Häremot Lindskog s 182 ff, som menar att det endast är om konkursförvaltaren råder över villkoret som kvittning inte ska medges. Jfr dock NJA 1984 s 185. I fallet var en huvudfordran belastad med en panträtt vid konkursutbrottet. Huvudfordran kunde därför inte användas till kvittning vid den kritiska tidpunkten. Panthavaren kom dock att avstå panten efter konkursutbrottet. Fråga var om huvudfordran kunde användas till kvittning, trots att avståendet hade skett efter den kritiska tidpunkten. HD fann att huvudfordran hade uppkommit redan före konkursutbrottet (penningfordran hade sin grund i ett skuldebrev som var utfärdat före konkursutbrottet). Det var endast om pant- havaren var skyldig att beakta andra borgenärers rätt när panthavaren ianspråktog säker- heterna, som kvittning inte skulle medges enligt domstolen. Mot bakgrund av bl a prak- tiska skäl kom domstolen fram till att någon sådan skyldighet inte fanns. HD tillerkände konkursborgenären kvittningsrätt med huvudfordran (som var belastad med panträtt vid den kritiska tidpunkten). Rättsfallet är omdiskuterat, se exempelvis Walin, Materiell konkursrätt s 87 f, som bl a menar att fallet inte är förenligt med frysningsprincipen. Jfr även Gregow, Svensk rättspraxis – exekutionsrätt s 218 ff; Håstad, Sakrätt s 139 ff; Zackariasson, L, Svensk rättspraxis – sakrätt s 891 ff; Lindskog, Kvittning s 551 f.
Hänvisas från p. 4 (s. 29)
4.Sammantaget har det alltså ingen betydelse om det är konkursborgenären eller konkursförvaltaren som gör att en penningfordran blir fullgången. Huvudfordran uppkommer redan genom (konkurs)borgenärens anbud. Samma ordning måste gälla även om det är någon utomstående part som gör fordran fullgången.s. 29