Häremot Lindskog s 182 ff, som menar att det endast är om konkursförvaltaren råder över villkoret som kvittning inte ska medges. Jfr dock NJA 1984 s 185. I fallet var en huvudfordran belastad med en panträtt vid konkursutbrottet. Huvudfordran kunde därför inte användas till kvittning vid den kritiska tidpunkten. Panthavaren kom dock att avstå panten efter konkursutbrottet. Fråga var om huvudfordran kunde användas till kvittning, trots att avståendet hade skett efter den kritiska tidpunkten. HD fann att huvudfordran hade uppkommit redan före konkursutbrottet (penningfordran hade sin grund i ett skuldebrev som var utfärdat före konkursutbrottet). Det var endast om pant- havaren var skyldig att beakta andra borgenärers rätt när panthavaren ianspråktog säker- heterna, som kvittning inte skulle medges enligt domstolen. Mot bakgrund av bl a prak- tiska skäl kom domstolen fram till att någon sådan skyldighet inte fanns. HD tillerkände konkursborgenären kvittningsrätt med huvudfordran (som var belastad med panträtt vid den kritiska tidpunkten). Rättsfallet är omdiskuterat, se exempelvis Walin, Materiell konkursrätt s 87 f, som bl a menar att fallet inte är förenligt med frysningsprincipen. Jfr även Gregow, Svensk rättspraxis – exekutionsrätt s 218 ff; Håstad, Sakrätt s 139 ff; Zackariasson, L, Svensk rättspraxis – sakrätt s 891 ff; Lindskog, Kvittning s 551 f.
Hänvisas från p. 4 (s. 29)
1.innan ett avtal har ingåtts Ovan har utgångspunkten varit att avtal har ingåtts före konkursutbrottet. Frågan bör också ställas om huvudfordran kan uppkomma på ett 310 än tidigare stadium i dessa fall. Redan i kapitlets inledande avsnitt konstaterades att (konkurs)borgenären måste ha förpliktat sig före konkursutbrottet, för att en huvudfordran ska kunna ha uppkommit vid den tidpunkten. Det kan emellertid vara fallet utan att något avtal är slutet, såsom ifall borgenären har avgivit ett anbud före konkursutbrottet. Efter konkursutbrottet har dock inte konkursgäldenären någon behörighet att acceptera anbudet, eftersom gäldenären inte får råda över egendom som hör till konkursboet eller åta sig några förbindelser som kan göras gällande i konkursen. Det följer av 3 kap 1 § konkurslagen.s. 27
2.I stället blir frågan om konkursförvaltaren kan acceptera anbudet relevant att undersöka. Det konstaterades ovan under avsnitt 12.4.3 att konkursförvaltaren har behörighet att ta emot en accept efter konkursutbrottet, som kan ge upphov till konkursfordringar. Det framkom också att om det rör sig om behörighetsfrågor som gäller såväl tillgångar som skulder i konkursen har Högsta domstolen vid en rad tillfällen funnit att behörigheten tillkommer konkursförvaltaren. Det bör därför vara konkursförvaltaren som har behörighet att välja om anbudet ska accepteras eller inte, då ett anbud innehåller såväl förpliktelser som fordringar. Eftersom anbudet är riktat till konkursgäldenären vid konkursutbrottet måste konkursboet härleda sin rätt från konkursgäldenären och därigenom bör en eventuell accept av boet räknas som ett inträde. Resonemanget förutsätter att konkursboet har en rätt att inträda, men det är en fråga som faller utanför denna avhandlings avgränsningar. I linje med bland annat NJA 1996 s 368 innebär inte konkursboets val att träda in i ett avtal att kvittningsrätten går förlorad. En huvudfordran, som avser en penningfordran, bör därför anses kunna uppkomma redan genom att (konkurs)borgenären har avlämnat ett anbud.s. 28
3.311s. 28
4.Sammantaget har det alltså ingen betydelse om det är konkursborgenären eller konkursförvaltaren som gör att en penningfordran blir fullgången. Huvudfordran uppkommer redan genom (konkurs)borgenärens anbud. Samma ordning måste gälla även om det är någon utomstående part som gör fordran fullgången.s. 29