Enligt tingsrättens tolkning av 13 kap 20 § 1975 års aktiebolagslag hade konkursför- valtaren inte behörighet att företräda konkursgäldenären. Behörigheten tillkom i stället endast de aktörer som beskrivs i bestämmelsen. Tydligt är att HD inte e contrario tolkade regeln på samma sätt som tingsrätten gjorde. Frågan kan då ställas om det också hade gått att skicka avropet till någon behörig företrädare för konkursgäldenären enligt regeln i aktiebolagslagen. Det är svårt att hitta svar på den frågan i HD:s domskäl. Domstolen uttalade att rätten enligt optionsavtalet tillkom konkursboet, vilket möjligen indikerar att det inte hade varit tillräckligt att skicka meddelandet till någon som representerade konkursgäldenären enligt aktiebolagslagen, se Söderlund, Konkursrätten s 215 f. Likväl konstaterade domstolen: ”I enlighet med det anförda får anses att det alltid är tillräckligt om ett meddelande av det slag som här är aktuellt sänds till konkursförvaltaren, oav- sett om boet eller gäldenären anges som adressat. [Min kursivering.]”, NJA 1997 s 503, HD:s domskäl st 4. Ordvalet tillräckligt antyder att det också hade gått att skicka avropet till någon som representerade konkursgäldenären enligt aktiebolagslagen. I de relevanta lagmotiven till bestämmelsen i aktiebolagslagen uttalas dock: ”Att ett bolag försätts i konkurs betyder inte att det är upplöst och att dess organ upphör att existera. Organen förlorar emellertid naturligtvis befattningen med alla de rättigheter och skyldigheter som tillkommer konkursboet och de angelägenheter som handläggs av konkursförvaltningen enligt konkurslagens regler. Sålunda kan styrelsen eller bolagsstämman inte besluta om eller disponera över bolagets tillgångar […].” Uttalandet verkar implicera att det hade gått att skicka meddelandet till konkursgäldenären, eftersom frågan gällde skyldigheter för konkursgäldenären. (Köpeskillingens utgivande var inte villkorat av att aktierna skulle återlämnas.)
Hänvisas från p. 28 (s. 22)
Inledande anmärkningar
1.Med premisserna för studien av vad som krävs för att en fordran ska ha uppkommit före eller efter konkursutbrottet klarlagda ska nu undersökas vilka systemargument som kan anföras i frågan. Utgångspunkten och ledstjärnan för att ett systemargument ska kunna göras gällande är att lika fall ska behandlas lika, men vad som utgör lika fall beror på vilken sorts likhet som betonas. Systemargumenten kan därför användas på lite olika sätt.s. 16
2.Det skulle kunna framhållas att de frågor om fordrans uppkomst som aktualiseras inom ramen för konkurslagen utgör lika fall, varför skulles. 16
3.223 lagstiftaren annars ha valt en och samma lokution för att beskriva olika saker? Begreppet fordrans uppkomst borde då få ett enhetligt innehåll inom ramen för konkurslagen, såtillvida att begreppet borde ges en betydelse som gäller inom ramen för konkurslagen. Beträffande de avtalsgrundade fordringarna (mera om andra typer av fordringar nedan under nästkommande avsnitt) är det tillräckligt att beakta de centrala rättsfallen som är relevanta i bedömningen av om en fordran har uppkommit, för att nå slutsatsen att begreppet inte alltid har fått en enhetlig betydelse – ens inom ramen för 5 kap konkurslagen. Bedömningen av sådana uppkomstfrågor kan alltså inte alltid likställas med varandra och de utgör därmed inte lika fall. Turligt nog finns annan likhet att beakta.s. 16
