Enligt tingsrättens tolkning av 13 kap 20 § 1975 års aktiebolagslag hade konkursför- valtaren inte behörighet att företräda konkursgäldenären. Behörigheten tillkom i stället endast de aktörer som beskrivs i bestämmelsen. Tydligt är att HD inte e contrario tolkade regeln på samma sätt som tingsrätten gjorde. Frågan kan då ställas om det också hade gått att skicka avropet till någon behörig företrädare för konkursgäldenären enligt regeln i aktiebolagslagen. Det är svårt att hitta svar på den frågan i HD:s domskäl. Domstolen uttalade att rätten enligt optionsavtalet tillkom konkursboet, vilket möjligen indikerar att det inte hade varit tillräckligt att skicka meddelandet till någon som representerade konkursgäldenären enligt aktiebolagslagen, se Söderlund, Konkursrätten s 215 f. Likväl konstaterade domstolen: ”I enlighet med det anförda får anses att det alltid är tillräckligt om ett meddelande av det slag som här är aktuellt sänds till konkursförvaltaren, oav- sett om boet eller gäldenären anges som adressat. [Min kursivering.]”, NJA 1997 s 503, HD:s domskäl st 4. Ordvalet tillräckligt antyder att det också hade gått att skicka avropet till någon som representerade konkursgäldenären enligt aktiebolagslagen. I de relevanta lagmotiven till bestämmelsen i aktiebolagslagen uttalas dock: ”Att ett bolag försätts i konkurs betyder inte att det är upplöst och att dess organ upphör att existera. Organen förlorar emellertid naturligtvis befattningen med alla de rättigheter och skyldigheter som tillkommer konkursboet och de angelägenheter som handläggs av konkursförvaltningen enligt konkurslagens regler. Sålunda kan styrelsen eller bolagsstämman inte besluta om eller disponera över bolagets tillgångar […].” Uttalandet verkar implicera att det hade gått att skicka meddelandet till konkursgäldenären, eftersom frågan gällde skyldigheter för konkursgäldenären. (Köpeskillingens utgivande var inte villkorat av att aktierna skulle återlämnas.)
Hänvisas från p. 28 (s. 22)
28.229 konkurslagen. Vad som i stället särskilt bör uppmärksammas är att domstolen konstaterade att det saknades anledning att behandla gäldenärens skyldigheter enligt optionsavtalet på annat sätt. Även avseende gäldenärens skyldigheter tillkom alltså behörigheten konkursförvaltaren. Högsta domstolen konkluderade följdenligt att det var tillräckligt att meddelandet hade sänts till förvaltaren. Domstolen fastställde sedan hovrättens domslut, vari hovrätten hade förpliktat konkursgäldenären i konkurs att utge det belopp som A hade rätt till enligt säljoptionsavtalet.s. 22