena från Högsta domstolen ger, särskilt i ljuset av doktrinens kritik av desamma, vägledning i frågan om och på vilket sätt boet ådrar sig ansvar för upphovsrättsliga förpliktelser i dessa fall. Det gäller dels beträffande om boet har inträtt i avtalet, dels om boet ska bli ansvarigt genom särskilda konkursrättsliga normer (här i form av förfogandeprincipen), dels slutligen under vilka förutsättningar boet kan bli ansvarigt på utomobligatorisk grund. 364s. 52
2.Utgångspunkt kan tas i NJA 1966 s 241 och kritiken av detta avgörande. Rättsfallet har refererats ovan under avsnitt 6.3, varvid det uppmärksammades att fallet, såvitt avser slut och terminologi i domskälen ger uttryck för villkorsläran. Kanske är det därför inte särskilt överraskande att rättsfallet har kritiserats för att Högsta domstolen inte beaktade de skäl som brukar anföras som stöd för förfogandeprincipen. Därefter kommer det att undersökas hur domstolen värderade denna kritik och förfogandeprincipen i NJA 2005 s 510. Avslutningsvis studeras hur domstolen har sett på frågan om huruvida konkursboet hade inträtt i förlagsavtalet, genom att sälja varor vilka fanns i gäldenärens lager vid konkursutbrottet och som dessutom var belastade med upphovsrätter, samt om boet hade blivit ansvarigt på någon annan grund i dessa fall.s. 53
3.Även om NJA 1966 s 241 har refererats ovan kan en kort repetition vara befogad. En förläggare hade slutit förlagsavtal med två författare. I avtalet hade förläggaren givits rätt att framställa och sälja exemplar av författarnas verk mot viss royalty. Royaltyfordringarna var på så vis villkorade av att försäljning av exemplar kom till. Förläggaren gick sedermera i konkurs, varvid konkursförvaltaren sålde ett antal exemplar av verken. Frågan var om konkursboet därigenom hade ådragit sig förpliktelser mot författarna.s. 53
4.Högsta domstolen konstaterade att förläggaren hade förlagsrätt före konkursutbrottet, medan författarna hade en av försäljning villkorad fordran på royalty. Enligt domstolen ändrade inte konkursen på dessa avtalsförhållanden, eftersom det inte fanns några särskilda bestämmelser om författares rätt i konkurs. Domstolen uttalade att det inte heller följde av grunderna för upphovsrättslagen att upphovsrätten skulle bedömas på annat sätt än vad som i allmänhet gäller för fordringar grundade på avtal. Högsta domstolen fann därför att författarnas fordringar på royalty hade uppkommit genom avtalet och att något upphovsrättsintrång inte hade skett genom konkursboets försäljning. Det berodde på att försäljningen innefattades i den spridningsrätt som tillkom konkursgäldenären.s. 53
5.Som refererades ovan sammanfaller Högsta domstolens avgörande med villkorsläran sett till resultatet genom att fordran hade uppkommit redan genom avtalet. Enligt villkorsläran har en fordran uppkommit om parten har blivit rättsligt bunden till den, även om fordran är villkorad av att en framtida och oviss omständighet ska inträffa, under förutsättning att rättshandlingens bindande rättsverkan inte har blivit villkorad. Noterbart är också att domstolen använde villkorslärans terminologi (villkor och uppkomst), för att avgöra om konkursboet hade blivit ansvarigt.[^1086]s. 53
6.365s. 53
7.Rättsfallet innehåller även uttalanden om andra sätt som konkursboet skulle kunna ha ådragit sig förpliktelser. Högsta domstolen fann, som sagt, att boet kunde nyttja den rätt till spridning som konkursgäldenären hade haft, för att undvika att begå upphovsrättsintrång. Boet skulle alltså kunna ha blivit ansvarigt genom försäljningen av exemplaren, i det fall att boet inte hade haft denna rätt till spridning.[^1087]s. 54
