Närliggande

1.Skadeståndslagen gäller som utgångspunkt också för rena förmögenhetsskador, såväl kontraktuella som utomkontraktuella. Enligt lagen ska den som vållar utomkontraktuell ren förmögenhetsskada genom brott ersätta skadan. Brott är emellertid inte ett nödvändigt utan enbart ett tillräckligt villkor för skadeståndsskyldighet. Syftet är att förhindra de negativa effekter en allomfattande skadeståndsskyldighet för utomkontraktuella skador påstås ha. Att brott är ett tillräckligt villkor innebär därför att det finns möjlighet att andra, liknande begränsningskriterier kan ersätta brottet. Denna möjlighet gjordes tydlig redan i 1972 års förarbeten, där departementschefen förvisso talade om att gällande rätt »intar den principiella ståndpunkten att ersättning för ren förmögenhetsskada i utomobligatoriska förhållanden utgår endast om skadan har vållats genom brott eller skadeståndsskyldighet är särskilt föreskriven i lag« men att frågan om i vilken utsträckning ersättning för ren förmögenhetsskada kan eller bör utgå i andra fall far lämnas till rättstillämpningen. 1972 års lag skulle emellertid inte medföra någon ändring eller utgöra hinder för en rättsutveckling genom praxis i riktning mot ett vidgat ansvar för ren förmögenhetsskada. ment), se till exempel Kleineman, J. (1 987), Ren formögenhetsskada: särskilt vid vilseledande av annan än kontraktspart, s. 378 och 459 och Björkdahl, E. P. (2007), Lojalitet och kontraktsliknande förhållanden: en civilrättslig studie av förutsättningarna för ansvar vid förhandlingar eller andra kontakter mellan avtalsmässigt obundna parter, s. 285. Se även NJA 2014 s. 272, »BDO«,s. 130