- Se exempelvis NJA 2012 s. 419 angående betydelsen av parternas rubricering. Jfr Helander (1983) s. 493 angående övningen att karaktärisera en transaktion som ett säkerställande utan att parterna behöver ha använt sådan terminologi. Från praxis, se exempelvis NJA 1943 s. 399, NJA 1958 s. 478, NJA 1966 s. 97, NJA 1966 s. 379, NJA 1981 s. 562 och NJA 2000 s. 685. Jfr dock NJA 1989 s. 602 där ett avtal som liknade det som slutits i exempelvis NJA 1958 s. 478 behandlades som en fråga om kvittning och tidpunkten för fordringarnas uppkomst. Se an- gående detta mål Håstad, Sakrätt (1996) s. 388 (som menar att domen måste vara materiellt
- Se om analogi, avsnitt 2.8 (Särskilt om analogi). Jfr Helander (1983) s. 694, som påpekar att om vissa krav ställs på en giltig pantsättning, så kan inte andra och lindrigare krav ställas på trans- aktioner som tillhör en annan avtalstyp men vars funktion är i allt väsentligt identisk. Se även Torgny Håstad, Inför en europeisk sakrätt – några principfrågor, JT 2002/03 s. 756 och Torgny Håstad, Konsekvens i rättssystemet, Göranson m.fl. (red.), Fs Stig Strömholm, Iustus (1997) s. 403 ff. Se även Håstad, Sakrätt (1996) s. 258 och 388 angående NJA 1989 s. 602.
Rättsfall
NJA 1989 s. 602
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
NJA 1989 s. 602
BibTeX
@misc{nja-1989-s-602,
author = {{Högsta domstolen}},
title = {{NJA 1989 s. 602}},
year = {1989},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
6 hänvisningar i 3 artiklar · 6 stycken/fotnoter
Fordrans uppkomst inom insolvensrätten2 hänvisningar
- Stöd för en sådan slutsats kan även finnas i NJA 1989 s 602 (fallet återges inte i brödtexten, eftersom parternas talan medför att det är svårt att dra alltför långtgående slutsatser om fallets betydelse), åtminstone har fallet (med reservationer) tolkats så i dok- trinen, se Zackariasson, L, Svensk rättspraxis – sakrätt s 885 ff, särskilt s 888. I fallet hade ett bolag ingått en överenskommelse med en lastbilcentral i syfte att tillförsäkra lastbil- centralen betalning för sina transporter av bolagets varor. Överenskommelsen innebar att bolaget vid faktureringen skulle uppmana de kunder till vilka lastbilcentralen hade utfört transporter att betala till lastbilcentralen för varorna och inte till bolaget. Lastbilcentralen skulle behålla en del av betalningen, som motsvarade ersättningen för transporterna, och redovisa det kvarvarande till bolaget. Bolaget gick sedermera i konkurs, men kunderna fortsatte att betala till lastbilcentralen även efter konkursen. I fallet yrkade konkursboet att lastbilcentralen skulle förpliktas att utge ett belopp som svarade mot vad lastbilcen- tralen hade erhållit i betalningar från bolagets kunder efter konkursutbrottet. I fallet kon- staterade HD att boet hade hänvisat till kvittningsreglerna i konkurslagen och som enda grund åberopat att betalningarna hade influtit efter konkursutbrottet. Domstolen utta- lade också att betalningarna avsåg transporter, som hade utförts och fakturerats efter det att överenskommelsen hade ingåtts men före konkursutbrottet. Enligt domstolen innebar dessa omständigheter att lastbilcentralen ansågs ”berättigad, utan hinder av att betalning- arna gjorts först efter konkursbeslutet, att ur de erhållna beloppen tillgodogöra sig ersätt- ning för transporterna.”, NJA 1989 s 602, HD:s domskäl st 2. Som redan inledningsvis antyddes har rättsfallet tolkats på olika sätt i litteraturen. Parterna behandlade målet som en kvittningsfråga. Rättsfallets rubrik löd: ”Kvittning i konkurs? 