8.I doktrinen har rättsfallet blivit problematiserat och kritiserat. Flera författare har pekat på de konsekvenser som rättsfallet för med sig. Bland annat har Adlercreutz uttalat att om konkursboet kan tillgodogöra sig sådana exemplar som är belastade med upphovsrätter så finns det risk för att boets försäljning av varor kan pågå under lång tid och därigenom påverka värdet av upphovsrätten under lång tid.[^1088] Det är en kritik i vilken andra har instämt.[^1089]s. 54
9.Möller har analyserat rättsfallet och uttalat att Högsta domstolen ”avgjort målet utifrån en tämligen intetsägande teori om att fordringar grund ade på ömsesidigt förpliktande avtal ska anses ha uppkommit redan vid avtalsslutet.”[^1090] Här bör inskjutas att i villkorsläran beaktas inte den konkurs- och sakrättsliga kontexten. Villkorsläran leder i stället till en avtals rättslig bedömning av fordrans uppkomsttidpunkt.[^1091] Möller menar dock att Högsta domstolen borde ha tagit hänsyn till den sakrättsliga och konkursrättsliga kontexten,[^1092] vilket skulle ha inneburit att om författarna hade kunnat häva avtalet i rättsfallet borde konkursboet ha svarat med massan. Det beror på att författarna i sådana fall hade sakrättsligt skydd vid den kritiska tidpunkten. En sådan ordning står i samklang med förfogandeprincipen, vilken har beskrivits ovan under avsnitt 15.4. I det avsnittet konstaterades det att konkursförvaltarens åtgärder inte bör leda till ett sämre utfall för konkursborgenären än vad borgenären hade rätt till vid konkursutbrottet.s. 54
10.Frågan om just förfogandeprincipens genomslag i dessa fall prövades även av Högsta domstolen i NJA 2005 s 510. Omständigheterna liknade dem i NJA 1966 s 241. I 2005 års fall hade en upphovsman upplåtit mångfaldigande- och spridningsrätt till ett bolag.[^1093] Denna rätt avsåg 366 vissa motiv som bland annat skulle användas som dekoration på gratulationskort. Enligt avtalet skulle upphovsmannen erhålla royalty, som uppgick till en viss procent av produkternas försäljningspris. Royaltyfordringarna var på så vis villkorade av att försäljning av produkterna kom till stånd. Efter det att bolaget hade försatts i konkurs sålde konkursboet produkter från bolagets lager, produkter som var försedda med motiv som upphovsmannen hade upphovsrätt till. Upphovsmannen hävde förlagsavtalet.s. 54
11.Fallet avgjordes i Högsta domstolen genom en så kallad hissprövning (varom stadgas i 42 kap 17 a § RB).[^1094] I hissprövningen spjälkades den övergripande frågan om huruvida konkursboet hade ådragit sig ansvar gentemot upphovsmannen på grund av överlåtelsen av lagret i en rad olika delfrågor. Bland annat avgjorde domstolen om boet hade gjort sig skyldigt till upphovsrättsintrång, om boet hade inträtt i avtalet konkludent samt om massafordran hade uppkommit på grund av boets förfogande över den upplåtna spridningsrätten. Den sista frågan aktualiserar Högsta domstolens avgörande i NJA 1966 s 241 och förfogandeprincipens relevans i denna kontext, varför den behandlas först. Frågan synliggör också hur fordrans uppkomst har fått betydelse, för att avgöra om ett konkursbo har ådragit sig en förpliktelse.s. 55
12.I 2005 års avgörande var alltså frågan om en massafordran hade uppkommit på grund av konkursboets förfogande över den upplåtna spridningsrätten. Högsta domstolen tog avstamp i en allmän beskrivning av hur frågan om boets ansvar skulle formuleras:s. 55