4.Som konstaterades i detta kapitels inledning är den relevanta frågan här om en fordran har uppkommit före konkursutbrottet i de fall där något eller några rättsfakta, som konstituerar den fullgångna fordran, har inträffat före samma tidpunkt. Frågan har fått diktera utgångspunkten för studien, såtillvida att den tar sin början i vad som krävs som ett minimum för att en fordran ska ha uppkommit. Det blir då aktuellt att undersöka om gäldenären måste ha ådragit sig en förpliktelse före konkursutbrottet, och om det i sin tur är tillräckligt för att en konkursfordran ska ha uppkommit, eller om också borgenären måste ha förpliktat sig före konkursutbrottet. (Det senare blir endast aktuellt om det gäller fordringar med grund i avtal.) Avslutningsvis behandlas också frågan, vad som krävs för att en fordran ska ha uppkommit efter konkursutbrottet.s. 17
Om (konkurs)gäldenären måste ha förpliktat sig
1.Redan inledningsvis kan fastslås att gäldenärens rådighetsförlust i och med konkursen har ett materiellt samband med vad som krävs för att en fordran ska ha uppkommit före konkursutbrottet. Det beror på att det endast är konkursgäldenärens skulder, som kan göras gällande i gäldenärens konkurs, samt att gäldenären bara kan åta sig sådana förbindelser 224 som kan göras gällande i konkursen fram till konkursbeslutet meddelades. Det senare följer av 3 kap 1 § konkurslagen. (Konkurs)gäldenären måste alltså ha rättshandlat eller på annat sätt förpliktat sig före konkursutbrottet, för att en konkursfordran ska ha uppkommit.s. 17
2.Ytterligare systemargument kan anföras för denna ordning. I 5 kap 1 § konkurslagen föreskrivs att endast de fordringar som har uppkommit innan konkursbeslutet meddelades kan göras gällande i konkurs. Bestämmelsen kan läsas mot 3 kap 1 § samma lag. Där stadgas att gäldenären inte får åta sig sådana förbindelser som kan göras gällande i konkursen efter det att konkursbeslutet meddelades. Det innebär att gäldenärens möjlighet att grunda sådana fordringar som kan göras gällande i konkursen upphör genom att konkursbeslutet meddelas. Det är i vart fall huvudregeln.s. 18
3.Sambandet mellan de bestämmelser som numera återfinns i 5 kap 1 § och i 3 kap om gäldenärens rådighetsförlust betonades även i 1911 års förslag till konkurslag, vilket är det förslag som regeln i 5 kap 1 § härrör från. I förslaget uttrycks att frågan om gäldenärens rådighetsförlust och rätten att råda över sin egendom står i nödvändigt samband med frågan, vilka fordringar som får göras gällande i konkurs. Sambandet har även påtalats i doktrinen och gäldenärens rådighetsförlust har där menats vara bestämmande för om en konkursfordran har uppkommit eller inte.s. 18
4.I den danska och norska doktrinen har sambandet mellan motsvarande regler (29 och 38 §§ danska konkursloven respektive 6 kap 1 § dekningsloven och 100 § 1 st norska konkursloven) också lyfts fram och använts som argument i frågan om konkursfordrans uppkomst. Sambandet har även påtalats i de danska förarbetena.s. 18
5.Sammantaget finns systemargument till stöd för att en konkursfordran har uppkommit, om (konkurs)gäldenären har ådragit sig en förbindelse innan konkursbeslutet meddelades. Varvid svaret på frågan om gäldenären har ådragit sig en sådan förbindelse exempelvis ges av avtalsrätten, skadeståndsrätten eller fordringsrätten.s. 18
6.225s. 18