121 § KL […]” HD:s val av terminologi gör det långt ifrån säkert att fallet avgjordes som en kvittningsfråga. Se Gregow, Svensk rättspraxis – exekutionsrätt s 217 f, som menar att frågan inte hade med kvittning att göra. Fallet har emellertid också tolkats som att HD avgjorde frågan som en fråga om kvittning, se Håstad, Sakrätt s 388 f; Zackariasson, L, a a s 885 ff; Lindskog, Kvittning s 221. Om fallet ska ses som en fråga om kvittning i konkurs är rättsfallet relevant här, eftersom det var bolagets fordran mot lastbilcentralen (huvudfordran) som var den omtvistade. HD konstaterade i denna fråga att det var tillräckligt att överenskom- melsen, transporterna och faktureringen hade skett före konkursutbrottet, för att last- bilcentralen skulle kunna tillgodogöra sig ersättningen. I sådana fall blev huvudfordran alltså fullgången, genom kundernas åtgärder efter konkursutbrottet (betalningen). (Boet skulle visserligen ha kunnat hindra kunderna från att betala till lastbilcentralen, eftersom lastbilcentralen inte verkar ha haft något sakrättsligt skydd avseende betalningarna, men boet gjorde inte gällande att lastbilcentralen saknade sakrättsligt skydd.) Det är också problematiskt att dra några slutsatser av rättsfallet i och med att HD uttryckte att boet
- 478NJA 2001 s 805 252, 320 f NJA 1989 s 206 232, 358, 361NJA 2003 s 37 75, 449 NJA 1989 s 224 251NJA 2004 s 499 244 NJA 1989 s 602 309NJA 2004 s 746 NJA 1990 s 110 29, 107 f, 110, I & II 112
Svensk rättspraxis2 hänvisningar
- Det första rättsfallet av intresse är NJA 1989 s. 602. Här hade Brattefors Bruk AB, nedan kallat konkursbolaget, drivit verksamhet bestående i brytning, krossning och malning av kalksten för jordbruks- och sjökalkningsändamål. Transport med mera av konkursbolagets färdiga produkter till dess kunder hade i huvudsak ombesörjts av Lastbilscentralen. I början av september 1986 hade parterna kommit överens om att ett särskilt förfarande skulle användas för att tillförsäkra Lastbilscentralen betalning för de transporter av konkursbolagets produkter som Lastbilscentralen skulle komma att utföra under den följande tiden. Förfarandet hade gått ut på att konkursbolaget vid fakturering skulle anmana de kunder till vilka Lastbilscentralen hade utfört transporten att betala fakturabeloppet — vilket inkluderade ersättning för såväl produkten som transporten — till Lastbilscentralen och inte till konkursbolaget. Lastbilscentralen skulle därefter behålla den del av det erhållna beloppet som motsvarade ersättning för transporten och redovisa återstoden till konkursbolaget. Den 6 oktober 1986 hade konkursbolaget försatts i konkurs. Dess konkursbo hade i målet framställt krav mot Lastbilscentralen avseende betalningar om 149(cid:0)569 kr som gjorts till Lastbilscentralen i enlighet med det överenskomna förfarandet. Lastbilscentralen hade gjort invändning häremot och, under åberopande av nyss anförda omständigheter, påstått sig ha kvittningsrätt. Häremot hade konkursboet anmärkt att betalningarna influtit till Lastbilscentralen först efter konkursbeslutet och att kvittningsrätt därför inte förelåg.
- Resonemanget talar enligt min mening för att den första av de alternativa tolkningarna av nyss anförda NJA 1989 s. 602 är den rätta. Även där torde konkursgäldenärens fordran sålunda ha ansetts uppkommen redan före konkursutbrottet på det sätt som förutsätts i 5 kap. 15 § 1 st. KonkL, och de åtgärder som därefter vidtagits — tredje mans (kundernas) prestation till borgenären enligt anvisning från konkursgäldenären — ha ansetts innebära att ett villkor för konkursgäldenärens rätt att få ut fordringsbeloppet blev uppfyllt.