13.”Tidpunkten för uppkomsten av en fordran har i doktrin och praxis ansettss. 55
14.relevant inte bara för bedömningen av om en fordran får göras gällandes. 55
15.i en konkurs (5 kap. 1 § konkurslagen) utan också för bedömningen avs. 55
16.om den är en konkursfordran eller en massafordran. Härvid har brukats. 55
17.anföras att det är uppkomsten av den väsentliga grunden för fordran soms. 55
18.bestämmer denna tidpunkt (se t.ex. Welamson, Konkursrätt, s. 441 f.).s. 55
19.Principen är i vissa fall svår att tillämpa på ömsesidigt förpliktande avtals. 55
20.(se t.ex. nedan). Vad gäller gränsdragningen mellan konkursfordran ochs. 55
21.massafordran kan principen även leda till resultat som kan vara materiellts. 55
22.otillfredsställande.”[^1095] Från citatet bör särskilt uppmärksammas att Högsta domstolen formulerade frågan om huruvida konkursboet hade ådragit sig förpliktelser som en tidpunktsfråga. Det kommer också till uttryck i att domstolen uttalade att det finns en gräns mellan konkurs- och massafordringar. Frågan ställdes alltså inte om boet hade ådragit sig en förpliktelse eller om upphovs-s. 55
23.367 männen hade haft en sakrättsligt skyddad position, utan om en fordran hade uppkommit före eller efter konkursutbrottet.s. 55
24.I doktrinen har domen kritiserats på denna punkt. Lindskog har menat att Högsta domstolen ”missförstått problemställningen”.[^1096] Han påpekar att fordringar är ett utflöde av rättsfakta, varför domstolen i stället skulle ha fokuserat på rättsfaktumbilden.[^1097] Söderlund är inne på samma spår. Hon menar att domskälen i 2005 års avgörande inte bidrar till någon större klarhet, eftersom Högsta domstolen inte anknöt till obligationsrättsliga regler, ”utan diskuterade massafordringens uppkomst fritt, närmast i ett rättsligt vakuum – som en fråga om tidpunkten för fordringens uppkomst.”[^1098] Enligt Söderlund borde frågan i stället ha formulerats som en fråga om huruvida konkursboet hade ådragit sig en förpliktelse.[^1099] Diskuteras konkursboets ansvar på sådant vis måste skillnad göras mellan olika typer av förpliktelser, och då framkommer det också att det är svårt att hänföra Högsta domstolens avgörande i denna fråga till någon obligationsrättslig förpliktelse. Söderlund kategoriserar förpliktelsen som ”en kvasikontraktuell återgångsförpliktelse”.[^1100]s. 56
25.Här kan påminnas om att en massaförpliktelse endast kan ha sin grund i konkursboets agerande enligt Söderlund. Associationstanken innebär nämligen att boet är en egen juridisk person, som inte ärver förpliktelser eller rättsfaktum från konkursgäldenären.[^1101] Hon menar att ifall frågan om huruvida boet är ansvarigt formuleras som en uppkomstfråga är risken stor för att konkursboet blir ansvarigt på strängare grunder än vad som gäller för andra rättssubjekt, eftersom boet då kan komma att ärva förpliktelser från konkursgäldenären.[^1102]s. 56
26.Oavsett kritiken kan det här konstateras att Högsta domstolen faktiskt behandlade frågan om huruvida konkursboet hade ådragit sig förpliktelser som en uppkomstfråga.s. 56
27.Framhållas bör också att Högsta domstolen noterade att materiellt otillfredsställande resultat kunde uppstå om principen om den väsentliga grunden tillämpades. Domstolen uttalade nämligen: 368s. 56
28.”I doktrinen har därför förordats att den som till ett konkursbo levererats. 57
29.en prestation, som han hade rätt att stoppa eller har rätt att återta och soms. 57
