Svårigheten i att ge en utförligare beskrivning av vad rättsdogmatisk metod består i fångas av följande formulering, som är Kleinemans: ”Att beskriva den rättsdogmatiska metoden innebär att man snabbt ställs inför en hel del svåra rättsteoretiska spörsmål som gör att själva beskrivningen av metoden framstår som vag, oklar och ibland direkt mot- sägelsefull.”, Kleineman, Rättsdogmatisk metod s 21. Jfr noterna 63, 83, 119 och 135. Kanske säger rättsdogmatik mer om vad som ska göras snarare än hur det ska göras, såsom Hellborg uttrycker det: ”Trots att rättsdogmatik som begrepp är omdiskuterat, preciserar den nämnda (typiska) beskrivningen av metoden vad studien innefattar. [Min kursive- ring, noter uteslutna.]”, Hellborg, Diskrimineringsansvar s 29. Håstad tycks i artikeln Rättsdogmatik in absurdum? med rättsdogmatik beteckna en metod i vilken deduktion av juridiska slutsatser sker från begrepp, som åskådliggörs genom följande citat, i vilka han kritiserar HD:s (det första citatet) och Stefan Lindskogs (det andra citatet) metodval för att vara (rätts)dogmatiskt: ”HD:s majoritet i NJA 2014 s. 935 har emellertid, i strid mot ett aldrig ifrågasatt prejudikat och utan plenum, i strid mot motivuttalanden i de två lagar som är centrala för förmögenhetsrättslig sysslomannarätt (det s.k. regelplanet) och i strid mot starka lämplighetsskäl styrts av dogmatiken. Det manar inte till efterföljd.”, Håstad, Rättsdogmatik in absurdum? s 365 och ”Åter låter Lindskog alltså det avgörande vara vem som är ’ägare’ eller har ’äganderätt’ (varför inte tû-tû?) till medlen på kontot, fastän frågan i målet inte gällde separationsrätt. [Noter uteslutna.]”, Håstad, a a s 367. E-M Svensson har uttryckt att som implicit utgångspunkt för rättsdogmatiken ligger en kunskapssyn i vilken det är möjligt att skilja på fakta (eller beskrivningar) och vär- deringar (normativa uttalanden). Hon menar att denna distinktion åskådliggörs genom begreppsparen de lege lata och de lege ferenda, i vilket den första enkom skulle vara beskrivande (rätten som den är), medan den andra skulle vara värderande (rätten som den borde vara). I stället föreslår hon att vi ska använda oss av begreppet de lege inter- pretata (rätten som den har uttolkats/uttolkas), se Svensson, E-M, De lege interpretata s 213 f. Jag skulle snarare hävda att i den rättsdogmatiska verksamheten ingår värderingar som en självklar del, jfr nedan under avsnitt 2.2 om distinktionen mellan tydning och användning och avsnitt 2.3, om förförståelsens betydelse för tolkningen. Jfr även nedan under avsnitt 7.3, om faktas teoriberoende och om hur språket är normerande för vårt tänkande. Som jag ser det består inte skillnaden mellan de lege lata och de lege ferenda i att den första är värderingsfri, medan den andra inte är det, i stället består skillnaden i vilket anspråk som reses. Ett uttalande de lege lata reser anspråket att denna värdering av rättskällorna är den gällande, medan ett de lege ferenda-uttalande reser anspråket om hur rätten borde vara. Elasticiteten i begreppet rättsdogmatik är kanske anledningen till att det kan nyttjas i så många fall. I brödtexten ansluts till den betydelse begreppet har getts i flera Uppsalaavhandlingar under det senaste decenniet, se exempelvis Friberg, S, Kränkningsersättning s 31; Sjödin, Ett europeiserat arbetstagarinflytande s 37; Svensson, E, Gärningsmannaskap vid fleras deltagande i brott s 59; Hellborg, Diskriminerings-
Hänvisas från p. 25 (s. 4)
