Stöd för en sådan slutsats kan även finnas i NJA 1989 s 602 (fallet återges inte i brödtexten, eftersom parternas talan medför att det är svårt att dra alltför långtgående slutsatser om fallets betydelse), åtminstone har fallet (med reservationer) tolkats så i dok- trinen, se Zackariasson, L, Svensk rättspraxis – sakrätt s 885 ff, särskilt s 888. I fallet hade ett bolag ingått en överenskommelse med en lastbilcentral i syfte att tillförsäkra lastbil- centralen betalning för sina transporter av bolagets varor. Överenskommelsen innebar att bolaget vid faktureringen skulle uppmana de kunder till vilka lastbilcentralen hade utfört transporter att betala till lastbilcentralen för varorna och inte till bolaget. Lastbilcentralen skulle behålla en del av betalningen, som motsvarade ersättningen för transporterna, och redovisa det kvarvarande till bolaget. Bolaget gick sedermera i konkurs, men kunderna fortsatte att betala till lastbilcentralen även efter konkursen. I fallet yrkade konkursboet att lastbilcentralen skulle förpliktas att utge ett belopp som svarade mot vad lastbilcen- tralen hade erhållit i betalningar från bolagets kunder efter konkursutbrottet. I fallet kon- staterade HD att boet hade hänvisat till kvittningsreglerna i konkurslagen och som enda grund åberopat att betalningarna hade influtit efter konkursutbrottet. Domstolen utta- lade också att betalningarna avsåg transporter, som hade utförts och fakturerats efter det att överenskommelsen hade ingåtts men före konkursutbrottet. Enligt domstolen innebar dessa omständigheter att lastbilcentralen ansågs ”berättigad, utan hinder av att betalning- arna gjorts först efter konkursbeslutet, att ur de erhållna beloppen tillgodogöra sig ersätt- ning för transporterna.”, NJA 1989 s 602, HD:s domskäl st 2. Som redan inledningsvis antyddes har rättsfallet tolkats på olika sätt i litteraturen. Parterna behandlade målet som en kvittningsfråga. Rättsfallets rubrik löd: ”Kvittning i konkurs? 121 § KL […]” HD:s val av terminologi gör det långt ifrån säkert att fallet avgjordes som en kvittningsfråga. Se Gregow, Svensk rättspraxis – exekutionsrätt s 217 f, som menar att frågan inte hade med kvittning att göra. Fallet har emellertid också tolkats som att HD avgjorde frågan som en fråga om kvittning, se Håstad, Sakrätt s 388 f; Zackariasson, L, a a s 885 ff; Lindskog, Kvittning s 221. Om fallet ska ses som en fråga om kvittning i konkurs är rättsfallet relevant här, eftersom det var bolagets fordran mot lastbilcentralen (huvudfordran) som var den omtvistade. HD konstaterade i denna fråga att det var tillräckligt att överenskom- melsen, transporterna och faktureringen hade skett före konkursutbrottet, för att last- bilcentralen skulle kunna tillgodogöra sig ersättningen. I sådana fall blev huvudfordran alltså fullgången, genom kundernas åtgärder efter konkursutbrottet (betalningen). (Boet skulle visserligen ha kunnat hindra kunderna från att betala till lastbilcentralen, eftersom lastbilcentralen inte verkar ha haft något sakrättsligt skydd avseende betalningarna, men boet gjorde inte gällande att lastbilcentralen saknade sakrättsligt skydd.) Det är också problematiskt att dra några slutsatser av rättsfallet i och med att HD uttryckte att boet
Hänvisas från p. 3 (s. 26)
1.För det fall då avtal har ingåtts före konkursutbrottet, och det är konkursboet som råder över om fordran blir fullgången, ger inte rättskällorna något entydigt svar i frågan om huruvida en huvudfordran, som har sin grund i avtalet, uppkommit före eller efter den kritiska tidpunkten. Som redogjordes för ovan finns det ingen kvittningsförväntan i dessa fall, eftersom konkursborgenären inte kan räkna med att få kvitta vid den kritiska tidpunkten om huvudfordran inte kan bli fullgången utan konkursboets åtgärder. Då det är konkursförvaltarens åtgärder, som leder till att fordran blir fullgången, strider det också mot likabehandlingsprincipen och frysningsprincipen om kvittningsrätt medges. Det beror på att då får en konkursborgenär en bättre rätt i konkursen till följd av boets åtgärder än vad borgenären hade rätt till vid konkursutbrottet.s. 25
2.Dessa argument har emellertid inte vunnit gehör i Högsta domstolens praxis. I NJA 1916 s 154 och NJA 1996 s 368 har domstolen nämligen funnit att fordran har uppkommit genom avtalet, såvitt avser dessa fall. I NJA 1916 s 154 konstaterade domstolen att kvittning fick ske, trots att det var konkursboet som fullgjorde den leverans vilken medförde att huvudfordran blev fullgången. I NJA 1996 s 368 fann domstolen också att kvittning fick ske, trots att boet hade inträtt i avtalet och fullgjort den leverans som fick huvudfordran att bli fullgången. I både NJA 1916 s 154 och NJA 1996 s 368 (samt NJA 1969 C 1477) uppkom alltså huvud308 fordran genom avtalet, fastän det var boet som gjorde huvudfordran fullgången. Det kan förstås som att domstolen har klassificerat frågan om huvudfordrans uppkomst som en obligationsrättslig frågeställning, i vilken frågan avgörs med hjälp av villkorsläran.s. 25
3.Konkursboets åtgärder kan alltså göra en huvudfordran fullgången och fordran har ändå uppkommit genom avtalet. Det finns ingen anledning att tro att en annan ordning skulle gälla för de situationer i vilka boet kan hindra huvudfordran från att bli fullgången efter konkursutbrottet. Om boets handling kan göra huvudfordran fullgången efter konkursutbrottet bör boets underlåtenhet också kunna göra det. Det är även en ordnings. 26
4.309 som står i samklang med villkorsläran och principen om den väsentliga grundens riktlinje. Även i dessa fall har en huvudfordran (i regel) uppkommit genom avtalet.s. 26