30.konkursboet tillgodogjort sig, får en mot boet gällande massafordran avse-s. 57
31.ende vederlaget för prestationens utnyttjande (se bl.a. Möller, Konkurs ochs. 57
32.kontrakt, s. 635 f., Håstad, Sakrätt avseende lös egendom, 6 uppl. s. 419s. 57
33.och Lindskog, Kvittning, s. 163 ff.). Visst stöd för sistnämnda synsätt finnss. 57
34.i rättsfallet NJA 1986 s. 136, jämför dock rättsfallet NJA 1999 s. 617.”[^1103] Som synes konstaterade Högsta domstolen att, om vad som här benämns förfogandeprincipen skulle ha tillämpats i fallet, så hade det fått till följd att konkursboet varit ansvarigt, under förutsättning att upphovsmannen haft separationsrätt. Boets eventuella ansvar hade då inte heller påverkats av om upphovsmannen faktiskt hävt eller inte.[^1104]s. 57
35.Högsta domstolen noterade också att Förmånsrättskommittén i SOU 2001:80 hade föreslagit en bestämmelse, som liknande den som hade föreslagits i doktrinen. Domstolen uttalade emellertid att regeln ansågs innebära en förändring av gällande rätt enligt kommittén, och att förslaget inte hade föranlett någon lagändring.[^1105] Högsta domstolen fann därför att det var mindre lämpligt att genom rättspraxis ”införa förändringar av rättsläget i vad avser upphovsrättsupplåtelser som även skulle kunna få konsekvenser inom andra oreglerade områden för ömsesidigt förpliktande nyttjanderättsavtal utan att dessa konsekvenser närmare analyserats.”[^1106] Av dessa skäl valde domstolen att inte tillämpa förfogandeprincipen.[^1107] I stället återgick domstolen till tidpunktsfrågan:s. 57
36.369s. 57
37.”[Upphovsmannen] har anfört att det förfogande över [upphovsmannens]s. 58
38.spridningsrätt som skett efter konkursutbrottet innebär att en massafordrans. 58
39.avseende på försäljningen belöpande royalty har uppstått av det skälet atts. 58
40.royaltyfordran skall anses ha uppkommit först genom försäljningsåtgärden.s. 58
41.I doktrinen finns stöd för detta synsätt (se bl.a. Lindskog, a.a., s. 159 ochs. 58
42.s. 165). Det kan konstateras att det är konkursboet som ensamt har hafts. 58
43.rådigheten över det förhållande – exemplarförsäljningen – som utlöst dens. 58
44.nu aktuella royaltyfordran. Emellertid har HD i rättsfallet NJA 1966 s. 241s. 58
45.uttalat att en fordran på royalty får anses ha uppkommit genom förlagsavta-s. 58
46.let och således före konkursutbrottet. Det föreligger inte sådana omständig-s. 58
47.heter i det nu aktuella fallet att det finns skäl att frångå detta uttalande.”[^1108] Som synes undersökte Högsta domstolen här vid vilken tidpunkt som fordran på royalty hade uppkommit. Domstolen stannade vid att fordran hade uppkommit genom avtalet, eftersom det fanns tidigare rättspraxis i form av NJA 1966 s 241 som stöd för denna ordning, rättspraxis som domstolen inte fann skäl att frångå. Föga förvånande har kritik även riktats mot 2005 års avgörande, för att avgörandet inte står i samklang med en funktionalistisk bedömning. Bland annat genom att de argument som brukar anföras till stöd för förfogandeprincipen inte fick genomslag i Högsta domstolens avgörande.[^1109] 370s. 58
48.Återigen har Högsta domstolen alltså kommit fram till ett resultat som sammanfaller med villkorsläran. Frågan om huruvida konkursboet ådragit sig en förpliktelse har också formulerats med villkorslärans terminologi, det vill säga som en fråga om huruvida en fordran har uppkommit före eller efter konkursutbrottet. Vad som är nytt i NJA 2005 s 510, i jämförelse med NJA 1966 s 241, är att domstolen uttryckligen beaktade förfogandeprincipen och de skäl som hade anförts för den i doktrinen. Domstolen avfärdade emellertid förfogandeprincipen.s. 59
