Se NJA 1938 s 149; NJA 1994 s 705; NJA 2001 s 805.
Hänvisas från p. 2 (s. 45)
1.Den sista fordringstypen som ska studeras här är fordran till följd av återvinning i konkurs. Frågan om sådana fordringars uppkomsttidpunkt har prövats av Högsta domstolen avseende bland annat kvittning i konkurs. Vad gäller konkursfordrans uppkomst skulle följande (inte helt ovanliga) situation kunna aktualisera uppkomstfrågan: Anta att bolag X gick i konkurs den 1 juni. Anta också att detta bolag hade betalat en skuld till bolag Y den 1 april. Betalningen av skulden visar sig sedan vara återvinningsbar enligt 4 kap 10 § konkurslagen. Anta vidare att den 1 maj hade även bolag Y gått i konkurs. Frågan kan då ställas om fordran till följd av återvinning kan göras gällande i bolag Y:s konkurs.s. 45
2.Högsta domstolen har bland annat prövat frågan om återvinningsfordrans uppkomsttidpunkt gällande kvittning i konkurs såvitt avser huvudfordrans uppkomst. Fallen behandlas närmare nedan under avsnitt 14.5.5. Här bör dock nämnas att domstolen har funnit att återvinningsfordran har uppkommit genom konkursen i dessa fall, samt att i NJA 2001 s 805 påtalades det att syftet med återvinningsreglerna är att i konkursborgenärernas gemensamma intresse återställa det läge som rådde innan den återvinningsbara rättshandlingen företogs. Domstolen konstaterade också i 2001 års avgörande att syftet inte kan förverkligas om återvinningssvaranden kan använda en konkursfordran till att kvitta mot en återvinningsfordran, eftersom återvinningen då skulle sakna betydelse.s. 45
3.Återvinningsfordrans uppkomsttidpunkt har också prövats i NJA 2011 s 755. Fallet gällde tillämpningen av den allmänna preskriptionsregeln i 2 § preskriptionslagen. Som bekant följer det av den bestämmelsen att en fordran preskriberas 10 år efter dess uppkomst. I rättsfallet skulle återvinningsfordran vara preskriberad om den hade uppkommit redan genom den rättshandling som grundade återvinningsfordran. Den skulle däremot inte vara preskriberad om återvinningsfordran hade uppkommit genom konkursen. Högsta domstolen fann, mot bakgrund av bland annat de skäl som uppbär preskriptionsinstitutet (hänsyn till par252 terna och bevisbegränsningsfunktionen) samt konkurslagens förarbeten, att fordran hade uppkommit redan genom rättshandlingen.s. 45
4.Högsta domstolen har alltså förlagt återvinningsfordrans uppkomst till olika tidpunkter. Frågan är då vad som ska gälla beträffande gäldenärsoch konkursfordrans uppkomst. Det är dags att återvända till det nämnda exemplet. Om uppkomsttidpunkten skulle förläggas till återvinningskärandens konkurs, såsom gäller i fråga om huvudfordrans uppkomst, så skulle bolag X:s konkursbo inte kunna göra gällande fordran i bolag Y:s konkurs. Bolag Y:s konkurs inträffade den 1 maj och bolag X gick i konkurs först den 1 juni. Om återvinningsfordrans uppkomsttidpunkt i stället förläggs till tidpunkten för rättshandlingen skulle fordran kunna göras gällande i bolag Y:s konkurs.s. 46
5.Som påpekades ovan i den funktionalistiska bedömningen bör likabehandlingsprincipen och frysningsprincipen få genomslag då konkursfordrans uppkomsttidpunkt bestäms. Det talar för att endast de som är borgenärer vid konkursutbrottet bör kunna få göra gällande sina fordringar i konkursen. En sådan ordning ger en relativt tidig uppkomsttidpunkt – en uppkomsttidpunkt som påminner om den som gäller i preskriptionshänseende. Systemargumenten som utvecklades ovan ger också en tidig uppkomsttidpunkt, eftersom det där betonades att det är tillräckligt att (konkurs)gäldenären har förpliktat sig före konkursutbrottet, för att en konkursfordran ska ha uppkommit. Återvinningsfordran bör därför uppkomma redan genom den rättshandling som grundar fordran, såvitt avser konkursfordrans uppkomst.s. 46
6.Mot den ordningen kan invändas att konkursboet inte finns som borgenär förrän konkursen inträffar, varför fordran i stället borde uppkomma genom konkursen, såsom i frågan om huvudfordrans uppkomst. Det var ett argument som minoriteten i Högsta domstolen fäste avseende vid i NJA 2011 s 755. Det skälet förhindrade dock inte att majoriteten fann att återvinningsfordran hade uppkommit vid tidpunkten för rättshandlingen. Minoritetens argument bör därför inte tillmätas vikt i denna fråga heller.s. 46
7.253s. 46