7.Vad gäller utomobligatoriska skadeståndsfordringar och fordringar på återbetalning (efter en misstagsbetalning) kan ytterligare systemskäl anföras för denna slutsats. I den studien nedan har det nämligen framkommit att frågan om uppkomsttidpunkten för sådana fordringar inte påverkas av i vilken insolvensrättslig regelkontext frågan aktualiseras. Beträffande sådana fordringar har begreppet fordrans uppkomst i stället fått en och samma betydelse inom insolvensrätten. En utomobligatorisk skadeståndsfordran uppkommer då den skadegörande handlingen vidtas eller underlåtenhetsfristen tar sin början. En fordran på återbetalning uppkommer genom misstagsbetalningen. Bedömningen av dessa fordringars uppkomsttidpunkter förefaller alltså utgöra lika fall (inom insolvensrätten).s. 19
8.Redan inledningsvis konstaterades att gäldenärsfordrans uppkomst är avhängig konkursfordrans uppkomst; en gäldenärsfordran kan inte vara en konkursfordran. Om konkursgäldenären har ådragit sig en förbindelse efter konkursutbrottet konstituerar det en gäldenärsfordran. Det följer av vad som framkom i undersökningen av konkursfordrans uppkomst. Det följer också indirekt av 3 kap 1 § konkurslagen. Som nämndes strax ovan innebär gäldenärens rådighetsförlust, enligt bestämmelsen, att gäldenären inte får åta sig sådana förbindelser som kan göras gällande i konkurs och gäldenären får heller inte råda över den egendom som tillhör konkursboet. Indirekt framgår därigenom att konkursgäldenären kan råda över den egendom som inte ingår i konkursen. Gäldenären kan också ådra sig sådana förbindelser som inte kan göras gällande i konkursen. Rådighetsförlusten är på intet sätt total. Att konkursgäldenären har kvar viss rådighet följer även indirekt av beneficiereglerna i 5 kap UB, vartill 3 kap 3 § konkurslagen hänvisar. Det är alltså om konkursgäldenären ådrar sig en förpliktelse efter konkursutbrottet som en gäldenärsfordran uppkommer.s. 19
Om (konkurs)borgenären måste ha förpliktat sig
1.Med slutsatsen att (konkurs)gäldenären måste ha förpliktat sig före konkursutbrottet kan frågan ställas om även (konkurs)borgenären måste ha förpliktat sig vid samma tidpunkt, för att en konkursfordran ska ha uppkommit. Spörsmålet är endast aktuellt om rättsförhållandet är ömsesidigt förpliktande och här är det fortsatt systemargumenten som är i blickfånget. 226s. 19
2.Undersökningen av frågan kan ta avstamp i ett exempel: Anta att (konkurs)gäldenären försöker sälja egendom, för att stärka sin likviditet. Gäldenären skickar därför ett anbud (i avtalslagens bemärkelse) till borgenären (anbudsmottagaren). Under acceptfristen går sedan gäldenären i konkurs. Här är det alltså endast (konkurs)gäldenären som har förpliktat sig före konkursutbrottet (genom anbudet) och frågan är om en villkorad fordran har uppkommit före konkursutbrottet.s. 20
3.Exemplet utgår från den anbud–acceptmodell som föreskrivs om i 1 § avtalslagen. Problemet att bestämma uppkomsttidpunkten är dock av en liknande karaktär även för sådana fordringar som har sin grund i andra rättsregler, vilkas följd är avtal och där omständigheterna, som ger upphov till avtalet, inträffar över ett i tiden utsträckt händelseförlopp.s. 20
4.I och med att (konkurs)gäldenären i exemplet ovan hade åtagit sig en förbindelse genom anbudet, hindrar inte den rådighetsförlust som gäldenären lider i och med konkursen konkursborgenären från att göra gällande sin fordran i konkursen. I stället blir frågan om anbudsmottagaren kan acceptera anbudet (under acceptfristen), trots att gäldenären har försatts i konkurs. Anbudsmottagarens behörighet är förvisso inte påverkad av konkursbeslutet. Frågan är emellertid om det finns någon med behörighet att motta accepten med bindande verkan.s. 20
