Närliggande

26.Uttalandet måste emellertid läsas mot vad Högsta domstolen i de refererade rättsfallen har funnit om fordrans uppkomsttidpunkt. Uttalandets betydelse preciseras nämligen då. För det syftet är det tillräckligt att lyfta fram vilken kritisk tidpunkt och vilken fordringstyp som behandlades i de refererade rättsfallen, samt vad som krävdes för att fordran skulle ha uppkommit i dessa fall. I det första refererade rättsfallet NJA 1957 s 197 gällde frågan om huruvida en viss huvudfordran hade uppkommit. I fallet hade fordran sin grund i ett avtal. Mot konkursborgenärens yrkande om kvittning i konkurs hade konkursboet invänt att huvudfordran hade uppkommit efter konkursutbrottet. Domstolen konstaterade att fordran hade sin grund i avtalet och att invändningen därför inte förtjänade avseende. NJA 1966 s 241 gällde frågan om huruvida konkursboet var massaansvarigt för viss royalty. Royaltyfordringarna hade sin grund i ett förlagsavtal. Högsta domstolen uttalade: ”[…] fordran på royalty i anledning av sådan försäljning måste, i anslutning till vad förut sagts, anses 190 hava uppkommit genom förlagsavtalet […]. [Min kursivering.]” NJA 1970 s 553 gällde frågan om huruvida ett par bolagsmän skulle bli ansvariga för ett kommanditbolags förpliktelser. Förpliktelserna hade sin grund i avtal. Bolagsmännen hade avgått ur kommanditbolaget. Enligt 20 § 1895 års lag om handelsbolag och enkla bolag skulle dessa inte svara för sådana förbindelser som hade uppkommit efter att de avgått. (Regeln har sin motsvarighet i 2 kap 22 § lagen om handelsbolag och enkla bolag.) Högsta domstolen fann att fordringarna hade uppkommit genom avtalet. NJA 1989 s 185 gällde tillämpningen av 27 § 1921 års konkurslag. I bestämmelsen föreskrevs att en säkerhet som inte var betingad vid skuldens tillkomst skulle gå åter. (Bestämmelsen motsvaras av 4 kap 12 § konkurslagen.) Fallet gällde frågan om när skulden hade tillkommit. Högsta domstolen konstaterade: ”Skulderna måste alltså anses ha tillkommit vid avtalens ingående. [Min kursivering.]” NJA 1996 s 368 gällde frågan om huvudfordrans uppkomst. Högsta domstolen konstaterade där: ”Har en skuld sin grund i avtal som träffats med gäldenären före konkursen kan skulden anses ha uppkommit redan vid avtalet även om detta fullgörs först efter konkursen. [Min kursivering.]” NJA 2005 s 11 gällde frågan om huruvida vissa återbäringsmedel från ett ömsesidigt försäkringsbolag skulle omfattas av en företagsinteckning. Vid tidpunkten för konkursutbrottet var nämligen konkursgäldenären delägare i det ömsesidiga försäkringsbolaget (genom att ha tecknat försäkring för sina anställda). Högsta domstolen fann att det var försäkringsbolagets styrelses beslut om att dela ut medlen som innebar att fordran hade uppkommit. NJA 2005 s 510 gällde återigen frågan om huruvida konkursboet var massaansvarigt för vissa fordringar på royalty. Royaltyfordringarna hade liksom i 1966 års fall grund i ett förlagsavtal, som hade slutits före konkursutbrottet. Och boet hade sålt varor, som omfattades av avtalet, efter konkursutbrottet. Högsta domstolen konstaterade: ”Emellertid har HD i rättsfallet NJA 1966 s. 241 uttalat att en fordran på royalty får anses ha uppkommit genom förlagsavtalet och således före konkursutbrottet. Det föreligger inte sådana omständigheter i det nu aktuella fallet att det finns skäl att frångå detta uttalande. [Min kursivering.]” NJA 2007 s 519 gällde frågan om huruvida ett konkursbo hade ådragit sig massaansvar, genom att det hade nyttjat en lokal efter det att ett hyreskontrakt hade löpt ut.s. 2011