Svårigheten i att ge en utförligare beskrivning av vad rättsdogmatisk metod består i fångas av följande formulering, som är Kleinemans: ”Att beskriva den rättsdogmatiska metoden innebär att man snabbt ställs inför en hel del svåra rättsteoretiska spörsmål som gör att själva beskrivningen av metoden framstår som vag, oklar och ibland direkt mot- sägelsefull.”, Kleineman, Rättsdogmatisk metod s 21. Jfr noterna 63, 83, 119 och 135. Kanske säger rättsdogmatik mer om vad som ska göras snarare än hur det ska göras, såsom Hellborg uttrycker det: ”Trots att rättsdogmatik som begrepp är omdiskuterat, preciserar den nämnda (typiska) beskrivningen av metoden vad studien innefattar. [Min kursive- ring, noter uteslutna.]”, Hellborg, Diskrimineringsansvar s 29. Håstad tycks i artikeln Rättsdogmatik in absurdum? med rättsdogmatik beteckna en metod i vilken deduktion av juridiska slutsatser sker från begrepp, som åskådliggörs genom följande citat, i vilka han kritiserar HD:s (det första citatet) och Stefan Lindskogs (det andra citatet) metodval för att vara (rätts)dogmatiskt: ”HD:s majoritet i NJA 2014 s. 935 har emellertid, i strid mot ett aldrig ifrågasatt prejudikat och utan plenum, i strid mot motivuttalanden i de två lagar som är centrala för förmögenhetsrättslig sysslomannarätt (det s.k. regelplanet) och i strid mot starka lämplighetsskäl styrts av dogmatiken. Det manar inte till efterföljd.”, Håstad, Rättsdogmatik in absurdum? s 365 och ”Åter låter Lindskog alltså det avgörande vara vem som är ’ägare’ eller har ’äganderätt’ (varför inte tû-tû?) till medlen på kontot, fastän frågan i målet inte gällde separationsrätt. [Noter uteslutna.]”, Håstad, a a s 367. E-M Svensson har uttryckt att som implicit utgångspunkt för rättsdogmatiken ligger en kunskapssyn i vilken det är möjligt att skilja på fakta (eller beskrivningar) och vär- deringar (normativa uttalanden). Hon menar att denna distinktion åskådliggörs genom begreppsparen de lege lata och de lege ferenda, i vilket den första enkom skulle vara beskrivande (rätten som den är), medan den andra skulle vara värderande (rätten som den borde vara). I stället föreslår hon att vi ska använda oss av begreppet de lege inter- pretata (rätten som den har uttolkats/uttolkas), se Svensson, E-M, De lege interpretata s 213 f. Jag skulle snarare hävda att i den rättsdogmatiska verksamheten ingår värderingar som en självklar del, jfr nedan under avsnitt 2.2 om distinktionen mellan tydning och användning och avsnitt 2.3, om förförståelsens betydelse för tolkningen. Jfr även nedan under avsnitt 7.3, om faktas teoriberoende och om hur språket är normerande för vårt tänkande. Som jag ser det består inte skillnaden mellan de lege lata och de lege ferenda i att den första är värderingsfri, medan den andra inte är det, i stället består skillnaden i vilket anspråk som reses. Ett uttalande de lege lata reser anspråket att denna värdering av rättskällorna är den gällande, medan ett de lege ferenda-uttalande reser anspråket om hur rätten borde vara. Elasticiteten i begreppet rättsdogmatik är kanske anledningen till att det kan nyttjas i så många fall. I brödtexten ansluts till den betydelse begreppet har getts i flera Uppsalaavhandlingar under det senaste decenniet, se exempelvis Friberg, S, Kränkningsersättning s 31; Sjödin, Ett europeiserat arbetstagarinflytande s 37; Svensson, E, Gärningsmannaskap vid fleras deltagande i brott s 59; Hellborg, Diskriminerings-s. 5