5.När det gäller behörighetsfrågor i konkurs har det gjorts skillnad på behörigheten avseende konkursens tillgångar och skulder. Distinktionen återfinns även i konkurslagen. Den egendom som tillhörde gäldenären vid konkursutbrottet och som tillfaller gäldenären under konkursen hör till konkursboet (i den mån egendomen kan utmätas). Det framgår av 3 kap 3 § konkurslagen. Här bör också 3 kap 1 § samma lag beaktas, där föreskrivs att gäldenären inte får råda över den egendom som hör till konkursboet. Behörigheten avseende dessa tillgångar tillfaller i stället konkursförvaltaren. Stöd för detta finns i lagens 1 kap 3 § och 7 kap 8 §.s. 20
6.Vad gäller skulderna i konkursen står det redan klart av vad som framkom av föregående avsnitt att genom konkursbeslutet mister gäldenären sin behörighet, såvitt avser de fordringar som kan göras gällande i konkursen. Därigenom mister likväl inte konkursgäldenären sin behörighet att över huvud taget ådra sig förbindelser. En gäldenär, som är en fysisk person, kan självfallet ådra sig gäldenärsfordringar, genom att till exempel inhandla livsmedel och betala med den utmätningsfria egendomen. Be-s. 20
7.227 träffande juridiska personer finns lagstöd för att viss behörighet kvarstår hos konkursgäldenären. Exempelvis framgår det av 25 kap 49 § aktiebolagslagen att under konkursen företräds bolaget (konkursgäldenären) av den styrelse och verkställande direktör eller de likvidatorer som fanns vid konkursens början. En liknande bestämmelse finns i 18 kap 12 § lagen om ekonomiska föreningar.s. 20
8.Här bör också Söderlunds associationstanke, som introducerades ovan i kapitel 9, beaktas. Av associationstanken framgår att det i konkurs ska skiljas på vem som har behörighet vad gäller tillgångarna respektive skulderna, och konkursförvaltaren har behörighet avseende tillgångarna, medan konkursgäldenären har behörighet avseende skulderna:s. 21
9.”Under associationstanken är tillgångsfrågor konkursbofrågor (eftersoms. 21
10.äganderätten till konkursmassan övergår till konkursboet). Däremot blirs. 21
11.frågor rörande konkursgäldenärens förpliktelser konkursgäldenärsfrågor.s. 21
12.Det är andelsrätten i konkursboet, inte fordringsrätten mot konkursgälde-s. 21
13.nären, som prövas och avgörs i konkursen.” Söderlund framhåller att konkursen inte inskränker konkursgäldenärens fri- och rättigheter och därmed inskränker konkursen heller inte på gäldenärens rättsliga handlingsförmåga.s. 21
14.En sådan spjälkning av vem som har behörighet i konkursen blir dock problematisk i exemplet ovan (där anbudsmottagaren skulle avsända en accept efter konkursutbrottet). Accepten ger upphov till ett ömsesidigt förpliktande avtal. I och med avtalsslutet blir konkursgäldenären bunden att leverera varor, samtidigt som samma gäldenär erhåller en penningfordran. Accepten gäller på så vis både en tillgång och en skuld i konkursen. Om en strikt spjälkning av vem som har behörighet skulle upprätthållas, skulle förvaltaren vara behörig avseende den fordran som accepten ger upphov till och konkursgäldenären skulle vara behörig beträffande den förpliktelse som accepten ger upphov till (allt sett från konkursgäldenärens perspektiv); det framstår som opraktiskt. Lyckligtvis finns det rättspraxis från Högsta domstolen, som kan ge vägledning i frågan om huruvida anbudsmottagaren (konkursborgenären) kan avsända en accept efter konkursutbrottet och på så vis grunda en fordran.s. 21