49.Rättsfallen, i kontrast med kritiken av desamma, illustrerar hur det finns en spänning i frågan om huruvida konkursboet ska vara ansvarigt för en viss förpliktelse. Det finns en spänning mellan villkorsläran, en funktionalistisk bedömning och associationstanken. Spänningen tar sig inte bara uttryck i hur frågan formuleras och vilka argument som används. Spänningen tar sig även uttryck i vilka slutsatser som nås. I dessa frågor synes villkorsläran bäst kunna förklara den av Högsta domstolen fastslagna ordningen. Med det sagt är det tid att undersöka hur domstolen tog sig an de kvarstående frågorna.s. 59
50.I NJA 2005 s 510 prövades också om konkursboet skulle anses ha inträtt i avtalet konkludent och på så vis blivit ansvarigt.[^1110] I den frågan konstaterade domstolen att ”[e]n bedömning av om ett konkursbo skall anses ha inträtt i ett förlagsavtal av förevarande slag måste göras med beaktande av samtliga omständigheter och rättsförhållandets art.”[^1111] Att omständigheterna i det enskilda fallet ska vara avgörande var också något Högsta domstolen lyfte i NJA 1979 s 253, som bestämmande för vad som utgjorde ett konkludent inträde.[^1112] I 2005 års rättsfall uttalade domstolen även att viss ledning kunde hämtas från köplagen i bedömningen av om boet skulle ansetts ha inträtt konkludent i avtalet:s. 59
51.”Viss ledning kan analogivis hämtas från 63 § femte stycket köplagen varis. 59
52.anges att konkursboet skall anses ha inträtt i (köpe-)avtalet, om boet har för-s. 59
53.fogat över varan så att den inte kan lämnas tillbaka väsentligen oförändrads. 59
54.och oförminskad. Av särskild betydelse kan därför vara om ett konkursbos. 59
55.utöver försäljning av inneliggande exemplar har producerat nya exemplars. 59
56.under utövande av mångfaldiganderätten […].s. 59
57.Vid försäljning av exemplar av verken till [köparen] har som ovan konsta-s. 59
58.terats konkursboet förfogat över en upplåten rättighet som [upphovsman-s. 59
59.nen] inte hade kunnat hindra konkursgäldenären att utöva så länge avtalets. 59
60.var gällande. Försäljningen avser ett inneliggande lager för vilka mångfal-s. 59
61.371s. 59
62.diganderätten tagits i anspråk före konkursutbrottet och för vilka produk-s. 60
63.tionskostnaderna burits av konkursbolaget. Försäljningen kan i detta falls. 60
64.jämställas med en normal avveckling av ett konkursbos varulager. Konkurs-s. 60
65.boet kan därför inte anses konkludent ha inträtt i upplåtelseavtalet enbarts. 60
66.genom exemplarförsäljningen.”[^1113] Som framkommer av citatet valde Högsta domstolen att göra en skillnad på exemplarförsäljning, vilket avser den upphovsrättsliga spridningsrätten, och exemplarframställning, vilket avser den upphovsrättsliga mångfaldiganderätten. Konkursboets ianspråktagande av spridningsrätten kunde jämställas med en normal avveckling av ett konkursbos varu lager enligt domstolen, vilket inte konstituerade ett inträde i avtalet (eller massa ansvar genom boets förfogande efter vad domstolen tidigare hade funnit), medan en exemplarframställning, och därigenom ett utövande av mångfaldiganderätten, kunde utgöra ett inträde.s. 60
