- Det rör sig inte heller om huruvida, efter fullbordat faktum, den seniora borgenären kan rikta skadeståndskrav mot konkursförvaltaren, för att denne har följt förmånsrättslagens ordaly- delse men avvikit från den ordning som ställts upp i ett intercreditoravtal. Se avsnitt 12.5 (Kon- kursförvaltares handlingsalternativ och ansvar). Jfr NJA 1994 s. 705 och NJA 2001 s. 805, som rörde möjligheten att kvitta en fordran på grund av återvinningsanspråk enligt 5 kap. 15 § konkurslagen.
- NJA 1994 s. 705 256NJA 1999 s. 520 333, 348
Rättsfall
NJA 1994 s. 705
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
NJA 1994 s. 705
BibTeX
@misc{nja-1994-s-705,
author = {{Högsta domstolen}},
title = {{NJA 1994 s. 705}},
year = {1994},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
10 hänvisningar i 5 artiklar · 10 stycken/fotnoter
Svensk rättspraxis i associationsrätt 2011–20201 hänvisning
Fordrans uppkomst inom insolvensrätten3 hänvisningar
- Se NJA 1938 s 149; NJA 1994 s 705; NJA 2001 s 805.
- 319 får en skuld. Huruvida en sådan skuld har uppkommit redan före konkursutbrottet och kan användas till kvittning i konkurs avgjordes redan i NJA 1938 s 149. Högsta domstolen fann i det rättsfallet att en sådan återvinningsskuld inte kunde kvittas mot en konkursfordran (fullt ut). Återvinningsskulden uppkom alltså inte före konkursutbrottet. Skulden uppkom i stället genom konkursen. Att en fordran på återbäring till följd av återvinning har uppkommit genom konkursen befästes av Högsta domstolen i NJA 1994 s 705. Ordningen är densamma i både dansk och norsk rätt. Konkursborgenären kan i stället använda en fordran på utbetalning av utdelningsmedel (utdelningsfordran) till att kvitta mot en återvinningsfordran. Det framgår av NJA 1938 s 149. Här bör också beaktas att enligt 4 kap 21 § konkurslagen följer det att om utdelning har ägt rum är den återvinningssvarande berättigad att vid återbäringen avräkna det belopp som borde ha tillkommit den svarande som utdelning enligt tidigare utdelningsförslag. Det gäller om fordran då hade varit känd.
- 493116, 196, 493 NJA 1993 s 13 377, 386NJA 2005 s 11 134 ff, 178, NJA 1993 s 120 217183 ff, 191 f, NJA 1994 s 292 408, 460216 NJA 1994 s 484 75NJA 2005 s 142 251 NJA 1994 s 705 252, 320NJA 2005 s 303 438 NJA 1995 s 356 272, 296, 307, NJA 2005 s 510 29, 109 f, 113,
Svensk rättspraxis3 hänvisningar
- Ett tredje exempel på problematiken kring den grundläggande förutsättningen att fordringarna stått emot varandra vid konkursutbrottet är rättsfallet NJA 1994 s. 705. Här ansågs en fordran till följd av återvinning inte kunna fullgöras genom kvittning med en fordran som återvinningssvaranden (konkursborgenären) vid konkursutbrottet haft mot konkursgäldenären. Återvinningsfordringen ansågs inte ha förelegat vid tiden för konkursbeslutet, eftersom den uppkommit genom återvinning i konkursen.
- Högsta domstolen konstaterade inledningsvis att syftet med återvinningsreglerna var att i konkursborgenärernas gemensamma intresse återställa det läge som rått innan den återvinningsbara rättshandlingen företagits, och att detta syfte förverkligades om Bålsön som utdelning erhöll endast 50 050 kr. Om Bålsöns konkursbos ståndpunkt istället vann gehör skulle Bålsön i praktiken få betalt med 134 450 kr för sina oprioriterade hyresfordringar, vilket skulle betyda att återvinningen saknade betydelse. Med hänvisning till NJA 1994 s. 705 (strax ovan) slogs vidare fast att om Bålsön inte hade försatts i konkurs så hade det varit klart att Bålsön inte haft rätt att kvitta sin konkursfordring mot Franslasts konkursbos återbäringskrav. Enligt 4 kap. 21 § KonkL hade Bålsön däremot haft rätt att kvitta sin utdelningsfordran om 184 500 kr, vilken riktade sig mot Franslasts konkursbo, mot återbäringskravet. På motsvarande sätt hade Franslasts konkursbo i denna situation haft rätt att kvitta sitt återbäringskrav mot Bålsöns fordran på utdelning.
- Så här långt innebär rättsfallet egentligen endast en bekräftelse på att vad Högsta domstolen kommit fram till i nyss anförda NJA 1994 s. 705 utgör gällande rätt; en fordran till följd av återvinning kan inte fullgöras genom kvittning med en (icke utdelningsberättigad) fordran som återvinningssvaranden (här: Bålsön) vid konkursutbrottet haft mot konkursgäldenären (här: Franslast). Högsta domstolens resonemang synes i förevarande fall leda till slutsatsen att Bålsön skulle återbära 134 450 kr till Franslasts konkursbo, att Bålsön till följd av förmånsrätt hade rätt till utdelning med 184 500 kr, att Franslasts konkursbo hade rätt att kvitta dessa fordringar mot varandra och att vad som skulle utges till Bålsöns konkursbo därmed var 50 050 kr.