15.I NJA 1997 s 503 behandlades bland annat frågan om konkursförvaltarens behörighet. I rättsfallet hade A och (konkurs)gäldenären ingått 228 ett dubbelriktat optionsavtal. Avtalet gav båda parter en möjlighet att påkalla att ett aktieköp skulle genomföras till ett förutbestämt pris under en viss tidsfrist. A var säljare och (konkurs)gäldenären köpare av aktierna. Gäldenären gick sedermera i konkurs. A meddelade konkursförvaltaren att hon, i enlighet med överenskommelsen i optionsavtalet, önskade utnyttja sin optionsrätt att sälja aktierna (som då saknade värde). Konkursförvaltaren invände att meddelandet, om utövande av optionen, hade riktats till en icke-behörig ställföreträdare för konkursgäldenären (nämligen konkursförvaltaren), varför konkursgäldenären inte var bunden av meddelandet. Här bör inflikas att förvaltaren inte invände att betalningsskyldigheten endast skulle åläggas konkursgäldenären, om aktierna överlämnades i samband med betalning. Rättsfallet gällde alltså endast konkursgäldenärens förpliktelser. A:s optionsrätt var därtill sakrättsligt exponerad i fallet.s. 21
16.Högsta domstolen tog utgångspunkt i en redogörelse för reglerna om gäldenärens rådighetsförlust i 3 kap konkurslagen:s. 22
17.”Sedan ett beslut om konkurs har meddelats får gäldenären enligt 3 kap 1 §s. 22
18.KL inte råda över egendom som hör till konkursboet. Enligt 3 § sammas. 22
19.kapitel hör till boet, såvitt nu är i fråga, all egendom som tillhörde gäldenä-s. 22
20.ren när konkursbeslutet meddelades och som är sådan att den kan utmätas.s. 22
21.[Konkursgäldenärens] rätt enligt optionsavtalet d 27 dec 1988 tillkom is. 22
22.enlighet med det sagda konkursboet. Det skulle därför ankomma på förval-s. 22
23.taren att ta ställning till frågan om rätten enligt optionen skulle utnyttjas.s. 22
24.Gäldenären skulle inte vara berättigad att utnyttja optionen annat än oms. 22
25.förvaltaren avstått rätten till gäldenären, vilket inte skett i detta fall. Anled-s. 22
26.ning saknas att behandla gäldenärens skyldigheter enligt optionsavtalet pås. 22
27.annat sätt.” Högsta domstolen uttalade, som synes, att bolagets rätt (enligt avtalet) tillkom konkursboet, varför förvaltaren var behörig att ta ställning till om rätten enligt optionen skulle utnyttjas. Att det gäller framgår redan avs. 22
28.229 konkurslagen. Vad som i stället särskilt bör uppmärksammas är att domstolen konstaterade att det saknades anledning att behandla gäldenärens skyldigheter enligt optionsavtalet på annat sätt. Även avseende gäldenärens skyldigheter tillkom alltså behörigheten konkursförvaltaren. Högsta domstolen konkluderade följdenligt att det var tillräckligt att meddelandet hade sänts till förvaltaren. Domstolen fastställde sedan hovrättens domslut, vari hovrätten hade förpliktat konkursgäldenären i konkurs att utge det belopp som A hade rätt till enligt säljoptionsavtalet.s. 22
29.Åter till det här diskuterade exemplet. För att NJA 1997 s 503 ska kunna ge vägledning i bedömningen av om konkursförvaltaren har behörighet att motta accepten i exemplet, måste rättsfallet ha gällt en konkursfordran och inte till exempel en massafordran. Beaktas bör då att Högsta domstolen fastställde hovrättens domslut, i vilket bolaget i konkurs förpliktades att utge ett belopp. Därmed följer att fordran inte var en massafordran. I sådana fall skulle nämligen konkursboet ha varit det rättssubjekt som förpliktades, eftersom massafordringar har boet som gäldenär. Fordran bör heller inte ha varit en gäldenärsfordran, eftersom då hade konkursgäldenären varit den förpliktade. Utifrån domslutet bör därför A:s fordran ha varit en konkursfordran.s. 23