67.Om denna ordning betraktas genom de upphovsrättsliga glasögonen framstår dess konsekvenser som besynnerliga, eftersom konkursboets nyttjande av mångfaldiganderätten behandlas på ett annat sätt än spridningsrätten. I upphovsrättslagen behandlas de på samma sätt, såtillvida att ett nyttjande av dessa upphovsrätter i strid med lagen leder till samma sorts rättsföljd. Det följer bland annat av 54 § upphovsrättslagen. Från konkurs- och sakrättsligt håll framstår också ordningen som anmärkningsvärd. Efter vad som framgår av 3 kap 3 § konkurslagen ingår den egendom i konkursboet som tillhörde gäldenären vid konkursutbrottet eller som tillfaller gäldenären efter samma tidpunkt. Tillhörde ska här förstås som en hänvisning till de sakrättsliga reglerna, och just det sakrättsliga skyddet uppkommer på samma sätt till spridningsrätten och mångfaldiganderätten.[^1114] Någon skillnad på dessa rättigheter, som kan berättiga den valda ordningen i NJA 2005 s 510, görs alltså inte sakrättsligt.s. 60
68.Frågan gällde dock om konkursboet skulle ha ansetts inträtt i avtalet konkludent och därigenom bör frågan vara just en avtalsrättslig fråga.[^1115] Det är även den ordning Högsta domstolen tillämpade i NJA 372 1979 s 253.[^1116] I enlighet med detta bör mottagarens befogade uppfattning vara tolkningstema för om boet ska ha inträtt i avtalet, men hänsyn måste tas till den upphovsrättsliga och insolvensrättsliga kontexten. Från mottagarens horisont (här upphovsmannens horisont) är som sagt mångfaldiganderätten och spridningsrätten skyddade på samma sätt såväl upphovsrättsligt som konkurs- och sakrättsligt. Boet borde därför kunna använda upphovsmannens samtycke på samma sätt, oavsett om boet kan använda samtycket eller inte. Det finner också stöd i 63 § 5 st köplagen, som Högsta domstolen dessutom hänvisade till i frågan om huruvida boet kunde nyttja mångfaldiganderätten. Av bestämmelsen framgår att om konkursboet förfogar över varan, så att den inte kan lämnas tillbaka väsentligen oförändrad och oförminskad, ska boet anses ha inträtt i avtalet. Ett förfogande över varan borde därför avse både ett nyttjande av spridningsrätten och exemplarframställningsrätten.s. 60
69.Kanske är det dock inte denna problemformulering, detta perspektiv, som Högsta domstolen valde att bedöma frågan utifrån. Kanske ansåg domstolen att om konkursboet fortsatte tillverkningen av varorna, fortsatte boet också driften av verksamheten liksom att boet därigenom också fortsatte avtalsförhållandet (vilket skulle ha konstituerat ett inträde). Kanske utgjorde det mottagarens befogade uppfattning enligt domstolen, medan en normal avveckling av konkursboet innebär försäljning av varulagret, vilket inte konstituerade något inträde i avtalet.[^1117]s. 1979
70.373s. 1979
71.Som påpekades i flera tidigare typfallsavsnitt måste alla relevanta omständigheter i det enskilda fallet beaktas vid bedömningen av om konkursboet har inträtt i ett avtal. Men i regel kommer Högsta domstolens avgörande i NJA 2005 s 510 innebära att om boet säljer varor från konkursgäldenärens lager, och avtalet inte är hävt, inträder boet inte i avtalet. I vart fall måste detta gälla om inga särskilda förhållanden som talar mot denna ordning föreligger i det enskilda fallet. Det finns däremot starka skäl att tro att om boet framställer nya exemplar kommer det vanligen innebära att boet träder in i avtalet.s. 1980