30.Slutsatsen stöds även av de skilda uppkomstförutsättningarna som gäller för gäldenärs-, konkurs- och massafordran. Avtalet ingicks före 230 konkursutbrottet. Konkursboet hade inte heller inträtt i avtalet, varför A:s fordran inte kan ha varit en massafordran. Enligt 11 kap 1 § konkurslagen är en massafordran en skuld som boet har ådragit sig. A:s fordran bör inte heller ha varit en gäldenärsfordran, eftersom en konkursförvaltare inte har någon behörighet att stifta sådana. Behörighet att ingå sådana avtal som ger upphov till gäldenärsfordringar tillkommer endast konkursgäldenären, eftersom gäldenärsfordringar definitionsmässigt uppkommer efter konkursbeslutet till följd av konkursgäldenärens handlande. Innebörden av de olika uppkomstförutsättningarna och domslutet ger slutsatsen att A:s fordran måste ha utgjort en konkursfordran. Högsta domstolen konstaterade att behörigheten enligt optionsavtalet tillkom förvaltaren. Att det var tillräckligt att A hade sänt avropet av optionen till förvaltaren kan tolkas i ljuset av detta. I rättsfallet var alltså förvaltaren behörig att motta en rättshandling, som gjorde en villkorad konkursfordran fullgången.s. 23
31.De i doktrinen som har förordat en spjälkning av vem som är behörig avseende skulderna respektive tillgångarna har föga överraskande varit kritiska till rättsfallet. Söderlund är en av dessa, vilket kommer till uttryck i följande citat:s. 24
32.”Motiveringen [i HD:s domskäl] antyder att konkursgäldenären saknars. 24
33.behörighet att motta ett avrop som leder till att konkursgäldenären självs. 24
34.ådrar sig en förpliktelse (till dess att konkursboet har avstått från sin rätt atts. 24
35.utnyttja konkursgäldenärens rättigheter enligt optionsavtalet). Skall dennas. 24
36.ståndpunkt drivas till sin spets bör konkursgäldenären även sakna förmågas. 24
37.att ikläda sig nya förbindelser under konkursen såvida inte konkursboet hars. 24
38.avstått från sin rätt att dra in konkursgäldenärens avtalsfordring hos mot-s. 24
39.parten i konkursen. Det kan inte stämma.”s. 24
40.231 Söderlund sammanför här frågan om huruvida konkursgäldenären alls kan ådra sig förpliktelser efter konkursutbrottet med frågan om vem som ska vara behörig att motta ett sådant avrop som var aktuellt i rättsfallet. Men kanske behöver de frågorna inte sammanföras. Kanske föreligger det en skillnad mellan de förpliktelser som inte har något samband med tillgångar i konkursen och de förpliktelser som har ett sådant samband. Kanske föreligger det en skillnad i behörighetsfrågan, såvitt avser de förpliktelser som helt grundas efter konkursutbrottet i jämförelse med de förpliktelser som delvis har sin grund före konkursutbrottet.s. 24
41.Även i andra rättsfall har Högsta domstolen funnit att förvaltaren har behörighet beträffande sådana skulder som har samband med tillgångar i konkurs. Den ordningen kommer exempelvis till uttryck i NJA 1999 s 777. Där konstaterade Högsta domstolen:s. 25
42.”I svensk rätt gäller sedan länge att konkursgäldenären inte råder över egen-s. 25
43.dom som hör till konkursboet. En bestämmelse om detta finns i 3 kap 1 § is. 25
44.den nu gällande KL. Regeln är avsedd att tillgodose intresset av att konkursgäl-s. 25
45.denären inte företar rättshandlingar som kan äventyra konkursborgenärernass. 25
46.rätt. Den inverkar alltså inte på konkursgäldenärens rättshandlingsförmågas. 25