72.Slutligen ska något sägas om konkursboet gjorde sig skyldig till upphovsrättsintrång. Högsta domstolen konstaterade att i upphovsrättslig mening innebar boets överlåtelse av lagret en spridning av exemplar av upphovsmannens verk till allmänheten. Spridningsrätten är primärt reglerad i 2 § upphovsrättslagen. Där framgår det att spridning av exemplar till allmänheten är en exklusiv rätt som tillkommer upphovsmannen. I bedömningen av om boet gjorde sig skyldigt till upphovsrättsintrång fäste Högsta domstolen avseende vid att om motsvarande försäljning hade skett före konkursutbrottet av (konkurs)gäldenären hade försäljningen inte kunnat förhindras av upphovsmannen. Av denna anledning kom domstolen fram till att så länge förlagsavtalet var gällande innebar inte boets överlåtelse av exemplaren något upphovsrättsintrång. Däremot fann domstolen att om förlagsavtalet hade hävts före överlåtelsen av exemplaren saknade boet spridningsrätt till dessa. Boets försäljning skulle i sådana fall ha inneburit ett upphovsrättsintrång, vilket skulle ha medfört en ersättningsskyldighet enligt 2 och 54 §§ upphovsrättslagen, som i vart fall skulle uppgå till skäligt vederlag för utnyttjandena av verken.[^1118] 374s. 1980
73.Högsta domstolen uttalade alltså att avtalet var gällande. Domstolen fäste därigenom avseende vid konkursgäldenärens avtalsrättsliga möjlighet att sprida verket vidare i bedömningen av om konkursboet hade begått något upphovsrättsintrång.[^1119] Konkursboet fick den rätt som konkursgäldenären haft i denna fråga.[^1120] Med associationstanken kan vi fås. 1981
74.375 hjälp att sortera frågan om boets ansvar här. Frågan om boet hade begått upphovsrättsintrång gällde en utomobligatorisk förpliktelse.[^1121] Boets ansvar bedöms emellertid inte enbart utifrån dess handlande, eftersom boet kunde använda upphovsmannens avtal med konkursgäldenären för att undgå ansvar. Boets eventuella utomobligatoriska ansvar bör antagligen ses utifrån den konkursrättsliga kontexten. I 3 kap 3 § konkurslagen föreskrivs att all egendom som tillhörde gäldenären vid konkursutbrottet tillhör konkursboet. Av rättsfallet följer att boet varken får sämre eller bättre rätt till egendomen än vad konkursgäldenären hade. Före konkursutbrottet kunde (konkurs)gäldenären sprida exemplar av verket, utan att begå upphovsrättsintrång tack vare avtalet med upphovsmannen. Den rätten får även konkursboet enligt rättsfallet, vilket står i samklang med bestämmelsen i 3 kap 3 § konkurslagen. Rätten upphör om avtalet hävs, vilket också är vad som gällde för (konkurs)gäldenären. Efter vad jag har förstått finns nu vanligen konkursklausuler (eller med ett annat namn ipso facto klausuler) i förlagsavtalen, i vilka det föreskrivs att avtalet ska upphöra att gälla (eller dylikt) i och med konkursen. Det aktualiserar den intressanta frågan om dessa klausuler är giltiga i en konkurs.[^1122] Den frågan ligger dock utanför denna avhandlings ramar.s. 1981
75.Sammanfattningsvis kan sägas att konkursboet får nyttja de upphovsrätter som (konkurs)gäldenären kunde nyttja så länge upphovsmannen inte har hävt avtalet. Det är en lösning som visserligen kan kritiseras utifrån ändamålsskäl, men ambitionen i denna avhandling är inte att enbart undersöka vad som är den bästa funktionalistiska lösningen utan att undersöka vad som krävs för att en fordran ska uppkomma.[^1123] I dessa fall uppkommer fordran redan genom förlagsavtalet. Det har stöd i och kan förklaras med villkorsläran. Förfogandeprincipen fick alltså inte genom slag i dessa fall, det vill säga då konkursgäldenärens medkontrahent hade en sakrättsligt skyddad återtaganderätt vid konkursutbrottet. Skulle boet i stället producera nya exemplar med grund i förlagsavtalet innebär det i regel att boet inträder i avtalet enligt Högsta domstolen, vilket medför massaansvar för boet. 376s. 1982