47.och processbehörighet i övrigt.” Här kan särskilt noteras att Högsta domstolen uttalade att 3 kap 1 § konkurslagen inte påverkar konkursgäldenärens rättshandlingsförmåga och processbehörighet i övrigt. Söderlund har nämligen tolkat uttalandet som att konkursgäldenären inte har någon behörighet avseende den egendom som hör till konkursboet enligt 3 kap 1 § konkurslagen – det vill säga att bestämmelsen inte bara medför att gäldenären förlorar rådigheten såvitt avser tillgångarna utan att gäldenären även förlorar rättshandlingsförmågan beträffande egendomen. Behörigheten avseende de fordringar och de förpliktelser som hör till sådan egendom skulle alltså tillkomma konkursförvaltaren. Den ordningen innebär att det är konkursförvaltaren som har behörighet i de skuldfrågor som har samband med en tillgång. Därigenom skulle också konkursförvaltaren ha behörighet att motta en accept av en anbudsmottagare i konkursen.s. 25
48.Ordningen har även stöd i annan rättspraxis från Högsta domstolen, såsom i NJA 1989 s 206. I det rättsfallet behandlades bland annat huru232 vida konkursförvaltaren var behörig att motta en uppsägning av ett hyresavtal, i vilket konkursgäldenären var part. Rättsfallet bör vara relevant här, eftersom både en uppsägning och en accept är rättshandlingar. Vem som har behörighet avseende dessa rättshandlingar borde därför regleras på samma sätt. I frågan om huruvida konkursboet var behörigt att motta uppsägningen uttalade Högsta domstolen att det är till konkursboet som en uppsägning av ett hyresavtal ska riktas i en lokalhyresgästs konkurs. Domstolen hänvisade till att boet hade möjlighet att själv säga upp avtalet enligt 12 kap 31 § JB. Omständigheterna i rättsfallet medför att det är svårt att dra alltför stora växlar på uttalandet. I rättsfallet hade nämligen konkursboet trätt in i en pågående rättegång om hyresrätten. Rättsfallet har likafullt tolkats mer generellt i doktrinen.s. 25
49.Högsta domstolen har alltså i flera fall uttalat att konkursförvaltaren har behörighet att råda över den egendom som hör till konkursboet. Domstolen har dessutom likställt denna behörighet med frågan om vem som får representera konkursgäldenären avseende gäldenärens skulder i konkursen, för de fall då skulderna hör samman med tillgångar i konkursboet. Konkursförvaltaren har ansetts ha behörighet även såvitt avser dessa skulder. Det har innefattat en behörighet att motta sådana rättshandlingar som har gjort konkursfordringar fullgångna.s. 26
50.På samma sätt som konkursförvaltaren var behörig att motta ett avrop i NJA 1997 s 503, som gjorde en konkursfordran fullgången, måste för-s. 26
51.233 valtaren vara behörig att motta en sådan accept som ger upphov till en konkursfordran. Det är oklart om även konkursgäldenären har en sådan behörighet. Det behöver dock inte undersökas vidare här. Det räcker att konstatera att behörighet finns.s. 26
52.Sammantaget uppkommer alltså en (villkorlig) konkursfordran om (konkurs)gäldenären har förpliktat sig genom ett anbud före konkursutbrottet, såsom i exemplet ovan. Det gäller i vart fall om systemargument anförs. Att det skulle krävas något ytterligare, för att en konkursfordran ska ha uppkommit, har jag inte funnit några (system)argument som talar för. I avsnittet om huruvida (konkurs)gäldenären måste ha förpliktat sig har det också framkommit att fordringar med grund i exempelvis ett utomobligatoriskt skadestånd har uppkommit före konkursutbrottet, om (konkurs)gäldenären har ådragit sig en förpliktelse före samma tidpunkt genom en skadegörande handling. Det finns också systemargument för att en gäldenärsfordran uppkommer om konkursgäldenären förpliktar sig efter konkursutbrottet. Gränsen mellan konkurs- och gäldenärsfordran dras alltså vid om konkursgäldenären har förpliktat sig före eller efter konkursutbrottet.s. 27